Ska Sverige införa sockerskatt?

Här möter vi två insatta i sockerskattsdebatten, gymnasieläraren Anneli Önneby (42) och civilingenjör i kemiteknik Kent Berg (63), angående om Sverige borde införa sockerskatt. De debatterar bland annat för DN Åsikt.

Båda debattörerna är emot att socker används i den höga mängd som konsumeras i dag, åsiktsskillnaden ligger istället i hur Anneli och Kent anser att man ska få svenska folket att äta mindre socker.

— Vi behöver inte det artificiella industrisockret för vår överlevnad, men socker har också mer långsiktiga konsekvenser, berättar Anneli och bryter ned sockerdebatten i fyra kategorier: Hälsopåverkan, Samhällskostnader, Ökade Klasskillnader och Miljöpåverkan.

Hälsopåverkan

— Socker är faktiskt oerhört hälsofarligt om man konsumerar stora mängder, summerar Kent Berg och sätter vikten av debatten på sin spets. Som art är människan inte alls rustad att hantera stora mängder vanligt socker, men helt kapabel till att klara fruktos som finns helt naturligt i bär och växter.

Vad Kent syftar på är den typ av naturligt socker som kallas för fruktos och går att finna i frukter och bär. Enligt Göran Petersson, som är professor i Kemi- och Bioteknik på Chalmers, är det främst det artificiella sockret som leder till bland annat fetma och Diabetes 2. Mer om detta går att läsa här, ”Fruktos och Socker: Fruktsocker mot Blodsocker”.

Anneli Önneby instämmer med debattören Kent Berg och fortsätter med att berätta hennes åsikt om varför hon anser att socker är farligt att konsumeras i den mängd den intas i dag.

— Våra kroppar är inte skapade för att bryta ned sådana enorma volymer socker som vi får i oss dagligen genom både öppna och dolda sockerfällor, säger hon. Sockerfällorna som Anneli pratar om är exempelvis fruktyoghurt, fikabröd, ketchup, olika frukostalternativ, läsk och isté.

— Att vi stoppar i oss helt fel saker beror nog på att hjärnans belöningsmekanismer fortfarande är inställda på de förhållanden som rådde för bara några hundra år sedan, fortsätter Kent. Det finns inte en chans att våra gener ska förändras genom urval på så kort tid. Fetma var en överlevnadsstrategi när människan ömsom hade överflöd, ömsom brist. Vi är helt enkelt inte konstruerade för konstant överflöd och socker är en del av det överflödet.

— Vissa forskare och läkare talar om att det kan finnas en negativ hälsopåverkan beroende på vilket socker man pratar om, frågar jag Kent Berg. Där t.ex. ”modifierad majsstärkelse”, anses av vissa att vara den största hälsoboven. Men vad anser du, Kent Berg finns det egentligen en typ av socker som är farligare än andra eller är det istället någonting annat som spelar mer in i ett hälsosamanhang?

 — Jag är tveksam, svarar Kent. Visserligen belastar fruktos levern ganska ordentligt, men annan forskning antyder att skillnaderna mellan olika typer av artificiellt socker är betydelselöst.

Dessutom anser Kent Berg att det är viktigt att forskning granskas korrekt.

— Väldigt ofta dyker det upp teorier som får viral spridning utan vettig vetenskaplig grund, fortsätter Kent Berg . Utan att ha alltför hög svansföring vill jag nog påstå att vanliga läkare utan forskarutbildning är urusla på att bedöma vetenskaplighet. Det är inget man lär sig i grundutbildningar av något slag.

Samhällskostnader

Anneli Önneby anser också att socker har en stor kostnadspåverkan för Sverige.

— Allt fler dricker mer läsk och konsumerar allt mer socker, säger Anneli. Vilket får långsiktiga konsekvenser, genom att vi orkar mindre och därmed rör på oss mindre.

— I slutändan blir vi allt mer sjuka och för att se framtidsmässigt på saken innebär detta att vi kommer att ha allt färre som bidrar till välfärden, fortsätter hon. Eftersom de med störst sockerkonsumtion i bagaget med stor sannolikhet inte kommer att kunna arbeta fulltid. Istället, anser Anneli Önneby att dessa kommer att medicineras mot bland annat diabetes typ II, övervikt, njursvikt, leverproblem samt hjärt- och kärlsjukdomar som tar ned deras fulltidsarbetsmöjligheter.

Anneli anser att socker kan ses som en bov som tar mer pengar till sjukvården, från andra viktiga områden som infrastruktur, skola eller kulturstöd. Hon anser att socker fungerara som en ond spiral.

— Om allt fler får sämre infrastruktur, kortare utbildning och mindre kulturutbud, så tvingas vi att söka tillfredsställelse på annat håll. Till exempel genom att äta mer socker, menar Anneli Önneby och anser att på det sättet fortsätter socker att bryta ned samhället.

Ökade Klasskillnader

— Det vi ser i USA är att det är de fattigaste och mest utsatta klassgrupperna som konsumerar mest socker, säger Anneli. Socker har fungerat som en segregation för USAs urbefolkning, afroamerikaner, latinamerikaner och kvinnor.

Anneli menar på att samtliga av ovan, konsumerar mest socker i Förenta Staterna och anser att sockerkonsumtionen därför döljer ett klass-genus och etnicitetsperspektiv. Hon tycker att sockerdebatten egentligen handlar om mycket stora frågor i slutändan.

— Det är även en utbildningsfråga, fortsätter Anneli Önneby. De som dricker mest läsk och äter mest sötad mat i Sverige i dag, är inte miljömedvetna hipsters på Södermalm. Utan det är även en klass och etnicitetsfråga här i vårt land.

Hon anser att när vi äter mindre näringsrik mat, får eleven sämre förutsättningar att tillgodogöra sig den utbildning som erbjuds. Detta anser hon resulterar i sämre utbildning, färre möjligheter samt lägre inkomster för hela befolkningen och tycker därmed att sockerflödet bidrar till att skapa ökade klyftor i Sverige.

Miljöpåverkan

Slutligen presenterar Anneli Önneby en annan del i sockerdebatten och då talar hon om dess påverkan på miljön.

— Sockerplantage och palmoljeodlingar tar viktiga landområden i anspråk, landområden som skulle kunna användas till att odla till exempel ris och andra unika och livsviktiga grödor för befolkningen i dessa specifika regioner, säger hon. Men istället odlas socker och palmolja, för att vi i västvärlden ska få konsumera välfärdsprodukter som Kexchoklad och Daim.

Anneli tycker inte att socker- och palmoljeodlingarna är försvarbara sett ur ett miljömedvetet perspektiv.

— Det är fel väg att gå när en överflödskonsumtion prioriteras, i form av till exempel frasig choklad. Det gör att företag får fortsätta att hugga ned enorma regnskogsområden och skövla unika djur- och växtliv.

SOCKERSKATT: Bra eller dåligt?

Om sockrets påverkan på kroppen är de båda debattörerna ense: socker är farligt för hälsan om den konsumeras i den mängd som det görs i dag. Men, här är var deras åsikter går i sär.

Anneli Önneby anser att införa en sockerskatt är den rätta vägen för att begränsa svenskarnas konsumtion av socker, medan Kent Berg anser att frågan bättre löses genom spridning av korrekt information och människors egna ansvarstagande.

 Anneli, vad tycker du är de viktigaste ståndpunkterna till varför vi ska införa en sockerskatt?

— Därför att vi måste försöka att skydda våra barn så mycket vi kan och istället belasta producenterna, anser gymnasieläraren. Det skall kosta mycket pengar att producera socker och läsk. Särskilt i fattiga och torra områden där vattenreservoarer används till att producera Pepsi och Coca Cola, istället för att tillgodose djurs och människors behov av rent vatten.

Anneli tycker att socker är för beroendeframkallande för att gemene man ska kunna efterfölja logiska argument.

— Motargumentet är ju att folk ska få bestämma själva men det skulle inte fungera i praktiken, hävdar Anneli Önneby. För om du väljer att exempelvis röka så dränerar du samtidigt samhällets resurser. Detta i form av rökskadade lungor, lungsjukdomar, tandvårdskostnader och sjukskrivningsrelaterade arbetsuppehåll.

Därför anser Anneli att sockerberoende är ett stort samhällsproblem som följaktligen måste behandlas på samma sätt.

Kent, vad tycker du är de viktigaste ståndpunkterna till varför vi inte ska införa en sockerskatt?

— Jag har delat upp det i följande tre aspekter, säger Kent.

a.) Ett storskaligt och långvarigt försök i Australien [Länk: http://traningslara.se/okad-overvikt-trots-minskat-sockerintag-i-australien/] antyder att socker bara är en av flera komponenter i världens ökade fetma.

b.) Fel fokus (a) gör att man kan förvärra situationen [så som det skedde i Australien], det vill säga skapa större problem än om man inte alls gör något.

c.) Vi vet faktiskt inte varför en del människor blir feta och andra inte även om de äter exakt samma diet och motionerar lika mycket. Det finns ny och väldigt spännande forskning om vad som händer i bakteriefloran i våra tarmar. Läs gärna ”Charmen med Tarmen”, av Giulia Enders. Mycket intressant, lättläst och underhållande, säger Kent Berg.

Vilka anser du, Anneli drabbas mest av att vi inte har en sockerskatt i dag?

— Det är mycket som påverkas negativt av om sockerkonsumtionen får fortsätta så som den är i dag. Främst vill jag hänvisa till det jag nämnde tidigare om hälso- och miljöpåverkan, samhällskostnader samt ökade klasskillnader.

Vilka anser du, Kent kommer att drabbas mest negativt om vi inför en sockerskatt?

— Jag tror faktiskt att hela frågan om fetma kan komma i skuggan [om vi inför en sockerskatt], anser Kent. Det är lätt att intala sig att ”vi har verkligen gjort något, och nu ska vi bara vänta och se vad effekten blir.” Och blir det ingen effekt så är det i slutändan överviktiga som drabbas negativt.

Kent vill även påminna här om tidigare nämda rapport som visar på hur Australiens konsumtion av socker föll kraftigt under en trettioårsperiod, tilltog samtidigt fetman epidemiskt i världsdelen. Vilket pekar på att socker endast är en del i ett mycket större hälsoproblem där troligast flera olika faktorer spelar roll i befolkningens viktökning.

Hur anser du, Anneli att en sockerskatt bör se ut i praktiken?

— Jag tänker att priset på grönt och frukt skall sänkas och priset på transfetter, socker och läsk höjs, tycker Anneli Önneby. Höj priset på snask samt chips.

Anneli anser att det ska ”kosta att förstöra folks hälsa”,

— Precis som med snus, cigarretter och alkohol.

Hon ger också ett exempel på Berkeley i Kalifornien, USA  där man har infört sockerskatt för läsk. Däremot visar en undersökning, gjord av en forskargrupp på Cornell University i Iowa, USA att en ny beskattning inte görs med enkelhet.

Utvärderingen visar istället att beskattningen av läsk inte ökade priserna markant för läsk men istället gjorde att konsumenterna åkte utanför Berkeley för att köpa läsk. Därmed gjorde beskattningen att växthusbelastningen ökade men invånarna köpte inte mindre läsk.

Rapporten berättar också att det inte blev dyrare för producenterna att tillverka läsken, eftersom de lade till skattekostnaderna på det slutliga priset av varan. Därmed drabbades endast köparen av läskens skattekostnaderna.

Kent, vad föreslår du är ett bättre tillvägagångssätt gällande socker och varför anser du detta?

— Jag tycker att argumenten för sockerskatt är slarviga när man tar hänsyn till de vetenskapliga fakta som faktiskt finns. Istället tycker jag att det ska tillhöra skolans uppdrag att lära barn vad som händer om man småäter flera gånger om dagen. Speciellt om småätandet består av söta saker, fett och stärkelse i form av vitt bröd, chips och pommes frites.

Kemiingenjören Kent Berg anser att politiker duckar i sockerdebatten eftersom han tror att de kanske är rädda för att stigmatisera övervikt hos barn.

— Jag tycker också att det tillhör Livsmedelsverkets uppdrag att stödja spridningen av kunskap om vad vi äter, säger Kent. Men inte genom mästrande broschyrer eller stora offentliga utspel utan det behövs en ordentligt genomtänkt mediestrategi.

Svaret på frågan är inte mer av samma!

Vi pratar mål- och resultatstyrning.

Vikten av att jag som rektor leder och strukturerar ett arbete där vi utvärderar resultat, formulerar mål och styr mot målet med konkreta, mätbara åtgärder. Gott så. Skolan behöver utan tvekan bli mycket bättre på att mäta effekten av undervisningen och styra resurser och utvecklingsinsatser därefter. Med tätare intervall, med flexiblare och följsammare tillsammanstänk. Nyckeltalen är förstås elevernas kunskapsutveckling. På individ- och gruppnivå.

Men jag blir lite tankeobstinat.

För egentligen pratar vi om svaret på frågan “hur åstadkommer vi hållbar förändring?”.
Och då tänker jag att det finns (minst) två svar, två sidor av samma mynt.

Det ena är detsamma som i resonemanget om mål- och resultatstyrning. Vi vet exakt vart vi ska (högre måluppfyllelse mätt i betyg/diagnoser/nationella prov) och tar oss dit med konsekvent, systematisk resultatuppföljning och styrning av organisation, resurser och kompetenser utifrån resultatanalysen. Det är enkelt för mig som ledare att fråga efter rätt saker. Att söka spår och bevis för att vi är på rätt väg i de där mätetalen.

Det andra är att vi vet vad vi har (svensk skola i rätt traditionell form) och vi vet vad det ger (inte de resultat i lärande för alla elever som vi vill se). Vi vet att “mer av samma” inte är svaret, eftersom frågan innehåller både ordet “hållbar” och ordet “förändring”.
Men vi vet faktiskt inte exakt vad det är vi ska göra istället.

Vi är på obruten mark, i obanad terräng, på okänt vatten.
Vi förstår att vi måste till något annat, något långsiktigt hållbart som ger det lärande vi vet att både vi och våra elever kan, behöver och förtjänar att vara en del av.
Och det är då min tanke obstruerar.
För då kan jag ju faktiskt inte veta exakt, från start, vad det är jag som ledare ska fråga efter. För upptäcktsresanden finns ingen färdig karta.

Jag måste istället våga ge utrymme för att pröva, reflektera och utvärdera på ett friare sätt där det inte lika självklart går att sätta mätbara nyckeltal på förändringen – i alla fall inte från början. Det måste vara tillåtet att misslyckas. Att våga säga ”vi kör!”.
Min roll är att ge självkänsla.
Att ställa nyfikna frågor utan att ha färdiga svar.

Det är utan tvekan enklare att välja den första sidan av myntet. Mål- och resultatstyrning är inte fel. Det är, ärligt talat, helt nödvändigt för oss som verkar i svensk skola och tar vårt uppdrag, så som det är formulerat i lagar och styrdokument, på allvar.
Men det blir liksom… ensidigt. Torftigt. Kanske till och med lite räddhågset.

För utan den andra sidan av myntet lär vi ändå stå rätt still. Och mer av samma är inte svaret på frågan.
Så det måste gå. Det går! Det gäller bara att vara lite modigare. Lite friare i tanken.
Och lite mer obstinat.

Betygsdebatten: Rätt VAD. Eller HUR!

I mitt flöde i sociala medier möts detta med en lite trött axelryckning och ett ”och..?”. Som om det inte är ungefär det som de allra flesta remissinstanserna redan sagt. De har ju sannolikt baserat sig på samma forskning, eftersom skolan ska bygga på just forskning och beprövad erfarenhet.

Jag hade inte tänkt ge mig in i betygsdebatten. Vågorna går tillräckligt höga ändå och en röst ytterligare gör knappast varken från eller till. Men hittills, och också i den senaste rapportnyheten, har fokus legat mycket på vad som händer med barnen. Hur eleverna, tioåringarna, påverkas av betyg. Fullt naturligt. De är det viktigaste vi har, det är för dem hela skolsystemet finns, så självklart är det ett viktigt, det viktigaste, perspektivet.

Men låt mig peka på ett annat perspektiv. Ett systemperspektiv.
I min värld är det nämligen där politiken verkar. På både lokal- och riksnivå är det samhällssystemen som ska styras av våra folkvalda. Själva inriktningen i samhällsbygget, vårt gemensamma. Det som sker däri, själva utövandet av diverse professioner, ska inte styras av direkta politiska detaljbeslut utan indirekt av de systembeslut som fattas.

Ett smart systembeslut är ett beslut som ger önskad effekt i andra änden, utan att de som ska utföra själva jobbet berövas sitt professionella handlingsutrymme att agera utifrån lokala förutsättningar och behov.

Politiken beslutar om VAD, professionen hanterar HUR.

Politikens argumenten för betyg från årskurs fyra är att skolan ska få syn på vilka elever som behöver stöd för att lyckas i sin fortsatta skolgång. Att få veta ”hur det går”.
VAD ska ett systembeslut om betyg i årskurs fyra alltså åstadkomma?

Kunskap om elevens kunskapsutveckling.

Och kunskapen ska i betyget omvandlas till något som är begripligt för elev och vårdnadshavare.

För det är de som vill veta ”hur det går”. Eller?
Här haltar logiken. För varför skulle rikspolitiken lägga sig i på vilket sätt eleven X och hens vårdnadshavare blir delaktiga i ”hur det går”? ATT de ska vara delaktiga (d vs ”vad”) finns redan reglerat. I både skollag och läroplan.

Så då borde politikens syfte med ett beslut på systemnivå vara att styra skolorna mot en högre kvalitet i uppföljning, analys och åtgärd, och kanske även i kommunikation av elevernas kunskapsutveckling. Eller?

Det är självklart att uppföljning av elevers kunskapsutveckling är en grundsten i skolans arbete! 

På individ- grupp- och skolnivå måste skolan regelbundet stämma av ”hur det går”. Men inte för att etikettera eleverna, eftersom de oavsett etikett ändå, enligt skolans lagstadgade uppdrag, ska få den utbildning de har rätt till, utifrån sina förutsättningar, även nästa dag och nästa och nästa. Utan för att kunna avgöra om effekten av undervisningen, på individ- och gruppnivå, är den önskade! Om de resurser som skolan har fått sig tilldelade fördelas och prioriteras för att på bästa sätt stödja det lagstadgade uppdraget. Och om undervisningen inte ger önskad effekt; för att utifrån de mönster en regelbunden analys och reflektion av elevers kunskapsresultat ger, kunna hitta nycklar till att förändra, förstärka och utveckla det i undervisningen som fungerar, och göra mindre av det som inte fungerar!

Vi gör inte detta tillräckligt bra i svensk skola idag. Många huvudmän har inte ens en förväntan på sina skolor att de systematiskt ska utvärdera undervisningens effekter. Det finns i värsta fall både lärare och skolledare som tänker att om de bara hade andra (läs bättre) elever skulle det bli helt andra resultat. Det finns troligtvis skolor som sitter fast i traditionella strukturer som inte ger utrymme för följsamhet gentemot elevers och gruppers behov.
En klass är en klass och tjänstefördelningen blev ju klar i maj, liksom.

Så visst behövs nationell styrning. Visst behövs tydlig förväntan på skolhuvudmän, rektorer och lärare att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete där mätning och uppföljning av elevernas kunskapsutveckling ligger till grund för ett ständigt utvecklande och prövande arbetssätt för att få ut så god effekt som möjligt av skolans uppdrag.

Så jag skulle köpa det politiska resonemanget om ”vadet”, om jag var säker på att det också i målet för den politiska argumentationen fanns en hel cirkel – gör, mät, analysera, gör om gör rätt.
Dilemmat, och det är stort, är ju att om ”vadet” är ett nationellt beslut om betyg från årskurs 4, så riskerar skolan att gå fullständigt vilse i ”huret”. För

BETYG I SIG FUNKAR INTE SOM INCITAMENT FÖR KVALITETSUTVECKLING AV UNDERVISNINGEN!

Betyget är nämligen en tämligen innehållsfattig slutpunkt för det konstanta formativa lärande som MÅSTE pågå i skolan, och betyget kan visst, tillsammans med andra utvärderingar, ge statistiska kartor för en skola att reflektera kring kollegialt, men det är INTE med ”vadet” betyg i årskurs 4 som ”hurets” kvalitet förbättras!

De huvudmän och skolor som inte idag har ett systematiskt kvalitetsarbete där elevernas resultat blir underlag för kollegial analys, reflektion och utveckling av undervisningen kommer inte att införa det som konsekvens av att de beordras ge tioåringar betyg två gånger om året. De skolledare och huvudmän som idag inte genomför regelbunden och systematiskt resultatuppföljning för att utifrån den organisera och prioritera för att bättre nå målen, kommer inte att ändra sitt tänk för att de också får betygsstatistik på tioåringar i sina system.

Och den lärare som idag tänker att det är ”nånannan” som ska lösa att eleverna inte lär sig något i hens klassrum kommer bara att tycka att betygen bekräftar detta. Och fortsätta förvänta sig ”nånannan” – som inte lär komma, för skolans totala resurstilldelning kommer inte att öka och tillgången på skickliga lärare och specialpedagoger (som kan utmana sina kollegor att börja jobba gemensamt med att utveckla och förändra sin undervisning) kommer inte mirakulöst över en natt att öka.

Så snälla politiken. Eftersom ni verkar på systemnivå, fundera lite till på om de beslut ni vill ta om ”vad” faktiskt får en systemeffekt på ”hur”. Och inte bara en effekt utan RÄTT effekt.
Gör om gör rätt, helt enkelt.

Texten är även publicerad på Ingela Netz blog

Om fusion, innovation, organisation och institution

Hur får man två tills nyligen självständiga komponenter att smälta samman till en ny?

Eller egentligen:

Varför får vi i stort sett aldrig ut de vinster och synergier som borde finnas i ett samgående?

I de allra flesta fall kommer vi därefter omedelbart in på resonemangen om människors tröghet, ovilja till teambyggande, strävan efter revir och allmänna omöjlighet. Det är trevligt, oavsett vilka vi är runt bordet når vi fort samstämmighet om dessa brister hos våra medmänniskor och –arbetare. Vi har alltså svarat på den andra frågan ovan. Däremot har vi ju inte kommit ett dugg närmare svaret på den första. Det är till och med på det viset att om människor verkligen är förändringsobenägna, revirbevakande och ointresserade av den stora bilden så finns det inget bra svar på den första frågan. Med det låter vi oss nöja, dricker lite mer kaffe och övergår sedan till att lösa krisen i Syrien eller frågan om klimathotet. Något som vi faktiskt förstår oss på.

Nu tänkte vi ta diskussionen till en annan nivå och fundera lite kring hur systemen är byggda och om det överhuvudtaget är realistiskt att ”slå ihop två enheter”. Först vill vi introducera tre tankemodeller. De går utmärkt att konkretisera hemma i det egna köket och experimentet är inte ens farligt. Please try this at home.

Den första modellen får illustreras av två iskuber, för tydlighetens skull har vi färgat den ena röd och den andra blå (karamellfärg gör att isen fortfarande går att använda i en drink). De två kuberna är två sjukhus i ett landsting, två avdelningar på ett företag eller två företag i en koncern. De skall slås samman. Det går inte. Det finns ingen som helst möjlighet att få de två att bli ett. Med lite fukt kan man få dem att sitta ihop längs en sida, det blir en dubbelt så stor kub men sammanslagna är de fortfarande inte.

Den andra modellen innebär att vi krossar iskuberna, var för sig. Vi får en liten hög med rött iskross och en liten hög med blått. Nu kan vi faktiskt blanda isen och få en större hög som ser lila ut på lite håll. När vi tittar närmare kan vi ändå konstatera att varje liten isbit fortfarande är antingen röd eller blå.

Den tredje modellen innebär att isen helt enkelt får smälta först. Vi har alltså en liten kopp med rött vatten och en liten kopp med blått. Blanda dem, rör om lite, och det kommer aldrig mer att finnas något rött eller blått, bara lila vatten.

De här tre experimenten är ju nästan naivt självklara. Vad händer om vi försöker överföra resonemanget till mänskliga grupper eller organisationer? Den stora skillnaden mellan iskuber, iskross och vatten är en skillnad i viskositet eller hur lätt de flyter. Termen är inte alldeles korrekt använd, fasta föremål flyter inte men det fungerar bra för det här resonemanget. Vi kommer också i det fortsatta resonemanget att förenkla en del fysikaliska begrepp bortom vad som är hederligt men syftet är gott och pedagogiken är i det här fallet viktigare än terminologin.

Vatten skvalpar i ett glas, iskross kan skvalpa om man skakar ordentligt och iskuber skvalpar inte alls. Du kan alltså bära iskuber på en bricka, iskross på en flat tallrik men för vatten krävs det ett glas om du inte skall spilla. Ju högre viskositet, desto trögare flyter materialet och desto svårare är det att blanda det. För att komma ytterligare lite närmare en vettig parallell kan det vara bra att fundera över vad viskositeten beror på.

Den första faktorn är ämnet i sig själv. Olja flyter trögare än vatten och beck flyter trögare än olja. Aceton däremot flyter mycket lättare än vatten, det har alltså lägre viskositet.

Den andra faktorn är temperaturen. Genom att tillföra energi, alltså höja temperaturen, sänker man viskositeten. Varm olja flyter lättare än kall olja osv. Vatten flyter lättare än slush och slush flyter lättare än is.
Vad är viskositetens motsvarighet i en organisation? Kan man tala om att en organisation är mer eller mindre lättflytande? Ja, det menar vi att man kan, och att man bör. Som så ofta innehåller vårt vardagsspråk många ledtrådar också för abstrakt tänkande. Sedan något årtionde tillbaka har vi talat om flödessamhället. Vi har fått ett ökande fokus på logistik, inte bara för fysiska transporter utan också för att förstå organisationers prestanda. Vi har blivit allt bättre på att förstå skillnaden mellan kunskap och lärande och vi har definitivt kommit att betrakta innovationsförmåga som den kanske allra viktigaste konkurrensfaktorn framöver. Gemensamt för alla de här företeelserna är att de använder beskriver världen i termer av rörelse och flöden i stället för stabila egenskaper och platser. Till och med när vi försöker ersätta ordet ”organisation” med ”organisering” är det en övergång från stabilitet till volatilitet, från fast till flytande.

Vi kommer så småningom tillbaka till fusioner och sammanslagningar men även dessförutan är det alltså rimligt att tro att organisationer, föreningar och företag måste fundera över sin viskositet. Om samhället vi verkar i börjar beskriva sig själv som mer flytande än fast måste rimligen de flesta aktörer i det samhället också bli något mera flytande, få något lägre viskositet. Hur mäter man det? I fysiken finns mer eller mindre komplicerade mätinstrument men det enklaste är naturligtvis att skaka flaskan. Så länge behållaren står alldeles stilla är det nämligen svårt att avgöra om den är fylld med is eller med vatten. Om vi däremot skakar den aldrig så lite så blir det uppenbart. Vi ser att vätskan flyttar på sig medan isen inte gör det. För att tydliggöra experimentet ännu mer kan vi fotografera den skakande flaskan två gånger med en sekunds mellanrum. Ju mer lättflytande vätskan är, desto större kommer skillnaden mellan de två fotografierna att vara. Kan man skaka en organisation? Nej, kanske inte men som tur är lever vi i en föränderlig värld. Det betyder att alla flaskor skakar oavsett om vi vill det eller inte. Alla organisationer befinner sig på en plats som rör sig. Det betyder också att vi kan ta två ”fotografier” med lite tid emellan och sedan avgöra organisationens viskositet. Det spelar inte så stor roll om vi ”fotograferar” kundregistret, lagret, personalförteckningen eller kontorsmöblemanget. Vi kommer att få olika stor skillnad på bilderna i olika organisationer – även om tiden mellan dem är densamma.

Vad betyder då det här för den som vill skapa en organisation av två tidigare? Den viktigaste reflektionen är att även om de två är väldigt lika så kommer det att misslyckas om de har hög viskositet, alltså om de är väldigt ”trögflytande” eller rent av stela. Två lättflytande eller flyktiga organisationer kan lätt fusioneras och om den ena av de två är lite trög så blir det väldigt mycket mer framgångsrikt om den andra är desto flyktigare.

Nästa reflektion är att en organisation kanske kan vitaliseras, eller rent av agiteras, om man tillför energi. Genom att sätta sprätt på enheterna, avdelningarna eller företagen redan innan man försöker sig på någon form av samgående kan nog vara ett klokt drag.

Den tredje reflektionen är att en organisations flyktighet förmodligen bara är ett annat sätt att beskriva dess innovationsgrad. Innovation, lättrörlighet och brist på stela strukturer är naturligtvis tre egenskaper som är varandras siamesiska trillingar. Liksom tradition, stabilitet och institution är siamesiska trillingar i andra hörnet.

Nästa gång du deltar i diskussioner om sammanslagningar, fusioner eller kanske bara djupa samverkansformer så kan det väl vara fruktbart att fundera på om det är två isbitar, två skålar med slush, två glas med vatten eller rent av två ångmoln som skall blandas? Och är det möjligt att förvandla isen till slush, slushen till vatten eller vattnet till ånga innan själva fusionen?

Om varför en värdering är något man gör – inte något man har

Ordet värdering är naturligtvis härlett från verbet ”värdera” på samma sätt som löpning kommer av löpa och viskning kommer av viska. Den första iakttagelsen vi gör är att i stort sett alla ”ing-ord” beskriver något väldigt tillfälligt. En viskning finns så länge man viskar men knappast efteråt. En löpning existerar så länge någon springer men om någon påstår att hon har kvar sina gamla löpningar från förra fotbollsmatchen så blir det inte så lite märkligt. Trots att orden löpning, viskning, matlagning och hyllning är substantiv så beskriver de alltså något som görs – medan det görs. Man gör en löpning, hör en viskning och framför en hyllning. Däremot har man knappast vare sig löpningar, viskningar eller hyllningar.

Med värdering har det utvecklats ett språkbruk som faktiskt är något helt annat. Många av våra kunder – och vi själv tills alldeles nyss – säger att ”vi har värderingar”. Ordet värdering har kommit att stå för ett självständigt och tidlöst innehåll, inte något som görs i stunden. Således kan man skriva upp sina värderingar på hemsidan, man kan implementera organisationens värderingar och man kan yvas över att företagets beteende harmonierar med kundernas värderingar. Med det språkbruket blir det också rimligt att tala om långsiktigt stabila värderingar eller värderingar som inte förändras trots lite motstånd i omvärlden.

Det finns en glidande skala mellan dessa två ytterligheter.

En löpning ”försvinner” i samma stund som löparen slutat springa.

En fastighetsvärdering däremot kan betraktas som ett fristående innehåll som finns kvar även efter det att man genomfört själva besiktningen. Det är ändå klart att den är en färskvara och att den snabbt förlorar sitt värde.

Organisationens – eller individens – värderingar slutligen betraktas i det närmaste som konstanter där det, lustigt nog, är önskvärt och beundransvärt med värderingar som lever kvar långt efter det att själva värderandet gjorts.

Vi tror det finns mycket att vinna på att släppa det här sista synsättet. Tänk om en individs, eller en organisations, värderingar är något som görs momentant, d v s en ny uppskattning av situationen och en ny beräkning och prioritering vid varje enskilt tillfälle? I så fall blir en ”värdering” något som händer i stunden precis som en löpning i fotboll eller en viskning i klassrummet. En kompetent medarbetare är i så fall inte en person som har bra värderingar utan en som gör bra värderingar!

Vilka grundförutsättningar behöver en människa för att göra bra värderingar? Egentligen två, oavsett vad som skall värderas.

För det första krävs stor förmåga att ta in företeelser, egenskaper och omvärld. Helt enkelt perception. Att göra en värdering utan att i grunden se och förstå den situation, och de alternativ, som skall värderas är enfaldigt och inkompetent. Det blir direkt komiskt om man tänker sig en fotbollsspelare som ”har sina grundläggande löpningar” och som sedan pinnar på längs vänsterkanten oavsett om spelet pågår där eller inte.

För det andra krävs en värdegrund eller en värderingsgrund. Värderingsgrunden är de prioriteringar, algoritmer och mekanismer som hjälper mig att fatta beslut i en viss given situation. Efter att ha tagit in så mycket som möjligt av med- och motspelares positioner och ambitioner bestämmer sig fotbollsspelaren för att en viss löpning är det som ger bäst resultat. Olika spelare kan mycket väl komma till olika slutsats i samma situation. De som kommer till ungefär samma beslut kan sägas ha liknande värderingsgrunder. På samma sätt är det med värderingar. De av oss som, i likartade situationer, kommer till likartade slutsatser kan sägas ha gemensam värderingsgrund. Själva värderingen är däremot helt unik för just det tillfälle då den görs. Precis som löpningen i fotbollsmatchen. Allt eftersom vi blir mer erfarna och lär oss att tolka situationer och vårt eget beteende förändras vår värderingsgrund och de slutsatser som verkade rimliga för oss förra året bör kännas lite simpla och förhastade nästa år. Vi utvecklar vår värderingsgrund och gör därmed andra värderingar! Några komponenter i vår värderingsgrund är förmodligen relativt stabila medan andra är lättflyktiga och föränderliga. Våra barns väl och ve är ett exempel på en stabil byggsten i vår värderingsgrund, synen på djurrätt och köttätande är en betydligt mer lättrörlig beståndsdel.

Alltså slutar vår första iakttagelse med slutsatsen: Värderingar är något man gör ständigt. Om mina värderingar ger samma resultat i år som för tio år sedan betyder det antingen att världen stått totalt stilla eller, troligare, att jag inte lärt mig någonting alls under den tiden.

Vår andra iakttagelse handlar om värderingsgrunden i sig själv. Vi tänker oss ofta den som en hierarki där några saker är viktigare än andra. Man skulle alltså, tänkte vi, kunna göra en stege eller en kortlek där alla värderingsgrunderna var sorterade i prioritetsordning. Klimatfrågan är viktigare än barnens skolgång som i sin tur är viktigare än ridskoleövningarna som i sin tur är viktigare än utseendet på ett par jeans. Den här synen bygger på att vi är duktiga på att ordna saker. Alfabetisk ordning, viktordning eller kronologisk ordning. Bara det går att sortera från först till sist så blir världen begriplig och hanterbar. Det finns andra modeller dock…

Tänk dig spelet ”Sten, sax, påse”. Det består av en rad värderingar och det finns en värderingsgrund i botten. Den grunden säger att stenen vinner över saxen, saxen vinner över påsen och – mycket irriterande och själva grunden för spelet – påsen vinner över stenen. Det finns alltså inte ett entydigt upp och ner, inte ett viktigast och oviktigast. Trots det har varje situation ett givet utfall (under förutsättning att vi har samma värderingsgrund). I spelet finns det bara sex olika situationer och värderingsgrunden är enkel. Tänk dig ett spel med miljoner olika situationer men utifrån samma grundidé. Vissa saker är viktigare än vissa andra saker men det finns inte något absolut upp eller ner, inte något absolut viktigast och något absolut oviktigast. Då får vi ett komplext spel som liknar de situationer organisationens eller individens värderingsgrund skall hantera – och hanterar – i verkligheten.

Alltså slutar vår andra iakttagelse med slutsatsen: Vår värderingsgrund är inte en skala som talar om vad som är viktigast för oss och vad som är oviktigt. Vår värderingsgrund är i stället en komplicerad uppsättning villkor som talar om vilket alternativ vi föredrar i en viss given situation utan att för den skull behöva rangordna alla tänkbara faktorer från lättast till tyngst. Konsekvensen av en sådan värderingsgrund leder ofta till att A är viktigare än B, B är viktigare än C och C är viktigare än A. Det är inte ologiskt eller inkonsekvent. Däremot är det ett tecken på att värderingsgrunden är något annat än en simpel rangordning.

Hinder för en innovativ utveckling av tandvården

Den har tidigare organiserats utifrån ett folkligt vårdbehov och därmed menas tandproblem av karaktären tandhälsa.

Man börjar med kariessituationen och fortsätter sedan med tandlossningsproblematiken i vår population. Stora samhälleliga insatser och stora enskilda insatser i vårdkollektivet har gjorts under årens lopp. Nu verkar det som om vi nått till vägs ände med detta synsätt då ytterligare ekonomiska satsningar inte verkar förbättra tandhälsan, utan ibland får motsatt effekt.

I sin avhandling från 1994 ”I väntan på tandvård – hur tandrötan blev politik” beskriver Tandläkare Christer Lindblom tandvårdens tidiga utveckling med betoning på karies. I början av 80-talet fick man med bl.a. svensk forskning också möjlighet att behandla de flesta patienter som led av tandlossning och det kom att totalt dominera styrningen av svensk tandvård fram till nu.

En nyligen publicerad avhandling av Leif Leisnert visar att vi nu snarare överbehandlar än underhandlar denna sjukdom. Han pekar också på att samarbetet mellan tandläkare och tandhygienister fungerar dåligt. (Tilläggas kan att det idag finns lika många tandhygienister som tandläkare i Region Skåne.)

Svensk tandvård riskerar att definitivt halka in på fel spår framöver!

Under de senaste 20 åren har den kliniska tandvården fått ett uppsving i och med att vi fick möjlighet att behandla tandlöshet med titanimplantat och nya metoder för att bemöta ett behov av estetik.

En fråga som också alltmer aktualiseras är hur skall vi finansiera tandvården nu och i framtiden?

Här är en ledare från Dagens industri som också sätter fingret på problematiken, nämligen det s.k. finansieringsgapet.

 

Därför är det så svårt att effektivisera vården.

Ett ekonomiskt styrmedel måste alltså sätta press på de dåliga att bli bättre samtidigt som de bra måste få utbyte av att bli bättre

Sjukvården står inför stora utmaningar. Det så kallade finansieringsgapet är ett erkänt problem. Det handlar om att den medicinska utvecklingen ökar efterfrågan på kostnadskrävande behandlingsmetoder.

Detta fenomen, tillsammans med en åldrande befolkning, har satt igång en diskussion om vilka alternativa finansieringskällor som skulle kunna vara aktuella. Allt för att säkra att merparten av sjukvården skall vara offentligt finansierad även i framtiden.

Insikt finns om vårdens framtidsproblem. Ett av svaren är effektiviseringar, även om få tror att det kan lösa hela finansieringsgapet. Viljan finns att göra vården både effektivare och tillgängligare, men det är svårt att hitta verktygen.

Det bekräftas i en rapport från den statliga Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. Den handlar om resultatstyrning i sjukvården och den bild som framträder är att olika styrmedel kan slå fel.

Om ett resultatmått införs beträffande patienternas hälsa efter behandling, så uppmuntrar det visserligen till innovationer – men det tar inte hänsyn till vilken patientmix som finns.

Om ett processmått införs, exempelvis att man skall följa vissa utprovade vårdprogram, så hjälper det de dåliga vårdcentralerna, men är ingen sporre för de som redan är bra.

Ett ekonomiskt styrmedel måste alltså sätta press på de dåliga att bli bättre samtidigt som de bra måste få utbyte av att bli ännu bättre. Samtidigt får styrmedlen inte bli något som märks främst i patientjournalerna utan att den höjda kvaliteten också når patienterna.

Gäller i högsta grad tandvården också! Tyvärr går det inte att hänga med i den snabba utvecklingen varken i den lilla kliniken (enmanskliniken), stora kliniker som styrs av ett föråldrat synsätt eller tandvården i stort som det ser ut idag.

Vi måste tänka i nya banor!

Det är nog tid att tandvårdens alla aktörer tar del i denna gemensamma problematik, för vi är ju alla intressenter i vården (förr eller senare) och yttre intressenter med allehanda synpunkter finns det ju gott om!

Här är några synpunkter som kanske kan användas i sammanhanget och lyftas upp i debatten.

* Utbildning, flit, ansvar och företagsamhet måste löna sig inte motarbetas. Ett livslångt lärande.

* Forskning och utveckling mycket viktigt, men var tog den beprövade erfarenheten vägen?

* Mer forskning bör läggas på kliniknivå också inom privat vård.

* Specialisten viktig men generalisten bortglömd. Specialist med ett djupt perspektiv för principernas skull kan offra sitt liv. Generalist är en slugare sälle som låter principerna dö i sitt ställe. (”Den läraktige saten” och är författad av Guido Satir alias Professor Guy Heyden.)

* Ökad kunskap i organisationslära samt en ökad helhetssyn önskvärd

* Ledarskapsutbildning synnerligen angelägen utifrån vårdperspektivet. Människosyn viktig i sammanhanget

* Ökad insikt om och därmed framtida tillämpning av verksamhetsflöden och processtänkande viktigt

* Vårdplaneringen måste ske ur ett ”marknadsperspektiv” med patienternas vårdbehov i centrum. Goda möjligheter idag med det epidemiologiska underlag som delvis finns tillgängligt

* Förmåga till kommunikation samt kommunikationsvägar måste förbättras mellan enskilda aktörer, företag, institutioner, organisationer och politiker inom vårdsektorn

* Gamla cementerade gränser måste brytas upp – samverkan mot gemensamma mål – nya nätverk måste skapas – nya vårdorganisationer.

* Sist men inte minst! Patienten måste ses som en individ, inte som en tand eller munhåla.

Tandvården måste sättas in i ett större medicinskt sammanhang

Det finns onekligen många kunskapsluckor att fylla, även i den kliniska tandvården.

SBU ( Statens Beredning För Medicinsk Utvärdering) har hittills identifierat  350 vetenskapliga kunskapsluckor från Nationella riktlinjerna för vuxentandvård och digitaliseringen förändrar ju allt – definitivt! Digitalisering erbjuder onekligen stora möjligheter att förändra ett föråldrat synsätt och öppna upp vägarna för de flesta att göra tandvården bättre och mer patientinriktad!

Vi måste se möjligheterna och inte bara problemen!

 

Att anställa eller hitta medarbetare?

Man får väldigt många sökande vilket gör rekryteringsarbetet omfattande och dyrt. Ändå har man en känsla av att de personer man verkligen letar efter inte finns bland de inkomna ansökningarna. Den första frågeställningen är således ”hur får vi kontakt med rätt personer?”.

Douglas Adams säger, i ”Liftarens guide till galaxen”, att den som väldigt gärna vill bli President, och som har egenskaperna som gör att han blir det, borde på inga villkor få jobbet. Vi är beredda att travestera det uttrycket genom att slå fast att:

Man borde aldrig anställa någon som gärna vill ha en anställning.

Det finns tre bra skäl till denna något provocerande inställning. Dessutom vill vi visa att de här skälen växer i styrka. Det innebär att även om påståendet ovan var ganska ointressant för tio år sedan kommer det att vara väldigt giltigt framöver.

För det första kan den som gärna vill ha en anställning tänkas anstränga sig för att få den. Det betyder att den person vi ser under rekryteringen helt säkert är bättre, mer engagerad och mer på alerten än den person vi så småningom har anställt. Problemet med incitamentet ”Snälla barn får julklappar” är att kloka och logiska barn är snälla fram till och med julaftons eftermiddag. Därefter får vi en djup svacka i snällheten fram till ungefär september då vi äntligen kan börja prata om nästa jul. Sedan många år har det lagts i det närmaste oändliga resurser på att förbättra kompetensen när det gäller att söka jobb. Det arbetet syftar till att den anställningssökande skall bli starkare i sin roll som arbetssökande. Någon motsvarande ökning av den sökandes kompetens vad gäller själva arbetet är svår att hitta. Om tillräckligt många människor får för sig att det är svårare att få ett jobb än att göra det kommer fokus att flyttas från kompetens i arbetet till kompetens i sökandet.

För det andra är det klokt och logiskt av den som gärna vill ha en anställning att fiska så brett som det överhuvudtaget är möjligt. Den som gärna vill ha en anställning söker rimligen alla jobb som kommer i hennes väg. Är hon någotsånär flexibel och kompetent kommer hon att framstå som väldigt intresserad av just det erbjudande jag har. Det faktum att det, i hennes värld, finns fler sökande än platser innebär nämligen att hon bör framstå som intresserad av alla jobberbjudande och mitt är inte det minsta speciellt även om det verkar så just i intervjuögonblicket. Här är framtidstrenden oerhört enkel och tydlig. En enskild individ kan, utan större ansträngning, hitta och söka hundratals jobb varje vecka vilket faktiskt inte var möjligt för 20 år sedan.

För det tredje måste man naturligtvis fråga sig varför den som väldigt gärna vill ha en anställning inte har det redan. Självklart finns det, för enskilda individer, väldigt många bra och giltiga svar på den här frågan. Med risk för att låta mer cyniska än vi är vill vi ändå peka på de mekanismer som ligger bakom. Nu är det dags för lite spelteori. Tänk dig en situation där några väljer och andra blir valda. Det finns studier gjorda på den amerikanska äktenskapsmarknaden och du får bortse ifrån den ganska stereotypa bilden av äktenskapet som skymtar fram. Den enkla beskrivningen är att män friar och kvinnor väljer att säga ja eller nej. Det innebär att attraktiva män (där själva definitionen av attraktiv naturligtvis är subjektiv men generell) blir gifta tidigt medan de som är lite mindre attraktiva blir ogifta längre. Mycket mer överraskande är att attraktiva kvinnor oftare förblir ogifta medan mindre attraktiva kvinnor gifter sig tidigt. Förklaringen sägs vara att kvinnor som vet att de är attraktiva helt enkelt anstränger sig mindre, väntar lite till på ett riktigt kap och helt enkelt blir lite för kräsna (!). Kvinnor som vet att står lite lägre i kurs på denna cyniska marknad anstränger sig mera och är mera benägna att hitta en man som är ”bra nog” vilket ofta är bra nog. Således får man den klassiska situationen där kvinnor i amerikanska TV-serier beklagar sig över att ”All good men are taken” vilket alltså i viss utsträckning är sant – och beror på att kvinnor väljer och män blir valda.

Översatt till vår arbetsmarknad där, särskilt just nu, den generella uppfattningen är att arbetsgivare väljer och arbetstagare blir valda så får vi följande situation:

Arbetstagare med låg ”attraktivitet” har svårast att hitta jobb.
Arbetsgivare med hög ”attraktivitet” har flest obesatta tjänster.

Den andra slutsatsen ovan är naturligtvis den som är ägnad att väcka förvåning men det är också den som gör att obalansen på arbetsmarknaden blir så stor och så tydlig. Slutligen är det den som gör att arbetsgivare bör vara försiktiga med att anställa den som väldigt gärna vill bli anställd.

Hur gör man för att hitta någon som inte vill ha en anställning?

Låt oss först undanröja eventuella missförstånd. Vi skulle aldrig anställa någon som inte vill arbeta med oss. En lärare måste vilja undervisa, en busschaufför måste vilja köra buss och en brandman bör brinna för brandkårsutryckningar.

Alltså skiljer vi begreppet ”vill ha en anställning” från begreppet ”vill arbeta (med något eller någon)”.

Med det sagt kan vi gå vidare till ett förslag till lösning. Eftersom den du söker inte vill ha en anställning kommer hon inte att vara särskilt observant på annonser eller andra typer av kungörande. Kostnaden för att göra någon uppmärksam på något hon inte är intresserad av är avskräckande hög. Dessutom är målgruppen för en sådan kampanj oändligt stor. Om de människor som vill ha en anställning hos dig är många så är de som inte vill det ännu fler…

Vi vill peka på fyra hörnstenar i ett alternativt rekryteringsförfarande. Även här utgår vi ifrån arbetsgivarens perspektiv men det leder naturligtvis till parallella slutsatser för den blivande arbetstagaren.

Bygg upp kvaliteten i ditt nätverk

Ditt nätverk består av ambassadörer, experter, mäklare och ihopkopplare. Om du tittar i din adressbok kommer du att upptäcka de fyra sorterna.
Ambassadörerna företräder någon – dig eller någon annan. Om en ambassadör tipsar dig om ”en bra kompis som söker jobb” så vet du att hon faktiskt försöker fixa ett jobb till sin kompis. Ambassadörerna kan ha små eller stora nätverk – men alltid utifrån ett ganska tydligt nyttoperspektiv. Nätverk med bara ambassadörer blir lika intressanta som ett cocktailparty på den danska ambassaden.

Experterna är väldigt bra på något och fyller nätverket med sakkunskap. En expert vet vilka bilar som är bäst, vilka turistmål som är mest prisvärda och vilka ekonomer som är skickligast. Experten har ofta små nätverk av människor med samma intressen men bidrar gärna med sakkunskap till vem som helst som är intresserad. Nätverk med bara experter blir lika produktiva som ett möte i Svenska föreningen för forntida fonetik.

Mäklarna är duktiga på att koppla ihop människor med olika behov. De kan alltså göra bra matchningar men har just därför ganska homogena nätverk. Ett nätverk med bara mäklare är lika effektivt som en sen kväll med börsfixare på Stureplan.

Ihopkopplarna slutligen har helt enkelt oerhört lätt att skapa grunda relationer med väldigt många olika människor. De har ofta extremt stora nätverk som är väldigt heterogena. Ett nätverk med bara ihopkopplare blir lika ytligt som en kändisfest.

Ditt nätverk bör bestå av väl avvägda proportioner mellan de fyra kategorierna. Ambassadörerna propagerar för dig och dina intressen, experterna hjälper dig att fatta beslut och göra bedömningar, mäklarna ser till att det finns en rimlig passning mellan dig och den tilltänkte medarbetaren och ihopkopplarna ser till att du når ut, långt bortom din egen omgivning och kontext.

Leta aktivt och proaktivt och anställ när du hittar någon – inte när någon behövs

I de flesta organisationer betraktar man antalet befattningar som relativt fast. När någon slutar – eller när nya arbetsuppgifter dyker upp – skall man rekrytera. Det gör att man sitter fast i ett mycket litet tidsfönster. Vi har redan diskuterat faran med att begränsa sin sökning till de som ”letar en anställning”. En minst lika stor komplikation är att vi begränsar vårt letande till en förvånansvärt kort tidsrymd. Det är en begränsning som inte har någon verklig bevekelsegrund i de flesta organisationer. Tvärtom skulle vi förmodligen vinna väldigt mycket på att alltid leta efter bra medarbetare och att knyta relationer och anställningsförhållanden när vi hittar någon. Det betyder att vi ibland anställer personer som vi inte riktigt behöver men å andra sidan kommer vi att väsentligt oftare än hittills anställa de medarbetare som är till nytta för verksamheten. I en rimligt stor organisation är detta bara ett budgettekniskt problem för vilket det finns utmärkta lösningar. Den totala lönekostnaden blir inte större förutsatt att man har en mer komplex och flexibel organisation. I en djupt specialiserad verksamhet – eller i det lilla företaget – är det självklart mycket svårare att lösa men även där finns det möjligheter att bli mer driven av möjligheter och mindre av planering.

Sök intressegemenskap – inte partsrelationer

Det sista tipset är att släppa tanken på ett köp-sälj förhållande. I en klassisk anställningssituation är det väldigt tydligt att vi byter arbete mot pengar, engagemang mot karriär eller övertid mot tjänstebil. Det synsättet har varit oerhört framgångsrikt, både på individnivå och som grund för relationen mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer på nationell nivå. Det finns goda skäl att anta att den dynamiken har levererat sina bästa resultat och att lagen om diminishing returns, alltså minskande avkastning, gäller även på organisationsplanet. Som en liten utvikning från ämnet kan vi konstatera att inte heller många kommuners försök att införa köp och sälj har avkastat de resultat man hoppades på. I stället bör vi fokusera på relationer där vi inte byter tjänster och pengar utan bygger på gemensamma avsikter. Medarbetare som drivs av samma ambitioner som de som ligger till grund för företaget eller organisationen är oerhört mycket mer värdefulla än de som säljer sin tid, sina kunskaper eller sina färdigheter.

Innovationskraft är en temperatur, inte en fart

Vare sig du driver ett företag, en ideell organisation, en utbildningsverksamhet eller en myndighet så har du, garanterat, ett attraktivitetsproblem. Medarbetare, kunder, media och leverantörer måste föredra dig och din verksamhet framför någon annan – eller något annat. Allt oftare talar vi om att den attraktiviteten, er konkurrensförmåga, är en fråga om innovationskraft.

Organisationen måste utvecklas, erbjudandet måste förändras och produkter måste utvecklas. Men det är uppenbarligen inte hela sanningen, inte ens den största delen av den. Trots aldrig så stora ansträngningar från utvecklingsavdelningar och innovationsexperter tappar väldigt många i konkurrenskraft. Nästan ofattbara resurser leder till den ena tummetotten efter den andra.

Orsaken är förmodligen retfullt enkel. Innovation är förvisso rörelse, men det är temperatur, inte fart.

Alltså:

En kopp kaffe kan ha (och har) rörelse på två olika nivåer. Den övre är att hela koppen kan vara på väg någonstans. Den står på en bricka som bärs ut i cafélokalen samtidigt som själva lokalen rör sig eftersom jorden både roterar och snurrar runt solen. Kaffekoppens fart är över 100 000 km/h vilket kan vara en nyttig referens när vi irriterar oss över att serveringen är långsam.

Men det finns också en undre nivå, nämligen den rörelse som vattenmolekylerna har i själva kaffet. De rör sig faktiskt också hit och dit på ett lite spattigt sätt. Det vi normalt kallar temperatur är en slumpartad rörelse på mikronivå. Ju fortare molekylerna rör sig, och stöter mot varandra, desto varmare är kaffet. Det som komplicerar bilden lite är att alla molekyler har olika fart. Några rör sig blixtsnabbt och andra står nästan still. I samma kaffe i samma ögonblick. Kaffets temperatur är egentligen en genomsnittsfart. Eller uttryckt på ett annat sätt, en enskild vattenmolekyl kan inte ha någon temperatur, den har bara rörelse. Många molekylers sammanvägda rörelser skapar det vi uppfattar som värme.

Ha lite tålamod. Vi lämnar snart kaffekoppen men det finns en sak till att berätta. De här mycket små rörelserna skiljer alltså en varm och god kopp kaffe från en kall och ointressant. I en god kopp rör sig vattenmolekylerna med en genomsnittsfart på 2 300 km/h. Och som du förstår rör de sig hit och dit i pyttesmå ryck som fullständigt tar ut varandra. Annars hade ju det varma kaffet snart lämnat koppen.

Nu kanske du anar vart vi är på väg. En kall kopp kaffe blir inte mer attraktiv för att man springer med den. Koppens värde ligger i att vi sätter fart på, eller upprätthåller farten på, de enskilda vattenmolekylerna. En organisations attraktivitet beror inte i första hand på organisationens rörelse utan på den genomsnittliga rörelsen hos dess medarbetare. Det här gäller definitivt organisationens förmåga att attrahera kunder eller medlemmar. Men det gäller i precis lika hög grad organisationens förmåga att locka medarbetare, samarbetspartners eller finansiärer. Och precis som med kaffekoppen så har omgivningen en fantastisk förmåga att bestämma temperaturen trots att vi inte kan se de enskilda små rörelserna.

Vilka är då de rörelser som omgivningen uppfattar som en organisations ”temperatur” eller innovationskraft? Faktiskt precis vilka små förändringar som helst. Människor som äter middag på en lunchrestaurang de aldrig varit på förut. Antalet telefonsamtal till och från telefonnummer som inte tidigare förekommit i telefonväxeln. Det faktum att sammanträdesrummet inte ser riktigt likadant ut den här måndagen som det gjorde förra veckan. Ett nytt språk på hemsidan. Någon som läser en ny bok.

Listan kan göras hur lång som helst. Det viktiga är att vi kommer ihåg resonemanget om medelhastighet. Precis som kallt kaffe mycket väl kan ha enstaka molekyler som rusar fram och varmt kaffe kan ha enstaka molekyler som står nästan stilla kan en organisation vara stelnad trots att det finns en och annan eldsjäl som springer som en galning. En annan organisation kan ha fantastisk innovationskraft även om enstaka medarbetare inte rör sig något nämnvärt.

Om din organisation tappar i attraktivitet kan du vara helt säker på att det är medarbetarnas eller medlemmarnas genomsnittliga ”mikrohastighet” som sjunkit. Organisationen har helt enkelt blivit kallare. Och det hjälper inte ett dugg att du försöker sätta fart på verksamheten. Inte om du med det menar att hela kaffekoppen måste flyttas. Däremot kan du ganska lätt höja temperaturen genom att se till att varje enskild medlem ”rör” sig lite mer.

Sammanfattningsvis:

En organisations attraktivitet beror i första hand på dess temperatur, inte på organisationens utvecklingshastighet.

Till skillnad från ”organisationsutveckling” är innovationstemperatur bara en fråga om rörelse, inte riktning.

Det går alldeles utmärkt att både mäta och påverka en organisations innovationstemperatur. Vi använder andra indikatorer än de som gäller för organisationsutveckling och vi måste förstå innebörden av många, många små rörelser. På organisationsnivå tar de ut varandra men höjer temperaturen. En vattenkokare flyttar inte vatten från a till b, den värmer vattnet genom att flytta vattenmolekyler hit och dit.

En organisation eller verksamhet som håller på att ”svalna” kommer att lägga allt mer resurser på att försöka kompensera för sin minskande attraktivitet. Resurser som i huvudsak flyttar kaffekoppen – men som inte värmer kaffet.

Innovationstemperaturen, eller de små rörelserna, är självförstärkande. Precis som vattenmolekylerna stöter till varandra gör människor i organisationer det. När tillräckligt många rör sig tillräckligt mycket (hit och dit) stöter de till sina grannar som också börjar rycka hit och dit. Temperaturen ökar. Omvänt gäller att när tillräckligt många saktat in kommer det att bli allt svårare för de kvarvarande att röra på sig. Temperaturen sjunker. Detta är den goda eller onda spiral som så många upplevt men som oftast missuppfattats. Det handlar inte om gemensamma mål, inte om samordnade ansträngningar och inte om bättre styrsystem. Det handlar helt enkelt om närvaron av, eller frånvaron av, mikrorörelser. Små, små förändringar hit och dit. De tar ut varandra till både fart och riktning – men de höjer temperaturen i organisationen. Och varm verksamhet är attraktiv.

Det rör sig om mycket små skillnader. Precis som i fallet med kaffekoppen är skillnaden i mikrorörelse mellan en kall och en varm verksamhet överraskande liten. Men den är mätbar och påverkbar. Och den har mycket stora konsekvenser.

Svalnande verksamhet kan inte någonsin räddas genom organisationsutveckling. Lika lite som att kallt kaffe kan få tillbaka sitt värde genom att du springer med koppen. Den enda effekten är att du blir trött.

Vill du veta mer om hur man faktiskt och praktiskt kan både förklara, mäta och påverka organisationers innovationstemperatur så är du väldigt välkommen att höra av dig. Vi tröttnar aldrig på att diskutera det här.

Om flöden och hur de revolutionerar vårt tänkande

Ett paradigm, eller en tankemodell, skall inte bedömas utifrån hur nära sanningen den eventuellt befinner sig (och då lämnar vi barmhärtigt nog frågan om huruvida det finns någon sanning överhuvudtaget). Det skall heller inte bedömas utifrån hur väl underbyggt det är, hur vackert det är eller hur logiskt oantastligt resonemanget är. Nej, den enda vettiga bedömningsgrunden är hur stort förklaringsvärde det har i den situation vi befinner oss. Alltså är tanken på jorden som en platt skiva bättre om vi skall bygga ett hus, jorden som en boll är bättre om vi skall segla till Australien och jorden som vibrerande strängar är bättre om vi skall förklara gravitation. Med denna enkla och avväpnande föreställning är det av och till obegripligt att diskussioner om olika paradigm, olika föreställningar, kan vara så makalöst provocerande.

Slaget om Darwin och evolutionsteorin är på intet sätt över. Ja, alltså de flesta av oss tror väl i och för sig på evolution. Vi tycker nog att det finns större förklaringsvärde i att arter utvecklas än i att de är oföränderliga. Pudlar, mjölkkor, vetemjöl och rhododendron tycks vara utmärkta och handfasta bevis för att biologiska arter faktiskt beskrivs bättre som en resa än som en plats. Ändå är det just denna sista bisats som skapade så stora problem för Darwin – och som just nu skapar problem i Södertälje, skolan och hos de som försöker förebygga cancer eller våldsbrott.

Det som provocerade Darwins motståndare, d v s i stort sett hela hans samtid, var nämligen inte i första hand att han beskrev människan som ättling till aporna. Det gjorde han för övrigt inte utan han konstaterade att människan och aporna hade gemensamma anfäder och anmödrar. Det som verkligen gjorde hans samtida förbannade var att han beskrev människan, och mänskligheten, som en resa – inte en plats. Idén om en resa är besvärlig ur två perspektiv. Det första är välbekant, det finns något vagt kränkande i föreställningen om att vi härstammar från toffeldjur, trilobiter och simpla schimpanser. Den här vaga obehagskänslan gavs uttryck i många och välkända kommentarer och skämtteckningar i Darwins samtid. Det andra perspektivet är mångfalt värre, mer kränkande och nästan outsägligt svårt att svälja. Av det första resonemanget följer nämligen att vi, skapelsens krona, kommer att betraktas som toffeldjur, trilobiter och simpla schimpanser av de som följer efter oss.

Ändå kommer vi att framhärda. Inte bara när det gäller vår plats i den biologiska utvecklingen utan i en lång rad andra sammanhang visar det sig mera praktiskt användbart att föreställa sig ett flöde i stället för en plats. Precis som då vi ställer andra paradigm emot varandra finns det dock en del krux och oväntade konsekvenser att hantera och diskutera.

Vi hoppas vi inte förolämpar ditt intellekt genom att prata om vatten till att börja med. Det ger en bra föreställning om vad flödestänkande innebär och det finns en hel del begrepp som är praktiska – men som ännu inte har någon motsvarighet i t ex lärande, kriminalisering eller urbanisering.

Vår första reflektion är att flöden står i motsats till stillastående eller innehav. Är det väldigt ont om vatten så blir innehav värdefullt. Då är rikedom detsamma som reservoarens stillastående vattenspegel eller vattentankarnas dovfyllda kluckande. Ljudet av forsande vatten fyller dig med fasa och minsta läcka måste tätas. Är det däremot gott om vatten kan man göra sig en fördel på själva flödet. Då är rikedom detsamma som vatten som rinner ur reservoaren. Mullret från det forsande vattnet är ett tecken på att det går bra och inget är så olycksbådande som tystnaden.

De här två exemplen är tillämpliga inom snart sagt alla områden i samhället. Arlanda flygplats har ca 16.000 anställda och är därmed större än något av våra industriföretag. En av våra absolut största arbetsplatser är alltså uppbyggd kring flödet av människor, inte kring ”innehav”. För den som driver Arlanda är det alltså inget konstigt i att ju fler människor som strömmar igenom på en timme – desto bättre är det. På samma sätt som kraftverket Harsprånget ligger emellan två intressanta punkter ligger Arlanda mellan avreseort och destination – inte på en av dem.

Harsprånget kan sägas bygga på att vattnet ”vill” till en plats bortom själva kraftverket. Arlanda bygger definitivt på att människor vill någon annanstans än till flygplatsen så där är likheterna stora. Det är sedan som det börjar bli problematiskt. Vi byter bransch. Är det en fördel för svensk fotboll att Zlatan hamnade i Milan? Är det en fördel för svensk fotboll att Henke spelade för Barcelona? De allra flesta skulle förmodligen säga ja. Dragkraften från internationella storklubbar skapar ett flöde som bidrar till att 7-åringar spelar boll, att Kirsebergs IF har engagerade juniorer, att Åtvidaberg krigar i tvåan och att MFF då och då nosar på Champions League. Hade det varit bättre om våra svenska storspelare stannat i svenska klubbar? Nej, förmodligen inte. Det hade varit som om höjdskillnaden mellan reservoaren och älvens utlopp försvunnit. Själva gravitationen, det som gör att vattnet tvingar sig förbi turbinbladen, hade upphört och vi hade fått behålla vattnet – men blivit av med elektriciteten.

Några iakttagelser vi gjort i det här sammanhanget är:
Om innehav är viktigt skall man ha litet eller inget utlopp. Det betyder att inget vatten – och inga spelare – lämnar klubben. För att klara att behålla så många som möjligt måste man begränsa tillflödet. En hög tröskel eller höga intagningskrav bidrar alltså till att skapa ett värdefullt och mångårigt innehav. Om innehav är viktigt kan man mycket väl ha en pump någonstans i systemet. En pump är en apparat där man tillför energi till någon form av skovel som i sin tur pumpar upp vattnet till reservoaren där man förvarar det. Så till exempel pumpar vi upp vatten i vattentornet i Örebro.

Om flödet däremot är det överordnade måste utloppet vara fritt. När man fått ut en vettig energimängd av det förbipasserande vattnet skall det möta så litet motstånd som möjligt när det lämnar turbinen. Vad är en vettig energimängd? Kostnaden för att få ut den sista gnuttan energi ur en liter fallande vatten är så stor att det alltid lönar sig att släppa ut vattnet och i stället ta hand om den första gnuttan energi ur en ny liter. Följer du med på den historian? Inga hinder för inflödet och inga hinder för utflödet och däremellan en turbin som plockar den del av energin som är rimligt enkel att komma åt. En turbin ser lustigt nog ut som en pump – fast tvärtom. En turbin är en skovel som tar energi ur vattnet så att vi kan använda energin någonstans där vi behöver den.

Föreställ dig nu att vi inte alls pratar om vattenkraft och inte heller om fotboll. I stället funderar vi på de svenska högskolorna och universiteten. Den första frågan är om det är ont om – eller gott om – studenter och akademiker. Det är en intressant fråga eftersom det var ont om dem för femtio år sedan men gott om dem i år. När det var ont om akademiker var företaget en reservoar av kunnande, universitetet var en pump som för skattemedel pumpade upp studenter till reservoaren. Intaget var begränsat och ingen förväntades lämna reservoaren på annat sätt än med fötterna före.

De senaste åren har vi konstaterat att det finns hur många akademiker som helst. Inte bara i Sverige utan i världen. Då skulle man kunna fundera på universitetet som en turbin i stället. Studenter som vill från a till b måste passera Uppsala och därvid lämna ifrån sig en del av sin energi. Det skulle kräva ett stort inlopp (inga avgifter för utländska studenter) och ett stort utlopp (inga särskilda hinder för att lämna eller hoppa av). Vi skall i det följande inte reda ut hur en sådan konstruktion skulle se ut i detalj utan lämnar det till läsaren med stort förtroende. Tankeexperimentet har en del intressanta vidareförgreningar dock. Vad betyder det om en stad inte längre är, i första hand, en plats med stora resurser utan i stället en plats där stora flöden passerar? Blir diskussionerna om AstraZeneca i Södertälje annorlunda om Södertälje är en ”turbin” i stället för en ”reservoar”? Är det helt enkelt så att vi, allt för länge, betraktat våra företag och organisationer som värdefulla tankar med värdefullt innehåll när de borde varit kanaler med hastigt strömmande vatten?

Är det helt enkelt så att lärande förhåller sig till kunskap som flöden förhåller sig till reservoar? I så fall är den lärande orten lika hotande för industribevararen som den biologiska evolutionen var för den som trodde på den eviga människans eviga överläge. I så fall är människor som flyttar på sig detsamma som bokstavligt och samhälleligt lärande och i så fall är nationalisters och Sverigedemokraters motstånd mot immigration bara ett annat sätt att bekämpa föreställningen om flöden – i motsats till den om beständiga platser. Då blir bevarandet av traditioner och bekämpandet av människor som flyttar på sig plötsligt exakt samma sak som motstånd mot evolutionsläran och räddandet av SAAB.

Vi vill gärna peka på några av de företeelser som finns i vattenflöden och vars motsvarighet vi letar efter i andra sammanhang.

Trots att det finns ett bra inflöde, en bra kanal och ett bra utflöde uppstår oväntade och ofta oönskade virvlar, motstånd, bakströmmar och vågor som förstör det jämna porlande vi tänkt oss. Turbulenta flöden är svårhanterade eftersom de bygger på otroligt komplicerade samband mellan vattenmolekylerna och mellan dessa och omvärlden. Effekterna av turbulens är ofta sådana att de flöden som fungerar utmärkt vid en viss hastighet blir helt oförutsägbara vid en annan.

Alla som försökt ta sig fram i en långsam folkmassa på en gågata vet att det går fortare på egen hand än om du måste hålla ihop sällskapet. Tio människor som tar sig fram var och en för sig kommer alltså – tillsammans – fram fortare än om de försöker gå i samlad tropp. Betyder det att ett stort företag, en stor organisation eller ett stort parti alltid kommer att vara långsammare än själva världshistorien? Betyder det att det företag som försöker ta sig fram tillsammans med sina kunder kommer att tappa mark jämfört med de som tar sig fram oberoende av kunderna, men möjligen upptäcker att man nått till samma ställe när man väl är där?

Meandrar kallas det när en flod gradvis påverkar sin omgivning genom att bli allt slingrigare. En flod som rinner i relativt mjuk terräng kommer att skapa allt större krökar. Det har att göra med att vattnet rinner fortare i ytterkurvan än i innerkurvan och därför gröper ur stranden utvändigt. Kurvan blir större och större och kan till slut bli mycket nära en fullständig ring. Vid det laget kommer floden att försöka rinna kortaste vägen nerför och kortsluta sig själv. Det bildas en korvformad sjö av stillastående vatten och proceduren kan mycket väl upprepa sig själv lite längre ner. Betyder det att människor, organisationer och orter tenderar att göra allting lite, lite krångligare till dess någon upptäcker en radikal genväg och lämnar efter sig en avsnörd damm av stillastående verksamhet?

De här resonemangen förtjänar att grävas i lite mer. Vad är lärandets motsvarighet till meandrar? Vad är en stads motsvarighet till en reservoar? Vad är ett företags motsvarighet till att gå i klunga i kön på gågatan? Vad är försäljningens motsvarighet till turbulens? Finns det anledning att tro att politik drabbats av vågbildningsmotstånd, d v s när det arbete vi gör för att driva rörelsen framåt helt sugs upp av vågorna som bildas runt oss – och ingenting finns kvar för framdrift?

Vi menar bestämt att det här är relevanta frågor. Vi är övertygade om att urbaniseringen handlar om människors flöden, och behov och önskan om, flöden. Vi tror att de punkter där:

Människor, energi, information, varor, tjänster och kapital
flödar med minst motstånd också är de platser där förändring – eller som vi säger – lärande pågår som mest. Det i sin tur är de platser där vi har bäst förutsättningar för innovationer, utveckling och ett bättre liv. Det är inte ett hot mot landsbygden, däremot är det ett hot mot de orter, organisationer och individer som betraktar det de har som viktigare än det som kan tänkas strömma igenom.

Darwin hade rätt. Livet är inte särskilt begripligt om jag tror det är en plats. Om det däremot är ett flöde så blir det så väldigt mycket lättare att förstå…

Kan man utveckla skolan med hjälp av data?

Learning Analytics kan ge stöd för lärarens bedömning liksom beslutsstöd på huvudmannanivå. Den amerikanska rapporten Horizon räknar med att Learning Analytics ska slå igenom stort inom två-tre år. I en norsk version av Horizon-rapporten antas att Learning Analytics finns på bred front i Norge om fyra till fem år. Redan pågår mycket datainsamling och analysarbete, dock mera sällan benämnt som Learning Analytics.

Frågan är förstås om skolans personal själva kan använda data på ett strukturerat sätt för att stödja skolutvecklingen. Nacka och Stockholm har utforskat en metod för datorstödd skolutveckling i ett tvåårigt EU-stött projekt tillsammans med nederländska forskare. Man samlas i grupper om sex till åtta personer runt ett gemensamt problem och undersöker först om den gemensamma problembeskrivningen har en grund i verkligheten. Analysen bygger sedan på data från systematiskt insamlad information. Nacka har funnit metoden så användbar att man planerar gå vidare på egen hand.

Skolverket utvecklar ett verktyg där lärare kan använda data från de nationella proven för att jämföra sina egna klasser mot de nationella resultaten – inte bara totalresultatet utan ner på delprov och enskilda frågor för att kunna se om de egna eleverna ligger till i förhållande till riksgenomsnittet i de olika delarna.

Många kommuner har påbörjat ett arbete med att förse sina rektorer och förvaltningar med mer data för att möjliggöra systematisk uppföljning och tidig återkoppling. Umeå kommun är ett exempel där man skapat ett system för beslutsstöd bland annat till skolorna. Systemet ska underlätta rapporteringen och fungera som stöd i dialogen mellan rektorer och förvaltning.

Många kommuner och regioner har också system för central antagning till gymnasiet. I dessa system samlas en mängd data som skulle kunna användas för att göra prognoser över elever som är i farozonen för att hoppa av studierna. Därmed skulle stödåtgärder kunna sättas in tidigare.

SKLs Öppna jämförelser är ett bra exempel på jämförelser på kommun- eller skolhuvudmannanivå. I Öppna jämförelser redovisas resultat och resursindikatorer på kommunnivå. Skolans resultat beskrivs utifrån slutbetyg, ämnesprov och omvärldskunskap och resurserna utifrån uppgifter om kostnader och personal. SKL utgår från statistik som Skolverket och SCB samlar in och gör egna analyser av materialet för att kunna jämföra kommunerna i olika avseenden.

Skolverket deltar i ett EU-projekt kallat LACE (Learning Analytics Community Exchange) som syftar till att bredda kunskapen om Learning Analytics och hur man kan använda data på olika nivåer i skolutvecklingsarbetet. Projektet vill också fördjupa diskussionen om både för- och nackdelar med en ökad datainsamling.

När allt fler jobbar i digitala miljöer så kommer mycket mer av datainsamlingen att kunna ske automatiskt och därmed jämn kvalitet. Samtidigt kommer olika typer av visualiseringsmöjligheter att underlätta tolkningen av all information. Djupgående diskussioner krävs dock när det gäller vilka data som samlas in, beroende av vilka frågor man vill ha svar på men också för att inte samla in för mycket information eller, vilket utgör en viktig punkt, samlar på sig integritetshotande uppgifter. Här finns med andra ord ett stort behov för en ingående diskussion på alla nivåer – mellan lärare och rektorer, inom förvaltningar och på nationell och internationell nivå. Det är den diskussionen som EU-projektet LACE vill introducera och underlätta.

Vem blir först med parallell utbildning?

I Sverige, i år, stretas det på i ungefär 7 miljarder timmar inom ramen för det vi kallar arbetsliv.

Dessförinnan har vi utbildat oss. Förskola, grundskola, gymnasium och universitet. Totalt sett lägger vi, också i år, ungefär 2,5 miljarder timmar på utbildning.

Det betyder att vi lägger ungefär en fjärdedel av vårt strukturerade liv på att lära oss saker – och ungefär tre fjärdedelar på att dra nytta av det vi lärt. Det är ett imponerande förhållande, väl ägnat att ge oss ett avundsvärt försprång i den globala konkurrensen. Om det inte vore för att de här timmarna ligger så märkligt fördelade under livet. De som just nu jobbar de där sju miljarder timmarna gjorde nämligen sina två miljarder utbildningstimmar på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet. Och några få är så unga att de utbildades det här seklet.

Alltså. Kvoten 2,5/7 kan betyda ”Gå först i skolan i 15 år, jobba därefter i 42”. Men samma kvot kan betyda ”Utbilda dig i januari, februari och mars, jobba i april – december”.  Det kan faktiskt också betyda ”Plugga från måndag morgon till tisdag lunch, jobba sedan resten av veckan”. Eller, varför inte, ”Studera varje morgon fram till klockan 10.30, sedan gör du det som skall göras”.

Alla de här exemplen skulle betyda att vi studerar 2,5 miljard timmar om året och arbetar 7 miljarder. Men de är alldeles uppenbart helt olika i fråga om samhällets totala lärande och innovationsförmåga. Det förstår man i det närmaste intuitivt – men det finns ändå skäl att bena upp de kvalitativa skillnaderna i de två extremerna. Både ur samhällets synvinkel och ur individens.

I en värld som förändras relativt långsamt finns det starka ekonomiska skäl för att samla all inlärning i stora sjok. Både den som lär ut och den som lär in kommer att kunna tillgodogöra sig skalfördelar.

I en värld som förändras relativt snabbt finns det lika starka ekonomiska skäl för att förlägga både beslutet om utbildning, prioriteringen och själva lärandet så nära tillämpningen som möjligt. Både den som lär ut och den som lär in kommer att kunna göra prioriteringar och insatser som handlar om de faktiska behoven och det faktiska kunskaps- och värderingsläget.

Vi lever, sedan länge, i den senare varianten. Vi borde, sedan länge, ha ställt om vårt utbildningssystem så att det motsvarar slagordet ”livslångt lärande”. En sådan omställning innebär att så mycket lärande som möjligt bör ske så sent i livet som det överhuvudtaget är möjligt. Ett lärande ”just in time”. En sådan förändring skulle innebära radikalt sänkta behov på total lärtid men väsentligt mycket högre ställda krav på relevans och motiv.

Det är raka motsatsen till det som nu föreslås. Vi behöver inte ett antal miljoner timmar till i skolan innan arbetslivet. Vi klarar oss tvärtom med en halv miljard färre timmar i undervisningssystemet. Åtminstone om vi får några miljoner till i arbetslivet. Några miljoner timmar som är kopplade till det vi just nu vet, det vi just nu undrar över och det vi just nu behöver.

 

Slöjdämnet är mer aktuellt än någonsin

I september införde Storbritannien en ny nationell läroplan för grundskolan där ett stort fokus läggs på IT. Till exempel ska alla elever lära sig att skriva kod, skapa program och förstå grundläggande principer inom datavetenskap. Läroplanen har utformats av lärare, experter och företag inom IT-sektorn; Microsoft, Google och aktörer från spelindustrin. Det nya med planen är att den ger enskilda skolor större frihet att utforma kursinnehållet. Anledningen är att man anser att staten inte kan hålla samma fart som den tekniska utbildningen vilket gör att ämnet kommer att behöva förändras mer frekvent än den nationella planen.  Det ställer i sin tur stora krav på enskilda lärare att dels lära sig själva och dels lära tillsammans med sina elever.

Syftet med den nya läroplanen är att lösa den brist på IT-kunskaper som branschen lider av, både idag och imorgon. Eftersom förändringstakten är så hög inom teknikbranschen måste utbildningssystemet vara så flexibelt som möjligt just för att kunna anpassas efter marknadens och samhällets behov.  För att det ska vara realistiskt handlar det inte i första hand om att lära eleverna programmering utan om att lära dem förstå ”computational thinking”. Det innebär egentligen att utveckla en digital förmåga och en förståelse för hur kod och problemlösning fungerar. Programmering i ett visst språk kan lösa dagens behov av IT-kunnande men det är inte säkert att det löser morgondagens behov och därför ligger fokus på att förstå vad digitalt tänkande går ut på.

Det andra syftet med läroplanen handlar om att eleverna ska gå från att vara konsumenter till att vara producenter. Unga idag är redan nu bra på att konsumera IT, i mobilen, i datorn, i spel men de behöver träna sina färdigheter i att själv skapa på olika plattformar. Eleverna förväntas alltså förflytta sig, från att vara mottagare av kunskap till att vara delaktiga i skapandet av den. Detta ställer också stora krav – inte bara på eleverna utan också på lärarna eftersom det innebär en förändrad syn på studenterna och på undervisningen.

I Sverige finns idag inget förslag om att införa programmering i grundskolan. På Utbildningsdepartementet verkar frågan inte heller aktuell och kommunerna driver inte frågan. Det verkar alltså inte troligt att Sverige skulle komma att införa ett nytt ämne eller inkorporera programmering i andra ämnen så som man gjort i England (och Estland). Sverige ska enligt Anna-Karin Hatt, tidigare IT- och energiminister, vara bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter. Men det börjar alltså inte i skolan.

Diskussioner om programmering i skolan pågår dock utanför etablissemanget. IT-branschen i Sverige skriker också efter utbildad och kunnig arbetskraft och flera tunga aktörer menar att programmering bör införas i den svenska läroplanen. Hans Rosling, menar att det är dags att införa ”kodslöjd” på schemat. Dataslöjd introducerades av Kia Höök, professor på KTH för några år sedan. Med det menar hon att unga inte bara ska lära sig använda digital teknik utan framförallt förstå hur den fungerar. Det viktigaste är alltså inte att lära sig programmera utan att förstå det förhållningssätt som kommer att krävas i framtiden. Det handlar om förändringsberedskap menar hon. Höök pratar alltså om att införa samma element som nu redan finns i den engelska läroplanen.

Dataslöjd, i den innebörden som Höök och Rosling menar, innefattar inte de traditionella slöjdämnena. Dataslöjd handlar om att ersätta de praktiska ämnena med ett digitalt. Det är att gå halvvägs. Nästa steg i utvecklingen handlar om att sammanfoga hård- och mjukvara och då finns det en poäng i att behålla det praktiska och klassiska slöjdämnet. Det innebär inte att vi ska fortsätta göra smörknivar utan i stället fokusera på hur vi kan integrera den digitala tekniken med den fysiska verkligheten. Lödning av kretskort, slöjda elektroniska tärningar, 3D-modellera är några exempel på vad ett nytt slöjdämne skulle kunna innehålla för element.

Barack Obama sa i en videosändning till den amerikanska befolkningen i fjol.

Spela inte bara på din telefon, programmera den.

Nästa president kommer att säga:

Programmera inte bara din telefon, bygg den.

Lärosäte eller förvaringsplats

Jag pratar med Bo Norvell, gestaltterapeut, f.d. lektor i pedagogik och chef för Utvecklingsenheten för högre utbildning vid universitetet i Karlstad.

Vad är det som kännetecknar utvecklingen vid universiteten?

En stor förändring är att vi har gått från att ha studenter vid våra universitet till att nu ha elever, säger Bo Norvell.

Vad menar du med det?

– Från början bestod universiteten av professorer och studenter. Bolognauniversitetet, formades omkring år 1088 och räknas som världens äldsta, fungerande universitet. Hit kom kunskapstörstande människor från hela Europa för att studera. Studenten hade det totala ansvaret för sin egna utbildning. Professorernas främsta uppgift var att examinera studenten och att hålla föreläsningar inom sitt ämnesområde. En professor lade sig inte i studentens studier, varken deras innehåll eller form, utan begränsade sitt ansvar till att gälla kvaliteten på sina föreläsningar. Studentens studieresultat var studentens ensak. Det fanns inga tidsmässiga krav på hur länge en student kunde ”ligga vid” ett universitet. Det fanns t.o.m. studenter som blev s.k. överliggare.

En student i denna mening, är alltså en individ som av kunskapstörst söker sig till ett universitet eller något annat lärosäte. En student drivs av inre motivation och söker aktivt efter kunskap. Att lära sig är ett självändamål och varje kunskapslucka ses som en möjlighet för lärande.

Universiteten är lärosäten dit man söker sig för att nå kunskap. Man har tentamina en eller två gånger per läsår. Så ser det ut i flera hundra år.

Vad hände sedan? Hur kom eleverna in i bilden?

– När allt fler ungdomar bereddes plats på universiteten steg utbildningskostnaderna för staten, varför man flyttade fokus från kunskapsproduktion till examensproduktion. Det gällde att maximera genomströmningen. Följden blev att ansvaret för utbildningsresultaten flyttades över till universiteten, som från att ha varit lärosäten nu blev utbildningsanstalter. Därigenom flyttades också ansvaret från den enskilde studenten till utbildningsorganisationen. För att öka genomströmningen infördes ett poängsystem, där varje poäng motsvarade en veckas heltidsstudier. Man skapade korta delkurser, oftast motsvarande 5 poäng, som följdes av en tentamen. Dessa poäng lades sedan samman till en hel kurs. Man införde pedagogiska verktyg, som undervisningsmetoder, kursvärderingar och utvärdering av studieresultaten. Allt för att öka genomströmningen.

Lärosätena som i grunden var forskningsorganisationer med amanuenser, assistenter, docenter och professorer blev nu tydligare inriktade på undervisning och vi fick universitetsadjunkter och universitetslektorer som i första hand skulle fungera som pedagoger. En pedagog har till skillnad från professorn det totala ansvaret för de studerandes studieresultat. De studerande blev elever.

Vad innebar detta i praktiken?

– En pedagogs uppgift är att föra en elev, från dennes kunskapsmässiga utgångspunkt till ett givet kunskapsmål, antingen hen vill det eller inte.

Denna pedagogisering anammades snabbt av de studerande, medan lärarkåren i stora delar vägrade acceptera pedagogrollen. Man kunde höra utsagor som: ”jag har aldrig fått ett pedagogiskt pris, och det är jag stolt över”. Universitetslärarnas bristande pedagogiska kunskaper resulterade i undermålig undervisning. Detta plus statens diaboliska sätt att tilldela medel utifrån genomströmningens omfattning har lett till att kraven på elevernas kunskapsnivå minskat.

Till detta kommer också att en mängd utbildningar, som tidigare inte ansetts universitetsmässiga, nu akademiserats, vilket troligen resulterar i försämring av universitetsutbildningens kvalitet. Ett exempel på detta är alla kortkurser av studieförbundskaraktär.

Som grädde på moset vill man nu göra gymnasiet obligatoriskt. Det innebär att vi i praktiken har en 12-årig grundskola och en gymnasieliknande högskola. Måhända kan doktorandutbildningen påminna om universitetsstudier. För eleverna är alla utbildningsanstalter ”skolor”. Även doktorandutbildningen sker på forskarskolor!

I boken Academically Adrift: Limited Learning on College Campuses, konstaterar författarna Richard Arum och Josipa Roksa att ca 40% av högskoleeleverna inte förbättrat sin förmåga att tänka kritiskt, att föra komplexa resonemang eller att skriva.

”Läget är knappast mycket bättre i Sverige” skriver organisationsforskaren Mats Alvesson (SvD 21 november 2013) och fortsätter

”Kommer vissa [kurser] regelbundet fram som ”studiemedelssäkerställande” ämnen/ kurser, kan lämpligen skarpa frågor eller sanktioner sättas in. Lämpligen kan de institutioner/ämnen som är sämst utsättas för följande åtgärdspaket, i tur och ordning: a) få råd, b) varnas, och, om detta ej hjälper, c) få dra ned på verksamheten eller d) läggas ned.”

Bo Norvell menar att situationen ser annorlunda ut nu när högskolan har att hantera elever istället för studenter. I och med detta flyttas ansvaret för lärandet från studenten (nu eleven) till föreläsaren, som blir pedagog. När ansvaret ligger hos pedagogen blir uppgiften att se till att eleven når de uppställda målen.

– Robert Stake hade en genialisk utvärderingsmodell, menar Bo Norvell, där kursplanering sker i termer av intentioner, vad gäller förutsättningar, pedagogiska handlingar och resultat. Efter kursens slut gör man en jämförelse av intentionerna och realiteten.  Först ser man efter hur förutsättningarna ser ut. Sen sätter man upp mål, det resultat man vill uppnå. Och till sist funderar man över hur man kan uppnå målet. Realiteten beskrivs också i termer av förutsättningar, pedagogiska handlingar och resultat. Man studerar överensstämmelsen för varje kategori och gör sedan en analys av den eventuella diskrepansen mellan intention och realitet. Denna analys ligger sedan till grund för nästa planering o.s.v. Vi får en spiralformad dialektik mellan planering och utvärdering som med automatik ökar utbildningens kvalitet.

Norvell menar att det ofta fallerar redan vid starten, genom att man väljer metod utan att ta hänsyn till vare sig förutsättningar eller målsättning.

– Det fanns ingen koppling till målet och utgångspunkterna. Som exempel lägger man skulden för bristande överensstämmelse mellan intention och realitet på förutsättningarna, som är den enda kategori man inte kan förändra, utan bara förhålla sig till. Det kan gälla exempelvis elevernas förkunskaper, eller för lite pengar. Pedagogiskt startar man alltid med förutsättningarna. Nästa steg är att sätta målen så att de utgår från förutsättningarna. Sist, men inte minst, tar man ställning till vilka pedagogiska handlingar som krävs för att uppnå målen utifrån de givna förutsättningarna.

Varför får dessa insikter inte fäste vid våra universitet? Med resonemanget ovan kan man anta att vi har en felaktig uppfattning om antingen förutsättningarna och/eller målen med högskolan.

Jag kommer att tänka på kriminologen Nils Christie och hittar följande i DN 23 september 2002 efter lite googlande:

”Skolan är framför allt en förvaringsplats, ett sätt att hålla barnen ur vägen. De unga är inte inlemmade i samhället. Det vore nästan omöjligt att leva som vi gör i Västerlandet om vi inte kunde stoppa undan dem i skolorna, menade den norska samhällsforskaren Nils Christie i sin debattbok ’Om skolan inte fanns’ för trettio år sedan. Han har inte ändrat sig.”

Skolans längd tycks faktiskt vara proportionell mot effektiviteten i produktionen. Kan skolans uppgift verkligen vara att hålla de människor som inte längre behövs i produktionen ur vägen? I så fall är förslaget om obligatoriskt gymnasium ett tecken på ökad effektivitet hos näringslivet, och därigenom ett behov att hålla ytterligare en grupp människor sysselsatta. Hur långt sträcker sig denna mekanism?

Har det gått så långt att även våra universitet blivit en förvaringsplats?

 

Bo Norvell är f.d. lektor i pedagogik och chef för Utvecklingsenheten för högre utbildning vid universitetet i Karlstad.

Mats Alvesson är organisationsforskare vid Lunds universitet och har nyligen utkommit med boken ”The Triumph of Emptiness”, Oxford University Press 2.

Robert E. Stake hedersdoktor 1994 vid Uppsala universitet. Professor i pedagogisk psykologi, IL, USA.

Nils Christie är professor i kriminologi vid universitetet i Oslo sedan 1966.

Amit Sen är konstnär, gestaltterapeut och musiker.

 

Högskolans uppgift är att skapa goda samhällsmedborgare

Förslaget att förlänga gymnasiet till 10 år har under den senaste tiden väckt debatt. Inte minst i högskolevärlden. En förlängning skulle kunna innebära att studenterna är mer förberedda och får bättre förutsättningar att klara av högre studier. Ytterligare ett år skulle kunna ge studenterna mer kunskaper – något som ibland efterfrågas av universitetsvärlden. Men Cecilia Christersson, prorektor på Malmö Högskola, har invändningar mot det resonemanget.

– Vi kan inte bara lägga på och lägga på. Forskningen visar att det inte finns någon bäring i det. Dessutom finns det ingen poäng att ha långa utbildningsperioder av sitt liv. Studenterna vill snarare bli färdiga med sin utbildning.

Samhället är också betjänt av att studenterna blir klara med sin utbildning och bidrar till att öka skatteintäkterna snarare än att använda dem. Det förutsätter dock att de får ett jobb och inte går ut i arbetslöshet.

En introduktionskurs på högskolan skulle kunna förbereda studenterna på ett bättre sätt än en förlängning av gymnasieskolan menar Cecilia Christersson. Det handlar inte alltid om kunskaperna utan om en förståelse för vad högskolestudier innebär, menar hon.

Ett sätt att introducera högskolestudier på är att genomföra lämplighetstest istället för att anta på betygsmeriter.  På Malmö Högskola har man olika antagningsprocesser beroende på typ av utbildning. På tandläkarutbildningen antas studenter både på betygsmeriter och på lämplighet. Man tittar då på studentens förmåga till problemlösning, finmotorik, spatial förmåga och empati. Egenskaper som man anser är viktiga hos en tandläkare.

Malmö Högskola har jämfört hur det går för dessa grupper. De som kommit in i ”lämplighetsgruppen” stannar kvar i utbildningen i högre utsträckning. 80 procent slutför utbildningen jämfört med 68 procent i betygsgruppen. En förklarande faktor till att 20 procent färre hoppar av är att de inte gjort antagningsprovet. Provet ger studenterna en möjlighet att testa om yrket passar dem. De får bl.a. prova på att borra i plexiglas för att känna hur det känns att vara tandläkare.

”Vissa reser sig direkt och går därifrån”, säger Cecilia Christersson.

Hon är övertygad om att det kommer att införas fler lämplighetstester. Det diskuteras t ex att lärarutbildningen ska införa antagningsprov. Att kunna prata inför åhörare, arbeta i grupper och kunna berätta på ett sätt som fängslar en publik är förmågor som är ytterst användbara i yrket och är sådana kvalifikationer man skulle kunna titta på.

”Soft skills” är numera en viktig ingrediens i högre utbildningar. Det är inte bara ämneskunskaper som studenterna ska tillskansa sig under utbildningen.

– Vi är i en brytpunkt vad gäller vad man ska kunna, säger Cecilia Christersson. Man ska ha ämneskunskaper. Tar man en examen i statsvetenskap ska man självklart kunna de specifika ämnena. Blir man sjuksköterska ska man ha vissa färdigheter. Men förutom det behöver man även andra kvalifikationer, så kallade soft skills och kritiskt tänkande.

På högskolan tittar man också på hur studenterna använder sin kunskap.

-Vi vill att våra studenter ska ha förmågan att applicera det förhållningssätt som man lär sig på högskolan i verkligheten. Vi behöver också bli bättre på att utvärdera vårt arbete och vårt arbetssätt för att kunna lära om.

–  Det handlar om att kunna lära sig nytt och förstå vad man behöver för att vara kompetent. Det är att lära sig lära som är huvudsaken. Egentligen innebär det självreflektion och det är en kompetens som vi behöver träna oss i.

Finns de här inslagen på högskolan idag?

–  Ja, vi jobbar med att få in de här kompetenserna idag – förutom ämneskompetenserna.  Våra studenter ska bli förändringsagenter och kunna agera för en positiv samhällsutveckling Man ska lära sig kritiskt tänkande men man behöver en vetenskaplig grund och forskning att luta sig på.  Vi försöker jobba på hur vi ska få in de här förmågorna, förutom ämneskompetens. Vi vill verka för att utbildningen blir studentcentrerad och att studenterna ska kunna arbeta kollaborativt.

Det är inte bara i Sverige som man pratar om studentcentrerad utbildning. Diskussionen förs även internationellt. Men det finns en stor skillnad mellan lärosätena.

– Jag tror att universiteten kommer att utvecklas i olika riktningar. Elituniversiteten är en grupp som är forskningsfokuserad och där lägger man stor vikt vid vilka människor som kommer in på skolan. Ranking är viktigt för dessa universitet. Vi andra får en intressant roll för vi är ofta kopplade till arbetslivet och har mer professionsinriktade utbildningar. Den typen av utbildning kan bidra till en mer positiv samhällsutveckling

-Jag tror att vi kommer att få se fler och tydligare typer av universitet. Det finns olika universitet som passar olika människor och sektorer vilket är positivt säger Cecilia Christersson.

MOOC – mot högre höjder?

MOOC, en engelsk förkortning för Massive Open Online Courses, är ett ännu så länge ganska nytt sätt att via internet bedriva avgiftsfri undervisning på universitetsnivå. Vem som helst med tillgång till en dator och uppkoppling mot internet kan ta del av dessa kurser. Än så länge är det bara en handfull universitet i Sverige som har hakat på trenden och erbjuder så kallade MOOCs. Men det lär bli fler. Internationellt är detta med MOOCs nämligen en jättegrej. En viktig skillnad jämfört med vanliga kurser på högskolor och universitet är dock att MOOCs inte ger några högskolepoäng.

Massive Open Online Courses (MOOC) är den nya trenden inom universitetsvärlden. Det handlar om internetbaserade kurser som är helt avgiftsfria och som vem som helst i hela världen kan anmäla sig till och ta del av. Det enda kravet som ställs är att man har en dator med uppkoppling mot internet. Konceptet för denna typ av undervisning har, lite otippat, hämtat sin inspiration från dataspelsvärlden, där de stora onlinespelen med extremt många deltagare brukar gå under benämningen Massive Online Multiplayer Games.

Karolinska institutet i Stockholm startade i början på september i år en MOOC. Detta skedde i nära samarbete med den amerikanska utbildningskoncernen edX, som i sin tur är ett icke vinstdrivande företag med ett ursprung hos de två anrika lärosätena Harvard University och Massachusetts Institute of Technology (MIT). I samband med kursstarten fick Karolinska institutet som genom ett trollslag drygt 70 000 nya kursdeltagare. Den stora och helt avgörande skillnaden mellan konceptet MOOC och en vanlig kurs på akademisk nivå är att MOOCs inte ger några högskolepoäng.

De fyra kurser som Karolinska institutet initialt erbjuder som MOOCs ligger allihop inom ramen för lärosätet, nämligen medicinsk utbildning och forskning. Kursernas namn är Explore statistics with R, Behavioral Medicine: A Key to Better Health, Pragmatic randomized controlled trials samt An introduction to Global Health.

I januari är det dags för Lunds universitet att haka på den nya trenden. Även här har man fått ett enormt stort gensvar på sitt erbjudande om gratis kurser via internet. I början av september hade det skånska lärosätet fått in inte mindre än 16 000 anmälningar. Sedan dess har det antalet mer än fördubblats och det väller in nya anmälningar varje dag. Lunds universitet samarbetar med det amerikanska företaget Coursera om upplägget av sina MOOCs. De kurser man erbjuder i detta format är tre till antalet. Sexuell hälsa och mänskliga rättigheter, Europeisk affärsrätt samt Grönare ekonomi är de tre MOOCs man erbjuder i Lund.

Om sanningen ska fram så har Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm under flera år erbjudit liknande former av undervisning, dock med den skillnaden att de gratiskurser i bland annat matematik som man anordnade online även gav högskolepoäng. Institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet har också erbjudit enstaka gratiskurser online för alla kunskapstörstande. Men här har det, likt Karolinska institutet och Lundsuniversitet, bara handlat om att erbjuda kunskapen. Inga akademiska poäng har delats ut. Även Mittuniversitetet har, litegrann i skuggan av de större svenska universiteten, blandat sig i leken och erbjuder MOOCs.

Sett till det diplomatiskt uttryckt stora intresset för denna typ av utbildning på akademisk nivå så behöver man knappast vara rymdforskare för att räkna ut att fler svenska högskolor och universitet inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att erbjuda MOOCs. Internationellt har MOOC vuxit sig hur stort som helst och när nu detta nya och delvis ganska revolutionerande sätt att bedriva undervisning på universitetsnivå har letat sig till våra breddgrader också är det inte annat att vänta än att det kommer att bli en veritabel framgångssaga även här.

Personligen tror jag inte, likt en och annan kritiker som har offentliggjort sin skepsis inför MOOC, att denna nya undervisningsform kommer att påverka eller konkurrera med den vanliga undervisningen hos våra svenska lärosäten. Detta mot bakgrund av att den som vill gå en utbildning som ger akademiska poäng knappast väljer att anmäla sig till en MOOC. Om man vill kunna tillgodoräkna sig akademiska poäng för att kunna gå vidare mot till exempel forskarstudier eller en annan typ av akademisk karriär är det nog inte MOOC man väljer i första hand. Då är det nog snarare ”vanliga” kurser eller program på universitetsnivå som lockar. Men för den som inte har samma höga målsättning med sina studier – utan snarare bedriver sina studier enbart för att stilla sin hunger efter mer kunskap – kanske dennatyp av kurser skulle passa något bättre. Internationellt sett verkar det inte som om akademiska gratiskurser online har vare sig påverkat eller skadat ”vanliga” universitetskurser. Det kanske till och med kan bli så att studenter som har provat på det här med MOOC blir intresserade av att gå vidare och anmäla sig till ”riktiga” universitetsstudier. I så fall är MOOC en dubbel vinning för de universitet och högskolor som erbjuder denna nya typ av högre studier.

Kampen om eliten

Skoldebatten är het inte bara i Sverige. Utbildning ses mer och mer som en topprioritering för länder som vill nå framgång i den tuffa globala konkurrensen.

Utländska studenter har därför länge varit föremål för en internationell dragkamp. Chansen är tillräckligt stor att dessa hårt arbetande talanger stannar i sitt gästland efter studierna för att göra det lönsamt att satsa på dem.
Och stannar de inte, har de ändå lärt språket och kulturen vilket i sig kan leda till viktiga kontakter i framtiden.

Tyskland har ansträngt sig hårt och lyckats dubbla sin andel sedan år 2000. Landet är nu uppe i en kvarts miljon utländska universitetsstuderande och därmed snart ifatt Frankrike (cirka 280 000) medan det alltid eftertraktade Storbritannien (drygt 700 000 utländska studenter) just nu tappar en del på grund av en allmänt invandrarfientlig politik.

Drömlandet
USA är självklart den stora magneten för världens unga talanger med sina Nobelpris-nedtyngda universitet: Harvard, Yale, Princeton och Stanford… Men samtidigt som studenterna flockas dit, utmanas toppuniversiteten från flera håll.
Tunga kritiker hävdar att universiteten lägger allt sitt krut på sidoaktiviteter och att jaga donationergrovt men försummar utbildningen som mer ger en bräkande fårskock än kapabla och bildade individer.[1]
Näringslivet utnyttjar läget och stjäl begåvade studenter innan de är färdigutbildade.
På nätet erbjuds dessutom gratis föreläsningar från universitetsprofessorer och det går att få en examen från dessa MOOCs (massive open online courses).

Allt detta överlever förstås Harvard, Yale och Stanford utan att blinka – elitstudenter tvekar inte om vilken examen som ser bäst ut i arbetsgivarnas ögon.
Men nu skjuter sig en tvättäkta kapitalist in i den högdragna Ivy League-världen. Hans utmaning mot de gamla universiteten kan bli starten för en genomgripande förändring.

Bra och billigt?
Kapitalisten heter Ben Nelson, en desillusionerad f d Princeton-student som blivit framgångsrik i IT-världen.
Hans projekt Minerva för elitstudenter erbjuder helt enkelt bättre undervisning till halva priset.

För närvarande går 33 av de första Minerva-studenterna sitt första läsår i San Fransisco, därefter ska de tillbringa några terminer i andra delar av världen.
Studenterna är handplockade, absoluta toppbetyg krävs för att komma in här.
Genom att ta bort campus, bibliotek och extra aktiviteter som sport och kultur hålls skolavgiften nere. I gengäld får de en toppundervisning av de bästa lärarna.

IT-kapitalisten Nelson ser inget behov av att lärarna ska vara på plats – denna geografiska frihet gör en anställning hos honom extra intressant för många akademiker.
Undervisningen utgår alltså från en IT-plattform med webbkamera och flera datorskärmar. Läraren kan se varje student hela tiden. När han ställer en fråga måste alla svara – och alla svar kommer blixtsnabbt upp på skärmarna så att läraren eller andra studenter kan be om utvikningar.

Intensiteten i undervisningen blir maximal, berättar studenterna, det gives inga tomma stunder för att titta ut genom fönstret eller klottra i kanten på böckerna.
Eftersom det är en elit som ska utbildas så handlar undervisningen om att lära sig att tänka, att vara kreativ, att kommunicera och att leda.

I mellangärdet
Minervas attack mot de gamla universiteten träffar två svaga punkter. Dels priset – de höga avgifterna utestänger många ungdomar (trots stora federala subsidier).
Dels undervisningen – den klassiska metoden med en professor som föreläser i stora salar har inte förändrats sedan medeltiden. Eleverna förväntas anteckna och återge vad de har hört vilket lett till anklagelsen om att de blir en fårskock.

Intresset för Minerva är mycket stort och hittills övervägande positivt. Den intellektuella eliten i USA (se The Atlantic) och Storbritannien (se The New Statesman) ger Nelson rätt i hans kritik av toppuniversiteten.

Invändningarna mot Minerva är tills vidare få. En invändning handlar dock om forskningen – den får ingen plats i Minervaprojektet medan den utgör en stor del av de gamla universitetens verksamhet. Å andra sidan är det inte svårt att hitta kritiker av systemet att forskare tvingas ta tid från sin viktiga uppgift för att undervisa.
En annan invändning är Minervas studiemateriel. Kunskapsinhämtning ur de gamla klassikerna saknas – ger det oss inte i slutänden fattigare intellektuella?

Början på något nytt
Ungdomar strömmar till universitet och högskolor just nu utan att universiteten har behövt göra sig det minsta attraktiva. Istället är det medelklassens snabba tillväxt som lett till att en gymnasieutbildning inte längre räcker för den som hoppas på ett bra jobb.

Minerva ensamt kommer inte rubba den gamla ordningen. Men Minerva är riggat för att göra vinst och räknar med att lyckas med detta eftersom kostnaderna kan hållas så låga.
I så fall kan snart fler kapitalister lockas till en ny spännande sektor att investera i. Om Minerva-universiteten mångdubblas kan de på allvar utmana Ivy League-universiteten.

Sverige har just fått en regering med tre skolministrar.[2] Deras första initiativ – att göra gymnasiet obligatoriskt – var inte särskilt avancerat eftersom 99 procent av alla ungdomar redan går där.[3]
Minerva skulle kunna inspirera till ett nytänkande.
Sverige klarar sig dåligt i den globala konkurrensen om utländska studenter. Vi är ett litet land med ett konstigt språk.
En moderniserad och förbättrad undervisning på de svenska universiteten kunde bli ett lockbete för de utländska talangerna vi gärna ser komma.
 

[1]Debatten drogs igång av William Deresiewicz, lärare på Yale under tio år.

 

[2]Gustav Fridolin, utbildningsminister. Aida Hadzialic, gymnasieminister. Helen Hellmark Knutson, minister för högre utbildning och forskning.
[3]Fast bara drygt 75 lyckas ta examen.

Jobben som försvann

Sagan heter ”the Internet of Things” – saker som pratar med saker. Här är några exempel på saker som redan finns: Väckarklockan ringer inte bara för att väcka dig, den tänder lampan och sätter på kaffebryggaren åt dig också.

Om det ligger regn i luften lyser paraplyet på hatthyllan upp på din väg ut. När du lämnar huset sänker termostaten värmen. Medan du är ute dammsuger en robot och därefter tvättar en svärm av mini-drönare golv och alla fria ytor.

Armbandsklockan mäter puls och hur många kalorier du förbränner. Pillerburken blinkar när det är dags att ta vitamintillskottet och medaljongen du bär runt halsen pulserar mjukt när dina vänner lagt in en ny bild på Instagram.

Prislappen på livsmedel blir biokemisk så du kan känna med fingret om varan har passerat sitt bäst-före-datum.

Förarlösa bilar finns i tillverkning och prövas bland annat i Kalifornien. På tyska motorvägar testas konvojer av lastbilar med en förare bara i första bilen. Förarlösa flyg – drönare – levererar dokument och varor, spionerar på brottslingar och fotograferar/informerar oss om en vacker utsikt, trafikköerna eller riskabla katastrofområden.

Maskiner, fordon, gatubelysning och soptunnor har sensorer som rapporterar om delar behöver bytas, om de ska tändas, släckas eller tömmas. Ingen människa behöver gripa in, datorer svarar direkt på behovet.

Social påverkan

Vi kan alltså se fram emot en blandning av trevliga hjälpmedel i vardagen, i arbetslivet och viktiga medicinska framsteg. Och dessutom, tveklöst, många nyheter som vi inte ens har fantasi att föreställa oss idag. Sammantaget kommer IoT, lika tveklöst, att fullständigt förändra vårt samhälle.

Hur vårt liv och vårt umgänge kommer att påverkas av är svårt att gissa. Vem visste att vi skulle använda Facebook mer till att diskutera samhälle och politik än till rent nöje?

Och vem hade trott att Facebook (enligt vissa forskare) skulle få oss att börja äta nyttigare och röra på oss mer? Vår utbredda vana att dela med oss av vardagen tycks ha en liknande effekt som den sociala kontroll småstäder utöver på sina medborgare, vi skärper oss en smula och uppför oss bättre (och sedan förstås, gärna överdriva på Facebook om hur duktiga vi har varit).

Idag finns redan i världen fler saker som talar med saker än det finns människor på jorden. År 2020 förutspås 80 miljarder uppkopplade ting tala med varandra.

När maskiner, datorer och våra kroppar tar hand om praktikaliteter utan vår aktiva inblandning, innebär det att en ännu större mängd information om oss cirkulera virtuellt för att samlas in, bearbetas och användas på olika sätt.

Kanske blir då ordet ”privatliv” meningslöst, lika överspelat som ”gudsfruktan” för oss som lever i en vetenskapligt förklarad tillvaro.
Kanske blir också ”8 timmars arbete” snart ett föråldrat begrepp för vi vänjer oss vid att ”arbeta” mindre och att ägna större delen av dagen till konsumtion, upplevelser och socialt utbyte.

Jobben försvinner

Vad vi kan räkna ut är att arbetsmarknaden inte kommer att vara sig lik om 10-20 år. Nära hälften av de jobb som finns idag kan ersättas av datorer och sensorer, säger en bred amerikansk forskningsrapport.[1]

Varken bokförare, banktjänstemän eller Skatteverkets tjänstemän behövs när datorer bokför, räknar ut skatten och banklånets villkor baserat på de uppgifter du matar in.

Fotomodeller ersätts idag av fotoshoppade bilder där kläder visas på en och samma kropp med olika huvuden fotoshoppade in.
Lantbruket blir datoriserat med drönare som övervakar skörden och angriper skadedjur. Kon går själv bort till mjölkningsapparaten när juvret blir obekvämt fullt och betesmarken inhägnas med hjälp av GPS.

Vården sparar in på personal när sensorer avläser vårt hälsotillstånd och datorer ger oss (statistiskt) säkrare diagnoser än läkare.

Alla jobb automatiseras inte till hundra procent. Tre svenska professorer[2] förklarar att jobb ”snarare delas upp i mindre delar som var för sig automatiseras och sedan koordineras i större uppdrag. De som har svårersättlig expertkunskap kommer att se den spridas genom expertsystem så att det krävs färre och färre personer för att erbjuda den”.

I tidigare teknologiska brytningstider har nya jobb ersatt de som försvunnit. Blir det så nu också? I debatten finns omväxlande optimism (det har ju alltid ordnat sig förut), pessimism (nej, det här är något helt nytt) och nyväckta krav på att istället inrätta medborgarlön.

Samhällseffekter

Vi talar inte om framtiden. Internet Av Saker har redan gett samhällelliga effekter. I Sverige har arbetsmarknaden stabiliserats av en maktbalans mellan fack och arbetsgivare. Men facken körs nu förbi av teknikanvändningen.

I London finns en populär app/sajt där privatpersoner upphandlar tjänster. Du lägger t ex ut uppdraget att städa ditt garage. Villiga privatpersoner nämner sitt pris. Lägsta anbud vinner. Med andra ord, en arbetsmarknad byggd på lönedumpning, svårkontrollerad för såväl skyddsombud som skattemyndigheter.

Ett annat exempel är det kaliforniska bolaget Uber som väckt raseri bland taxibolag i USA och Europa. Uber säljer en app som tillåter dig att med mobilens GPS hitta närmast tillgängliga bilägare som har lust att för en mindre summa skjutsa dig dit du ska.

Är detta taxi? Ja och nej. Precis som när en kompis skjutsar, kringgås alla krav som stater ställer på taxi (taxiförarprov, minimilöner, sociala avgifter, försäkringar, etc).

Juridiken ligger också långt efter den nya tekniken. Hur ska arbetsmarknadslagar kunna upprätthållas när konkurrenten inte är ett annat taxibolag utan en app?

Vem är skyldig vid en trafikolycka med en förarlös bil – eller med två förarlösa bilar? Och vem bär ansvaret om din armbandsklocka missar att varna din doktor när du närmar dig farligt högt blodtryck?

Att hålla emot

I Frankrike mötte taxibolagen i somras konkurrensen från appen Uber med att strejka och att blockera motorvägarna.
Det var lika meningslöst som när engelska hantverkare på 1800-talet hällde klister i maskinerna. I Paris resulterade taxichaufförernas aktion i en mångdubbling av resor som gick via Uber.

Fransmännens ogenomtänkta reaktion är lätt att skratta åt men politiker i alla länder – inklusive Sverige – har svarat ungefär likadant på andra teknikutmaningar. Nedladdningsbar information gav oss en polisjakt på ungdomar som lyssnar på musik och ser film för att rädda film- och skivbolagens vinster.

Spridandet av programmeringskunskap som lett till en explosiv innovationsvåg i källare världen över, har besvarats med nya patentlagar och en skärpning av copyright (den svenska regeringen drev på för den nya europeiska patentlagen).

Jobben sägs vara den fråga som svenskarna väljer sina politiker på. Medan vi diskuterar om flyktinginvandringen hotar eller inte hotar våra jobb, väntar en betydligt större jobbdödare runt hörnet.
Något för politikerna att börja fundera över.

 

[1]Reforminstitutet har anpassat rapporten till svenska förhållanden och hävdar att det kan bli ännu fler i Sverige.

[2]Per Ödling, Lunds Tekniska Högskola, Gunnar Karlsson, Kungliga Tekniska Högskolan och Sverker Janson, Swedish Institute of Computer Science (SICS).

 

Peak Brain

Vi har i alla tider delat upp kompetenser i praktiska och teoretiska färdigheter. En praktiker är en person som hanterar och förädlar sin materiella omvärld. Den som i huvudsak hanterar och förädlar immateriella resurser kallas för teoretiker

På samma sätt brukar vi säga att man ”jobbar med händerna” eller ”jobbar med huvudet”. Förr var världen enkel att förstå. En snickare var en snickare och en ingenjör en ingenjör. Det fanns tydliga skillnader.

Nu lever vi i en tid där den här skillnaden inte längre är så tydlig. Orsaken är framförallt tillgång till information. Den tekniska utvecklingen har bidragit men även andra faktorer har påverkat; mobilitet, transparens och kunskapsinflation.

De flesta av oss föddes innan det här skiftet. Vi har vuxit upp i en strukturerad tid där det enkelt gick att skilja ett yrke från ett annat. Men vi har också blivit matade med att skilja på jobb och fritid, vara lärare eller elev, spela gitarr eller piano, vara konsult eller mamma. Vi har helt enkelt delat upp vår värld i olika delar.

Också i företaget eller organisationen gällde samma indelning. Så länge vi tillverkade varor, eller lågt kvalificerade tjänster, var det både möjligt och önskvärt att bibehålla distinkta gränser. Utveckling och produktion låg långt ifrån varandra eftersom det var ett effektivt sätt att producera på. Platsen, rollen och tiden var åtskilda.

Alltså kunde en teoretiker på kontoret utveckla produkten som sedan tillverkades av praktikern i fabriken.

Med ökande informationsmängder kommer ökande krav på förmåga att hantera information i realtid. Det gör alla distinktioner mellan teoretiska och praktiska yrken svårare och så småningom mer eller mindre meningslös. Trots detta uppenbara faktum delar vi fortfarande in både utbildningsinstitutioner, fackliga organisationer och vardagsspråket utifrån föreställningen om att det finns praktik och teori och att dessa två sektorer normalt hanteras av olika personer.

När komplexiteten ökar kommer produktions- och produktutvecklingen mycket närmare produktionen och produkten. Den kommer att utvecklas och produceras samtidigt som den levereras. Då blir det orimligt att göra en arbetsdelning efter principen teoretikern tänker och praktikern gör. Antingen måste teoretikern finna sig i att själv och omedelbart omsätta sin teori i handling eller också måste praktikern finna sig i att skaffa sig så mycket teoretiska färdigheter att hen kan konstruera produkten samtidigt som den levereras. De flesta av oss kommer att mötas i mitten.

Från och med då är det egentligen bara av historiskt intresse att fordonsteknikern uppstod ur ett praktiskt yrke medan medicinteknikern kom från den teoretiska sidan. Nu har de sedan länge mötts halvvägs. Kvar, utan större möjlighet att försörja sig, blir de som fortfarande tror att det finns renodlat teoretiska respektive praktiska yrken.

En annan anledning till upplösande av gränser, av strukturer, har att göra med volymer.  Vad som helst som det finns lite av är det klokt att sortera i förväg. Finns det däremot mycket måste man söka när det behövs.

Tidigare sorterade vi in information i mappar på vår egen dator. Det var ett effektivt sätt att hitta dokument och information för den som döpt mapparna. Eftersom mängden information numera är gigantisk är det snabbaste sättet att hitta i röran att fritextsöka, inte att döpa dokumentet till något jättesmart som bara jag förstår och placera det i en struktur som jag tyckte var begriplig när jag gjorde den. Fördelen med att söka i stället för att sortera är att sökandet i sig själv innebär att systemet kan lära sig. Google är ett bra exempel på det, de föreslår innan jag själv har skrivit mina sökord vad andra har sökt efter som liknar det jag vill söka efter.

Trots att vi vet det här har vi problem med att applicera det på världen utanför internet. Unionen föreslog i våras införandet av att införa en policy om hur arbetstagare skulle hantera jobbmail utanför arbetstid. Deras intentioner är säkert goda, att minska stressen som det innebär att mail kommer 24 timmar om dygnet. Men lösningen är inte att återgå till en tydlig gräns mellan arbetstid och fritid utan att hjälpa var och en att hantera att mailen faktiskt kommer hela tiden. Inte sortera i förväg utan värdera i realtid.

Om vi överför det här resonemanget, alltså gränsupplösningen, på frågan om kompetens så kan vi föreställa oss att allt som krävs i ett visst yrke finns i en mugg. Innehållet i muggen är delat i två skikt, en teoretisk och en praktisk del. Tidigare bestod de flesta muggar av mestadels praktiska färdigheter medan de teoretiska var avsevärt mindre. Några få muggar var fulla med teori och kraven på faktiska färdigheter var i det närmaste noll.

Nu flyttas gränsen i båda muggtyperna och efterhand består de flesta muggarna av en större del teoretisk och en mindre del praktisk kompetens.

Ett exempel på den övervägande praktiska muggen är en rörläggare. Yrket innehöll till stor del praktiska färdigheter och en liten del teori. När gränserna flyttas minskas kraven på praktiskt kunnande, en klämkoppling är lättare att göra en än lödning. Jag behöver inte stor erfarenhet av rörmontage för att kunna koppla rör utan att de läcker. Å andra sidan har kraven på energikunnande, flödesberäkningar och kalkylering ökat.

Exempel på den övervägande teoretiska muggen kan vara en ekonom. Hens färdigheter bestod i stor utsträckning av matematikkunskaper. En växande del av denna professionalism finns nu i kalkylprogram och simuleringsverktyg. Avkastningen på en investering räknas automatiskt ut av programmet utan att hen behöver kunna formeln. Hen behöver alltså inte ingående teoretiska kunskaper om matematik längre. Däremot behöver hen applicera i, och ta intryck från, en praktisk värld som hens företrädare ofta kunde bortse ifrån.

Ekonomen kommer säkert fortfarande att tycka att hon har ett teoretiskt yrke medan rörläggaren bär med sig sitt praktiska. Men vid närmare påseende är de mer lika varandra än någonsin.

Vad som händer är att gränsen mellan teori och praktik, gränsen mellan de två skikten i våra muggar, helt löses upp och vår kompetens kan närmast beskrivas som Teorik. En sammanblandning. Precis som ett glas som från början innehåller både blå och gul is men där färgerna är tydliga var och en för sig. När det smälter blandas färgerna och vi får en grön drink.

Inte bara gränsen mellan praktik och teori i enskilda yrken suddas ut utan det gör också också gränsen mellan yrket och omvärlden. Nu blir också själva muggen transparent, genomsläpplig och inte lika avgränsande.  Ekonomen kan nu ansluta rör med en klämkoppling och rörläggaren kan göra en offert i ett Excelprogram.

Det här får en del obehagliga konsekvenser. Både ekonomen och rörläggaren har varit vana vid att skyddas från konkurrens genom sitt ovanliga och överlägsna kunnande – teoretiskt eller praktiskt.

Nu utsätts båda för en rejäl kalldusch – liksom läkaren, läraren, politikern, snickaren och fotbollstränaren. De upptäcker plötsligt att världen utanför kan konkurrera på ett sätt som var helt orimligt bara för några år sedan.

Taxikunden som med telefonens GPS i handen fullständigt gör bort taxichauffören är lika obehaglig som kunden i byggvaruhuset som just sett den arge snickaren förklara varför man inte skall använda den produkt handlaren försöker prångla ut. Patienten hos doktorn och väljaren hos politikern är andra som visar att kunskapsmonopolen har brustit.

Kunskapen finns således i större utsträckning utanför, i verktyget, i produkten, i tjänsten och det är i dessa själva teorin kommer att finnas. I roboten, i GPS:en, i chipet. Det är både billigare och enklare att reproducera kunskap i en produkt än i en människa. Det kommer att i framtiden att leda till färre trafikolyckor eftersom bilen kör sig själv, färre sjukdomar då vi kan monitorera våra värden genom chip och iPads osv.

Det betyder att en däckmontör inte längre har monopol på kunskapen om vilka däck som är bäst.

Det betyder att tränaren i en idrottsförening inte längre har monopol på träningsfeedback utan den finns på många andra ställen, tex. Runkeeper eller i pulsklockan.

Det betyder att TV-producenten inte längre har monopol på att producera TV-serier eller program. Det sker på många ställen, på Netflix, på YouTube, på Bambuser.

Det betyder att allmänläkaren inte längre vet mest om en specifik sjukdom.

Det som alla dessa exempel har gemensamt är att tillgången till fakta och information finns i allt större utsträckning utanför muggen än inuti den.

Det finns två tänkbara vägar framåt. Antingen tävlar man, alltså söker kompetens, genom att skaffa en mugg som är ännu större än de andras. Dubbelexamina från högskolan och påbyggnadskurser i det oändliga – eller också inser man att kompetens, och konkurrensfördelar, numera handlar om min förmåga att förstå, bearbeta och förädla världen utanför min mugg, utanför mitt yrke och utanför min bransch.

Problemet med den första strategin är att muggen faktiskt inte kan bli hur stor som helst. Muggen är full. Och muggen är ju hjärnan. Vi har nått ”Peak Brain”

Att förstå yttervärlden är något annat än att förstå den inre världen. Snickaren, läraren eller växtodlaren, kan prova sig fram, se vad som fungerar och dra lärdom av tidigare generationers försök, missgrepp och framgångar så länge det gäller den inre världen, alltså det vi hittills kallat yrket. Så länge utmaningen för en snickare handlar om att få till en riktigt snygg fog kan vi använda vår gamla föreställning om hur utbildning går till.

Den yttre världen, däremot, handlar om miljöpåverkan, modetrender, rättvisefrågor, hållbarhet och handelshinder. De här utmaningarna är för det första genuint nya. Det hjälper alltså inte att gå tillbaka till äldre generationer eller till branschens samlade erfarenhet. Under den kursen lär man sig ingenting som hjälper oss att förstå global uppvärmning eller en ny syn på djurrätt.

För det andra är den yttre världen så stor och så komplex att ingen av oss kan lära genom ”trial-and-error”. Världen kommer att påverkas av vad vi gör och hur vi gör det – men inte en enda av oss har tillräckligt stor påverkan för att vi skall kunna testa och se vad som händer. Alltså måste vi alla göra rätt – men vi kommer inte att få något verkligt kvitto på att det vi gör fungerar förrän det är för sent.

När vi började odla upp arealer jordbruksmark för att kunna producera etanol i ett gott syfte insåg Angela Merkel att det skulle slå hårt mot matförsörjningen i utvecklingsländerna. Försöken, som krävs för att göra världen bättre, kommer med nödvändighet att vara så stora att effekterna blir lika stora och då gäller det att veta vad som är bra eller dåligt i förväg. Det kräver en förmåga till omvärldsförståelse och omvärldsanalys som ingen av våra föregångare har behövt för att göra sitt jobb.

Självklart påverkar den här samhällsutvecklingen även utbildning. I den gamla världen var en utbildning antingen praktisk eller teoretisk. Var den praktisk bestod den av fyra dagar praktik och en dag teori varje vecka. Var den teoretisk var förhållandet naturligtvis tvärtom.

En utbildning som syftar till att göra deltagarna kompetenta i teoriken är förmodligen, i en snar framtid, två dagar teoretisk, två dagar praktisk och en dag kontextuell kompetens.  Den kontextuella kompetensen handlar om mönsterigenkänning, omvärldspåverkan, att se sammanhang och att avläsa kontexter.

Kan man förstå och förädla sin omvärld kan man också:

  • försörja sig på att vara möbelsnickare eftersom man kommer att veta när det är dags att sluta med läder eftersom världen där ute inte längre tycker det är hållbart med läder.
  • leva på att vara vvs-montör, eftersom man vet var värmen kommer ifrån och vad kunderna kommer att ställa för krav på framtida miljöbelastning.
  • vara framgångsrik i blomsterbranschen eftersom man vet när det är dags att sluta sälja snittblommor från Holland då det inte är hållbart miljömässigt att lägga så mycket resurser på något som håller i 2 veckor.

En av paradoxerna är att det här affärskritiska kompetenserna faktiskt är svårare att skaffa sig än de tidigare var. Oavsett om de var praktiska eller teoretiska.

Hur ser då den framtida arbetsmarknaden ut?

Ja, den är rimligt nog fördelad på samma sätt. I ett samhälle med låg kunskapsnivå är fyra av fem ”praktiker” och en av fem ”teoretiker”.

I ett samhälle med hög kunskapsnivå är förhållandet det omvända.

I ett samhälle där kunskap, d v s kompetens inuti muggen, är trivialiserad kommer en av fem att vara praktiker och en av fem att vara teoretiker. De kommer att ha allt mer blandade arbetsdagar men kommer ändå att definiera sig själv och sitt yrke som antingen praktiskt eller teoretiskt. I själva verket lever de alla i gränslandet – alltså i teoriken. Resten, d v s de flesta av oss, kommer att arbeta med och mot sin omvärld.

Vi kan skratta åt alla dessa marknadsförare, opinionsbildare, analytiker, hårfrisörer, modebloggare och klimatalarmister – men de är de första exploatörerna av det vi lite respektlöst kallar subjektivitetssamhället. De kommer att leva på att tillgodo se vårt behov av att vara miljöhjältar, våra behov av att vara snygga, våra behov av att vara rättvisa och – sammanfattningsvis – vårt behov av att förbättra världen utanför vår egen mugg.

Det talas mycket, i IT-sammanhang, om molnet. I molnet förväntas vi så småningom både hitta allt vi behöver och förvara och spara allt vi har skapat. Om molnet är en bra bild av platsen utanför muggen så kan väl visionärt himmelsblå få vara en bra färg för allt det arbete som handlar om att förädla världen utanför oss själva. Vi är på väg in i ett samhälle där den ljusblå näringen kommer att vara den i särklass största.

Människorna åter vinnare

Henry Ford, Steve Ballmer och John L Hennessy. De här tre namnen, olyckligtvis tre män, får illustrera tre helt olika epoker vad gäller synen på anställda, människor och human resources.

För Henry Ford var anställda en del av produktionsapparaten. De anställda hade ett väl beskrivet uppdrag, en ram inom vilket det skulle utföras och ett gediget system av kontroller och mätningar för att se till att ingenting avvek från det planerade. Varje bil som rullade av bandet skulle vara exakt likadan som bilen före och bilen efter. Relationen med kunden, betalningsmodell och eftermarknad var också likadan för den som köpte en T-ford oavsett om det var 1915 eller 1925.

För Steve Ballmer (VD för Microsoft 2000-2014)  var anställda den resurs som utvecklade nya produkter. Hans berömda ”developers, developers, developers…”-tal från 2008 är en lysande sammanfattning av vad anställda gör i ett företag efter 1960. De producerar inte likadana produkter, de utvecklar ständigt. Idealet är att varje ny bil, mjukvaruversion eller affär skall vara en utveckling av den närmast föregående. LEAN eller Kaizen, d v s varianter på ständigt förbättringsarbete, är synsätt som grundar sig på, och faktiskt förutsätter, att alla medarbetare förändrar sitt sätt att arbeta varje dag.

För John L Hennessy är människorna själva produkten. Hennessy är rektor för Stanford, ett av USA’s största och mest namnkunniga universitet. Hennessy sitter också i styrelsen för Google. Och Stanford är den enskilt största leverantören av medarbetare till just Google.

Det Google får från Stanford är inte industriarbetare av den typ som anställdes till Fordfabriken i Detroit. Stanford levererar heller inte utvecklare av den typ som Microsoft anställde från University of Washington. Det är helt enkelt människor som gör, av och med Google, vad Google själv aldrig skulle drömma om.

Det är därför Ford, 1920, kunde antas bygga ytterligare en bil likadan som de tidigare.
Det är därför Microsoft, 2010, kunde antas leverera ytterligare mjukvara, bättre än de tidigare.
Det är därför Google, 2030, kan antas leverera nästan precis vilken tjänst eller vara som helst.

Det här betyder att de som arbetar med medarbetare, alldeles oavsett om de kallas personalavdelning, HR-funktion eller ”creativity- and development innovation assessmentcenter” måste se över själva grunden för sin profession.

I Henry Fords fabrik var personalfunktionen en försörjningsfunktion. Hire and fire. Se till att vi har tillräckligt många tillräckligt dugliga händer för att fabriken inte skall stanna. Det här är kollektivavtalets, befattningsbeskrivningens, ackordlönens och folkrörelsernas tid. Folkrörelserna? Ja, eftersom arbetet inte innebar särskilt stora möjligheter till vare sig personlig eller professionell utveckling kanaliserades människors drivkraft och utvecklingsresurser till tiden efter arbetets slut och till frågor utanför företagets räckvidd. Anställningen var en mycket liten ruta. För liten för de flesta människor men den gav försörjning.

I Steve Ballmers fabrik var personalfunktionen en utvecklingsfunktion. Något lite hire. Något lite fire. Men framförallt personlig utveckling och den ständiga resan. Människor som kunde utveckla sig själv och sin arbetsinsats i en takt som gör att produkter och tjänster ständigt förbättras. Det här är det individuella löneavtalets- utvecklingssamtalets, lojalitetens och karriärplaneringens tid. Som en liten bieffekt dör nu folkrörelserna. I den yttersta av världar har alla utvecklande och stimulerande jobb inom områden man brinner för. I den föreställningen kan det inte finnas vare sig rum eller anledning till engagemang i områden utanför yrket. Områden som ju då per definition är lite mindre intressanta och lite mindre engagerande. Anställningen var en väg. Oändligt lång, men ganska smal. Personalfunktionens viktigaste roll var att beskriva den vägen på ett sätt som gjorde den attraktiv och lönsam för den ständigt springande anställde.

I Hennessys värld, slutligen, är människorna produkten. De är inte längre en resurs, underordnad företagets utvecklingsriktning. De är själva utvecklingen. Personalfunktionen går inte längre att skilja från produktutveckling eller affärsutveckling. Vilka kunder, affärer och produkter företaget har om tio år är, helt och hållet, en effekt av vilka medarbetare man knöt till sig i fjol.

I den världen måste personalfunktionen förstå affären, förstå människor och bygga starka konstellationer. De här konstellationerna består inte bara av medarbetare utan också av kunder, medarbetares familjer, företagets grannar och leverantörer. Communitybuilding helt enkelt.

Den här utvecklingen är inte valbar. Industrirobotar och automation konkurrerade ut den första vågens industriella arbetskraft. Kunskapsspridning och globalisering konkurrerar ut den andra vågens arbetskraft. Kvar blir, för den som vill vara i framkant, den tredje vågen. Den som handlar om att organisationens medarbetare är, inte bara produkten utan också organisationens syfte och rörelse.

Digitaliseras eller inte? – Vi är redan mitt i det!

Banken via mobilen, Googla, Wikipedia som lexikon, Prisjakt för prisjämförelser, online-shopping, GPS, streamade filmer med mera med mera. Ja, listen kan göras lång på den redan allt mer digitaliserade livsstil som smyger sig på oss utan att vi ens tänker på det och med beteenden förändras till följd av det.

Digital analfabetism, både för privatpersoner och företag, är en realitet som behövs lyftas fram och som exempelvis Digidel var verksamma med för att stävja. Här spelar skolan en viktig roll i att även adressera den frågan för att inte skapa ett utanförskap för en grupp som riskerar att hamna utanför. Det är den grupp där det vare sig finns ekonomi eller kunskap om den digitala miljön.

Skolan är Sveriges största arbetsplats och som ska undervisa och lära ut det som behövs för att vara delaktig i samhälle och arbetsliv. Det skrämmer och förvånar mig därför när jag så sent som i december förra året hörde av en kollega att det fortfarande finns lärare som inte förstår varför eleverna behöver ha tillgång till datorer i skolan.

”Arbetet är inte längre en plats vi går till utan något vi gör”, sammanfattade Eva Fors, Marknads- och affärsdirektör på Microsoft AB, det med i en intervju i min bok ”WIFL – din guide till det digitala arbetslivet”, Det är redan en realitet för många yrken idag.

Arbetsplatsen är i allt större utsträckning där datorn finns och används, även om säkerheten än så länge sätter en del begränsningar för det.

I affärslivet talas det allt mer om ”social business” och där handlar det om en interaktion med kunderna och inte en envägskommunikation, där kommunikationen sker till ökande del via olika digitala verktyg. Utvecklingen av digitala verktyg, som exempelvis det ständigt växande utbudet av sociala medier, är en konsekvens av detta. Vem har inte en app i telefonen idag?

Även företagens intranät som exempelvis Yammer och Mylive förändras till att likna användningen av sociala medier eftersom det är sättet på vilket kommunikationen sker i allt större utsträckning. Beteendet i hur kommunikationen sker har ändrats utan att man tänker på det och det sker numera både analogt och digitalt.

Tänka arbete eller försörjning? Är det att arbeta att lägga upp Youtube-klipp när man spelar och tjäna 56 miljoner kronor? Sätten att försörja sig via olika former av digitala affärsmodeller är oöverskådliga där endast kreativiteten och fantasin sätter gränser.  För att vara konkurrenskraftig som företag och privatperson gäller det att även synas online och vara en del av det digitaliserade arbetslivet. Att se möjligheterna och ta vara på det bästa från båda världarna.

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Om att integrera och finnas både i den analoga och digitala världen och välja till vilken grad beroende på vad som passar ens eget liv och arbetsliv. I en redan integrerad värld som de som är 25 år och yngre redan lever i. Vad väljer du?

Arbetsmiljö handlar om värdering och beteende

Vi är vana målstyrning och långsiktiga perspektiv i verksamheter. Vi mäter med siffror och sannolikheter och frågor oss – vart vill vi vara om tio år? Om tjugo år? Vi har en klar bild över produktionskapacitet och anläggningseffektivitet. Det märks också i arbetsmiljön. När den fysiska arbetsmiljön är på tapeten blir den begriplig och logisk. Gränsvärden, fysisk skada, fallrisker, rasrisker och ergonomi är lättbegripligt och mätbara.

Det syns väl i svenska företag idag, vi är bra på arbetsmiljö, generellt sett, när det kommer till den fysiska aspekten av den. Psykosocial arbetsmiljö däremot upplevs av många vara ett svårt område. Man försöker hantera området ungefär som man gör med den fysiska arbetsmiljön, mäter och sätter siffror – på en skala ett till tio – hur bra trivs du?

I mitt arbete som arbetsmiljökonsult möter jag ofta chefer som tycker att de har läget under kontroll, vi mäter vår trivsel, säger man och sträcker på sig. Mätningen kan ske genom enkäter eller genom ett arbetsmiljöindex, ett slags nöjdhetsmätning som visar hur väl våra medarbetare trivs med företag och företagsledning.

Det ger en snabbsänka, en temperatur på läget. Men långt ifrån alla arbetsgivare har ett systematiskt arbetsmiljöarbete vilket visar sig inte minst ur inspektionsstatistiken. Av ca 31 400 inspekterade företag 2013[1] upprättades drygt 20 000 inspektionsmeddelande med krav om införande av ett systematiskt arbetsmiljöarbete, så ännu finns mycket att göra inom arbetsmiljöområdet.

Denna artikel handlar dock om ett särskilt område inom arbetsmiljön – kränkande behandling. I dagarna har arbetsmiljöverkets nyaste föreskrift[2]om organisatorisk och social arbetsmiljö åkt ut på externremiss. Dess möjliga införande kommer att bli en intressant resa, en chans till ett rejält kliv framåt men också en arbetsam utmaning för både arbetsgivare, medarbetare och faktiskt, hela samhället. Därför är det också klart tveksamt om den kommer att klara remissrundan.

Arbetsmiljöverkets förslag till ny föreskrift är sammanslagning av tre tidigare gällande föreskrifter. Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om psykiska och sociala aspekter på arbetsmiljön (1980), Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om omvårdnadsarbete i enskilt hem (1990) samt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om kränkande särbehandling (1993) samlas under en föreskrift Arbetsmiljöverkets föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö.

Begreppen vidgas betydligt med förnyelsen till att omfatta arbetstagarens totala upplevelse av arbetsbelastning, arbetstid, konflikter och kränkande behandling. Det mest intressanta i sammanhanget är den föreskrift som tidigare kallats kränkande särbehandling och som nu blir ett avsnitt i den övergripande Där byts begreppet kränkande särbehandling ut mot kränkande behandling. Begreppet omfattar i förnyelsen både konflikter och kränkningar i form av ryktesspridning, nedsättande tilltal, förlöjligande, mobbing, trakasserier, fysiskt våld och hot. Begreppet kränkande behandling omfattar dolda eller subtila signaler och behöver därmed inte vara tydliga eller allmänt kända.

Ställningstagandet är enligt 14 § att arbetsgivaren ska klargöra att kränkande behandling inte accepteras. Arbetsgivaren ska förebygga att konflikter inte leder till ohälsa hos arbetstagarna. Arbetsgivaren ska alltså klargöra att ryktesspridning, nedsättande tilltal, förlöjligande, mobbing, trakasserier, fysiskt våld och hot inte accepteras vare sig den är synlig eller dold.

Ambitionsnivån är tydlig, ingen ska må dåligt av jobbet och dess sociala samverkan, vi ska helt enkelt kunna vara fredade från angrepp av olika slag när vi arbetar. Det är ett ställningstagande som givetvis skapar konsekvenser och många följdfrågor. Jag tror att det är en brinnande majoritet som tycker att ställningstagandet är självklart, som anser att det är givet att man inte ska behöva bli förminskad, objektifierad eller på annat sätt illa hanterad på jobbet. Men jag tror inte att man överlag är medveten om att frågan omfattar betydligt större perspektiv än arbetsmiljö. För frågan kan inte hanteras enskilt, den kommer att löpa genom hela verksamheten. Företagets medarbetare, kunder och andra intressenter påverkas också eftersom vi med föreskriften också behöver byta navigationsinstrument.

Bakgrunden till föreskriften kan man anta handlar om skenande ohälsotal som har sin grund i ökad arbetsbelastning, ökad kränkning och ett svårare psykosocialt arbetsliv överlag. Kränker vi därmed oftare eller mer idag än vi gjort tidigare? I arbetsmiljöverkets rapport 2014/06 står att läsa

I arbetsmiljöundersökningen 2013, som är en urvalsundersökning bland förvärvsarbetande uppgav 9 % av männen och 8 % av kvinnorna att de varit utsatta för personlig förföljelse genom elaka ord och handlingar från chefer eller arbetskamrater minst någon gång de senaste 12 månaderna. Andelen har legat på samma nivå, knappt 10 % under hela 2000-talet.

Det förefaller alltså inte vara så att vi kränker mer än vi gjort de senaste 13 åren. Däremot kan man också läsa, i samma rapport, att mellan 2009 och 2013 ökade antalet anmälda fall av kränkande särbehandling. Bland kvinnor var ökningen 40 % och bland männen omkring 30%. Det verkar alltså som att någonting håller på att hända.

Det är lätt att tro att problemen är fler än de varit och samhället befinner sig i en kraftig försämring. Att vi har fler brott, mer otrygghet överlag och också en sämre psykosocial arbetsmiljö. Det finns dock väldigt lite fakta som stödjer det. Däremot kan vi genomgående se att synligheten ökar, eländet göms inte längre i samma utsträckning. Idag får vi veta när det inte fungerar, hur företagen hanterar sina anställda, när kunder hanteras illa, hur grödor odlas, hur djur misshandlas, vilka brott som begåtts och av vem och vilka som är dömda, t o m vilka som är efterlysta utan att vara dömda ännu. Vi får se hatet som kryper fram genom internet via kommentarsfält, forum och mer eller mindre skumma sajter och grupper. Vi får veta vilka företag som utnyttjar barnarbetare och investerar i kolkraftverk.

Vi blir synliga. Skräpet blir synligt. Vi ser rasismen, vi ser fotbollshuliganerna och idrottsledaren som plågar ungdomar till att prestera under omänskliga villkor, för vinstens skull. Vi ser barnidrottsledarna när de elitsatsar och bänkar de som inte presterar. Vi får se våldsträningen och barnmisshandeln. Vi ser mer än man någonsin gjort tidigare. Och det är ingen utveckling vi kan backa. Tvärtom – vi kan bara gå framåt.

I takt med ökad transparens blir dock frågan om hur vi klarar av att hantera den aktuell eftersom det vi får veta ofta skapar starka känsloreaktioner som behöver hanteras på något sätt.  Vi ser det kanske mest utmärkande genom spridning av bilder, artiklar och filmer i sociala media där kommentarsfälten snabbt fylls med uttryck av ilska och frustration. Ökad transparens behöver nya navigationsinstrument för att vi ska kunna ta oss igenom den värld som möter oss.

Den organisatoriska värderingen, det organisatoriska ställningstagandet ställs på sin spets med ökad transparens. Organisatorisk transparenskapabilitet, förmågan att hantera en ökad synlighet blir viktig att diskutera för företagen. För att styra och leda genom ökad transparens behöver vi bli bättre på våra egna värdegrunder, jag vågar t o m påstå att de är direkt avgörande för hur vi klarar av att hantera en ökande synlighet.

När vi styr mot mål på kort och lång sikt är det möjligt att fatta beslut som är dåliga nu för att vi anser dem nödvändiga för vinster längre fram, vi kan se detta i vårdens skräckexempel där man istället för att prata om och leva efter kvalitet arbetar utifrån målsättningar som ofta är ekonomiska. Den upplevda värderingen däremot, är synlig. Eländet är synligt. Vi kan också se det inom skolväsendet där PISA-rapporten är vad diskussion och mål handlar om medan det som inte fungerar inom skolan blir synligt, eländet syns. Den upplevda värderingen skolan har blir därmed ihopkopplad med är att eleverna inte har särskilt stor betydelse för skolan. Ett annat exempel är Sverigedemokraternas framfart i valet. Man försöker sälja in en bild av välkammade, snälla och goda budskap medan det som blir synligt är någonting helt annat.

Den uttalade värderingen är klart inkongruent med den upplevda, den synliga, och det skapar reaktioner. Vi kanske tar oss för pannan och funderar över hur i hela friden det kan se ut som det gör… Hur kommer det sig, att man helt kan strunta i vårdtagarna när man i vilken kvalitetspolicy som helst kan läsa om de vackra kundfokus företagen har? Hur kan man diskutera ekonomi när människor inte kommer ur sängen på veckor?

Genom att öka sin medvetenhet runt värderingen och faktiskt styra med hjälp av den blir det enklare att vara transparent men också mycket svårare att rationalisera dåliga beslut och brister.

Hur hanterar vi då transparensen idag, kan man undra. Tittar vi från ett övergripande perspektiv kan vi se hat, frustration, aggression, förtvivlan och maktlöshet som tar sig uttryck på många sätt. Ofta skapas en motrörelse till varje motrörelse (ja jag skrev rätt). Det kan handla om t ex en grupp som är emot invandrare som möts av en grupp som är emot rasister. Och organiseringen sker blixtsnabbt.

Målet är grupperingar, tillsammans ska vi krossa rasisterna, tillsammans ska vi segra för vårt kära fosterland. Man har båda en mission där strategierna och t o m språket man använder liknar varandra men med olika rationalisering från olika håll. Kränkningarna haglar och alla anser att de har sin fulla rätt, i många fall också en skyldighet, att göra som de gör. Vi kan misshandla en som misshandlat, för att vi är emot misshandel. Vi vill orsaka samma skada till djurmisshandlaren som den orsakar djuret. Vi vill döda en pedofil, eller hänga ut hen till allmän skam och beskådan för de förtjänar det, enligt oss själva. Vi grupperar oss och väljer in människor i grupper. Vi slåss på samma linje.

Grupperna när varandra, bygger övertygelse och energi genom varandra för utan den ena behövs inte den andra, även om båda motsatserna jobbar för att förinta den andra. Båda grupperingarna anser att de har bra värderingar, att deras fundament är de rätta och riktiga. De värderingar vi möts av och som syns är dock den av mer tvivelaktiga värden än man från början kunde tro. Skalar vi bort förklaringarna, rationaliseringarna, står vi där med hot om våld, hån, nedsättande tilltal, ryktesspridning och kränkning. Fördömande av grupper, oavsett om grupperna består av invandrare, föräldrar, elever, taxichaufförer, bönder, eller vad det än månne vara, visar på den egentliga värderingen – den synliga.

Att arbeta med värderingar är en resa i individuell utveckling, ett sunt ifrågasättande av sitt eget beteende. Och det är riktigt bra. Att arbeta med värderingar är också en resa i organisatorisk utveckling, ett sunt ifrågasättande av vårt eget organisatoriska beteende. Och det är riktigt bra. Det finns nog ingen fråga som är så bra att ställa sig som – vad håller vi på med? Är det detta vi står för?

Vad har då det med en föreskrift från arbetsmiljöverket att göra kan man undra. Vi – alla dessa människor arbetar naturligtvis någonstans. Det innebär att föreskriften blir ”värderingsfostrande”. Vi kanske inte tycker att det är välkommet, men jag misstänker att det är direkt nödvändigt. Man kan kanske tycka att det inte är arbetsgivarna som ska hantera den här delen av utvecklingen, men egentligen är det genialt, för värderingsarbetet behövs. Med den ökande transparensen kommer vi förr eller senare behöva adressera det värderingsorienterade arbetet, varför inte nu direkt?

Jag fick ett mail, från en vän som absolut beskriver behovet av värderingen mot kränkande behandling

Det hände något på jobbet som jag fortfarande bär med mig, så därför delar jag med mig! I samband med ett möte hörde jag en man fälla kommentarer om mig i ett närliggande rum. Kommentarer som var helt opassande och oproffsiga; tydligt förminskande, förlöjligande och tveklöst sexistiska. Det hela toppades med ”höhöhö-garv”. Dessvärre har jag erfarenhet av härskartekniker och sexism från andra arbetsplatser också. Det har till och med hänt att chefer jag varit i beroendeställning till, varit oprofessionellt intresserade av mig. De har dock inte utsatt mig för direkta sexuella trakasserier. Däremot har det fått konsekvenser för mig eftersom jag inte velat jobba kvar under sådana förhållanden, utan valt att sluta. Så hör jag den här pellejönsen oemotsagd få gödsla rummet med sina kommentarer om mig. Jag är inte i beroendeställning till honom, däremot hade jag behövt hans kompetens i det arbete jag gör. Mitt förtroende för honom var redan lågt, nu är det obefintligt. Det får konsekvenser för mitt arbete och för organisationen.

Föreskriften behövs för att människor inte ska förminskas, för att människor inte ska behöva ställa sina personer till förfogande för att vara egobyggande åt andra i sunkiga och osunda värderingar som använder arbetslivet som en arena. Föreskriften behövs för att människor inte ska behöva betala ett skyhögt pris i form av ohälsa för att man har en anställningar. Men, vi behöver också föreskriften för att vi effektivt ska kunna arbeta med en ökande transparens vilket annars riskerar att bli fler konflikter istället för färre.

Vad innebär föreskriften för arbetsgivarna?

Kränkande behandling och konflikt tas in som ett tydligt område i de riskbedömningar som arbetsgivarna redan genomför i sitt systematiska arbetsmiljöarbete. Det innebär att man löpande genomsöker organisationen för att hitta faktorer där man riskerar skapa kränkande behandling och konflikt. När de hittas ska de åtgärdas. Föreskriften innebär också att arbetsgivarna ska hantera uppkomna situationer enligt en handlingsplan och ta upplevelserna på allvar. Man ska vidare utbilda inom området, i första hand ledarna men också övergripande. Har man inte tillräckligt med kunskap för att hantera arbetet ska man ta in kompetens utifrån.

För de arbetsgivare som redan har ett tydligt ställningstagande, som redan lever i enlighet med en sund grundläggande värdering och har ett övergripande arbete mot kränkande behandling som fungerar kommer knappast förskriften att bli särskilt revolutionerande. Men för varje organisation som förklarar problem med att ”det sitter i väggarna”, ”vår tradition eller kultur är att”, ”vi vet ju hur (män/kvinnor/invandrare/barn/enskilda individer) är”, ”lite skit får man tåla i det här jobbet”, ”tonen är rå men hjärtlig” kommer det att bli betydligt besvärligare.

Det som tidigare varit förklaringsmodeller ska nu utredas och åtgärdas så att de inte längre kan vara härdar för konflikt och kränkande behandling – vi kan plötsligt inte längre gömma oss bakom dem eller acceptera dem som en del av arbetslivet.

Föreskriften innebär också att vi rör oss ifrån ”flest rätt vinner”, dvs. bara för att vi är ett stort antal som håller med varandra får inte kränkande behandling förekomma. På det sätter kommer den demokrati man så väl känner och också använder som argument att skakas i grundvalarna. Poängen med att skapa en grupp som slåss för endera värderingen försvinner, eftersom det inte längre spelar någon roll hur många man är som tycker lika.

Vi lämnar bevisbördan bakom oss. Det är inte längre en fråga om att bevisa att man blivit utsatt eller känner sig utsatt. Det räcker med upplevelsen för att ett åtgärdsarbete ska sättas igång. Det handlar heller inte längre om rätt eller fel vilket innebär att varje individ och varje grupp har samma rätt till fred som andra. Därmed upphävs också skiljelinjen vi kanske har haft (och gömt oss bakom) mellan ”gott och ont”. Det spelar därmed ingen roll om den stora massan anser att människor förtjänar hån, förlöjligande och hat. Kränkande behandling ska inte accepteras alldeles oavsett vilket skäl vi använder.

Förvirringen är oundviklig och frågorna många

De stora hjulen som konflikter och kränkningar kan rullas fram på upphör plötsligt att existera i och med föreskriften och det kommer att skapa förvirring. Denna förvirring är oundviklig när man går från mål- till värderingsorientering. Främst eftersom rationalisering, eller förklaringar, är ett viktigt avsnitt i målstyrning. Man förklarar det som är destruktivt med att det är nödvändigt för det positiva resultatet. Man försöker undvika flodhästen i vardagsrummet genom att göra om den till ett kaffebord, helt nödvändig för framtida fikastunder. Att slå fast och arbeta med värderingsorienterat arbete är att inte bara erkänna flodhästen för vad den är utan också ta ansvar för att den är där.

Nästa oundvikliga förvirring och fråga är om det är möjligt att anta att vi kan leva som dubbelnaturer eller kommer arbetet med föreskriften också att skapa konflikter på individnivå? Är det möjligt att vara aktiv fotbollshuligan på fritiden men lämna arbetskamraten som är AIK:are ifred på jobbet? Är det möjligt att vara medlem av nordisk front och aktiv rasist på fritiden men respektera sin nyanlända arbetskompis på jobbet? Är det möjligt att misshandla sin fru men hantera kvinnor med respekt på jobbet? Är det möjligt att utveckla en moral på arbetet som saknas utanför?

Här sker det verkligt intressanta, för med föreskriften kommer också den personliga medvetenheten och ställningstagandet att ställas på sin spets, varje persons inställning till kränkande behandling. Många har en förklaringsmodell, en rationalisering, som är vettig i deras egen värld. De kommer nu tvingas till att lämna förklaringsmodellen därhän. I arbetet med värderingen om kränkande behandling blir varje persons egen värdering synlig, dvs. transparensen ökar ytterligare och det kommer knappast att ske friktionsfritt. Det är därför troligt att ett värderingsorienterat arbete inledningsvis kommer att skapa fler konflikter istället för färre.

Värderingsorienterat är beteendebaserat

Värdering handlar inte om det vi säger, inte heller om det vi tror eller det vi tycker. Istället handlar det om vad vi faktiskt gör. Detta vet man inom arbetsmiljöområdet när man studerar den arbetsmiljöprocess som företagen går igenom. När man först kommer i kontakt med området arbetsmiljö är det ofta med ett starkt motstånd. Man upprättar motvilligt det som upprättas ska eftersom lagen kräver det. Man ser ökade kostnader till absolut ingen som helst nytta. Med tidens gång, i takt med att arbetsmiljöns synlighet ökar, ökar också ambitionen att vilja göra mer. Vi ser det idag kanske främst inom industrin där man går utanför vad lagen kräver, man gör mer helt enkelt. Idag arbetar man med beteendebaserat arbetsmiljöarbete eftersom man förstått att säkerhet till syvende och sist handlar om vad vi faktiskt gör. Det som föregick det beteendebaserade var att adressera tanken. ”Tänk säkert” har fått sin utveckling i ”gör på ett säkert sätt”.

Vi kan se samma tendenser i andra värderingsfrågor. Jämställdhet är ett bra exempel. Vi tänker på jämställdhet, ökar kunskapen om jämställdhet men där den faktiskt får sin effekt är när vi funderar på hur vi agerar jämställt. Vi behöver alltså leva våra värderingar för att de ska få effekt och kränkande behandling är inget undantag.

Motsatt, som nämnts, är det vårt beteende som avgör vilken värdering omvärlden uppfattar, oavsett vad vi säger. Ju mer transparent vårt beteende blir, desto mer formas värderingen som uppfattas. Det vi säger att vi står för blir mer en desperat harkling att försöka värja oss från den skoningslösa dom vårt beteende faktiskt skapar. Vi kan klart se en utvecklingszon som är intressant i företag som säger sig ha en värdering men agerar i helt motsatt riktning. Sanningen torde ligga närmare beteendet än det som sägs. På samma sätt drabbas individen när den sanna värderingen flyter upp till ytan och blir synlig. Också här blir utvecklingszonen tydlig, den värdering du säger att du har kanske inte stämmer överens med den värdering du gör i enlighet med.

Värderingsorienterat arbete kommer alltså att ytterligare öka transparensen och då blir det en fråga om, inte vad som kom först, utan istället i vilken ände vi ska börja arbeta med hönan eller ägget…

En ökande transparens är oundviklig, vilket kommer att adressera våra värderingar. Adresserar vi värderingarna kommer transparensen att öka, vilket är oundvikligt.

För att vi ska ha möjlighet att lyckas med det värderingsorienterat arbete som den nya föreskriften innehåller finns det en hel del metoder som tillsammans med rationaliseringar och förklaringar också åker i sopkorgen. Det behövs helt klart nya modeller för beteendebaserat värderingsarbete som gör att vi kan utveckla med vidöppna ögon. Det är obekvämt eftersom vi helt enkelt komma fram till slutsatsen att vi inte är bättre än vad vi faktiskt gör och det kan ju vara nedslående. En tanke som f ö drabbar mig varje gång jag hittar en bilverkstad utan almanacka med halv eller helnakna kvinnor hängande framme. Det är den jag glatt väljer, det är de som har förstått. Skulle jag ställa frågan till dem, som fortfarande har sin almanacka, om det verkligen är så att de står för en objektifiering av kvinnor tror jag nog att svaret blir nej. Beteendet visar dock annorlunda.

Vi behöver korta ner tidsperspektiven och förstå att värderingen aldrig kommer att uppfattas annat än här och nu, oavsett vilka tidsspann vi vädjar till. Föga förståelse finns för värderingar man talar om men inte visar nu.  Det är vad vi gör idag, i detta ögonblick som är avgörande.

Diskussionerna kommer att bli många och vi kommer också att få hantera komplicerade frågor, t ex frågor som rör annan lagstiftning, såsom arbetsrätten. Det finns många rädslor, för att konflikterna ska bli fler, att ALLA slutligen ska gå omkring och känna sig kränkta för att de inte får lov att leva ut sin ”mänskliga rättighet”, att ge uttryck för vad de tycker.

Den föreslagna föreskriften är intressant ur många aspekter och hur väl den kommer att lyckas på sin remiss är oklart. Det är många instanser och faktiskt inte första gången den är aktuell. Förra gången skedde för ca tio år sedan och den klarade sig inte då. Förhoppningsvis kommer vi att vara mer mogna att ta emot den nu. Jag tror att den är en fantastisk möjlighet att få vrida arbetet rätt på många sätt och mitt antagande överstiger vida området kränkande behandling och konflikt. Lamporna i samhället lyser allt starkare vilket gör att värderingsarbetet blir nödvändigt. Det är besvärande för det osunda och destruktiva. Och det är bra – jobbigt, men bra. Och det kanske är viktigt att komma ihåg att vi inte behöver vara perfekta, bara villiga att se oss själva mer beteendebaserat med vidöppna ögon.

_______

1.http://www.av.se/dokument/afs/exremisser/remissforslag_organisatoriska.pdf

2.http://www.av.se/dokument/afs/exremisser/remissforslag_organisatoriska.pdf

 

Att anställa för morgondagen

Framgångsrika företag vet att kompetensförsörjning är viktigt! För att bli ett framgångsrikt företag är anställningen av dina första medarbetare kanske din viktigaste investering.

Personalkostnader är den största utgiften för de flesta företag. Kostnaden överstiger ofta både lokalkostnader, system och marknadsföring, tillsammans. Att bygga det rätta teamet tar tid och kostar pengar, men rekryterar du fel personer kan det kosta dig betydligt mer. Rätt personal i ditt team kommer att resultera i bättre resultat och en större tillväxtpotential.

Vad ska du leta efter för kompetenser?

Många arbetsgivare fokuserar enbart på branschvana. Erfarenhet kan vara bra, men inte alltid. Har du själv vana från branschen så bör du istället ställa dig frågan vad du behöver komplettera dig själv med. Det är lätt att bländas av någon som liknar dig själv, men behöver företaget två av samma sort? Leta istället efter din motsats.

Flexibel, socialt kompetent och kreativ?

Det är inte särskilt länge sedan dessa ord var regel, i såväl jobbannonser som i personliga brev. Undvik de orden i din jobbannons och var sunt skeptisk när du ser dem i ett CV, du vill inte ha personliga brev där jobbsökande beskriver sig själva med ord utan innehåll. Men, leta efter personer som visar sig ha just de tre egenskaperna när du träffar dem på en intervju. Ett företag under uppbyggnad kräver flexibla medarbetare.

Du vill inte ha personer som efterfrågar en befattningsbeskrivning, helt enkelt för att det du behöver idag inte alls kommer att vara det du behöver imorgon.

En person som kan anpassa sig efter företagets utmaningar och som tycker förändring är stimulerande kommer att vara en viktig byggsten i ditt företagsbyggande.

Att leta efter socialt kompetenta personer kan låta som en självklarhet för dig som söker någon som ska ha kundkontakt. Om du istället letar efter en programmerare som ska knacka kod i en lagerlokal utanför city så kanske du luras att tro att det inte är så viktigt. Det är viktigt! Tänk på att ett företag under uppbyggnad består av få personer och alla du anställer måste kunna presentera ditt företag och representera ditt varumärke. Är ni endast några få anställda så kommer personligheten hos dina medarbetare spela en stor roll. Ni ska inte bara jobba, ni ska kunna luncha och ha trevligt tillsammans också.

Kreativa människor är särskilt viktiga i företag under uppbyggnad. Du kommer att behöva personer omkring dig som ifrågasätter dig, vedertagna lösningar och beprövad erfarenhet om du ska bygga ett företag som skiljer sig från de som redan finns idag. Att ha ett team bestående av kreativa människor kommer att utveckla ditt ledarskap och kräva att du själv lämnar gamla förställningar. Se det som en bonus; alla företagsledare behöver utmanas.

Hur går du till väga för att hitta dina nya medarbetare?

Starta med en kravspecifikation. Vilka mål vill du uppnå? Gör en lista med frågor som utgår från dina mål istället för att fokusera på detaljerade arbetsuppgifter. Tänk stort, vad kan den här personen bidra med när företaget vuxit. Håll dig sedan till kravprofilen hela processen, det är lätt att bländas av en charmerande kandidat, kom ihåg vad du söker för kompetens och varför.

Tid är pengar! Avsätt tid för din rekryteringsprocess, de som söker jobb hos dig söker oftast även andra uppdrag. Om processen drar ut på tiden så kommer de mest intressanta kandidaterna inte att finnas kvar när du är färdig.

 

Politiska röror kan vara vår lycka

Sverige har inte styrts av en regering byggd på ett majoritetsparti sedan Tage Erlanders dagar. Faktum är att vi mycket sällan under efterkrigstiden ens har haft en koalitionsregering med majoritet.
Detta är inget ovanligt i västdemokratier, tvärtom. Att dela på makten är t ex regel i Europa.

26 av 28 sittande EU-regeringar är koalitioner. Ett enda land, Malta, har ett politiskt parti som rott hem egen majoritet.[1] I bara ännu ett europeiskt land regerar ett parti ensamt (konservativa Partido Popular i Spanien) men som en minoritetsregering.
Detta tycks fungera utan att leda till handlingsförlamning eller kris.
Sverige till exempel, kommer som bekant ut på topp i alla internationella jämförelser över ekonomisk tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft, stabilitet, trygghet, välfärd, sjukvård och så vidare.

Italien har haft 65 regeringar på 69 år men har under samma år erövrat platsen som världens åttonde största ekonomi och EU:s fjärde största.
Belgien, både samhället och ekonomin, går som tåget trots att landet gick igenom den globala finanskrisen och hot om bankkollaps utan regering. Valet 2010 ledde till 19 månader med en expeditionsministär (för övrigt världsrekord i att leva utan regering) därför att politikerna inte kunde enas.[2]

USA och Washington kan visserligen göra en europeisk åskådare rent bestört. Den politiska förlamningen tycks total mellan de två maktfalangerna, demokraterna och republikanerna. Inga politiska beslut av vikt har tagits på mycket länge, inga reformer kan genomföras och kongressen röstade i juli för att dra president Obama inför domstol för att ha tagit beslut själv, i form av ”exekutiva orders”.
Å andra sidan – livet rullar på. Landet fungerar som det ska, trots att politikerna har hållit varandra i ett strupgrepp sedan januari 2009 ungefär.

O-europeiska parti-röror

När västvärlden försöker införa demokrati i andra delar av världen och det inte fungerar, tenderar förklaringen bli att dessa länder – dessa befolkningar – är politiskt omogna.

USA, stödd av ”alliansen av villiga”, kastade ut diktatorn Saddam Hussein ur Irak och tillsatte regeringen al-Maliki som efter åtta år vid makten fortfarande inte hade lyckats genomföra några märkbara förbättringar för sitt folk[3].
USA, stödd av ungefär samma allians, bekämpade talibanerna i Afghanistan och tillerkände president Karzai makten. Tolv år senare har hans regim inte heller fått samhällets hjul att rulla för afghanerna[4], ens i de ”befriade” delarna av landet.
Är då amerikaner och belgare politiskt mogna men irakier och afghaner omogna?

En avgörande skillnad mellan Irak och USA, mellan Afghanistan och Belgien är att demokratierna i väst vilar på en stabil förvaltning.
Starka och välfungerande myndigheter – i vissa länder också på starka delstater eller regioner (t ex i USA, Belgien Tyskland och Spanien) – fortsätter att sköta det praktiska arbetet med gemensamma angelägenheter oavsett politiska dödlägen.

Hur viktig en fungerande förvaltning är för ett land blir tydlig i den rapport som OECD gjorde från Grekland sedan den globala finanskrisen avslöjat landets totala bankrutt.
Här fanns inget regeringskansli som samordnade mellan departementen utan varje minister skötte sitt eget fögderi – med egen budget – som han hade lust. Regeringen hade inte ens kontroll över de statliga myndigheterna som för sin del – med egen budget – gjorde som generaldirektören tyckte.
Det togs många vettiga beslut i det grekiska parlamentet, många sparpaket röstades igenom, men de genomfördes inte av administrationen.

Tjänstemannastyre

Kan vi låta politiken vara rörig och förlita oss på duktiga tjänstemän? Antagligen inte.
Ännu ett avslöjande som svallvågorna av den globala finanskrisen gett oss, är priset för uteblivna politiska reformer.

Italiens ledande politiker har i decennier gynnat ett politiskt och näringslivs-etablissemang genom att bromsa all modernisering. Resultatet är ett Italien på efterkälken som dyrt får betala sin konkurrensförlust gentemot övriga Europa och världen.
I USA har uteblivna politiska reformer bland annat försatt landet i djup skuld – 17,7 triljoner dollar närmare bestämt – inte minst till ärkerivalen Kina. Delstaterna är lika skuldsatta som nationen USA och samtidigt kan ingen lågavlönad överleva med ”bara” ett heltidsjobb.

I USA diskuteras den politiska förlamningen intensivt. Teorin från 1980-talet dominerar inte längre de politiska samtalen, den bekanta teorin som säger att om några tillåts bli rika kommer deras välstånd droppa ner på de  mindre rika och på sikt utjämna välståndet.

Istället står den franske ekonomen Thomas Pikettys forskning om välståndsklyftan i centrum. Han har visat hur denna klyfta vuxit lavinartat de senaste decennierna i väst men framförallt i USA[5], där gapet mella de som har och de som ingethar, är lika stort nu som det var vid förra sekelskiftet.
Allt fler ekonomer och samhällsvetare för nu fram teorin att en djup välfärdsklyfta – ett samhälle där grupper har fundamentalt olika intressen – ger oss politiker som representerar olika grupper och alltmer sällan vill mötas i mitten för att kompromissa om beslut som gynnar hela samhället.
Det amerikanska institutet APSA som 2001 satte upp en Task Force on Inequality and American Democracy” uttrycker det så här:
”Senare års tillväxt av ekonomiska klyftor tycks koncentrera makten i händer på en liten grupp individer vilka har mycket lite incitament att stödja reformer som reducerar klyftorna.”

Drabbar ekonomin

I sin bok ”Why nations fail” tar samhällsvetarna Daron Acemoglu och James A. Robinson resonemanget ännu längre. De hävdar att samhällen där makten koncentrerats i en liten grupps händer, inte bara ska räkna med sociala spänningar utan  också med att förlora ekonomiskt på detta förhållande.
De beskriver hur en grupp som tillåts dominera makten, kommer att försvara den rådande ordningen (som ju gynnar dem) mot både entreprenörer och nytänkande eftersom nyheter hotar det etablerade. Så småningom stagnerar samhället såväl ekonomiskt som politiskt.

När samma debatt fördes på europeisk botten i somras[6] visade Nobelpristagaren Joseph Stiglitz i sitt tal ”Why capitalism is failing”, att författarnas teori kan tillämpas på USA idag. Politikerna,sa Stiglitz, har lika stort ansvar för den globala finanskrisen som marknaden har. Politiska beslut skapade öppningarna för kapitalisternas girighet.

Överfört till USA: Republikaner och the Tea Party i USA tror på teorin om ”trickling down” och gynnar därför i sitt politiska arbete de Mycket, Mycket Rika. De rika ser till att få republikanerna valda och återvalda till kongressen med hjälp av generösa donationer.
(Blir det ändå svårt att vinna val tar många av dem till tricket att rita om valkretsens gränser för att med valsystemets hjälp slå ut konkurrerande politiker.)
Att det amerikanska folket valt en demokrat till president två gånger hjälper inte för att bryta upp den republikanska dominansen – presidenten kan idag effektivt blockeras av kongressen.
Både den ekonomiska och den politiska makten hamnar på så sätt i samma grupps händer.
Ska vi tro Acemoglu & Robinson blir resultatet med nödvändighet ett ekonomiskt stagnerande samhälle.

Valsystem som går fel

Vad som tycks förstärka situationen är valsystemet. Det amerikanska valsystemet bygger upp en konfrontation genom att göra det praktiskt taget omöjligt för fler partier än de två största, att ta sig in till makten. Antingen demokrater eller republikaner kommer alltid att regera.

Att samarbeta eller kompromissa över partigränsen blir i ett sådant system svårt, eftersom det vore att slå sig samman med sin dödsfiende och värsta rival.

Valsystem som skapar detta slags konfrontation finns också i Europa. Det italienska valsystemet har sedan andra världskriget gjort det möjligt för en opposition att blockera och omöjligt för en regering att regera. Resultat: 65 regeringar på 69 år och uteblivna reformer av samhället. (Ekonomin har bevisligen drabbats när valsystemet gjort det möjligt för etablissemanget att blockera nytänkande.)[7]

Frankrike är ytterligare ett exempel på ett land där valsystemet gynnar konfrontation med som resultatet en ständig växling mellan en blå eller en röd regering som gärna river upp vad föregångaren infört.

Även det brittiska valsystemet skapar konfrontation och utestängande av alternativ. Sedan första världskriget har Tories och Labour kunnat turas om vid makten tack vare ett valsystem som gör det nära nog omöjligt för andra partier att komma fram.[8] Det har också skapat det bisarra förhållandet att Skottland kan rösta nära nog 100 procent Labour men ändå styras av Tories.
Den största välståndsklyftan i Europa finns för övrigt i just Storbritannien, ett land som varit i i djup lågkonjunktur sedan 2007 och fortfarande kämpar för att få huvudet över vattenytan.

Samlas i mitten

Vi hittar däremot i många andra europeiska länder valsystem som tillåter många partier att finnas, att växa och att ta sin tur vid makten.
I detta slags valsystem blir det inte en ödesfråga att samarbeta över partigränser eller blockgränser – spelet står inte mellan två ärkerivaler så ingen är på riktigt dödsfiende.
Finland är inget dåligt exempel som tidvis har haft koalitioner med i stort sett vartenda riksdagsparti som finns. Tyskland, Belgien, Nederländerna och inte minst är Sverige är andra exempel på att en mångfald kan få plats..

När inget parti får egen majoritet i dessa mångfalds-demokratier, samlas makten i mitten, där kompromisser är möjliga.
Detta.gynnar ett pragmatiskt samarbete i sakfrågor och undviker att landet stagnerar eller kastas mellan ytterligheter.

Vi behöver nog inte frukta vare sig rödgröna och blågröna röror, ens om de regerar i minoritet. På kort sikt har vi i Sverige en stark förvaltning som klarar oss igenom. På längre sikt löser det sig så länge våra partier samlar sig i mitten och tar beslut som gynnar samhället i sin helhet.

Vad vi däremot troligen inte kan tillåta oss, är att luta oss tillbaka och lita på att demokrati fungerar helt av sig själv – utan ständig översyn och förnyelse.

[1]Maltas arbetarparti. De turas om med det konservativa NP att inneha regeringsmakten.

[2]Här råder en ”etnisk” konflikt – valloner och flamländare kan inte samsas.

[3] Världsbankens värdering.

[4] Världsbankens värdering.

[5]In 2012, the top 1 percent of U.S. households received 22.5 percent of the nation’s income, the most since 1928.

[6]17 nobelpristagare i ekonomi och 450 ekonomistudenter diskuterade välståndsklyftorsa inverkan på samhället i tyska Lindau.
[7]Nye premiärministern Matteo Renzi har lovat förändringar och han har klokt nog inlett med en reform av valsystemet – först därefter lägger han fram sina ekonomiska reformer.

[8]Som bekant är förändringar på gång –  Tories tvingades 2010 ta in några enstaka Liberaldemokrater i sin regering för att få majoritet, missnöjespartiet Ukip stångar sig fram och Skottlands agerande kan skapa ett helt nytt läge.

Zenonia och den återupprättade visdomen

Någon gång, någonstans, finns ett land som heter Zenonia. Det är den mest fulländade demokrati som världen skådat och det styrs enväldigt av en härskare som heter kejsare MAJORITAS. Fast han föddes faktiskt som Gösta Vimpelhed. MAJORITAS är det namn han gav sig själv någon tid efter införandet av den nya namnlagen. Den röstades för övrigt igenom i parlamentet efter en kort debatt och i fullständig enighet. En av de nya reglerna i lagen var för övrigt att namn nu kunde innehålla gemener och versaler. Alltså i den officiella versionen. Någon kunde alltså heta alice och någon annan MAJORITAS.

Men så har de alltså inte alltid varit. Ganska exakt trettio år innan den här historien tar sin början var Zenonia ett ganska vanligt land med ganska vanliga namnlagar. Och en ganska vanlig lagstiftande församling och en alldeles ovanligt vanlig regering. Zenonias då 11 miljoner invånare engagerade sig lite lagom i politiken och var lite lagom oense om det mesta. Inte så att det på allvar störde statsförvaltningen men så att det blev lite spännande vartannat år när det var valdags.

Gösta Vimpelhed var, vid det laget, en ung man som just avslutat sin skolgång med där vidhängande obligatoriskt politiskt engagemang. Han hade klistermärken på sin portfölj, var övertygad om att han förstått hur systemet borde fungera och dessutom citerad två gånger i den lokala tidningen. Båda gångerna i frågor i vilka resten av befolkningen, helt och fullständigt, struntade.

Men Gösta hade en idé som inte var så dum. Gösta insåg att folk hade tre egenskaper, som folk betraktat. Människor, som individer, hade många fler men just folk hade tre.

Den första var att de inte tänkte längre än näsan räckte.
Den andra var att de kunde förmås att göra nästan vad som helst om det blev en fördel inom den egna näsans räckvidd.
Den tredje var att de var varma anhängare av demokrati.

Gösta blev medlem i ett politiskt parti. En ungdomsorganisation med en, för honom, helt likgiltig politisk ideologi. Men valet av organisation var ändå inte slumpmässigt. Gösta var tjugo år och partiet han valde fyllde två viktiga kriterier. Den första var att det var litet. Den andra var att de 84 medlemmarna i ungdomsorganisationen var fördelade så att 47 st var under 21 år och övriga var 21 eller över.

Göstas första drag var överrumplande. Han motionerade till medlemsstämman, alltså den lokala föreningens årsmöte. Förslaget gick ut på att ett ungdomsförbund visserligen kunde organisera människor upp till trettio men att själva drivet ändå utgick från de verkligt unga. Han föreslog således att den lokala föreningens representanter till riksstämman bara kunde utses bland de som var under 21. Ordföranden och en del av styrelsen tyckte det var ett direkt olagligt förslag men fick ge sig. Omröstningen vid mötet blev en fullständig seger för Gösta. Stadgarna medgav att den lokala föreningen utser sina representanter och några riktlinjer för hur det skulle gå till fanns inte. Inte bara var de yngre i majoritet, de hade också slutit upp mangrant. De tre delegater som skulle skickas till Stockholm nästa höst blev följaktligen alla under 21 år.

Gösta var en av dem. Han åkte till riksmötet och ägnade tre dagar åt att prata med människor. Han siktade in sig på dem som var i hans egen ålder och berättade för dem hur han gjort. Med några få undantag blev hans nya kontakter eld och lågor. Gösta förklarade för dem att det inte var viktigt med åldersgränsen egentligen, det viktiga var att man la ribban så att minst 51 % fanns i den yngre gruppen. När riksmötet var slut hade han sått ett litet frö i inte mindre än 126 av landets 148 lokalavdelningar.

Nästa riksmöte blev något av en chock för det centrala kansliet, ordföranden för ungdomsförbundet och den sittande styrelsen. Den genomsnittliga åldern på delegaterna brukade ligga på 28 år men nu var den plötsligt 19. Och inte bara det. Riksmötet valde en ny styrelse och nya ledamöter till moderorganisationen. Alla under 21. Gösta var en av dem.
Väl invald i moderpartiets styrelse, och som en av de mer talföra ledamöterna, gjorde Gösta nästa överrumplande drag. Han gick ut i TV, tidningar och partiets egna kanaler och berättade om hur vi förspillde landets erfarenhet, hur vi hyllade ungdomen och hur vi skulle störta nationen i fördärvet om detta fortsatte.

Han var själv, hävdade han, ett exempel på denna exempellösa dyrkan av ungdomen. Se bara, sa han, hur ungdomsförbundet i mitt eget parti kommit att bestå av fjuniga skolpojkar som dricker rom och cola på konferenser och fnittrande skolflickor med Hello Kitty på väskorna. Hans förslag var radikalt. Han ville helt enkelt höja rösträttsåldern till trettio år. Det skulle återställa balansen mellan erfarenhet och nybörjarentusiasm till en realistisk och samhällsnyttig mix.

Bland de ungdomar som fungerat som Göstas språngbräda till Kgl Hufvudstaden var bitterheten lika påtaglig som förståelig. Bland övriga partimedlemmar, partistrateger och marknadsföringsnissar spreds entusiasmen å andra sidan fortare än ryktet om att det finns starköl i folkölsburkarna på COOP. Inte bara partiets medlemmar, utan hela väljarkåren, var ju fördelad på ett sådant sätt att man lätt skulle få majoritet för en kraftigt höjd rösträttsålder. Kopplade man frågan till en fullständig återställning av pensionerna, fördubblad semesterrätt för den som är över fyrtio och att golf äntligen skulle betraktas som avdragsgill friskvård skulle man säkra att en majoritet av befolkningen var på rätt sida om linjen även om alla naturligtvis inte skulle rösta på just Göstas parti.

Vill du veta hur det gick? Läs Zenonia och den kokande grodan!

Zenonia och den kokande grodan

Valet till parlamentet blev ytterligare en succé. Själv blev han inte invald som parlamentariker trots många påstötningar. Varje gång, särskilt om det fanns en TV i närheten, påpekade han att det vore skamligt att sätta sig och fatta beslut över vuxna människor när man knappt var torr bakom öronen. Särskilt hans omedvetna gest när han sa det där sista och liksom torkade sig bakom vänster öra fick folk att vilja se reprisen. Något som aldrig förr hänt ett TV-inslag i en valrörelse.

Men Gösta satt kvar i partistyrelsen och nu också i det verkställande utskottet. I riksdagen fick man majoritet för ett förslag om att ändra i grundlagen. Rösträttsåldern höjdes till 30 år och för att kompensera för denna inskränkning förkortade man mandatperioden till trettio månader. Fyra år senare var det val igen, medborgarna stödde det nya förslaget som nu anammats också av några övriga partier och plötsligt var valmanskåren i Zenonia märkbart mindre till antalet. Gösta var nu 25 år och hade alltså inte rösträtt i riksdagen. Däremot hade han mycket att säga till om i sitt partis styrelse. Han hade ett nytt förslag i rockärmen. Det gick ut på att skapa två kamrar i parlamentet. Men inte, sa Gösta, som förr med över- och underhus. Nej, den här gången skall vi se till att landsbygden får sin egen representation så att de verkligen kan hantera sina frågor. Vi är, fortsatte Gösta, en delad nation men inte på något dåligt sätt. Staden behöver landet och landet behöver staden. Men frågorna är olika och det är inte rättvist att landsbygdens viktiga frågor skall drunkna i tunnelbanefrågor och trängselskatter. Alltså föreslår jag ännu en ändring i grundlagen. Låt oss införa ett stadsparlament och ett landsbygdsparlament. Två olika intresseområden men med ungefär samma befolkningsunderlag. Gösta hade räknat ut att om man drog gränsen vid kommuner med 100 000 invånare skulle man få en handfull städer i det ena parlamentet och hela resten av landet i det andra. Stadsparlamentet skulle få drygt 51 % av väljarna men båda parlamenten skulle självklart ha lika många ledamöter. I övergripande frågor av nationellt intresse skulle man göra en gemensam omröstning där ordföranden i stadsparlamentet hade utslagsröst. De representerade ju trots allt en något större del av befolkningen.

En lång historia görs kort. Fem år senare hade Zenonia ett parlament med två kammare. Var och en ansvarig för sitt. Nationella lagar och frågor om försvarsmakten avgjordes i en kombinerad session där stadsparlamentet alltid fick sista ordet. Nu var Gösta valbar och hade tacksamt accepterat en plats både i parlamentet och i demokratiutskottet. Där gjorde han nästa utspel. Det är säkert dumt, sa han i en Tv-intervju, men jag är beredd att ta strid mot den allmänna opinionen. Jag tycker att rösträtten bör begränsas också uppåt. Dels utifrån det faktum att människor över 62 är ganska stela i sina tankemönster och alltså inte kan antas rätt förstå den snabbt föränderliga omvärld vi lever i. Dels därför att de ju faktiskt inte kommer att drabbas, eller gynnas, av konsekvenserna av sina beslut.
Den första reaktionen var ett vrål av klentrogna protester. Ackompanjerade av klapprande käppar, gnisslande rollatorer och skanderande av ”vi har byggt upp det här landet”. Men bakom denna formliga tidvåg av pensionärer och diton in spe fanns andra röster. Ganska många faktiskt. Gösta hade räknat ut att antalet väljare mellan 30 och 62 var något, om än inte mycket, större än antalet ovanför strecket. Det fungerade. Efter något år var man införstådd med principen och kunde diskutera utförandet. Det inrättades en seniorombudsman. En hel myndighet med 443 tjänstemän som skulle föra talan och se till intressen hos de som nu inte längre skulle få rösträtt. I samband med det nya grundlagsförslaget infördes två andra ändringar. Dels förkortades mandatperioden till 10 månader, dels infördes en regel om att grundlagen kan ändras med enkel majoritet vid ett enda parlamentsmöte. Dock med begränsningen att grundlagsändringar bara kan göras vid ett tillfälle under varje mandatperiod.

Gösta Vimpelhed manövrerade skickligt under de kommande fem mandatperioderna. Han såg till att varje fråga delade stadsparlamentet i två delar, en som gynnades och en som missgynnades. De som gynnades var alltid något fler. Var det inte åldersrelaterat så handlade det om lättnader för villaägare, rätt till ersättning för extrakostnader vid skilsmässa eller gratis vinterdäck. Vad landsbygdsparlamentet höll på med var ingen längre intresserad av. De hade varken pengar eller rådighet. Varje parlamentsperiod skar ner valmanskåren med lite knappt hälften och varje parlamentsperiod innebar att man förkortade mandattiden. Nu var den nere i fyra veckor, valet sköttes via telenätet och Gösta förkunnade stolt att man nu var den nation i världen som kommit närmast ”direktdemokrati”.

Människor med rösträtt var nu nere i några hundratusen. Valet var inte längre någon större angelägenhet för medborgarna. De gjorde i stället sina röster hörda i tidningarnas omröstningar, radioprogram och sociala media. Då var det dags för Göstas slutspel. Det första draget var att, halvt på skoj, föreslå det sittande parlamentet att man skulle begränsa rösträtten i allmänna val till, hör och häpna, de som redan var valda. Parlamentarikerna tittade häpet på varandra men insåg snart att det faktiskt inte fanns något konstitutionellt hinder. En av dem, en varm anhängare av Göstas politiska fingertoppskänsla, föreslog, inte alls på skoj, att bara manliga parlamentariker skulle få rösta. Det skulle spara både tid, pengar och begåvning. Kvinnor är ju betydligt bättre än vad vi män är, hävdade han, och de behövs därför bättre i det riktiga arbetslivet än här inne i en dammig parlamentsbyggnad. Förslaget gick igenom, om än nätt och jämnt, och väljarna bestod nu av 87 personer eller lite drygt hälften av de som satt i parlamentet. Med förändringen kom också ett minskat antal ledamöter. Vi kan självklart inte ha en beslutande församling som är större än valmanskåren som en av parlamentets jurister påpekade.

Gösta insåg att det var bråttom. Vem som helst skulle kunna manövrera vidare nu när mönstret låg i öppen dager. Och så blev det också. Visserligen kunde varje parlament bara fatta beslut om en grundlagsförändring men inget hindrade ju att man lämnade in en motion som fick ligga till sig till nästa mandatperiod. Och det var det någon som insåg. Herbert Fjällmössa hade redan registrerat ett förslag om att bara parlamentsledamöter som bodde utanför Stockholm skulle få rösträtt. De var 44 stycken och skulle vinna en omröstning, om än knappt. Gösta insåg att han alldeles strax skulle bli utan både rösträtt och säte i den beslutande församlingen. Men något mycket märkligt hände. Vid omröstningen uteblev Nikola Zleikovic från Göteborg. Det oppositionella förslaget, som innebar att bara Stockholmare skulle få rösta och vara valbara vann med minsta möjliga marginal. Nikola Zleikovic hittades för övrigt långt senare i Göta Älv på ett sätt som antydde att han fått hjälp om än inte livräddande sådan.

Gösta hade i tumultet inför och under omröstningen sett till att lämna in, och få diariefört, en lång rad motioner. En för varje mandatperiod och var och en av sådan art att församling och väljarkår halverades. Efter ytterligare en rad år bestod både parlament och väljare av två personer. Gösta och Gunnar. Ett av de sista dragen hade varit att införa en regel om förnamnskapital, en regel som angav den första bokstav som berättigar till deltagande i allmänna val. Den lagändringen förpassade Tatija ut ur den beslutande församlingen.

Vill du veta hur historien slutar?

Läs Zenonia och Columbi ägg!

Zenonia och Columbi ägg

Nu befann den Zenonska politiken i ett dödläge. Gösta och Gunnar var ganska överens och införde snart en 20-årig mandatperiod för att slippa tjafset med rösträkning på söndag kväll och valvaka i TV. Landsbygdsparlamentet hörde av sig då och då för att få ett skattebeslut eller en ny järnväg byggd. Ibland fick de det, ibland inte. De gånger Gösta och Gunnar var osams lottade de. Det kändes rimligt men blev tyvärr vanligare eftersom åren gick. De drog allt mera sällan jämnt – och drog allt oftare lott.

Gösta var nog den som led mest av det här. Dag ut och dag in funderade han på hur han skulle kunna manövrera ut Gunnar. Men varje lösning innebar risk för lottning. En sådan skulle ju, med 50 % sannolikhet, göra Gösta till ensam väljare. Men den skulle också, med samma sannolikhet, göra Gunnar till herre på täppan. Gösta hade aldrig trott på det där med ”tur i spel, otur i kärlek”. Hade han gjort det hade han förmodligen tagit chansen. Någon kvinnokarl var han ju inte.

En sen kväll lyste det i bara ett fönster i parlamentsbyggnaden. Det var Gunnar som satt och nattarbetade. Gösta gick förbi utanför, såg flitens lampa och fick en idé. Nästa morgon när Gösta kom till jobbet var polisen redan där. Huset var avspärrat, journalister svärmade runt dörrarna och Göstas sekreterare såg helt nedbruten ut där han stod i fönstret och spanade efter sin chef. Gösta gick fram till avspärrningen och skulle presentera sig när någon ropade ”Där är han. Ta honom!”.

De följande månaderna var surrealistiska. Gunnar hade hittats död liggande på sitt skrivbord. Han var ihjälslagen med regeringens beslutsklubba i mässingsinfattad ek. Ganska lämpligt, tyckte Gösta. Det som inte var så lämpligt var att Göstas fingeravtryck fanns på hela klubban. Dessutom fanns Gösta på film när han gick in i huset, gick in i Gunnars rum, kom ut igen, slängde klubban i en papperskorg och gick ut. Allt detta rullades upp under rättegången och Gösta fälldes mot sitt nekande. Han dömdes till tolv års fängelse och brydde sig inte om att överklaga.

Under de tumultartade månader som rättsprocessen pågick var parlamentsarbetet ajournerat. Men när domen fallit, lugnet återställts och tidningarna tröttnat började tjänstemännen fundera på hur man skulle kunna gå vidare. Parlamentet hade nu bara en ledamot och han satt i fängelse. Å andra sidan fanns det ingen regel som förhindrade dömda att delta i parlamentsarbetet, inte ens medan de avtjänade straffet. Gösta fördes alltså till plenisal och utskottsrum iklädd kostym, handfängsel och lämplig eskort. De första månaderna städade han av ärenden som blivit liggande. Först därefter skrev han sin första motion sedan Gunnars död. Den hette ”förtida frigivning av morddömda”. I korthet, och den var verkligen väldigt kort, föreslog motionären att fångar som dömts för mord, accepterat domen utan överklagande och gnäll, skött sig exemplariskt och dessutom hade särskilt viktiga samhällsfunktioner (dessa var uppräknade) skulle kunna friges villkorligt.

Motionen antogs enhälligt och kriminalvården fick i uppdrag att inventera vilka morddömda fångar som uppfyllde kriterierna. Det fanns bara en visade det sig. Gösta Vimpelhed. Gösta lämnade därefter in motionen om ändrad namnlag, skickade in anmälan om namnändring och kom hädanefter att kalla sig MAJORITAS.

MAJORITAS styr landet med välvillig, men järnhård, hand. Alla beslut fattas i demokratisk ordning. Då och då efter en kort ordväxling där MAJORITAS argumenterar med sig själv framför kamerorna.

På universiteten i landet diskuterar man ofta och gärna demokrati. Man är ganska överens om att MAJORITAS, och det egna landets konstitution, knappast kan kallas demokratiska. Men man lyckas inte sätta fingret på när, exakt, demokratin gick förlorad.

Valet före valet

Okej. Du har bestämt dig för att lägga en valsedel i en låda i september. Några skulle kanske dra sig för det och tänka att det är lite som att skriva en blancocheck och ge den till någon man bara sett på en affisch utanför ICA. Man skriver så att säga under på beslut som kommer att fattas de närmaste åren. Politiska beslut man ännu inte vet innebörden och konsekvenserna av.

Men du har bestämt dig. Fine.

För att komma på vilken valsedel du skall stoppa i lådan kan du göra på två olika sätt. Det ena är att du frågar dina föräldrar vad de röstade på och så röstar du likadant. Men eftersom du just nu läser tidningen Gränsbrytning utgår jag ifrån att du inte tillhör den kategorin, utan den andra. Den som läser på, följer med i debatten och på allvar försöker hitta just det parti som är bäst att föra landet framåt på just det sätt du tror är bäst.

Politiken i sin helhet spänner naturligtvis över samhällets alla områden. Däremot kan valdebatterna och den enskilda individens valprocess inte täcka in allt. Det skulle bli ohanterbart om allt alltid handlade om allt. Därför gör både du och respektive parti gemensam sak i att smalna av frågerepertoaren och istället lyfta fram några områden som särskilt angelägna och voilá – vi har våra kära valfrågor.

Det du alltså behöver göra före själva valet är att välja valfråga. För att du skall känna att just din valsedel bidrar till att påverka framtiden på riktigt – och inte bara blir en lapp som symboliskt släpps i en låda för att du skall slippa vara måltavla för omgivningens gnäll på soffliggare – behöver den gå till ett parti vars huvudsakliga valfråga, eller politisk prioritering om man så vill, handlar om något som på allvar går att påverka med politiska beslut. Annars blir det ju värdelöst även om den politiska tanken i sig är behjärtansvärd.

Ett exempel för att illustrera. Vi vet alla hur angeläget det är med klimatfrågan. Men ingen av oss kommer att rösta på ett parti som lovar bättre klimat i Sverige eftersom vi alla med säkerhet vet att det är en omöjlighet. Klimatet blir antingen bättre på hela planeten – eller inte alls. Däremot är vi alla naturligtvis intresserade av ett parti som vill driva en ansvarsfull miljöpolitik ur ett globalt perspektiv. Men vi borde också vara intresserade av ett parti som börjar fundera över hur vi bäst bör hantera alla de lokala konsekvenser som följer av ett alltmer förändrat globalt klimat.

På samma sätt skulle vi kunna resonera om till exempel ”arbetslivsklimatet”. Att 2014 hävda att politiska beslut skulle kunna skapa avsevärt fler traditionella arbetstillfällen i Sverige i framtiden är nästan lika illa som att lova att Sverige isolerat skulle kunna klara sig undan klimatförändringarna.

Ett tiotal kvarter från Rosenbad i Stockholm hittar vi Stiftelsen för Strategisk Forskning. De har kommit fram till att vartannat jobb i Sverige kan ha kommit att automatiseras inom 20 år.

När robotar steker din hamburgare, förarlösa taxibilar kör dig dit du vill och din husläkare huvudsakligen bor i din mobil kommer kanske antalet arbetstillfällen inte att påverkas mer av lite sänkt moms här och där än klimatet kommer att påverkas av kondensstrimmorna från planet du åker till Mallis med.

Vi pratar alltså om att ca 2,5 miljoner jobb kan komma att påverkas. Inom bara ett par decennier.

Stiftelsen för Strategisk Forskning funderar nu på vilka konsekvenser det kan föra med sig och hur vi kan hantera en sådan drastisk förändring på så kort tid. Och sådana funderingar borde naturligtvis även förekomma på Rosenbad. Det betyder att det parti som till exempel driver innovationspolitiska valfrågor kommer att ge en betydligt större framtida utväxling av din valsedel än de som driver frågor som politiska beslut i grunden inte rår på.

Givetvis kommer du, innan du slutligen släpper lappen i lådan, att fundera över om respektive parti överhuvudtaget verkar se en helhet på ett realistiskt sätt. Om deras manifest överhuvudtaget ser ut att gå ihop med sig själv. Eller om det hela mer ser ut att likna en politisk tulipanaros.

Men som sagt. Innan det. Fundera på vilka valfrågor, vilken politisk prioritering, som ger din valsedel störst utdelning. Valet av valfråga påverkar helt enkelt det politiska värdet av din röst.

Skolpolitiken vill väl men missar målet

Det pratas mycket om att skolpolitiken inte hörsammar den omfattande pedagogiska forskning som finns. Det är delvis sant men framförallt tolkar jag det som att man visst lyssnar till forskningen i sina uttalanden om läsförståelse, lärarskicklighetens betydelse, skolans kompensatoriska funktion med mera.

Man ser utvecklingsområdena från politiskt håll och vi har i stort kunnat enas om vilka de är, både över partigränser och i opinionen i stort. Det som inte hänger ihop är vad vi kan göra för att svara upp mot utmaningarna.

I alldeles för stor utsträckning kretsar de politiska förslagen kring lärares arbetsvillkor och elevernas beteende, vilket har en slags nostalgiskt skimmer över sig alltihopa. I den här artikeln lyfter jag fram några av de vanligaste politiska förslagen och försöker påbörja en diskussion om varför skolpolitiken så ofta verkar skjuta över målet.

Studiero och motivation eller?

Alliansen menar att eleverna har haft för mycket att säga till om och att sena ankomster, skolk, facebookande och ordningsproblem är en konsekvens av detta. För att komma till rätta med dessa utmaningar vill man utöka lärares befogenheter till sanktioner och ett ordningsomdöme.

Själv ser jag på nära håll varje dag att det är en social och pedagogisk utmaning, inte en disciplinär. Det strider även mot läroplanen och det vore bättre om riktiga politiska ansträngningar gjordes för att “undervisningen ska anpassas till varje elevs förusättningar och behov” (Skoverket, LGR11). Min mening är inte att framskriva alliansens skolpolitik som illasinnad på något sätt. Återigen är det nog så att man framgångsrikt har uppmärksammat viktiga utmaningar, men de lösningar man föreslår håller inte samma nivå.

Det komplexa med utbildningsfrågor idag är att lärande i mycket större utsträckning än tidigare drivs av inlärarens motivation och förståelse och mindre av plikt och lydnad. Det är därför de flesta förslag som nu är på tapeten riskerar att bli ganska verkningslösa, eftersom de inte tar i beaktning hur man ska arbeta för att höja elevers studiemotivation.

Både morotens och piskans tid är, om inte över, på väg att utvecklas till något mycket mer komplext. Det beror på en mängd saker. Dels beror det på att eleverna i högre utsträckning, enligt den nya läroplanen, ska utveckla förmågor i samband med rent innehållsmässig kunskap och dels på grund av att lärandet idag måste ske mot en mer osäker framtid där utvecklingen från att vara tonåring till vuxen inte är lika spikrak.

Personaltäthet, kvalitet och likvärdighet

Vissa frågor vill politikerna helst inte ta i och om frågan dyker upp så föreslår man alltför enkla lösningar, till exempel ett förstatligande. Skolan analyseras som om den vore en enhet och att alla verksamheter är ungefär likadana.

För att börja förstå frågan om likvärdighet behöver vi dels prata om skolor som enskilda verksamheter med olika förutsättningar och dels behöver vi titta på hur en ökad bostadssegregation och tilltagande urbanisering har påverkat olika skolors möjlighet att rekrytera kompetent personal.

Något som är gemensamt för den forskning som gjorts på området lärarkvalitet är att vi ska titta mindre på allmängiltiga egenskaper för läraryrket och mer på den påverkan lärare har på elevers lärande.

Enligt Eric Hanushek, amerikansk utbildningsforskare, borde man ägna sig mindre åt vem som kommer in på lärarutbildningen och mer åt att titta på vem som får fortsätta undervisa. Detta skulle betyda att man vänder på processen och öppnar upp möjligheterna för vem som kan undervisa, men skärper tillsynen på vad undervisningskvalitet är.

Det tycker jag hade varit en spännande framtid istället för att enbart prata om att höja löner och minska klasstorlekar.

Socialdemokraterna går till val på att man behöver “göra upp med vänta och se-mentaliteten”. Det är möjligen lite knepigt uttryckt, men det handlar nog mycket om en kultur vi har odlat under en lång tid. Där normen har varit att åtgärdsprogram och kosmetika-liknande åtgärder har satts in alldeles för sent.

Att istället utgå från att alla elever ska ha ett utvecklingsprogram från början är klokare. Det är bland annat en av skillnaderna mellan den finska och svenska skolan, att särskilda insatser är betydligt vanligare i tidig ålder för eleverna i Finland än i Sverige. Detta handlar antagligen mer om en kultur som behöver byggas om än om att vi behöver ha mer resurser rakt av.

Slutligen vill jag skriva att politiken borde ägna sig mer åt att främja det som innebär kvalitet för elevers lärande och mindre åt hur barn borde bete sig. Det har de väldigt lite reellt inflytande över ändå.

Den motvillige väljaren

Det som jag upplever skiljer årets Riksdagsval från tidigare är att glädjen saknas.

Det blir lite Maslow över det hela, hela den s.k. medelålders medelklass jag tillhör, som utgör knappa 90% av det här landets befolkning, har aldrig haft det bättre, vi har det så bra att de stora frågeställningarna ligger flera trappsteg under oss.  Alla de stora frågorna som handlar om ett samhällsbygge ligger på något konstigt sätt bakom oss trots att utmaningarna i omvärlden kanske är större än på länge.

Partierna skickar inga signaler om glädje heller. Kan bero på att partier inte har några medlemmar att tala om. 90% av partiernas medlemmar har försvunnit under en period där vi ökat antalet innevånare med 25%.

Då både hustrun och jag har upplevt en ungdom med aktivt medlemskap där den sociala grupperingen som partiet utgjorde var en stor del av vårt unga liv. Med gemensamma mål, fester, kampanjer, utbildning och föreningslivet som grund så kan den uteblivna glädjen självfallet bero på det enkla faktum att vi inte längre är unga.

Det motsägs av att vi har samma glädje med vänner och gemensamma aktiviteter som är en stor del av vårt liv idag. Alltid med människor som liksom vi är extremt intresserade av samhälle och politik. Det sker dock helt utanför partiernas hägn.

Jag är så nördig att jag har läst alla partiprogram och min slutsats är att det för varje parti uppstår en mening ”Jag kan inte rösta på dem därför att de gjort si eller så, vill göra si eller så.

Då en blankröst stödjer det neofascistiska SD så återstår att rösta på det parti jag tycker minst illa om, alternativt det parti som jag tror gör minst skada för Sveriges utveckling. Hur kul är det?

Valet har blivit ett negativt val. Då är det naturligt att det inte finns någon glädje i valet. I vår sociala miljö kan jag konstatera att tongångarna är likadana hos många.

Vi saknar också en gemensam verklighet som grund för diskussioner. Vänstern har sin verklighet, Alliansen sin och media en tredje. Diskussionen blir ur ett filosofiskt perspektiv liknande den att befinna sig på Mars och träta om vad som är norr och söder. Att de olika blocken väljer att försköna och förfula är mänskligt, att media förstärker istället för att söka beskriva det objektiva är en del av en kris inom media som skadar demokratin.

Det är självfallet ett demokratiproblem om många väljare inte längre kan gå och rösta med den positiva inställningen ”Min röst gör skillnad, jag är med och gör ett bra Sverige bättre genom att mitt parti får genomföra sin politik”. Det är ett tillkommande demokratiproblem om vi inte längre träffar människor som är aktiva medlemmar i ett parti.

Det viktigaste här är slutsatsen att partierna har svikit sina medlemmar, det är inte medborgarna som svikit sina partier.

Upplevelsen förstärks av att partierna inte vill se problemen med medlemstappet. De fortsätter att agera och tala som om de var en stor folkrörelse byggd på en väl fungerande representativ politik där ledningen genomför det medlemmarna vill. Här agerar alla partier som en struts om man är snäll och mer och mer sektliknande om man är realistisk. Det vi börjat se är en bortstötning av de få som vill vara aktiva eftersom en gruppering har egna köttgrytor i form av arvoderade positioner att försvara för sig själva och de sina.

Lägg på ålderstrukturen där medlemsavgifterna snart inte räcker till en ordentlig krans för bortgångna partimedlemmar och vi riskerar ett sammanbrott för det demokratiska system vi har om 10-15 år.

Min generation går och röstar även om det är en negativ känsla. Vi är uppväxta i ett samhälle där ansvar och skyldigheter var viktigare än våra rättigheter så något av partierna får min röst i år också.

Dock helt utan glädje och med valet gjort utifrån det part jag tror skadar utvecklingen minst istället för det positiva, det parti som kan göra Sverige bättre.

Jag läser alla ledare, de flesta politiska krönikörer, lyssnar på alla debatter och läser valmanifest och hemsidor. Samhällsekonomi är en del av mitt arbete så jag kan värdera och förstå. Trots det eller beroende på detta uppstår ingen ”Yes, det här är bra för Sverige känsla” någon gång.

Två tankar växer sig starkare hela tiden. Ingen kan göra något åt de dysfunktionella myndigheterna så politiken innebär bara mer pengar in men inte mer verkstad ut och vi i den medelålders medelklassen har det så bra att vi inte längre behöver bry oss om politiken.

Räntorna styrs mer av omvärld än av valda politiker, energipriser likaså, tillväxten också. En Fransk recession och påföljande Eurokris påverkar oss mer än något beslut som finns i något av valmanifesten. Politiska detaljbeslut i skolan förvärrar bara, det har vi lärt oss under trettio år.

Den enda politiska aktivitet som haft avgörande betydelse för samhällsutvecklingen var Göran Perssons hårda sanering av statsfinanserna på nittiotalet.

Det som gör mig ledsen är att jag ser att vårt system för representativ demokrati är på väg att dö ut och jag ser ingen som driver frågan om ett nytt system som ger oss en fungerande demokrati.

De initiativ för s.k. direktdemokrati som uppstår bland andra med samma frustration ser jag inte som en lösning och inget av de etablerade parterna föreslår någonting på det här området.

Olle Wästbergs demokratiutredning lär gå samma öde som Britta Leijons för tiotalet år sedan. Den lär peka på samma problem även om de är värre nu och sedan begravas.

Kan inte något av partierna ta fram en ny modell för hur politik även i framtiden skall vara något som engagerar oss i sådan utsträckning att vi känner det ansvar som delaktigheten medför?

Nu återstår bara att fullgöra sin demokratiska skyldighet och pallra sig iväg till förtidsröstningen och lägga sin röst på det parti som jag har minst dåligt förtroende för.

Ett val som engagerar

2011 vann det skotska nationella partiet (The Scottish National Party, SNP)– vars centrala mål är självständighet – valet i det skotska parlamentet. Jordskredssegern gav dem mandat att utlysa den folkomröstning som nu är i antågande.

Den skotska premiärministern Alex Salmond menar att unionen har förlorat sitt syfte och att ett självständigt Skottland, med dess oljerikedomar, skulle bli ett av världens rikaste länder. Han säger att det är dags att bli fri från de bojor som det brittiska parlamentet håller dem i. Han vill att Skottland ska ta ansvar för sitt eget öde.

Den brittiska regeringen å andra sidan hävdar att Storbritannien är en av de mest framgångsrika unionerna i världen. Det råder alltså delade meningar om verkligheten. Inte alldeles ovanligt.

Det som är ovanligt dock är att separatisterna mycket väl kan komma att vinna valet. Nej-sidan hade ett övertag fram till i söndags men de har sett det minska undan för undan för att slutligen försvinna helt. Framförallt de senaste två veckorna efter en direktsänd tv-debatt. Till skillnad från tv-debatten mellan Reinfeldt och Löfven då båda partierna utropade sig till segrare var skottarna rörande överens om att Ja-sidan vann. Den allra sista veckan har dock pendeln svängt igen och i skrivande stund har Nej-sidan ett svagt övertag.

Vad handlar valet om?

Under de senaste månaderna har framför allt två stora frågor diskuterats – om oljan och om valutan. Naturresurserna är en av de avgörande anledningarna till den skotska regeringens frihetsivrande. Oljan skulle göra landet till ett välmående och rikt land i åtskilliga år framöver. Salmond vill bilda en oljefond likt den i Norge för att säkra intäkterna även för framtida generationer. Cameron å andra sidan hävdar att Nordsjön har varit en brittisk framgångssaga, inte skotsk.

Valutan är en annan tvistefråga som parterna behöver lösa. Skottarna vill behålla det brittiska pundet även efter en separation, britterna säger tvärt nej. Centralbanken kan inte – menar de – vara en garant för ett annat självständigt land med en egen finanspolitik. Skottarna kan vara alltså vara tvingade att införa en egen valuta eller Euro men helst skulle de alltså vilja behålla pundet. Om britterna inte accepterar det, hotar skottarna med att vägra ta del av unionens gemensamma statsskuld.

En tredje fråga som är engagerar, om än i mindre omfattning, är den om kärnvapen. Utanför Glasgow huserar fem kärnvapenbestyckade ubåtar som Ja-sidan vill flytta utanför ”landets” gränser. De skotska separatisterna vill nedrusta och kan inte tänka sig ha kärnvapen på sin sida gränsen. Det förskjuter Storbritanniens

Övriga Europa påverkas också av valet på torsdag. SNP vill fortsätta vara medlem i EU. Ett fullvärdigt medlemskap med samma rättigheter och röstproportion som andra EU-länder. De vill ha större inflytande och kunna bevaka sina egna intressen internationellt. För Storbritannien skulle ett självständigt Skottland och den då minskade befolkningen innebära att de förlorar röster i EU:s beslutande institutioner och även ett antal chefsposter som utdelas efter ländernas storlekar.

Nu kanske inte Storbritanniens minskade inflytande i EU spelar någon roll då Cameron har lovat det brittiska folket att rösta för ett utträde ur EU. Ett sådant utträde kan mycket väl ske. I framtiden kan alltså Skottland lämna Storbritannien och Storbritannien (det som är kvar) lämna EU. Mer intressant än så blir det knappast.

Nummer 9

Valet före valet

Din valsedel bör inte vara en blankocheck. Den borde innehålla mer, skriver Lasse Nyquist

blanco check

Okej. Du har bestämt dig för att lägga en valsedel i en låda i september. Några skulle kanske dra sig för det och tänka att det är lite som att skriva en blancocheck och ge den till någon man bara sett på en affisch utanför ICA. Man skriver så att säga under på beslut som kommer att fattas de närmaste åren. Politiska beslut man ännu inte vet innebörden och konsekvenserna av.

Men du har bestämt dig. Fine.

För att komma på vilken valsedel du skall stoppa i lådan kan du göra på två olika sätt. Det ena är att du frågar dina föräldrar vad de röstade på och så röstar du likadant. Men eftersom du just nu läser tidningen Gränsbrytning utgår jag ifrån att du inte tillhör den kategorin, utan den andra. Den som läser på, följer med i debatten och på allvar försöker hitta just det parti som är bäst att föra landet framåt på just det sätt du tror är bäst.

Politiken i sin helhet spänner naturligtvis över samhällets alla områden. Däremot kan valdebatterna och den enskilda individens valprocess inte täcka in allt. Det skulle bli ohanterbart om allt alltid handlade om allt. Därför gör både du och respektive parti gemensam sak i att smalna av frågerepertoaren och istället lyfta fram några områden som särskilt angelägna och voilá – vi har våra kära valfrågor.

Det du alltså behöver göra före själva valet är att välja valfråga. För att du skall känna att just din valsedel bidrar till att påverka framtiden på riktigt – och inte bara blir en lapp som symboliskt släpps i en låda för att du skall slippa vara måltavla för omgivningens gnäll på soffliggare – behöver den gå till ett parti vars huvudsakliga valfråga, eller politisk prioritering om man så vill, handlar om något som på allvar går att påverka med politiska beslut. Annars blir det ju värdelöst även om den politiska tanken i sig är behjärtansvärd.

Ett exempel för att illustrera. Vi vet alla hur angeläget det är med klimatfrågan. Men ingen av oss kommer att rösta på ett parti som lovar bättre klimat i Sverige eftersom vi alla med säkerhet vet att det är en omöjlighet. Klimatet blir antingen bättre på hela planeten – eller inte alls. Däremot är vi alla naturligtvis intresserade av ett parti som vill driva en ansvarsfull miljöpolitik ur ett globalt perspektiv. Men vi borde också vara intresserade av ett parti som börjar fundera över hur vi bäst bör hantera alla de lokala konsekvenser som följer av ett alltmer förändrat globalt klimat.

På samma sätt skulle vi kunna resonera om till exempel ”arbetslivsklimatet”. Att 2014 hävda att politiska beslut skulle kunna skapa avsevärt fler traditionella arbetstillfällen i Sverige i framtiden är nästan lika illa som att lova att Sverige isolerat skulle kunna klara sig undan klimatförändringarna.

Ett tiotal kvarter från Rosenbad i Stockholm hittar vi Stiftelsen för Strategisk Forskning. De har kommit fram till att vartannat jobb i Sverige kan ha kommit att automatiseras inom 20 år.

När robotar steker din hamburgare, förarlösa taxibilar kör dig dit du vill och din husläkare huvudsakligen bor i din mobil kommer kanske antalet arbetstillfällen inte att påverkas mer av lite sänkt moms här och där än klimatet kommer att påverkas av kondensstrimmorna från planet du åker till Mallis med.

Vi pratar alltså om att ca 2,5 miljoner jobb kan komma att påverkas. Inom bara ett par decennier.

Stiftelsen för Strategisk Forskning funderar nu på vilka konsekvenser det kan föra med sig och hur vi kan hantera en sådan drastisk förändring på så kort tid. Och sådana funderingar borde naturligtvis även förekomma på Rosenbad. Det betyder att det parti som till exempel driver innovationspolitiska valfrågor kommer att ge en betydligt större framtida utväxling av din valsedel än de som driver frågor som politiska beslut i grunden inte rår på.

Givetvis kommer du, innan du slutligen släpper lappen i lådan, att fundera över om respektive parti överhuvudtaget verkar se en helhet på ett realistiskt sätt. Om deras manifest överhuvudtaget ser ut att gå ihop med sig själv. Eller om det hela mer ser ut att likna en politisk tulipanaros.

Men som sagt. Innan det. Fundera på vilka valfrågor, vilken politisk prioritering, som ger din valsedel störst utdelning. Valet av valfråga påverkar helt enkelt det politiska värdet av din röst.

Skolpolitiken vill väl men missar målet

Politiken borde bekymra sig mer om elevers motivation än lärares löner, menar Oscar Semb.

WrongWay CC BY Jerryonlife
WrongWay CC BY Jerryonlife

Det pratas mycket om att skolpolitiken inte hörsammar den omfattande pedagogiska forskning som finns. Det är delvis sant men framförallt tolkar jag det som att man visst lyssnar till forskningen i sina uttalanden om läsförståelse, lärarskicklighetens betydelse, skolans kompensatoriska funktion med mera.

Man ser utvecklingsområdena från politiskt håll och vi har i stort kunnat enas om vilka de är, både över partigränser och i opinionen i stort. Det som inte hänger ihop är vad vi kan göra för att svara upp mot utmaningarna.

I alldeles för stor utsträckning kretsar de politiska förslagen kring lärares arbetsvillkor och elevernas beteende, vilket har en slags nostalgiskt skimmer över sig alltihopa. I den här artikeln lyfter jag fram några av de vanligaste politiska förslagen och försöker påbörja en diskussion om varför skolpolitiken så ofta verkar skjuta över målet.

Studiero och motivation eller?

Alliansen menar att eleverna har haft för mycket att säga till om och att sena ankomster, skolk, facebookande och ordningsproblem är en konsekvens av detta. För att komma till rätta med dessa utmaningar vill man utöka lärares befogenheter till sanktioner och ett ordningsomdöme.

Själv ser jag på nära håll varje dag att det är en social och pedagogisk utmaning, inte en disciplinär. Det strider även mot läroplanen och det vore bättre om riktiga politiska ansträngningar gjordes för att “undervisningen ska anpassas till varje elevs förusättningar och behov” (Skoverket, LGR11). Min mening är inte att framskriva alliansens skolpolitik som illasinnad på något sätt. Återigen är det nog så att man framgångsrikt har uppmärksammat viktiga utmaningar, men de lösningar man föreslår håller inte samma nivå.

Det komplexa med utbildningsfrågor idag är att lärande i mycket större utsträckning än tidigare drivs av inlärarens motivation och förståelse och mindre av plikt och lydnad. Det är därför de flesta förslag som nu är på tapeten riskerar att bli ganska verkningslösa, eftersom de inte tar i beaktning hur man ska arbeta för att höja elevers studiemotivation.

Både morotens och piskans tid är, om inte över, på väg att utvecklas till något mycket mer komplext. Det beror på en mängd saker. Dels beror det på att eleverna i högre utsträckning, enligt den nya läroplanen, ska utveckla förmågor i samband med rent innehållsmässig kunskap och dels på grund av att lärandet idag måste ske mot en mer osäker framtid där utvecklingen från att vara tonåring till vuxen inte är lika spikrak.

Personaltäthet, kvalitet och likvärdighet

Vissa frågor vill politikerna helst inte ta i och om frågan dyker upp så föreslår man alltför enkla lösningar, till exempel ett förstatligande. Skolan analyserar som om det vore en enhet och att alla verksamheter är ungefär likadana.

För att börja förstå frågan om likvärdighet behöver vi dels prata om skolor som enskilda verksamheter med olika förutsättningar och dels behöver vi titta på hur en ökad bostadssegregation och tilltagande urbanisering har påverkat olika skolors möjlighet att rekrytera kompetent personal.

Något som är gemensamt för den forskning som gjorts på området lärarkvalitet är att vi ska titta mindre på allmängiltiga egenskaper för läraryrket och mer på den påverkan lärare har på elevers lärande.

Enligt Eric Hanushek, amerikansk utbildningsforskare, borde man ägna sig mindre åt vem som kommer in på lärarutbildningen och mer åt att titta på vem som får fortsätta undervisa. Detta skulle betyda att man vänder på processen och öppnar upp möjligheterna för vem som kan undervisa, men skärper tillsynen på vad undervisningskvalitet är.

Det tycker jag hade varit en spännande för framtiden istället för att enbart prata om att höja löner och minska klasstorlekar.

Socialdemokraterna går till val på att man behöver “göra upp med vänta och se-mentaliteten”. Det är möjligen lite knepigt uttryckt, men det handlar nog mycket om en kultur vi har odlat under en lång tid. Där normen har varit att åtgärdsprogram och kosmetika-liknande åtgärder har satts in alldeles för sent.

Att istället utgå från att alla elever ska ha ett utvecklingsprogram från början är klokare. Det är bland annat en av skillnaderna mellan den finska och svenska skolan, att särskilda insatser är betydligt vanligare i tidig ålder för eleverna i Finland än i Sverige. Detta handlar antagligen mer om en kultur som behöver byggas om än om att vi behöver ha mer resurser rakt av.

Slutligen vill jag skriva att politiken borde ägna sig mer åt att främja det som innebär kvalitet för elevers lärande och mindre åt hur barn borde bete sig. Det har de väldigt lite reellt inflytande över ändå.

Den motvillige väljaren

Att gå och rösta har engagerat och väckt känslor. Men inte denna gången.

Can´t Vote CC BY Daniel Lobo
Can´t Vote CC BY Daniel Lobo

Det som jag upplever skiljer årets Riksdagsval från tidigare är att glädjen saknas.

Det blir lite Maslow över det hela, hela den s.k. medelålders medelklass jag tillhör, som utgör knappa 90% av det här landets befolkning, har aldrig haft det bättre, vi har det så bra att de stora frågeställningarna ligger flera trappsteg under oss.  Alla de stora frågorna som handlar om ett samhällsbygge ligger på något konstigt sätt bakom oss trots att utmaningarna i omvärlden kanske är större än på länge.

Partierna skickar inga signaler om glädje heller. Kan bero på att partier inte har några medlemmar att tala om. 90% av partiernas medlemmar har försvunnit under en period där vi ökat antalet innevånare med 25%.

Då både hustrun och jag har upplevt en ungdom med aktivt medlemskap där den sociala grupperingen som partiet utgjorde var en stor del av vårt unga liv. Med gemensamma mål, fester, kampanjer, utbildning och föreningslivet som grund så kan den uteblivna glädjen självfallet bero på det enkla faktum att vi inte längre är unga.

Det motsägs av att vi har samma glädje med vänner och gemensamma aktiviteter som är en stor del av vårt liv idag. Alltid med människor som liksom vi är extremt intresserade av samhälle och politik. Det sker dock helt utanför partiernas hägn.

Jag är så nördig att jag har läst alla partiprogram och min slutsats är att det för varje parti uppstår en mening ”Jag kan inte rösta på dem därför att de gjort si eller så, vill göra si eller så.

Då en blankröst stödjer det neofascistiska SD så återstår att rösta på det parti jag tycker minst illa om, alternativt det parti som jag tror gör minst skada för Sveriges utveckling. Hur kul är det?

Valet har blivit ett negativt val. Då är det naturligt att det inte finns någon glädje i valet. I vår sociala miljö kan jag konstatera att tongångarna är likadana hos många.

Vi saknar också en gemensam verklighet som grund för diskussioner. Vänstern har sin verklighet, Alliansen sin och media en tredje. Diskussionen blir ur ett filosofiskt perspektiv liknande den att befinna sig på Mars och träta om vad som är norr och söder. Att de olika blocken väljer att försköna och förfula är mänskligt, att media förstärker istället för att söka beskriva det objektiva är en del av en kris inom media som skadar demokratin.

Det är självfallet ett demokratiproblem om många väljare inte längre kan gå och rösta med den positiva inställningen ”Min röst gör skillnad, jag är med och gör ett bra Sverige bättre genom att mitt parti får genomföra sin politik”. Det är ett tillkommande demokratiproblem om vi inte längre träffar människor som är aktiva medlemmar i ett parti.

Det viktigaste här är slutsatsen att partierna har svikit sina medlemmar, det är inte medborgarna som svikit sina partier.

Upplevelsen förstärks av att partierna inte vill se problemen med medlemstappet. De fortsätter att agera och tala som om de var en stor folkrörelse byggd på en väl fungerande representativ politik där ledningen genomför det medlemmarna vill. Här agerar alla partier som en struts om man är snäll och mer och mer sektliknande om man är realistisk. Det vi börjat se är en bortstötning av de få som vill vara aktiva eftersom en gruppering har egna köttgrytor i form av arvoderade positioner att försvara för sig själva och de sina.

Lägg på ålderstrukturen där medlemsavgifterna snart inte räcker till en ordentlig krans för bortgångna partimedlemmar och vi riskerar ett sammanbrott för det demokratiska system vi har om 10-15 år.

Min generation går och röstar även om det är en negativ känsla. Vi är uppväxta i ett samhälle där ansvar och skyldigheter var viktigare än våra rättigheter så något av partierna får min röst i år också.

Dock helt utan glädje och med valet gjort utifrån det part jag tror skadar utvecklingen minst istället för det positiva, det parti som kan göra Sverige bättre.

Jag läser alla ledare, de flesta politiska krönikörer, lyssnar på alla debatter och läser valmanifest och hemsidor. Samhällsekonomi är en del av mitt arbete så jag kan värdera och förstå. Trots det eller beroende på detta uppstår ingen ”Yes, det här är bra för Sverige känsla” någon gång.

Två tankar växer sig starkare hela tiden. Ingen kan göra något åt de dysfunktionella myndigheterna så politiken innebär bara mer pengar in men inte mer verkstad ut och vi i den medelålders medelklassen har det så bra att vi inte längre behöver bry oss om politiken.

Räntorna styrs mer av omvärld än av valda politiker, energipriser likaså, tillväxten också. En Fransk recession och påföljande Eurokris påverkar oss mer än något beslut som finns i något av valmanifesten. Politiska detaljbeslut i skolan förvärrar bara, det har vi lärt oss under trettio år.

Den enda politiska aktivitet som haft avgörande betydelse för samhällsutvecklingen var Göran Perssons hårda sanering av statsfinanserna på nittiotalet.

Det som gör mig ledsen är att jag ser att vårt system för representativ demokrati är på väg att dö ut och jag ser ingen som driver frågan om ett nytt system som ger oss en fungerande demokrati.

De initiativ för s.k. direktdemokrati som uppstår bland andra med samma frustration ser jag inte som en lösning och inget av de etablerade parterna föreslår någonting på det här området.

Olle Wästbergs demokratiutredning lär gå samma öde som Britta Leijons för tiotalet år sedan. Den lär peka på samma problem även om de är värre nu och sedan begravas.

Kan inte något av partierna ta fram en ny modell för hur politik även i framtiden skall vara något som engagerar oss i sådan utsträckning att vi känner det ansvar som delaktigheten medför?

Nu återstår bara att fullgöra sin demokratiska skyldighet och pallra sig iväg till förtidsröstningen och lägga sin röst på det parti som jag har minst dåligt förtroende för.

 

Ett val som engagerar

Den 18 september kommer väljarna i Skottland att bli tillfrågade i en folkomröstning om ifall de vill skapa ett självständigt land. Det är ett spännande val där utgången ännu är oviss. Ja-sidan leder men det är knappt.

the independent orange 2010 election special ! CC BY Clive Darra
the independent orange 2010 election special ! CC BY Clive Darra

2011 vann det skotska nationella partiet (The Scottish National Party, SNP)– vars centrala mål är självständighet – valet i det skotska parlamentet. Jordskredssegern gav dem mandat att utlysa den folkomröstning som nu är i antågande.

Den skotska premiärministern Alex Salmond menar att unionen har förlorat sitt syfte och att ett självständigt Skottland, med dess oljerikedomar, skulle bli ett av världens rikaste länder. Han säger att det är dags att bli fri från de bojor som det brittiska parlamentet håller dem i. Han vill att Skottland ska ta ansvar för sitt eget öde.

Den brittiska regeringen å andra sidan hävdar att Storbritannien är en av de mest framgångsrika unionerna i världen. Det råder alltså delade meningar om verkligheten. Inte alldeles ovanligt.

Det som är ovanligt dock är att separatisterna mycket väl kan komma att vinna valet. Nej-sidan hade ett övertag fram till i söndags men de har sett det minska undan för undan för att slutligen försvinna helt. Framförallt de senaste två veckorna efter en direktsänd tv-debatt. Till skillnad från tv-debatten mellan Reinfeldt och Löfven då båda partierna utropade sig till segrare var skottarna rörande överens om att Ja-sidan vann. Den allra sista veckan har dock pendeln svängt igen och i skrivande stund har Nej-sidan ett svagt övertag.

Vad handlar valet om?

Under de senaste månaderna har framför allt två stora frågor diskuterats – om oljan och om valutan. Naturresurserna är en av de avgörande anledningarna till den skotska regeringens frihetsivrande. Oljan skulle göra landet till ett välmående och rikt land i åtskilliga år framöver. Salmond vill bilda en oljefond likt den i Norge för att säkra intäkterna även för framtida generationer. Cameron å andra sidan hävdar att Nordsjön har varit en brittisk framgångssaga, inte skotsk.

Valutan är en annan tvistefråga som parterna behöver lösa. Skottarna vill behålla det brittiska pundet även efter en separation, britterna säger tvärt nej. Centralbanken kan inte – menar de – vara en garant för ett annat självständigt land med en egen finanspolitik. Skottarna kan vara alltså vara tvingade att införa en egen valuta eller Euro men helst skulle de alltså vilja behålla pundet. Om britterna inte accepterar det, hotar skottarna med att vägra ta del av unionens gemensamma statsskuld.

En tredje fråga som är engagerar, om än i mindre omfattning, är den om kärnvapen. Utanför Glasgow huserar fem kärnvapenbestyckade ubåtar som Ja-sidan vill flytta utanför ”landets” gränser. De skotska separatisterna vill nedrusta och kan inte tänka sig ha kärnvapen på sin sida gränsen. Det förskjuter Storbritanniens

Övriga Europa påverkas också av valet på torsdag. SNP vill fortsätta vara medlem i EU. Ett fullvärdigt medlemskap med samma rättigheter och röstproportion som andra EU-länder. De vill ha större inflytande och kunna bevaka sina egna intressen internationellt. För Storbritannien skulle ett självständigt Skottland och den då minskade befolkningen innebära att de förlorar röster i EU:s beslutande institutioner och även ett antal chefsposter som utdelas efter ländernas storlekar.

Nu kanske inte Storbritanniens minskade inflytande i EU spelar någon roll då Cameron har lovat det brittiska folket att rösta för ett utträde ur EU. Ett sådant utträde kan mycket väl ske. I framtiden kan alltså Skottland lämna Storbritannien och Storbritannien (det som är kvar) lämna EU. Mer intressant än så blir det knappast.

Zenonia och den återupprättade visdomen

I landet Zenonia är man stolt över sin demokrati. Sina lagliga och allmänna val och sin envåldshärskare. Samtidigt.

Emperor Club Neon Sign, Yangon CC BY blemishedparadise
Emperor Club Neon Sign, Yangon CC BY blemishedparadise

Någon gång, någonstans, finns ett land som heter Zenonia. Det är den mest fulländade demokrati som världen skådat och det styrs enväldigt av en härskare som heter kejsare MAJORITAS. Fast han föddes faktiskt som Gösta Vimpelhed. MAJORITAS är det namn han gav sig själv någon tid efter införandet av den nya namnlagen. Den röstades för övrigt igenom i parlamentet efter en kort debatt och i fullständig enighet. En av de nya reglerna i lagen var för övrigt att namn nu kunde innehålla gemener och versaler. Alltså i den officiella versionen. Någon kunde alltså heta alice och någon annan MAJORITAS.

Men så har de alltså inte alltid varit. Ganska exakt trettio år innan den här historien tar sin början var Zenonia ett ganska vanligt land med ganska vanliga namnlagar. Och en ganska vanlig lagstiftande församling och en alldeles ovanligt vanlig regering. Zenonias då 11 miljoner invånare engagerade sig lite lagom i politiken och var lite lagom oense om det mesta. Inte så att det på allvar störde statsförvaltningen men så att det blev lite spännande vartannat år när det var valdags.

Gösta Vimpelhed var, vid det laget, en ung man som just avslutat sin skolgång med där vidhängande obligatoriskt politiskt engagemang. Han hade klistermärken på sin portfölj, var övertygad om att han förstått hur systemet borde fungera och dessutom citerad två gånger i den lokala tidningen. Båda gångerna i frågor i vilka resten av befolkningen, helt och fullständigt, struntade.

Men Gösta hade en idé som inte var så dum. Gösta insåg att folk hade tre egenskaper, som folk betraktat. Människor, som individer, hade många fler men just folk hade tre.

Den första var att de inte tänkte längre än näsan räckte.
Den andra var att de kunde förmås att göra nästan vad som helst om det blev en fördel inom den egna näsans räckvidd.
Den tredje var att de var varma anhängare av demokrati.

Gösta blev medlem i ett politiskt parti. En ungdomsorganisation med en, för honom, helt likgiltig politisk ideologi. Men valet av organisation var ändå inte slumpmässigt. Gösta var tjugo år och partiet han valde fyllde två viktiga kriterier. Den första var att det var litet. Den andra var att de 84 medlemmarna i ungdomsorganisationen var fördelade så att 47 st var under 21 år och övriga var 21 eller över.

Göstas första drag var överrumplande. Han motionerade till medlemsstämman, alltså den lokala föreningens årsmöte. Förslaget gick ut på att ett ungdomsförbund visserligen kunde organisera människor upp till trettio men att själva drivet ändå utgick från de verkligt unga. Han föreslog således att den lokala föreningens representanter till riksstämman bara kunde utses bland de som var under 21. Ordföranden och en del av styrelsen tyckte det var ett direkt olagligt förslag men fick ge sig. Omröstningen vid mötet blev en fullständig seger för Gösta. Stadgarna medgav att den lokala föreningen utser sina representanter och några riktlinjer för hur det skulle gå till fanns inte. Inte bara var de yngre i majoritet, de hade också slutit upp mangrant. De tre delegater som skulle skickas till Stockholm nästa höst blev följaktligen alla under 21 år.

Gösta var en av dem. Han åkte till riksmötet och ägnade tre dagar åt att prata med människor. Han siktade in sig på dem som var i hans egen ålder och berättade för dem hur han gjort. Med några få undantag blev hans nya kontakter eld och lågor. Gösta förklarade för dem att det inte var viktigt med åldersgränsen egentligen, det viktiga var att man la ribban så att minst 51 % fanns i den yngre gruppen. När riksmötet var slut hade han sått ett litet frö i inte mindre än 126 av landets 148 lokalavdelningar.

Nästa riksmöte blev något av en chock för det centrala kansliet, ordföranden för ungdomsförbundet och den sittande styrelsen. Den genomsnittliga åldern på delegaterna brukade ligga på 28 år men nu var den plötsligt 19. Och inte bara det. Riksmötet valde en ny styrelse och nya ledamöter till moderorganisationen. Alla under 21. Gösta var en av dem.
Väl invald i moderpartiets styrelse, och som en av de mer talföra ledamöterna, gjorde Gösta nästa överrumplande drag. Han gick ut i TV, tidningar och partiets egna kanaler och berättade om hur vi förspillde landets erfarenhet, hur vi hyllade ungdomen och hur vi skulle störta nationen i fördärvet om detta fortsatte.

Han var själv, hävdade han, ett exempel på denna exempellösa dyrkan av ungdomen. Se bara, sa han, hur ungdomsförbundet i mitt eget parti kommit att bestå av fjuniga skolpojkar som dricker rom och cola på konferenser och fnittrande skolflickor med Hello Kitty på väskorna. Hans förslag var radikalt. Han ville helt enkelt höja rösträttsåldern till trettio år. Det skulle återställa balansen mellan erfarenhet och nybörjarentusiasm till en realistisk och samhällsnyttig mix.

Bland de ungdomar som fungerat som Göstas språngbräda till Kgl Hufvudstaden var bitterheten lika påtaglig som förståelig. Bland övriga partimedlemmar, partistrateger och marknadsföringsnissar spreds entusiasmen å andra sidan fortare än ryktet om att det finns starköl i folkölsburkarna på COOP. Inte bara partiets medlemmar, utan hela väljarkåren, var ju fördelad på ett sådant sätt att man lätt skulle få majoritet för en kraftigt höjd rösträttsålder. Kopplade man frågan till en fullständig återställning av pensionerna, fördubblad semesterrätt för den som är över fyrtio och att golf äntligen skulle betraktas som avdragsgill friskvård skulle man säkra att en majoritet av befolkningen var på rätt sida om linjen även om alla naturligtvis inte skulle rösta på just Göstas parti.

Zenonia och den kokande grodan

I landet Zenonia har den uttalade ärkedemokraten och idealisten Gösta Vimpelhed äntligen sett till att politik bygger på sanning och förnuft. Men hans ambitioner slutar inte där. Frågan är om de ens slutar… På lördag, i morgon alltså, får du veta.

Boiling Frog CC BY DonkeyHotey
Boiling Frog CC BY DonkeyHotey

Samhällsplanering i nytt fokus

I vintras höll Trafikverket en höstkonferens om den attraktiva regionen där både projektet och en antologi med samma namn presenterades. Projektet, som är ett initiativ av Trafikverket, syftar till att lägga en ny aspekt på utvecklingsarbete där de rumsliga frågorna står i centrum. Trafik, infrastruktur och fysisk miljö har stor betydelse för att skapa en hållbar och attraktiv region.

Den stora omvandling som Sverige befinner sig i med en tydlig urbanisering, tryck på storstadsregionerna och svårigheter för de mindre kommunerna att hävda sig borde innebära, men har inte inneburit, ett förändrat eller omdanat förhållningssätt i kommunala eller regionala utvecklingsprojekt. Antologin är tänkt att ge ett nytt och annorlunda angreppssätt att tänka kring, och arbeta med dessa frågor.

Projektet är inte det första – eller det sista – som tar sig an begreppet ”attraktiv region” men till skillnaden från så många andra är syftet inte att presentera en lösning. Istället ges vi 11 bilder av 11 olika författare och meningen har varit, enligt Carl-Johan Engström, gästprofessor vid KTH, att fokusera inte bara på regioncentras utmaningar utan på glesbygdens förutsättningar till ett gott vardagsliv och företagande.

– Det stora intresset för storstaden gör att landsbygden kommer i skymundan.

De måste också inkluderas i utvecklingsprojekt om attraktivitet menar han. Eftersom fokus lätt hamnar på stadens dragningskraft utgår man ofta från tätortens utmaningar. De behov och problem som präglar landsbygden är inte desamma som i staden.

I staden är utmaningarna ofta kapacitetsbrist. Landsbygden står också inför infrastrukturproblem men där är det snarare bristen på infrastruktur än resursen som är problemet. Ibland är infrastrukturen i och för sig tillräcklig men kan inte utnyttjas.  Många mindre orter som har tillgång till både järnväg och tågtrafik konstaterar att tåget helt enkelt inte stannar. Hans Westlund, professor för urbana och regionala studier vid KTH, menar att busstrafik kan vara en av flera lösningar och att den tom kan komma att få en renässans och samma status som tågstationen hade förr i tiden.

– Det finns ett behov att se till hela regionens utmaningar annars riskerar vi att gränsen mellan stad och land förstärks, säger Hans Westlund.

Att vardagslivet och förutsättningarna för att verka och bo på mindre orter är viktigt är nog alla överens om. Men det handlar kanske i högre grad om nytänkande i samhällsplanering än om att ge mer av det vi redan känner till.

Oavsett det kommer nytänkande förmodligen att handla om att försöka upplösa de gränser som finns mellan staden och landsbygden och det inkluderar även de mentala gränser som finns. Som Hans Westlund påpekar så måste alla – oavsett var man bor – få känna sig som vinnare.

Varför är folk så arga när vi vill så väl?

Tjänstemän i offentliga organisationer ställs allt oftare inför situationer där beslut och händelser väcker starka känslor bland medborgarna. Bostadsbyggande är ett sådant område där diskussionen allt oftare blir inflammerad. Många vill förtäta staden och se fler bostäder i sin kommun men problemet är att ingen vill ha dem ”på min bakgård”.

I Lidingö vill kommunen både förändra centrum och förtäta staden. Engagemanget har varit stort både hos de politiska partierna och hos medborgarna. Detaljplanen som presenterades väckte starka känslor och resulterade i att människor som motsade sig planen gick samman och startade en intresseförening.

Det är inte ovanligt att grupper organiserar sig för att visa sitt engagemang i lokala frågor. Just i det här fallet är motståndet både högljutt och intensivt. Föreningar använder ofta sociala media för att kommunicera och mobilisera medlemmar och Rädda Lidingö, som intressegruppen heter i det här fallet, har blivit en verklig röst att räkna med förutom de politiska aktörerna. De flesta applåderar detta. Det är självklart medborgarens rätt och kanske skyldighet att engagera sig i frågor som rör sin kommun.

Politiker å sin sida eftersträvar medborgardialog och att människor engagerar sig. Martin Sande som är delaktig i skriften 10 steg för dialog vid konflikter utgiven av SKL, menar dock att den förs på kommunens villkor. Medborgarna är välkomna att lämna synpunkter men på en viss tid och plats.

– Frågan är hur påverkbar kommunen egentligen är, säger Martin Sande.

Syftet borde vara att lyssna på medborgarna – inte att informera dem tillägger han. Medborgardialog eftersträvas av både politiker och tjänstemän men det finns ingen utvecklad modell för hur det ska gå till. Tidigare försiggick samtalet med medlemmarna i partierna men det var i en tid då alla stolarna i partilokalen var besatta. Idag är 1 % av befolkningen engagerade i partierna vilket gör att alltför få perspektiv blir representerade fortsätter Martin Sande.

– Samtalet måste flyttas dit människor finns och där de engagerar sig, inte för att försöka övertala dem utan för att lyssna på dem.

Politiken måste skapa förutsättningar för att fler ska kunna delta i samtalet och politikerna måste visa att de lyssnar. Om välfärden ska kunna finansieras framöver krävs att medborgarna är medskapare och ingår i samtalet. Och idag pågår samtalet snarare på de sociala medierna än i kommunhuset.

 – Det handlar om att släppa makten och dela på ansvaret. Men det ställer krav på tillit och relationer.

Frågan om hur det gemensamma ansvarstagandet ser ut är ännu inte klargjord. Men det handlar om att styra med förtroende för medborgarna och genom lyssnandet byggs detta förtroende menar Martin Sande. Vi ser ibland medborgarna snarare som ett hinder i våra processer än som medskapare. Det kommer att krävas mod hos de professionella medarbetarna samtidigt som politiken behöver ställa mer krav på dem.

Utmaningarna framöver i alla typer av utvecklingsprojekt kommer att handla om att tillåta människor att vara besvärliga.

– Demokrati handlar i grunden om vår förmåga att bråka – men konstruktivt. 

”50 nyanser av styrning”

Kommunalekonomernas årliga konferens KOMMEK gick av stapeln förra veckan och i år fokuserade den på hur organisationer ska möta en ny framtid. En framtid som till stor del kommer att handla om att klara välfärden med allt mindre pengar och med växande krav från medborgarna.

Tre forskare från universiteten i Karlstad och Göteborg höll tillsammans en föreläsning under den finurliga titeln ”50 nyanser av styrning”. Organisationer, menade de, som traditionellt har styrts utifrån en plan- och budgetstyrning har nu utökats med system hämtade från New Public Management. Det har helt enkelt gått inflation i styrsystem.

Mikael Cäker från Handelshögskolan i Göteborg pratade om den förändrade omvärlden som organisationer nu måste hantera. Tidigare var världen lätt att förstå. Den var stabil och oföränderlig. Nu står vi inför en omvärld som är ombytlig och oberäknelig. Det ställer självklart helt andra krav på medarbetarna.

Han jämförde det förändrade arbetssättet med hur redskap sorteras i en verktygslåda.

 – Förr kunde vi sortera verktygen vi behövde i en tydlig ordning. Nuförtiden verkar alla verktyg ligga huller om buller i en enda stor röra, menade han.

Han förklarade att vi inte längre kan sortera verktygen i förväg eftersom verkligheten där ute – som vi måste inkludera i systemen – är oordnad och komplex. I kaoset måste styrmodellen innehålla ett starkt förtroende för att de professionella i organisationer själva kan välja ut vilka verktyg de behöver i olika situationer.

– Vi måste lita på att medarbetarna vill väl och att de är förmögna att fatta egna beslut.

Sven Siverbo, från Karlstad Universitet och KFi, menade att förtroendet för tjänstemän inte finns i den utsträckning som skulle behövs och det har lett till att styrsystemen kommit att spela en allt viktigare roll i organisationer.

Anledningarna är flera; man vill ha ”ryggen fri” ifall något oväntat händer, bristen på system kan visa upp en ansvarslöshet gentemot medborgarna och tilltron till modeller är oerhört hög.  Problemen, menade Sven, är inte modellerna i sig. Däremot att man inte byter system utan adderar till de redan existerande. Vi får alltså fler och fler system i organisationer. Lean ersätter inte målstyrning och målstyrning ersätter inte värderingsstyrning.

– Vi kan helt enkelt inte ta bort system vi en gång infört.

Lösningen är istället att tona ner vikten av styrning och förenkla för medarbetarna att själva kunna fatta beslut i en given situation. Omvärlden kommer att ställa högre krav på service i framtiden och de måste de professionella hantera snabbt. Medborgarna är vana vid att snabbt kunna få fram information och det måste organisationer handskas med.

– Ett nytt beslutssystem för att klara av de nya förutsättningarna kan behövas men risken är alltså att de gamla också finns kvar, menade Sven.

Den intressanta frågan är då vilken styrmodell (eller vilka) som kommer att bli rådande i framtiden. Är det rimligt att tro att den helt förändrade spelplanen inte bara ger oss ett nytt system utan också, för första gången, låter oss släppa alla de gamla.

Och medan vi ändå önskar kan man då hoppas att ett sådant system utgår ifrån att medarbetarna själva vet som är bästa samhällsnytta och agerar utifrån det.

Biologisk mångfald, friluftsliv eller sjöutsikt.

Fler naturområden får ökat skydd. Samtidigt vill regeringen göra det lättare att bygga nära vattnet. Miljön har blivit en bricka i spelet om nya invånare, vare sig det handlar om att erbjuda biologisk mångfald, friluftsliv eller sjöutsikt.

Vid årsskiftet ökade ytan på Gallhålans naturreservat i Landvetter utanför Göteborg från 66 till 96 hektar. Expansionen var resultat av ett tio år gammalt regeringsuppdrag att skydda tätortsnära naturområden.

– Området behöver bli mer tillgängligt för friluftsliv och samtidigt vill vi skydda stora naturvärden, säger Karin Meyer, miljösamordnare i Härryda kommun.

Reservatet är instiftat av länsstyrelsen och består av värdefull och promenadvänlig ekskog. I Gallhålan finns också bland annat skogsviol, olvon och en vacker tjärn där nya bänkar ska placeras ut för att öka tillgängligheten. Dessutom blir en ny ridstig klar i höst i reservatet.

.

4000 naturreservat

Det finns nära 4 000 naturreservat i Sverige. Skyddet är detsamma oavsett huvudman och det är ofta markägarförhållanden som avgör om ett reservat blir statligt eller kommunalt.

Genom en komplettering av miljöbalken i slutet av 1990-talet fick kommunerna samma möjlighet som staten att bilda naturreservat.
Det är inte bara skog och mark som skyddas. De senaste åren har marina naturreservat blivit ett sätt att skydda bland annat sandstränder och undervattensrev. Skyddet av de särpräglade vattnen och kobbarna runt Gräsö i nordöstra Uppland är ett aktuellt exempel.

Sommaren 2002 fick länsstyrelserna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne i uppdrag av regeringen att skydda tätortsnära områden med stora naturvärden. I Göteborgsområdet valdes

42 områden ut. Länsstyrelsen och kommunerna har jobbat tillsammans och hittills skyddat 14 områden. Arbete pågår med flera andra och målet är att ha påbörjat de flesta nästa år.

Fler konflikter i Stockholm

I Stockholms län rymde listan för drygt tio år sedan 71 nya reservat, varav staten skulle inrätta ett 20-tal och kommunerna cirka 50. När hela listan betats av kommer den skyddade landytan vara fördubblad inom en radie av 30 kilometer från Stockholms centrum.

Hittills har ett 40-tal kommunala naturreservat bildats och ytterligare ett antal utreds. Målet för de statliga reservaten är också nästa uppfyllt.
Britt Forsén, handläggare på länsstyrelsens naturvårdsenhet konstaterar att konflikten om mark är tydligare i Stockholm än i de andra storstadsområdena.

– Här bor väldigt mycket folk och många har intresse av att naturen finns kvar. Befolkningsmängden ökar trycket på kommunerna att bevara naturområden, säger hon.

Samtidigt som länsstyrelserna och kommunerna bildar naturreservat pågår en översyn av strandskyddet. För fem år sedan ändrades lagstiftningen för att lätta på reglerna i glesbygden. Syftet var att ge kommunerna möjligheter att erbjuda mer attraktiva sjönära boenden.

Länsstyrelserna granskar

Men i praktiken har inte lättnaderna blivit så stora, menar kommunerna. Anledningen är bland annat att länsstyrelserna tagit över uppgiften att granska alla detaljplaner om beslut om undantag från strandskyddsreglerna. Den nya lagstiftningen ger också kommunerna möjlighet att peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen där det ska vara lättare att få dispens.

Tidigare var det Naturvårdsverkets uppgift att upphäva felaktiga beslut, men länsstyrelserna har skärpt kontrollen. För att tillmötesgå kommunerna vill regeringen nu ta bort strandskyddet helt för mindre sjöar (under en hektar) och vattendrag som är smalare än två meter. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att ta ett fram förslag till nya regler och peka på vilka konsekvenser de får.

Dessutom tittar länsstyrelserna över de beslut om utökat strandskydd som de fattat tidigare. Istället för det generella skyddet på 100 meter, har det i vissa fall utvidgats till 200 eller 300 meter. I många fall har förutsättningarna för skyddade områden ändrats och en del utvidgade skydd kan tas bort. Samtidigt kan behovet av utvidgat skydd ha ökat på andra ställen.

 

Kostnadsjakt eller kundtillfredsställe?

Agerar du ändligt eller oändligt?

Hur är det på din arbetsplats, fokuserar ni på att skära kostnader eller att få nöjda kunder? Svarar du skära kostnader är du i gott sällskap. I Sverige är ”kostnadsjakt” den värdering som kommer på första plats över värdringar på arbetsplatsen. Kunden kommer först på plats 47, med värderingen ”Kundtillfredsställelse”. I en internationell jämförelse kommer kundtillfredsställelse i alla länder med på tio i topp-listan*.

I Sverige prioriterar vi med andra ord att skära kostnader framför att skapa nöjda kunder. Långsiktigt leder det bara till ett resultat, utarmning. Kostnadsjakt är en ändlig sysselsättning. När du tagit bort alla kostnader finns inget mer att göra.

Att fokusera på kundtillfredsställelse är en oändlig sysselsättning. Genom att skapa nöjda kunder får du ökad omsättning och vinst som kan användas till att skaffa ännu fler nöjda kunder.

Varför är då kostnadsjakt den rådande värderingen? Den enkla analysen är att kostnadsjakt är lätt. Att avskeda personal, lägga ned en fabrik och så vidare kräver ingen större ansträngning. Kostnadsbesparingar belönas också oftast av den så kallade marknaden med stigande aktiekurser.
Kostnadsjakt är med andra ord vägen för den som vill spela säkert och saknar kapacitet att skapa riktigt värde.

”Vi har inte råd att fokusera på kundtillfredsställelse”

Att skylla bristande kundfokus på att man inte har råd är inte ett giltigt argument. Att fokusera på kundtillfredsställelse handlar inte om att slösa pengar, snarare tvärtom. Fokus på kundtillfredsställelse leder ofta till lägre kostnader och leder alltid till bättre effekt av de kostnader man redan har.

I filmen Bättre liv för sjuka äldre**, av Sveriges Kommuner och Landsting, får vi träffa Margareta 75 år. Hon och hennes dotter är mycket missnöjda med hur samhället tar hand om Margareta. De anser att Margareta inte får den vård hon behöver.

Längre fram i filmen får man ta del av information om hur mycket resurser samhället lägger på Margareta. Det visar sig att hon är en av de i samhället som får allra mest vård. Hon får en oproportionerlig stor del av våra allmänna resurser, trots detta är hon och dottern mycket missnöjda.

Filmen fortsätter med att beskriva att om alla som ger Margareta olika former av vård skulle agera mer samordnat skulle samhället spara pengar och samtidigt ge Margareta bättre vård. Detta är ett tydligt exempel på kostnadsjakt med avsaknad av fokus på kunden.

Problemen är desamma i privata företag. När man fokuserar på kostnadsbesparingar skär man oftast med osthyvelsprincipen och på så vis sänker man kundtillfredsställelsen samtidigt som man sänker kostnader.

Om man fokuserade på kundtillfredsställelse skulle man vara tvungen att satsa och tillföra resurser på många områden. Samtidigt skulle man i de flesta fall kunna minska eller helt lägga ned andra områden som inte bidrar till att tillföra kundnytta.

På så sätt skapar man nöjda kunder, som ger ökad omsättning och vinst, samtidigt som man skär i rätt kostnader.

Lösningen är kundnytta

För att lyckas skapa kundtillfredsställelse måste du skapa kundnytta i allt du gör. Definition av kundnytta är ”Kundnytta är värdet en produkt eller tjänst skapar åt en kund.” Värde är något kunden är villig att betala för.

Att skapa kundnytta är en betydligt större utmaning än att spara pengar, det kräver nämligen att man förstår kundens problem och har en lösning på det.

Det räcker inte med att fråga kunden

”Om jag innan T-Forden hade frågat vad människor ville ha skulle de ha svarat: En snabbare häst.”

Citatet från Henry Ford belyser just det faktum att kunderna sällan själva vet vad de behöver, då hade de nämligen redan skaffat det.

Du och din organisation måste med andra ord ta er tid och på allvar sätta er in i kundens utmaningar och ta reda på vilka problem som finns. Sedan kan ni gå hem och hitta lösningar på problemen. Det går aldrig att göra tvärtom, att komma på en lösning först och sedan försöka hitta ett problem som den löser.

Agera ändligt eller oändligt

Valt är att fokusera på något ändligt som kostnadsbesparingar eller på något oändligt som kundtillfredsställelse. Det senare kräver mycket mer av dig och din organisation men är samtidigt på alla sätt mer givande. Valet är ditt!

Källor
Sverigestudien 2013
En film om ett bättre liv för sjuka äldre”, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Regi David Stavenow,

 

Gör om – gör rätt

Det bedrivs en stort antal utvecklingsprojekt i alla typer av organisationer. Alla med sina syften, metoder och åtgärder. Spännande och angelägna projekt går dock alltid mot sitt slut. Hur ser man till att de erfarenheter som dragits och de lärdomar man gjort inte går till spillo utan blir till nytta också för dem som kommer efter?

Mer generellt kan man uttrycka problemet så här: Hur försäkrar vi oss om att våra efterföljare bygger vidare på det vi redan gjort i stället för att börja om? Väldigt ofta  understryker vi det självklara genom att säga

”Vi skall ju inte behöva uppfinna hjulet varje gång”.

Men hur vet vi att det vi gjort är värt att föra vidare? Liknelsen med hjulet blir plötsligt väldigt kraftfull, men inte på det sätt som vi normalt tänkt oss. Anledningen till att vi faktiskt inte behöver uppfinna hjulet gång på gång är att:

Bra landvinningar förs vidare vare sig vi anstränger oss eller inte!

Hjulet är en så nyttig uppfinning att den inte behöver några särskilda ansträngningar för spridning eller generationsskifte. Risken att nästa generation skulle missa hjulet därför att den föregående inte lagt tillräcklig kraft på att dokumentera det, eller argumentera för det, är obefintlig (från och med nu använder vi begreppet ”generation” för att skilja dagens människor från morgondagens vare sig de är äldre eller yngre).

I andra änden av skalan finns idéer, synsätt och metoder som inte är bra. För inte så länge sedan trodde man att förkylning kunde botas genom att man drog en fläsksvål upp och ner genom halsen i ett snöre. Trots ihärdiga försök att få den här metoden att överleva generationsskiften är resultatet ofrånkomligt. Metoden och föreställningen tappar fäste och dör så småningom ut.

Dåliga företeelser dör ut vare sig vi anstränger oss eller inte!
Alltså talar vi om en idéernas evolution, utveckling där bra företeelser förs vidare medan andra städas undan.

Det verkar i så fall logiskt att säga att:
Om du behöver lägga särskild ansträngning vid att föra vidare din metod eller ditt arbetssätt är det förmodligen inte värt att föra vidare.

Resonemanget förutsätter ytterligare några pusselbitar.

Det du åstadkommer måste vara önskvärt för andra människor. Först när någon delar dina värderingar och avsikter kan de vara intresserade av att ta reda på hur du når framgång. Ett hjul är inte intressant för den som inte delar ditt intresse för transporter, en pedagogisk metod är inte intressant för den som inte brinner för att hjälpa människor att lära. Om du inte är säker på att dina efterföljare delar dina grundläggande avsikter måste du ta reda på det först. Att överföra bra metoder inom miljöarbetet, best practices inom personalområdet eller fiffiga projekt inom ekonomistyrning till de som kommer efter dig kan bara fungera – och skall bara fungera – om dina efterföljare delar dina avsikter.

Det du gör måste vara synligt för andra människor. Om det inte är synligt kan det självklart inte leva vidare av egen kraft. Att göra något synligt handlar nästan aldrig om specifik marknadsföring eller särskilda informationsinsatser. I stället måste du förstå vikten av att synas i vardagen – i det du faktiskt gör. Det är viktigt att du, din verksamhet och dina metoder är tydliga och entydiga. Det handlar om vad du säger – men mer om vad du gör. Det handlar om hur du ser ut, vilka signaler du sänder och hur medveten du är om symboler och symbolhandlingar. Att vara synlig är däremot inte detsamma som att vilja pådyvla någon ett budskap eller att vilja berätta något för en omgivning som inte har frågat.

Din metod, ditt synsätt eller din idé måste passa i sin framtida omgivning. Om haven försvinner kommer vi snart att tappa intresset för att bygga fartyg. Alltså är idéernas evolution också en fråga om anpassning till en föränderlig värld. Det som var bra och livskraftigt 2013 behöver självklart inte vara det 2014. Om du inte säkert vet att förutsättningarna är detsamma i framtiden som i historian – och det vet man ju aldrig – måste du vara väldigt noga med att pröva, och ompröva, det du hittills trott på. Inte ens hjulet är framgångsrikt i alla miljöer.

De här fyra punkterna avgör om en idé, ett projekt eller en arbetsmetod kommer att föras vidare över tiden. Om de som tar över jobbet efter dig vill det du vill, ser vad du gör, tycker att de nya förutsättningarna är tillräckligt lika de gamla och inte minst – om det du gjort verkligen är bra – då kommer de att dra nytta av allt du gjort och de kommer att föra dina synsätt och metoder vidare.

Om det däremot finns skäl att tro att en eller flera av punkterna inte är giltiga, om 2014 års invånare inte delar 2013 års avsikter, om 2014 års invånare inte sett vad 2013:orna gjort, om 2014 års invånare lever under helt andra förutsättningar än vad vi gjorde 2013 eller om det vi gjorde 2013 faktiskt inte var så fantastiskt bra, ja då blir det klokt och rationellt att försöka uppfinna något annat och bättre alldeles på egen hand.

När vi sett kunskapsöverföring på det här sättet kom vi till den spännande slutsatsen:

Om nästa generation uppfinner nya lösningar på problem som vi tycker vi har löst redan är det inte ett tecken på att generationsskifte och lärande inte fungerar – tvärtom är det just därför att systemet fungerar som människor, trots våra idoga ansträngningar, börjar om från början stup i kvarten.

Fundera på vad det betyder i organisationen, i relationen mellan äldre och yngre, i skolan eller i politiken. Fundera gärna på vad det betyder i relationen mellan föräldrar och barn. Vill du överföra det du lärt dig till nästa generation eller vill du hjälpa dem att lära sig själv? Vill du ge dem dina utmärkta uppfinningar eller vill du lära dem att uppfinna själv?

Det är spännande att tänka sig idéer, metoder, förhållningssätt, projekt, arbetssätt, styrsystem och organisationsmodeller som företeelser skapade ur, och utsatta för, ett obarmhärtigt urval. Ett alldeles äkta omgivningstryck som sorterar ut det som fungerar och kastar bort det som är dåligt. Kanske skall vi ha större förtroende för att det är just på det sättet och sluta föreställa oss att just det vi tänkt ut är värt att föra vidare och bevara?

Augusti

Europa rör sig

Europa står mitt i ett historiskt skifte – men det är svårt att se bakom dimridåer av politisk retorik.

Conchita Wurst CC BY Gobal panorama
Conchita Wurst CC BY Gobal panorama

Ibland kan man nästan känna hur det går som en stöt genom en hel befolkning och något förändras i det allmänna medvetandet. Vi kommer ut på andra sidan med fördjupade, befästa övertygelser. Historien har skiftat något och forskare kommer i decennier efteråt att försöka nagla fast vad, hur och varför det hände.

Det hände i USA med 9/11. Politiska lösningar som varit otänkbara innan blev möjliga och rentav helt riktiga. Kampen mot terrorismen som sopade undan alla invändningar om medborgerliga rättigheter ser så här efteråt mer ut som en ryggmärgsreflex.

Den genomgripande och långsiktiga förändringen som vi idag kan se är att USA medvetet klivit ur rollen som världens polis och dragit sig tillbaka till hemmaplan.

Europeiskt skifte 1

Det hände i Europa när Berlinmuren föll.
I Bryssel var EU-länderna fullt upptagna med att skapa sin inre marknad och att överväga en gemensam valuta – enorma reformer i Västeuropa. Att ta ombord fattiga, instabila Östeuropa i det läget var inte välkommet. Men att säga nej, var å andra sidan otänkbart.

Det fanns helt enkelt inte på kartan att gå förbi möjligheten att återförena Europa, hur ovilliga och tveksamma de rikare av oss egentligen var. Stöten när Berlinmuren föll hade rubbat alla tidigare cirklar i sanden.

I Europa grälar vi fortfarande hetsigt om effekterna, varför några ska kunna få barnbidrag eller jobb hos oss andra men att backa besluten diskuteras inte ens.

Europeiskt skifte 2

Finanskrisen som rullade över Europa och välte en lång rad länder i sin framfart skiftade också något alldeles tydligt – inte i Sverige för vi kunde behålla en åskådarposition – men i övriga Europa.

Precis som med 9/11 är den kortsiktiga reflexreaktionen en annan än den långsiktiga. Så bortom vildsinta gräl och anklagelser om vems fel det var då och vems fel det är nu, ser resultatet ut att bli att EU-länderna närmar sig varandra istället för att gå isär.

Europa har – högst motvilligt – tagit ombord att grannens uppförande i ekonomiska frågor skrämmande direkt och tydligt spiller över hemma hos oss andra. Om vi vill eller inte.

Därför har de europeiska länderna enats om att i fortsättningen samköra, samordna och hålla efter varandra.[1]

Europeiskt skifte 3

Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska säkerhetstjänstens massiva spionerande på oss allihop rubbade på samma sätt vår kollektiva europeiska uppfattning om världen. Google och Facebooks lagrande av våra personliga uppgifter förstärkte intrycket. De europeiska stats- och regeringscheferna drog efter andan och landade sedan i att ”Så gör alla” och ”USA gick lite för långt men är ändå en nära vän”.

Hösten 2014 kan ge en antydan om detta blir den långsiktiga effekten av Snowdens avslöjanden. EU möter USA i två matcher i höst. Dels ska Europaparlamentet besluta om nya dataskyddsregler för oss, mot bakgrund just av dessa nya insikter. Dels ska EU-kommissionen förhandla fram ett frihandelsavtal med USA där motparten vill förhandla bort en del av våra livsmedelsregler som förbudet på hormon i kött, förbudet mot antibiotika till friska djur, förbud att doppa fjäderfä i klorin, osv.

USA vill också ha rätten att bolag som gör investeringar i Europa, kan stämma en stat på ersättning för politiska beslut som begränsar möjligheterna att göra vinst på investeringen.

EU möter USA och slutresultatet kan ge oss en antydan om den långsiktiga effekten av Snowdens avslöjanden är att européerna inte längre ser USA som en pålitlig vän utan som en… motpart.

Europeiskt skifte 4

Det senaste skiftet i den kollektiva europeiska uppfattningen, om oss själva och om Europa, skedde när Putins Ryssland intog Krim. Ett sus gick genom Europa när vi alla drog efter andan – det hade vi trots allt inte trott.

I Sverige blev reflex-reaktionen att mångdubbla försvarets anslag. I EU samlade sig politikerna för att leta efter tuffa motåtgärder – sanktioner?, inreseförbud? Handelsbojkotter?

Radions programledare Tomas Nordengren berättar att han vid sin rundresa i Östeuropa möter en annan tanke: ”Herregud, vi har klagat på EU men tänk om det hade varit vi som stod utanför? Det ukrainska kaoset hade kunnat vara vårt…”

Över hela Europa – särskilt hos oss i norr och öster – har såväl regeringar som vanliga människor känt något liknande; Bättre att möta Putin gemensamt än ensamma. I Eurovisions-schlagerfestivalen svarade européerna med att ge fingret till homofoba Putin och rösta som vinnare transsexuella Conchita.

Gemenskap trumfar nationalstaten i våra dagar, även om det är svårt att uppfatta i den politiska retoriken som säger något helt annat.

Det kortsiktiga utfallet har blivit ett starkare, mer enat EU. Därmed inte sagt att detta är också det långsiktiga utfallet. Även ryssar röstade i stora mängder för Conchita. Kanske kan det långsiktiga utfallet bli att en dag känns det rätt att utvidga vår europeiska gemenskap till att omfatta även Ryssland.
[1]Reformerna är redan beslutade och genomförda, tagna till stor del mellanstatligt och inte alltid överstatligt, via EU.

Europa rör sig

Ibland kan man nästan känna hur det går som en stöt genom en hel befolkning och något förändras i det allmänna medvetandet. Vi kommer ut på andra sidan med fördjupade, befästa övertygelser. Historien har skiftat något och forskare kommer i decennier efteråt att försöka nagla fast vad, hur och varför det hände.

Det hände i USA med 9/11. Politiska lösningar som varit otänkbara innan blev möjliga och rentav helt riktiga. Kampen mot terrorismen som sopade undan alla invändningar om medborgerliga rättigheter ser så här efteråt mer ut som en ryggmärgsreflex.

Den genomgripande och långsiktiga förändringen som vi idag kan se är att USA medvetet klivit ur rollen som världens polis och dragit sig tillbaka till hemmaplan.

Europeiskt skifte 1

Det hände i Europa när Berlinmuren föll.
I Bryssel var EU-länderna fullt upptagna med att skapa sin inre marknad och att överväga en gemensam valuta – enorma reformer i Västeuropa. Att ta ombord fattiga, instabila Östeuropa i det läget var inte välkommet. Men att säga nej, var å andra sidan otänkbart.

Det fanns helt enkelt inte på kartan att gå förbi möjligheten att återförena Europa, hur ovilliga och tveksamma de rikare av oss egentligen var. Stöten när Berlinmuren föll hade rubbat alla tidigare cirklar i sanden.

I Europa grälar vi fortfarande hetsigt om effekterna, varför några ska kunna få barnbidrag eller jobb hos oss andra men att backa besluten diskuteras inte ens.

Europeiskt skifte 2

Finanskrisen som rullade över Europa och välte en lång rad länder i sin framfart skiftade också något alldeles tydligt – inte i Sverige för vi kunde behålla en åskådarposition – men i övriga Europa.

Precis som med 9/11 är den kortsiktiga reflexreaktionen en annan än den långsiktiga. Så bortom vildsinta gräl och anklagelser om vems fel det var då och vems fel det är nu, ser resultatet ut att bli att EU-länderna närmar sig varandra istället för att gå isär.

Europa har – högst motvilligt – tagit ombord att grannens uppförande i ekonomiska frågor skrämmande direkt och tydligt spiller över hemma hos oss andra. Om vi vill eller inte.

Därför har de europeiska länderna enats om att i fortsättningen samköra, samordna och hålla efter varandra.[1]

Europeiskt skifte 3

Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska säkerhetstjänstens massiva spionerande på oss allihop rubbade på samma sätt vår kollektiva europeiska uppfattning om världen. Google och Facebooks lagrande av våra personliga uppgifter förstärkte intrycket. De europeiska stats- och regeringscheferna drog efter andan och landade sedan i att ”Så gör alla” och ”USA gick lite för långt men är ändå en nära vän”.

Hösten 2014 kan ge en antydan om detta blir den långsiktiga effekten av Snowdens avslöjanden. EU möter USA i två matcher i höst. Dels ska Europaparlamentet besluta om nya dataskyddsregler för oss, mot bakgrund just av dessa nya insikter. Dels ska EU-kommissionen förhandla fram ett frihandelsavtal med USA där motparten vill förhandla bort en del av våra livsmedelsregler som förbudet på hormon i kött, förbudet mot antibiotika till friska djur, förbud att doppa fjäderfä i klorin, osv.

USA vill också ha rätten att bolag som gör investeringar i Europa, kan stämma en stat på ersättning för politiska beslut som begränsar möjligheterna att göra vinst på investeringen.

EU möter USA och slutresultatet kan ge oss en antydan om den långsiktiga effekten av Snowdens avslöjanden är att européerna inte längre ser USA som en pålitlig vän utan som en… motpart.

Europeiskt skifte 4

Det senaste skiftet i den kollektiva europeiska uppfattningen, om oss själva och om Europa, skedde när Putins Ryssland intog Krim. Ett sus gick genom Europa när vi alla drog efter andan – det hade vi trots allt inte trott.

I Sverige blev reflex-reaktionen att mångdubbla försvarets anslag. I EU samlade sig politikerna för att leta efter tuffa motåtgärder – sanktioner?, inreseförbud? Handelsbojkotter?

Radions programledare Tomas Nordengren berättar att han vid sin rundresa i Östeuropa möter en annan tanke: ”Herregud, vi har klagat på EU men tänk om det hade varit vi som stod utanför? Det ukrainska kaoset hade kunnat vara vårt…”

Över hela Europa – särskilt hos oss i norr och öster – har såväl regeringar som vanliga människor känt något liknande; Bättre att möta Putin gemensamt än ensamma. I Eurovisions-schlagerfestivalen svarade européerna med att ge fingret till homofoba Putin och rösta som vinnare transsexuella Conchita.

Gemenskap trumfar nationalstaten i våra dagar, även om det är svårt att uppfatta i den politiska retoriken som säger något helt annat.

Det kortsiktiga utfallet har blivit ett starkare, mer enat EU. Därmed inte sagt att detta är också det långsiktiga utfallet. Även ryssar röstade i stora mängder för Conchita. Kanske kan det långsiktiga utfallet bli att en dag känns det rätt att utvidga vår europeiska gemenskap till att omfatta även Ryssland.
[1]Reformerna är redan beslutade och genomförda, tagna till stor del mellanstatligt och inte alltid överstatligt, via EU.

Supervalåret 2014 eller?

De allra flesta beslut i kommun, landsting och riksdag kan härledas till EU på ett eller annat sätt. Det är inte orimligt att hävda att 60% av besluten som fattas redan har fattats av EU.

Gränsbrytning beslutade sig för att undersöka om detta. Nedan återfinns ett helt vanligt styrelseprotokoll från Kommunfullmäktige, i det här fallet, Oskarshamn.

Para 120-122 Ordningsfrågor

Para 123. Entrén till Kulturhuset.
EU ställer dels energikrav på offentliga byggnader, dels tillgänglighetskrav (handikappade), samt har byggnormer.

Para 124. Bygga idrottsarena. EU har byggnormer för säkerhet.

Para 125. Använda miljövänliga byggmateriel. EU har byggnormer för säkerhet.

Para 126. Kommunal lekplats. EU har byggnormer för säkerhet och materiel, även speciella för lekplatser.

Para 127. Nämndernas kapitalkostnader. Inga EU-regler.

Para 128. Ensamkommande flyktingbarn. Rätten till asyl och vilket EU-land som ska pröva en asylansökan är EU-reglerad. Villkoren för mottagandet av flyktingar regleras också i EU-direktiv där rätt till bostad, mat, skola, sjukvård, etc föreskrivs.

Para 129 Stadsplan. Inga EU-regler (utom luftkvalitet) men ett EU-samarbete med finansiering mellan europeiska städer finns om ”urban utveckling”.

Para 130. Valdistrikt. Inga EU-regler (Trots att det handlade om EU-valet! Nationellt organiserar man valet som man vill.)

Para 131 VA-verksamheten. Strikt reglerad av EU med kvalitetskrav på vatten (dricks- och badvatten samt på avlopp (avrinning, rening, etc).

Para 132. Avtal om anläggning med ekonomisk förening. EU:s konkurrensregler säkrar att detta avtal har upphandlats öppet först.

Para 133. Pilotanläggning för avloppsrening. EU-regler för hur kommunen tillåts sponsra sådant, tekniska krav på upphandling, krav på hur avloppet ska hanteras, etc.

Para 134. Önskemål om rabatt på biljettpriser på bussen. Kommersiell verksamhet, därför förbjuds kommunen av EU:s konkurrensregler att sätta priserna Rättvis konkurrens mellan bussbolag krävs.

Para 135. Enklare för medborgarnaSvårt att utläsa vad detta rör sig om…

Para 136. Årsarvoden politiker. Inga EU-regler

Para 137-140. Entledigande/val ledamot. Inga EU-regler

Resultatet kanske överraskar? Frågor som är av vikt – för medborgarna är i huvudsak redan förutbestämt av EU.

Konklusion: Rösta i EU-valet har nog större inverkan på kommunalpolitiken än vad kommunalvalet har. Supervalåret är nu på söndag.

Dansk Folkeparti mot seger i EU-valet

Vänsterpartiet Enhedslisten ställer inte upp i söndagens val över huvud taget, utan rekommenderar sina anhängare att rösta på Folkebevægelsen mod EU (Folkrörelsen mot EU), som har vind i seglen. Och på andra kanten skördar Dansk Folkeparti framgångar med sin slogan ”Mer Danmark, mindre EU – det är möjligt”. Deras spetskandidat Morten Messerschmidt forsar fram i opinionsundersökningarna, väntas få nästan var fjärde röst och göra det bästa personvalet någonsin. Dansk Folkeparti ser därmed ut att bli största parti. Men hur kunde det bli så?

Önskas: ett EU som för tio år sedan

Statsvetaren och EU-experten Roger Buch förklarar att ”danskarna vill ha EU som för tio år sedan”. EU-processen går snabbt nu, med fler och fler samarbetsområden och mycket integration. Buch menar att många danskar har svårt att hänga med i utvecklingen, som ofta är rätt teknisk och att vårens stora, breda diskussion i samtliga medier om välfärden också har spelat roll. De stora EU-positiva partierna i politikens mittfält har därför svårt att nå ut med sina budskap. Varför ska man rösta på dem?

Hotade socialdemokrater

Socialdemokraterna känner sig så hotade att de i helsidesannonser i pressen i förra veckan lät sin spetskandidat Jeppe Kofod ställa Dansk Folkepartis Morten Messerschmidt mot väggen. Budskapet var att Messerschmidt – som redan suttit i EU-parlamentet i fem år – inte drivit de frågor i parlamentet som DF slåss för på hemmaplan.

Jag tycker att det han står för är skrämmande

säger Jeppe Kofod, till Jyllands-Posten. Flera andra politiker har också förhållit sig direkt till Messerschmidt, i sin politiska propaganda, vilket troligen snarare stärkt DF:s spetskandidat. Och nu ser denne 33-åring från Frederikssund på västra Själland som sagt ut att bli EU-valets segerherre.

Men samtidigt visar en alldeles färsk Gallupundersökning för Berlingske, att Morten Messerschmidt är den av partiernas spetskandidater som åtnjuter minst trovärdighet, totalt sett. De som inte gillar honom litar alltså inte alls på honom. Man är antingen för eller emot.

Danmark får mindre inflytande

En paradox, som europeiska EU-experter varnar för i det danska nyhetsbrevet Mandag Morgen, är att Danmark som nation kommer få mindre inflytande i EU om många röster läggs på partier långt till höger eller vänster. Särskilt i för Danmark viktiga frågor som energipolitik, lantbruk och handelspolitik. Detta för att både Dansk Folkeparti och Folkebevægelsen mod EU hamnar i partigrupper på ytterkanterna, som inte har lika stort inflytande på lagstiftningen.

Morten Messerschmidt medger, för Mandag Morgen, att en stor framgång för hans parti faktiskt skulle försvaga Danmarks inflytande i EU.

Ja till Patentdomstolen?

Danskarna ska på söndag även folkomrösta om att delta i en gemensam europeisk patentdomstol.

Statsminister Helle Thorning-Schmidt och oppositionsledaren Lars Løkke Rasmussen manade i en gemensam debattartikel i Jyllands-Posten i förra veckan danskarna att rösta ja. Ett ovanligt grepp, som kanske inte faller i god jord hos många av väljarna.

EU-stöd kan hämma utveckling

Miljonregn från EU är inte alltid ett vinnarkoncept – åtminstone inte om stödet kommer via svenska myndigheter.

Pengarna kan bli en ”mixed blessing” och hämma aktiviteten

säger Ulf Savbäck, internationell koordinator  på Tillväxtverket. Jämtland är det län som får mest pengar från den pott med EU-medel som Tillväxtverket fördelar. Summans storlek i de regionala strukturfondsprogrammen bestäms av den svenska regeringen och EU-kommissionen.

Men att därmed säga att Jämtland är mer benäget än andra län att söka pengar ger en felaktig bild.

I de program vi ansvarar för finns så mycket pengar redan från början. Om det fanns betydligt mycket mer EU-medel i till exempel Stockholm skulle det förmodligen vara ett högre söktryck där också

säger Patrik Sällström, avdelningschef och ansvarig för Tillväxtverkets arbete med Europaprogrammen. Samtidigt är det tydligt att vissa svenska regioner har en större medvetenhet om EU-programmen än andra och en tydligare strategi för hur de ska använda dem i det regionala tillväxtarbetet.

Bjurholm i topp

När det gäller Tillväxtverkets åtta regionala strukturfondsprogram har projektägare från Jämtland beviljats mest pengar. Av enskilda kommuner har Umeå tilldelats mest projektmedel inom myndighetens regionala strukturfondsprogram.

Utgår man från hur mycket EU-medel kommunerna har i relation till antalet invånare blir mönstret ett annat. Då hamnar Bjurholm i topp, tätt följd av fyra andra småkommuner i Västerbotten: Malå, Sorsele, Storuman och Dorotea.

Det ligger mycket pengar i just de program som norrländska småkommuner har användning av. För en så liten och fattig kommun som Bjurholm har pengarna stor betydelse och där har man med åren blivit väldigt duktiga på att jobba med EU-medel

säger Patrik Sällström. Bjurholm och flera andra mindre kommuner har svårt att själva bygga upp en stark utvecklingsorganisation. Avgörande för framgång med EU-medlen är istället att det finns enskilda individer med en stark drivkraft och bra utvecklingsidéer, och som ser hur idéerna kan finansieras och förverkligas.

Går andra regioner och kommuner som inte är lika genomtänkta miste om pengar?

– Visst kan det vara så. Pengarna är ett tillskott för att kunna skapa nytt och kan gagna både livsmiljö och företagande. Men i grund och botten är det inte pengarna i sig utan vad man gör i långa loppet och vad man har för utvecklingsidéer som är det avgörande. Det behöver inte vara ett likhetstecken mellan den kommun som fått mest pengar och den som visar bäst resultat.

Bra finnas i Bryssel

En viktig förutsättning för att få tillgång till EU-medel är att själv, eller genom samarbete med andra, ha tillgång till en representation i Bryssel. Kommunerna i exempelvis Västerbotten har genom organisationen North Sweden ett gemensamt kontor som bevakar EU-frågorna.

Det gör det möjligt att påverka programmens inriktning i ett tidigt skede och ha koll på andra typer av EU-program

säger Patrik Sällström. En tydligare mätare på hur aktiva svenska län och regioner är i EU-samarbetet kan vara att gå utanför de nationella program som hanteras av Tillväxtverket och istället titta på program som syftar till internationell samverkan inom EU. Många av dem är öppna för alla regioner att söka pengar ur och där ser Patrik Sällströms kollega Ulf Savbäck tydliga mönster.

När det handlar om internationella gränsöverskridande samarbeten står Blekinge, Region Skåne och länsstyrelsen Värmland i en klass för sig. Alla tre har det internationella perspektivet väl inarbetat, både i sitt konkreta arbete och i sina regionala utvecklingsstrategier

Länsstyrelsen i Värmland är ofta inbjuden till konferenser och seminarier för att berätta om sitt sätt att arbeta. En del av den framgångsrika strategin är att stödja samma mål med många olika program. Ulf Savbäck nämner den digitala agendan som exempel. Målet att ta ett helhetsgrepp över den digitala utvecklingen i Värmland återkommer både i samarbetet med andra regionala aktörer och i ett par internationella projekt. Länsstyrelsen, Region Värmland, landstinget och drifts- och servicenämnden i Karlstads kommun har enats om ett förslag till agenda som nu är ute på remiss i länet.

Länsstyrelsen använder hela paletten av möjliga program till att fokusera på några prioriterade frågor, säger Ulf Savbäck.

Tillbakalutad

Halland och Östergötland hör också till de mer aktiva länen på Europanivå. Västra Götalandsregionen och Stockholms län är bra på att bygga gränsöverskridande samarbeten inom forskning.

Norrland är ju aktivt på många sätt, men de har redan mycket pengar hemma, vilket kan vara en ”mixed blessing” och hämma aktiviteten. De har så pass mycket medel i sina regionala program att de inte behöver titta så mycket utanför, säger Ulf Savbäck.

En alltför tillbakalutad inställning kan straffa sig, till exempel genom att tänkbara samarbetspartners redan är upptagna när det väl är dags att söka kontakt.

De aktiva regionerna vinner på att de får erfarna projektledare, som sedan inte ser särskilt höga trösklar för att gå in i nya projekt. I till exempel Gävleborg tror jag att den tröskeln är högre.

Finland uppvisar ett delvis liknande mönster. Helsingforsregionen får bara en liten del av de nationella strukturfonderna, men är desto aktivare när det kommer till andra EU-källor. Samtidigt finns det regioner som är bra på både och, till exempel Norra Karelen, en vidsträckt och glesbefolkad region i östra Finland.

Norra Karelen har varit väldigt aktiv och framgångsrik i att delta i olika internationella samarbeten och EU-program

säger Annukka Mäkinen, sakkunnig i näringslivsfrågor på Finlands Kommunförbund. Med hjälp av EU-medel har till exempel ett centrum etablerats i regionens huvudstad Joensuu, med uppgift att stödja kvinnor som driver eller vill driva egen rörelse. Kvinnor har drabbats särskilt hårt av arbetslöshet i regionen, men nu hoppas man kunna vända utvecklingen genom bland annat rådgivning och utbildning.

Annukka Mäkinen konstaterar att Finlands utgångsläge i fördelningen av EU-medel har blivit sämre. Landet får stöd från regionala utvecklingsfonden och socialfonden, men den totala stödnivån är en tredjedel lägre i den nya programperioden jämfört med den förra.

För oss är bekymret framför allt hur kommunerna ska kunna delta i samarbetsprojekten kring strukturfonderna, med tanke på kravet om femtio procents medfinansiering. De största kommunerna klarar sig bättre, men de små har problem, säger Annukka Mäkinen.

URBACT III

URBACT-programmet startade 2003 för att ta tillvara erfarenheterna från de tidigare URBAN-programmen i Europa. URBACT I – programmet utvecklades snart till ett nytt redskap för erfarenhetsutbyte mellan europeiska städer. Inom URBACT II har programmet utvecklats vidare och nu är URBACT III ett av programmen för europeiskt territoriellt samarbete inom sammanhållningspolitiken för 2014-2020. Slutligt godkännande av det operativa programmet tas av Europeiska kommissionen under sista kvartalet 2014. Den första utlysningen förväntas i februari 2015. Programmets fokus och omfattning Urbact III kommer att utgå från tematiska prioriteringar:

  • Förbättrad kapacitet att utveckla integrerade strategier för hållbar stadsutveckling
  • Städers behov av integrerade strategier och handlingsplaner
  • Stöd för implementering av strategier och handlingsplaner
  • Dela kunskap om hållbar stadsutveckling mellan praktiker, beslutsfattare i städer, nationella, regionala och EU

För att nå dessa mål kommer URBACT III att utveckla tre typer av åtgärder:

  • transnationellt utbyte
  • kapacitetsuppbyggnad
  • kapitalisering och spridning av erfarenheter

Var och en av dessa åtgärder kommer att bygga på de styrkor som utvecklats i URBACT II. URBACT III kommer att möjliggöra utbyte och lärande mellan förtroendevalda , tjänstemän och andra intressenter i städerna och bidra till bättre planering och genomförande av integrerade urbana strategier i europeiska städer. I arbetet med URBACT II har ett stort antal lokala handlingsplaner utvecklats i de städer som deltagit. En nyligen avslutad studie gällande effekterna av detta arbete har visat att 90% av planerna helt eller delvis har implementerats i det vidare arbetet i städerna. Det finns också ett antal olika redskap för att stödja arbetet. Inom både URBACT I och II har ”tematiska experter” använts och deras erfarenheter har i sin tur visat sig vara värdefulla när arbetet med följeforskning utvecklats i förhållande till arbetet med strukturfonderna i Sverige. Dessa tematiska experter ansvarar tillsammans med den ledande partnern och övriga partners för att arbetet fortskrider och mål uppnås. En ”verktygslåda” för att stödja detta arbete kommer inom kort att publiceras på Malmö stads hemsida. Sammanställningar gällande projekterfarenheter från URBACT II finns tillgängliga här och här. I Sverige finns stora erfarenheter av URBACT II och I. 13 svenska städer, kommuner och regioner – från Malmö i söder till Umeå i norr deltar i eller har deltagit i totalt 22 olika URBACT-nätverk, indelade i olika temaområden. Varje stad, kommun eller region har utgått från de behov som funnits och samverkat med andra städer i Europa med liknande behov. I varje stad utvecklas en lokal arbetsplan. Svenska städer, kommuner och regioner som deltar i pågående projekt För att ytterligare ta tillvara, vidareutveckla och implementera uppnådda resultat har också pilotnätverk startats i dec 2013. Södertälje leder pilotnätverket ”Diet for Green Planet” – Hälsosam och miljövänlig mat i offentliga miljöer och Gävle är partner i pilotnätverket ESIMeC II.  ESIMeC står för Economic strategies and innovation in medium-sized cities. Göteborg är partner i projektet ”Sustainable Food in Urban Communities” som pågår 2012 – 2015. Nätverket arbetar med att utforska frågor kring hållbar mat och upplevelse. Linköping är partner i URBACT-nätverket ”EUnivercities” som pågår 2012-2015. Nätverket förenar 10 medelstora städer som syftar till att förbättra samverkan mellan universiteten och städerna. Malmö är partner i URBACT-nätverket ”CSI Europé” som pågår 2012-2015. Detta nätverk fokuserar på hållbar utveckling som en del av temat ”stadsplanering och stadsförnyelse”. Inom stadsplanering undersöker projektet hållbara lösningar för att utveckla nya finansiella instrument. Stockholm är partner i URBACT-nätverket ”PREVENT” som pågår 2012 – 2015. PREVENT arbetar med metoder för att involvera föräldrarna för att förebygga avbruten skolgång.  Regionförbundet Örebro deltar i nätverket ”ENTER HUB” som pågår 2012-2015 . Detta nätverk främjar järnvägsknutpunkter/multimodala gränssnitt av regional betydelse, där medelstora städer är som motorer för integrerad stadsutveckling och ekonomisk, social samt kulturell förnyelse. Nätverket syftar till att utveckla innovativa planeringsverktyg och förbättra stadsplanering och stadspolitik för att uppnå en hållbar lokal och regional utveckling.

Kreativa kraftfält

Ett av de mer undanskymda områdena för EU-politik är kultur. Ändå är det ett som tycks ha en oerhörd potential. Kopplingen mellan kultur – innovation – tillväxt blir allt starkare och de länder som placerar sig överst i EU’s kulturbarometer finns också, utan undantag, överst i innovationsrankingen. Oavsett vad vi tror om eventuella orsakssamband så är det tydligt att hög kulturell aktivitet och hög innovationsförmåga går hand i hand. Det är ett av skälen till att EU’s kulturpolitiska program skrivs om, vässas och profileras hårdare inför perioden 2014 – 2020.

En tongivande rådgivare till EU’s parlamentariker och tjänstemän i de här frågorna är Pier Luigi Sacco. Sacco är professor i kulturell ekonomi vid universitetet i Milano och har ägnat sin forskning åt just de ekonomiska förutsättningarna och resultaten inom kultursektorn. Ett av hans grundläggande perspektiv handlar om kreativa kluster, eller egentligen kreativa kraftfält.

Sacco menar att kulturella aktiviteter, verksamheter, byggnader och fysiska kulturarv bildar geografiska mönster eller kraftfält som i sin tur både förklarar och förutsäger framtida tillväxt i vid mening. På samma sätt som dalgångar och vattendrag kunde förklara tillväxtcentra under 17- och 1800-talen och järnvägar och vägnät under ett drygt århundrade sedan dess. Sacco menar att det här är ett nytt, och mer framtidsorienterat, sätt att förstå och hantera tillväxt och utveckling.

I Sverige har professor Saccos teoribildning använts för att kartlägga de kreativa kraftfälten i Halland. Arbetet har letts av landsantikvarie Christer Gustafsson och det slutredovisades under en konferens i maj. Arbetet resulterar bl a i tre distinkta kartor där kulturtyngdpunkter, s k centroider, visar grogrunden för innovation och tillväxt. De tre kartorna illustrerar idag, i morgon och i övermorgon, d v s nuläge, omedelbar framtid och på längre sikt. I fallet Halland är det intressant att konstatera att några orter som förutspås en god framtid på kort sikt ändå bedöms ha otillräckliga förutsättningar för en verkligt hållbar tillväxt.

Export4Seasons i mål

Export4seasons är ett projekt som har till syfte att göra hela den berörda regionen mer attraktiv för turism genom att hjälpa orten att erbjuda mer för sina besökare. Projektet har ägt rum i region Värmland i samarbete med Norska Hedmark och den ökade turismen man haft som mål har man hoppats få både från de båda inblandade länderna, Norge och Sverige, men man hoppas även på ett ökat antal besökare från länder som Tyskland, Danmark och Nederländerna.

I dagsläget har regionen ett fåtal stora aktörer och riktigt populära resmål som riktar sig mot turism, både från inrikes och utrikesturister. Utan den stora massan av aktuella aktörer utgörs av små och medelstora företag som på egen hand saknar de resurser som krävs för vidare utveckling av deras tjänster och varor. För att underlätta för dessa behövs därför ett ökat samarbete mellan dem. Genom ett ökat samarbete ökar man även utbudet för besökare genom att göra fler typer av tjänster, varor och resmål tillgängliga för besökare.

Projektet kommer på längre sikt även bidra till en ökning i antalet exportmogna företag i regionen genom att stimulera tillväxt och hjälpa dessa företag att växa. Målet med Export4seasons har varit en ökning med 5% av turistexporten till regionen. Vid uppföljning utförd av tredje part visade det sig att exporten ökade med så mycket som 15% hos samtliga respondenter. Man har alltså uppnått betydligt mer än man satte sig för när man startade projektet.

Vad som gjort projektet så framgångsrikt är flera separata delar som tillsammans lett till den kraftiga exportökningen snarare än en enskild åtgärd. Först och främst har det varit viktigt att skapa en bra bild utåt genom ett effektivt och riktat PR-arbete för att öka medvetenheten om regionen. Man har även satsat på att främja relationerna med de resebyråer och andra organisationer som säljer och anordnar resor till Skandinavien.

Andra åtgärder som visat sig ha en positiv effekt på den växande turismnäringen är en tydlig satsning på kunskap om vad de tilltänkta besökarna vill ha ut av ett besök samt hur man bedriver den typ av export som turism innebär. Man har fokuserat på affärsutveckling som gjort företagen i regionen mer mogna och attraktiva för besökare, men ökat fokus på att ta fram produkter och tjänster som är skräddarsydda för de som kan tänkas vara intresserade av att besöka regionen. Det är dessa delar i kombination, ingen enskild del, som verkat för projektets framgångsrika resultat. Deltagare i projekten beskriver det som ett utmärkt exempel på hur den här typen av gränsöverskridande samarbete kan vara högst gynnsamt för parterna på båda sidorna av gränsen och att det goda resultat men hittills uppnått inte är något att bara vara nöjd med utan något att bygga vidare på i framtiden.

Export4seasons är finansierat med hjälp av pengar från EU och är bara ett av många liknande samarbetsprojekt man bidrar med pengar till. Det här och många andra projekt runt om i Europa är nu på väg in i slutfasen, men redan 2015 börjar nästa programperiod för de regionala fonderna.

Begränsa EU:s makt – alla partier är eniga

Fred, handel och miljö, det är EU-frågor. EU ska inte hålla på och blanda sig i detaljer och framförallt inte försöka ta över mer makt från nationalstaten.

Eftersom exakt samma krav framförs just nu i valkampanjer från de flesta EU-kandidater – faktiskt i alla EU-länder – skulle man kunna tro att vi kan förvänta oss ett annorlunda EU framöver.

Marita Ulvskog, toppkandidat för (s) förklarar för Dalademokraten att gränsen för EU-inblandning ska gå vid ”frågor som vi bestämmer bäst hemma”, t ex vargfrågan. Ändå röstade hon EU-förslaget om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, ett förslag som riksdagen sagt bestämt nej till.

Arbetsmarknad brukar vara något som just (s) tycker att arbetsmarknadens parter sköter bäst själv. Men i EU lobbyar Ulvskog och hennes partivänner för en starkare EU-reglering, även om det inkluderar den fackliga verksamheten.

Andra partier argumenterar precis likadant som socialdemokraterna och Ulvskog. Moderaterna är t ex stenhårt emot EU-makt över det svenska snuset. Samtidigt driver de hårt att snuset ska tillåtas gå på EU-export vilket ju gör produkten till en EU-angelägenhet.

Gunnar Hökmark, toppkandidat för (m) ansåg våren 2013 att EU inte behövde en bankunion, anser att Sverige i varje fall inte ska vara med men arbetade ändå energiskt våren 2014 för att EU:s bankunion ska få ordentliga muskler.

Miljöpartiet är EU-kritiskt och emot överstatlighet. Utom i just deras frågor: Miljöfrågor. Där vill de ha bindande, gemensamma beslut.

Kristdemokraten Ebba Busch Thor lanserar att EU inte ska lägga sig i…utom när det gäller grisknorrarna.
Där borde EU lägga sig i mer.

Centerpartisten Fredrik Federleys åsikt att EU ska reglera miljön men inte vargarna demonstrerar problemet. Det är helt enkelt väldigt svårt att skydda miljön utan att gå in på detaljer. Vilka kemikalier ska få finnas, var och i vilken mängd?

Omsorgen om miljön omsätts till exempel i en maxgräns för dioxin i fisk – och simsalabim är Östersjöfisk och surströmming en EU-fråga.
Eller så får vi en maxgräns för giftiga kumarin (finns i billig kanel) och plötsligt är kanelbullen en EU-angelägenhet.

Utrotningshotade djur som vargar ingår i den biologiska mångfalden – en ”stor” miljöfråga utan tvekan – och skyddas därför av gemensamma regler. Det är vi svenskar normalt glada för när det är valar och sälar som skyddas – i andra länder.

Problemet uppstår likaså när EU ska ägna sig åt den ”stora” frågan freden (men aldrig krig för det är nationell kompetens). Även här hamnar EU snart i detaljer och i nationella angelägenheter.

Ett av få fredliga vapen som EU har, är handelsbojkott… vilket snabbt också kan bli en nationell angelägenhet. Ta Krim-konflikten där EU-länderna är enat kritiska mot Ryssland. Men Frankrike har just sålt krigsfartyg till Ryssland och pengarna behövs i den franska statskassan. Storbritannien har en stor grupp ryska oligarker boende som investerar och konsumerar välkomna miljoner i London. Tyskland köper 60 procent av sin energi från Ryssland.

Om EU beslöt om en handelsbojkott mot Ryssland skulle det direkt tömma en rad statskassor på stora belopp och det vore onekligen att på ett mycket handfast sätt påverka nationalstatens suveränitet.

Kanske kunde EU nöja sig med att besluta om ramar och låta nationalstaterna utforma sin egen politik?
Nja, det tycker inte två av våra EU-kandidater, Margit Paulsen (fp) och Ebba Busch Thor (kd) som just nu är djupt upprörda över att danska grisuppfödare kuperar grisknorren (djuren bor så trångt att de biter varandra annars, vilket kan ge infektion).
Paulsen och Busch påpekar – mycket riktigt – att svenskt griskött (där inspektörer ser till att grisarna behandlas bättre) slås ut från marknaden av de danska uppfödarna (där myndigheterna inte genomför kuperingsförbudet).

EU ska i alla fall inte få mer makt – det är alla partier ense om.
Fast Feministiskt Initiativ driver att jämställdhetsfrågor ska bli EU-reglerade,
EU-skeptiska Journalistförbundet driver kravet på EU-regler om öppenhet, EU-nejsägaren Anna Hedh (s) har lobbyat hårt för att EU skapar en alkoholpolitik och finansminister Anders Borg kräver att EU reglerar finanspolitiken så att slarviga skuldländer tvingas sköta sig.

Svårare sagt än gjort alltså, att begränsa ”EU:s” makt, hur uppriktiga politikerna än är i sin strävan.

Kanske är det retoriken – tanken – som behöver förändras.
Om vi slutade tala om EU som ”dom”, en obestämd grupp som bestämmer över oss.
Om vi istället omnämnde EU som ”vi”, 28 länder som valt att besluta om många saker tillsammans, kanske logiken och retoriken angående vad som ska bestämmas var, skulle sammanfalla bättre.

Statistiken missar norska innovationer

Norge hamnar på efterkälken när EU-kommissionen listar de mest innovativa länderna i Europa. Statistiken är missvisande och tar inte hänsyn till den speciella norska näringsstrukturen, anser organisationen Innovasjon Norge.

Plats 17 på EU-kommissionens rankinglista Innovation Union Scoreboard rör upp känslorna i Norge.

Olja och gas definieras inte som high tech och hamnar utanför statistiken

konstaterar Per Koch, rådgivare på Innovasjon Norge. Kommissionen delar in länderna i fyra grupper och Norge hamnar tillsammans med bland andra Portugal och Malta i den näst sista kategorin: “Moderata innovatörer”. Norrmännens irritation får extra näring av att grannländerna Sverige, Danmark och Finland placerar sig på platserna 2, 4 och 5 efter vinnaren Schweiz.

Statoil är vårt kanske mest innovativa bolag. Även om Statoil inte har en så stor forskningsenhet så är bolaget innovativt i allt det gör, men man rapporter inte det som innovation och finns därför inte med i statistiken, säger Per Koch.

Paradox

Innovasjon Norge, en motsvarighet till Vinnova i Sverige, hjälper norska företag med finansiering och rådgivning. Organisationen är bekymrad över att Norge i EU-statistiken jämställs med Cypern och Estland.  Per Koch beskriver problemet som den ”norska paradoxen”.

Vi har världens högsta produktivitet och värdeskapande samtidigt som det ser ut som om insatsen på forskning och utveckling är mycket låg. I olje- och gasföretagen är innovation en integrerad del i allt. När du bygger en oljeplattform forskar du medan du bygger den.

Fisket och den omfattande odlingen av fisk är andra exempel på branscher som är nära förknippade med råvaror och därför oftast hänförs till ”low tech” i internationell statistik.

Betraktar man näringen utifrån är det kanske lätt att uppfatta den som low tech, men åker du ut med en norsk fiskebåt ser du att den är proppfull med modern teknik. Fiskodlingarna har också genomgått en enorm innovationsutveckling.

Politiskt problem

Att Norge står utanför EU är ingen förklaring till den missvisande statistiken, menar Per Koch. Även norrmännen är involverade i Eurostat och har ett nära samarbete med sina nordiska grannar.

Hur viktiga är då listor som Innovation Union Scoreboard?

De är faktiskt ganska betydelsefulla och de dyker alltid upp i den innovationspolitiska debatten.

Per Koch drar paralleller med PISA-studierna, som alltid får stor uppmärksamhet även om kunskapsresultaten hos OECD-ländernas elever redovisas utan större hänsyn till de olika förutsättningarna i respektive medlemsstat.

För oss skapar det ett politiskt problem när den bild EU-kommission ger av norska innovationer inte stämmer med vår egen. Det blir väldigt svårt att kalibrera innovationspolitiken.

Men att politikerna lägger stor vikt vid internationella rankinglistor kan ibland också bli en fördel. Sedan den avgående socialdemokratiska regeringen enligt norsk tradition lade fram budgetpropositionen i mitten av oktober, har den nya borgerliga regeringen ökat anslagen för den offentliga sektorns satsningar på innovationer.

Det är bra att de offentliga satsningarna ökar, men även om näringslivet lägger mer resurser på innovationer än statistiken visar, så måste vi också få näringslivet att satsa mer, säger Per Koch.

Olika besked

Siffrorna från Statistisk sentralbyrå, Norges motsvarighet till SCB, ger lite olika besked. Ser man till 2012, det senaste året statistiken omfattar, bedrev de norska företagen forskning och utveckling för sammanlagt för 21,3 miljarder norska kronor. Jämfört med året innan var det en ökning med två procent i fasta priser.

Statistiken visar också att företagen under 2012 dessutom köpte FoU-tjänster för nästan sex miljarder, vilket är tio procent mer än 2011. Tjänsterna köptes från andra företag, forskningsinstitutioner, universitet eller högskolor, både i och utanför Norge. Företagen med fler än 500 anställda stod för nästan hälften av den handeln.

Sett till en längre period är bilden mer nedslående. Under alla de tre senaste treårsperioder som Statistisk sentralbyrå mätt har de innovationer företagen gjort i produkter och arbetsprocesser minskat med ett par procent i varje mätning.

Statistiska sentralbyråns kartläggning bygger på ett större underlag än EU-kommissionens rankinglista, men har även den fått kritik för att inte spegla innovationskraften på ett optimalt sätt.

Bredare syn

För att få en helt rättviande bild av ett lands innovationsförmåga måste statistiken spegla den bredare syn på innovation som börjar få genomslag i debatten. Då gäller det att se på såväl organisation och arbetsprocesser i företagen, som marknadsföring.

Det handlar mycket om vilka föutsättningar det finns för lärande i arbetslivet, om företagen har en kultur och organisation som stimulerar nya idéer. De anställda måste få frihet, utmaningar och utrymme för nytänkande

säger Espen Solberg, forskningsledare på NIFU, Nordisk institutt for studier av innovasjon, forskning og utdanning.

Även Espen Solberg konstaterar att EU-kommisionen inte tar hänsyn till den norska näringsstrukturen när den jämför ländernas innovationsförmåga. En annan förklaring är att de största företagen är så framgångsrika.

I vissa brancher, til exempel offshore och petroleum, är intjäningen så hög att företagens FoU-verkamhet blir förhållandevis låg jämfört med företagens totala omsättning. I statistiken framstår de som icke FoU-intenisva.

Espen Solberg framhåller att andra undersökningar ger en positivare bild av innovationskraften i Norge. Ett exempel är de mätningar som görs av förutsättningarna för lärande i arbetet. Norge utmärker sig tillsammans med övriga nordiska länder för att de anställda ofta har goda möjligheter att förkovra sig i yrket och pröva egna idéer, något som är viktigt för att frigöra kreativitet och innovationsförmåga.

Till syvende och sist handlar innovation om att människor gör nya saker, säger Espen Solberg.

Morgondagens elproduktion – nu är det väl revolution på gång?

1. David har fått in de första träffarna på Goliat

Priserna på sol och vind fortsätter att falla och allt talar för att utvecklingen fortsätter. Energijättar med stora fossila basproduktionsanläggningar ser ut att sitta på ”Svarte Petter” när mer sol och vind kommer in i näten. På arrangemanget för några år sedan var energijättarnas roll oomtvistad medan sol och vind mest sågs som charmig hobbyverksamhet, som visserligen nog var bra för miljön, men för dyr och endast som ett marginellt komplement till övriga energislag. Nu är den stora frågan om energijättarna överhuvudtaget kommer att överleva omställningen när produktionen kommer att ske hos 100 000-tals producenter medan deras egna förbränningsanläggningar, som var tänkta att producera maximalt, blir spetslast. Svaret är antagligen att en del inte gör det medan några lyckas ändra sina affärsmodeller.

2. Ny kärnkraft allt mer avlägsen

För varje dag som går ter sig ny kärnkraft i Sverige allt mindre sannolikt. Inte främst av politiska betänkligheter utan snarare på grund av att den ekonomiska kalkylen blir allt mindre attraktiv både när det gäller kostnaden för avfallshanteringen och konsekvenserna av ett eventuellt haveri.

3. Balansering av kraftnät

Ett argument för att marginalisera vind och sol har varit svårigheten att balansera kraftnätet. Att avveckla kärnkraften och endast stå med vatten, vind, sol och förnybar kraftvärme har inte varit tänkbart. Nu ifrågasätts detta alltmer. Många på Energiutblick för fram att det är helt genomförbart att ha stora andelar av sol och vind, befintlig vattenkraft och förnybar kraftvärme kombinerat med spetsproduktion/reservkraft, som i värsta fall kan vara fossil. Den fossila installerade effekten skulle då kunna vara stor men produktionen vara liten. Enligt Lennart Söder på KTH skulle kostnaden för att hålla igång dylik spetsproduktion motsvara drygt 1-2 öre/kWh högre pris utspritt på all produktion (att jämföra med dagens spotpris på cirka 30 öre/kWh).

Om man vill kapa kostnaden för att installera reservkraft kan man istället antingen lagra el eller förstärka incitamenten att vissa kunder minskar sin förbrukning när behovet är som störst i nätet.

4. Systemtänkande på tillbakagång

Systemtänkandet verkar tyvärr vara på tillbakagång. När man producerar sin egen el känns det för många helt enkelt bra att göra det fullt ut och vara oberoende. Detta är inte optimalt eftersom inte minst fluktuerande energikällor som sol och vind används mest effektivt i ett system. Det minskade systemtänkandet syns även på nationsnivå där t ex Sverige nu har en policy om att vi ska vara självförsörjande på el i första hand och i Storbritannien sker diskussioner om en återreglering av elmarknaden.

5. Förändringens vindar skapar kreativitet

På Energiutblick 2014 fick jag höra många kreativa idéer som faktiskt inte är så galna nu när den nya energikartan ritas. Här kommer två exempel:

När elbilars batterier efter några år delvis tappar sin kapacitet blir de allt mindre attraktiva i elbilen eftersom räckvidden är så viktig. För att balansera sin egen produktion eller hela kraftnätet kan dock batterier som t ex har 80 % lagringsförmåga ändå vara användbara. ”Second life” för elbilsbatterier återfinns således troligen i fastigheter.

Ett annat sätt att balansera kraftnätet, särskilt om vintern är lång och vattenmagasinen börjar tömmas, är att el från t ex sol och vind driver pumpar som återför vatten upp till vattenmagasinen.

På vägen ut från konferensen tar jag fram telefonen och trycker fram Spotify – ett annat exempel där nytänkande revolutionerade en hel bransch. Jag letar fram Bob Dylan och överst hittar jag ”Times they are a changing”, “Blowing in the wind” och “House of the rising sun” (cover). Dessa tre låttitlar sammanfattar Energiutblick 2014 utmärkt.

Central tågstation ett vinnande koncept

I tjugo års tid har våra politiker pratat om regionförstoring, för att genom större arbetsmarknadsregioner skapa bättre möjligheter för fler att hitta ett arbete. Att man lyckats med förstoringsambitionen syns tydligt när man ser hur restiden till arbetet ökat från 44 till 58 min per dag för kvinnor, och från 54 till 62 min för män under 1990-2010.

Under samma period har man också pratat om förtätning av våra städer för att skapa mindre behov av resor inne i staden, mer stadsliv och mindre ytbehov. Även här tycks man ha lyckats då en stor andel av större svenska städer under samma period fått 5-10% fler invånare per kvadratkilometer.

Både dessa utvecklingstrender gör att det ställs allt större krav på den kollektiva trafiken inom och mellan olika orter.  Och stationens placering blir då en viktig faktor som avgör tillgänglighet och resmöjligheter, men också påverkar sådant som stadsutveckling och fastighetspriser.

I ett uppdrag för projektet ”Den attraktiva regionen” som drivs av Trafikverket, Boverket och SKL, i samverkan med sex regioner, har vi studerat effekterna av nya eller ombyggda stationslägen i sex svenska städer. Tre med stationen i centrum (Uppsala, Varberg, Örnsköldsvik) och tre med extern station (Landskrona, Falkenberg, Söderhamn).

Man kan konstatera att vårt nya sätt att använda regionen påverkar hur man upplever stationens läge. Regionförstoringen gör att stationerna allt viktigare. En station innebär i sig att de regionala sambanden stärks, genom bättre möjligheter till arbete och studier på annan ort. En central placering ger oftast bättre möjligheter till inpendling, eftersom man därifrån lätt kan nå stadens arbetsplatser. En extern placering kan ge bättre möjligheter för omgivande landsbygd att tågpendla – den är lättare att nå med bil, och det är lättare att ordna pendlarparkering.

Påverkar då stationens läge resandet, totalt sett? Jo det gör det, men sambanden är inte entydiga. Generellt sett har en central station mer resande per invånare, men det finns orter som lyckas kompensera det externa läget. En jämförelse mellan Uppsala, med nybyggd central station, och Landskrona med en extern, visar att resandet per invånare överraskande nog är lika i de båda orterna.

I Landskrona har man en högklassig trådbussförbindelse från stationen in till centrum, med så tät trafik att man aldrig behöver vänta mer än några få minuter. Detta tillsammans med att Landskrona är en del i det flerkärniga Skåne, med många resmöjligheter på olika håll, spelar förmodligen in.

En stor del med av den centrala stationens effekter ligger troligen i annat än bara resandet. Det handlar om stadens självbild, om stadslivet och om stadsutveckling. Att en stad har en järnvägsstation är positivt för stadens övergripande utveckling. De flesta anser att en station centralt påverkar stadsbilden positivt, ger tyngd åt centrum och ger en värdig entré mot staden. Genomströmningen av människor ses som mycket positiv, ger ökad trygghet och kan påverka såväl handel som service positivt.

Fastighetspriserna runt en station påverkas positivt, men att bli av med spåren i centrum, som i Falkenberg, kan också ge dessa effekter.

Att förtäta runt stationerna är en ambition i nästan alla städer oavsett var stationen ligger. Det finns mycket stora ytor tillgängliga i de flesta svenska städer. Men det är nästan bara i de centrala lägena som det lyckas.  Externa lägen ger oftast externa verksamheter som stormarknader och bilprovning.

Den övergripande slutsatsen av denna relativt lilla studie är att alla städer vill ha en station, och helst skall den ligga centralt. Men man vill inte ha störningarna med buller och intrång. Lyckligast blir kanske de som kan få både och, som Varberg som kommer att få en ny central station, i tunnel mitt i staden.

Kommunkampen

Vad skiljer mellan kommuner som skapar vinster med arenor och de kommuner som förlorar på sina satsningar?

Det är en så kallad bra fråga.

När det gäller arenor för elitidrott, stora utövarevent och konserter så är det grundläggande gemensamma att den som inte satsar en spänn alltid är den största vinnaren. Just nu heter han Anders Borg, men även eventuell efterträdare lär sitta still i båten och håva in 40-50% av de intäkter som genereras. Anders vinster överstiger alla andras förluster. Staten tjänar mest på arenor.

Det vi kan konstatera är att en del kommuner får många konserter, många event, har lag som går runt och arenan skapar totalt sett vinster för kommunen och för andra är det tvärtom.

En ideologiskt baserad tes vore då att kommuner med privat drivna arenor får bättre utfall men det går inte att belägga. Det som går att konstatera att kompetensen hos cheferna har en stor påverkan, men korrelation saknas när det gäller att hänföra det till organisationsformen. Bra människor utvecklar men det är ointressant om de är kommunalt anställda eller privat anställda.

Det finns självfallet ett samband med hur bra, fin, attraktiv arenan är, men det räcker inte heller för att påvisa någon typ av sanning om hur man gör för att bli framgångsrik.

För att komma fram till en tes som håller mot allsköns antiteser i den här frågan får vi helt enkelt förlita oss på principer för hur man utvecklar atombomber. Det är då primärt grunderna för begreppet ”critical mass”. Det görs genom att vid ett givet tillfälle sammanfoga två okritiska massor av exempelvis Uran 238 eller plutonium, samtidigt som man skapar en katalysator, i det här fallet genom att aktivera litiumelement. Då smäller det.

Det som då skiljer mellan tillverkning av atombomber och framgångsrika arenabyggen är att det första är en rent vetenskaplig verksamhet, medan det senare får ses som en politisk process.

Den tillkommande faktorn, politikens tritium kan då definieras som ”Självbild”. Tesen blir då som följer:

Andelen svenska kommuner med en kritisk massa stor nog för att bli framgångsrik som arenaägare är färre än andelen svenska kommuner med självbilden att de har den kritiska massan.

Vinnarna finns då dels bland de som har den kritiska massan och i gruppen de som förstår att de inte har den. Förlorarna är de som inte har den kritiska massan men tror att de har den.

Historiskt har kommunal snoppmätning varit en stor gren, det skall göras fåniga slogan, tas fram nya loggor, kommunen skall sättas på kartan och ingen får ifrågasätta investeringar med det här syftet.

Det är här det går fel.

Principen blir enkel. Har kommunen +50.000 invånare och tillväxt i invånarantal varje år i tio år skall man satsa, då är arenor och en utvecklad upplevelseindustri bra verktyg för att skapa framtidsförutsättningar.

Har man färre invånare och tappar befolkning finns det inga satsningar i världen som går att räkna hem. Då skall man fokusera på att spara och ett litet antal kärnområden.

Det hela handlar om den 3000-åriga trenden om urbanisering som nu eskalerar i styrka. I den första svenska fundraising aktiviteten, Hylands hörnas ”Röda Fjädern” insamling 1967 skapades Hylands ABC. Ett glimrande kreativt upplägg med ett rim för varje bokstav som kombinerades med en tavla av en känd konstnär på samma tema. Olyckliga uppväxtförhållanden gör att jag fortfarande så här snart 50 år senare kan den utantill.  För bokstaven G var den vinnande meningen ”Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö”.

Majoriteten av svenska kommuner tappar invånare. Det är en totalt sett stabil trend, undantagen som lyckats vända på detta är så få att de inte påverkar konklusionen.

Tappar man invånare skall man inte försöka vända på den trenden med vare sig fåniga slogans, nya varumärken eller arenasatsningar. Då skall man låta teknikutvecklingen och kommunens satsning på kvalitativ äldrevård vara grunden för hur man så småningom lockar 55 plussare från närmaste framgångsrika kluster att flytta dit för att boendet är nästan gratis när de nu inte behöver vara på kontoret varje dag.

Har man en växande storstad eller mellanstor stad på 1-2 timmars avstånd så är framgångsmodellen när man står där med minskande skatteunderlag något annat än det man tror.

Vad ni än gör. Försök inte vända på trenden genom att bygga en arena.

Det våras – faktiskt – för oss alla

För ett par decennier koncentrerade sig samhällsforskningen på varför folk var olyckliga och vilken olycka som slog hårdast: En förälders dödsfall eller skilsmässa? Sjukdom eller arbetslöshet? Till slut började några modiga akademiker att också undersöka lycka.

Den gode pedagogen och statistik-knapraren Hans Rosling har på samma vis gått emot strömmen och påpekat att vi kan ta av oss de svarta glasögonen när vi ser på världens utveckling.

De flesta av oss har tack vare Rosling förstått att inkomst per capita stiger världen över och antalet som kan räknas till medelklassen växer för varje år. Inte bara Asien, och Kina, men också Afrika har en snabbt växande medelklass. Färre fattiga barn dör och fler går i skola. För fler Rosling-liknande och uppmuntrande siffror i grafik rekommenderas den här bloggaren.

Kanske törs någon forskare snart ge sig på den ovana tanken att också närskåda vårt samhälles framgångar. Tills vidare tycks tanken vara främmande men här finns en lång rad intressanta fenomen som väntar på sina beskrivningar och förklaringar.

Färre krig

En uppmuntrande trend är till exempel att antalet döda i krig minskar kraftigt. Även med tragedin i Syrien inräknat. Mellan 2102 och 2013 föll antalet krigförande konflikter från 37 till 32. Det senaste decenniet har sett färre döda i krig än något decennium sedan 1914. Sedan 1950-talet har siffran dödsoffer globalt sjunkit från per krig 250 på en miljon till 10 på miljonen.

Ungdomar super inte

En annan trend som forskarna känt till i minst ett decennium redan, är att alkoholkonsumtionen är på tillbakagång i hela västvärlden. I Sverige har supandet bland unga särskilt varit föremål för forskning och här var t.ex  minskningen 51 procent för högstadieelever mellan 2000 och 2012.
Vi talar inte bara om en hälsotrend i medelklassen, alla studerade undergrupper i befolkningen dricker mindre i hela västvärlden.

Fler glada nyheter: Mord, misshandel och våld minskar radikalt i hela västvärlden. Även här gäller trenden de flesta slag av våld, i hemmet eller ute på krogen. I Sverige har dödligt våld minskat med 25-30 procent på 20 år, inräknat den befolkningsökning vi har haft. Det betyder att vi är nere på de nivåer som rådde tidigt 1950-tal. (En kategori som inte minskar utan ”bara” ligger still är att ligamedlemmar skjuter varandra.)

Mindre våld

Misshandel minskar likaså men här går det inte att rapportera samma långsiktiga fallande trend. Paradoxalt nog är skälet till detta en god nyhet: Vi polisanmäler mycket oftare våld mot person för toleransnivån mot våld i samhället har sjunkit.

I vår vålds-obenägna tid har det uppstått helt nya kategorier polisanmälningar mot misshandel. Ett exempel är homosexuella som anmäler sin partner för misshandel – siffran har ökat med 40 procent för män och 100 procent för kvinnor (från mycket låga siffror). Det här var skambelagt tidigare, förklarar RFSL.

Nästa exempel på ny kategori är män som idag vågar anmäla att de blivit misshandlade av kvinnor. Ett tredje exempel är anmälningar om våld mot barn som kommer från personal på dagis och fritids – en okänd kategori för inte så många år sedan. Numera anmäler personalen dessutom på barnets berättelse, även när det inte finns synliga skador.

Våldtäkter minskade med 5 procent det senaste året men här råder annars en liknande situation – numera anmäls våldtäkt i utökad omfattning. Statistiken över våldtäkter ser därför mörkare ut även om forskare tror att antalet egentligen ligger stilla.

Ett skutt i statistiken efter 2005 skedde efter en lagändring där definitionen av våldtäkt breddades för att ta in angrepp som tidigare klassades som sexuellt ofredande. Samtidigt minskade då – av samma skäl – antalet anmälda brott om sexuellt tvång eller utnyttjande.

FBI förundrade

Det här är svenska siffror men trenden med färre brott är exakt likadan i hela västvärlden. I USA har man efter decennier av färre brott nått historiskt låga brottssiffror och FBI frågar sig hur det kan komma sig, när brotten annars tenderar att gå upp i en lågkonjunktur.

”Var är alla inbrottstjuvar?” frågar den brittiska tidningen Economist och spekulerar i orsakerna till att brotten minskar bland Europas fattiga och arbetslösa.

Äter nyttigt

Om vi nu har dragit ned på spriten och slagsmålen, har vi istället ökat intaget av frukt och grönt. Idag äter svenskarna 50 procent mer frukt och grönt än på 1970-talet – den största ökningen skedde ganska nyligen, mellan 2000 och 2010. Enligt FN-organet FAO gäller samma trend hela Europa – en kraftig ökning av frukt och grönt under fyra decennier.

Och vi rör dessutom mer på oss. Här är läget  svårare att fastslå eftersom ingen har tänkt på att följa utvecklingen. Informationen bygger ofta på vad människor själva rapporterar och sådana uppgifter är förstås notoriskt opålitliga.

I Finland tycks ökningen i alla fall ha gått från 40 procent av befolkningen som motionerade minst två gånger i veckan år 1975, till 60 procent år 1990. I EU:s utfrågning av européer som gjordes i slutet av 2013 ligger svenskarna i topp men i Europa har motion mer och mer blivit en självklarhet över hela kontinenten.

Lever längre

Det finns ett tydligt mått på vad alla dessa goda nyheter sammantaget betyder för oss – den förväntade livslängden för en människa som föds idag. Den siffran blir också bara högre och högre. I Sverige har livslängden ökat med 11-12 år under de senaste fyra decennierna. Hälften av de svenskar som föds idag kan förväntas bli åtminstone 92 år. 11 procent av bebisarna kan bli 100 år, enligt SCB.

Möjligen mer oväntat är att den ökande livslängden gäller hela världen. Globalt har förväntad livslängd stigit med 3 till 4 år för varje decennium sedan 1970. 179 av världens 187 länder kan uppvisa kraftigt förlängd livslängd för sina medborgare.

Svårt att tro vad vi ser

Forskarna har sannerligen att göra. Ändå är det svårt att hitta forskare som intresserar sig för våra samhällens stora framgångar. Tvärtom tycks det vara regel för alla som rapporterar tydliga och bestående förbättringar, att bädda in sina hoppfulla resultat i mer välbekanta beklaganden.

Historien om hur våra svenska ungdomar bevisligen sedan minst tio år radikalt dragit ned på supandet (liksom alltså alla vuxna i Sverige och i övriga västvärlden) presenteras med den dystra frågan: ”Är den nedåtgående trenden verkligen stabil – eller snarare tecken på förflyttning av konsumtionsmönster som innebär en polarisering?”

I brittiska tidningen the Guardian presenteras samma långsiktiga trend med kraftigt minskat drickande inte som en glad nyhet utan som ett bekymmer för bryggerierna.

När Brottsförebyggande Rådet ska presentera brottsstatistiken från 2013 – 8 procent färre våldsbrott anmälda jämfört med året innan – så väljer man att inleda så här: ”Under 2013 anmäldes omkring 80 400 misshandelsbrott i Sverige. Den anmälda misshandeln har ökat sett över en tioårsperiod.”

Livsmedelsverket vet att vi svenskar har dubblat intaget av frukt och grönt men inleder ändå sitt pressmeddelande med ”Ät mer frukt och grönt – bra för miljö och hälsa!” Därefter fokuserar verket på alla kvarvarande problem med vår kost.

Och när EU-statistikerna ska berätta att 41 procent av oss européer numera motionerar minst en gång i veckan – vilket är mycket högre än så sent som för fem år sedan  – känner man att det är viktigast att tidigt få sagt att detta ändå är allt för få.

När Skolverket hittade en rekordökning av pojkars skolresultat – dessa har ju varit en källa till oro länge eftersom sämre än flickornas – blev det förstås: ”Trots rekordhöjning är pojkarna sämre”.

Nu hoppas vi på en forskningsstudie som berättar varför vi människor har så svårt att glädjas åt våra framgångar.

Svensk förvaltning i världsklass

När valet närmar sig hamnar regeringsdugligheten i allt större fokus. Partier som visar att de är bäst i grenen kan vinna många röster. Statskontoret presenterade nyligen en rapport som befäster bilden av att Sverige, liksom övriga Norden, hör till de länder inom OECD där förtroendet för regeringen är högt.

Att 63 procent av svenskarna har förtroende för regeringen kan ses som en spegling av tilltron till det politiska systemet. Det är också en mätare av den allmänna förtroendenivån i samhället, konstaterar Susanne Johansson, utredare på Statskontoret.

Det höga förtroendet ger handlingsutrymme för både förvaltningen och politiken, säger hon.

Transparent

SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter varje år svenskarnas förtroende för en rad offentlig verksamheter. Förutom regering och riksdag hamnar också polisen och rättsväsendet högt, liksom universitet och högskolor.

En förklaring till de höga siffrorna är sannolikt att Sverige är ett samhälle där människor litar på varandra. Men det handlar också om hur myndigheterna arbetar. Jämfört med många andra länder har vi en mycket transparent förvaltning. Att antalet människor som arbetar i det offentliga är högt spelar också in.

Vi har en låg grad av korruption och litar på våra centrala politiska institutioner. Det krävs ganska mycket för att vi ska ifrågasätta dem

säger Susanne Johansson. Men det är också stora skillnader mellan myndigheterna. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan får återkommande lågt betyg av medborgarna. Omdömet grundar sig bland annat på att många känner sig utsatta i sina kontakter med de båda myndigheterna. Statskontoret har tidigare funnit att många som haft en relation till just Arbetsförmedlingen inte tyckt att tjänstemännen där gör det de ska. Lyckas handläggarna inte få fram jobb, hjälper det inte att de ansträngt sig – förtroendet för myndigheten blir ändå lågt.

Politiken påverkar

Samtidigt framhåller Susanne Johansson att förtroendet inte bara påverkas av vad myndigheterna gör. Det handlar också om vad medborgarna tycker om de politiska besluten som styr myndigheternas agerande, liksom den allmänna sociala och ekonomiska situationen i landet.

Även om myndigheterna inte kan göra allt måste de göra sin del. Därför är det viktigt att de samtidigt bedriver ett rättssäkert och väl fungerande arbete

säger Susanne Johansson. En utbredd uppfattning bland forskare är att ett högt förtroende för politiska institutioner indikerar ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Den bilden stärks av att nya demokratier ofta hamnar långt ner listan när förtroende för myndigheter jämförs mellan olika länder.

Förtroendet för politiska institutioner och myndigheter bygger på att vi har en grundtillit och grundtro om att staten fungerar. Förtroendet är en större fråga än om Försäkringskassan gör ett bra jobb eller inte – det är en mätare på om landets politiska demokratiska system fungerar.

Vårtecken

Rapporten Svensk förvaltning i ett internationellt perspektiv är en del i Statskontorets uppdrag att följa den offentliga sektorns utveckling. Bilden av nuläget i Sverige jämförs med bilden av läget i andra OECD-länder. Utgångspunkten är den senaste utgåvan av OECD:s projekt Goverment at a Glance, som gör den övergripande bedömningen att offentliga sektorn i Sverige fungerar väl.

Statskontoret listar en rad vårtecken: Jämfört med andra OECD-länder har Sverige starka offentliga finanser med förhållandevis låg offentlig skuldsättning. EU-kommissionens långsiktiga scenarier pekar även på att Sveriges offentliga finanser är starkare än i de flesta andra EU-länder. Orosmolnen består bland annat i att Sverige liksom många andra OECD-länder har en åldrande befolkning.

Jämfört med många andra länder utmärks den offentliga verksamheten i Sverige av öppenhet och en stor möjlighet till insyn. Men bilden av ett transparent samhälle har också mörka fläckar. Statskontoret slår fast att redovisningen av centrala beslutsfattares privata intressen och redovisningen av bidrag till politiska partier har brister. När allt mer offentligt finansierad verksamhet bedrivs i annan form än offentlig ställs andra krav på hur öppenhet och insyn kan garanteras.

Den svenska offentlighetsprincipen är på många sätt unik. Det finns ett tydligt samband mellan möjligheten till insyn och allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet och viljan att gemensamt finansiera välfärden. Men det sambandet äventyras av återkommande avslöjanden om chefer som efterforskar källor. Susanne Johansson:

Vill vi ha möjlighet till insyn och öppenhet måste det finnas regler, men de måste också efterlevas. Öppenheten är inte given för alltid, vi måste vara medvetna om det och ständigt föra en bred diskussion om de här frågorna.

Värdegrund

Helena Wockelberg, statsvetare vid Uppsala universitet, hoppas att svenskarnas förtroende för institutioner fortsätter att vara högt, men för att det ska ske måste det finnas en uppslutning kring vad det är för värdegrund som ska gälla för den som utövar makten.

Slappnar man av är det inte lika uppenbart att till exempel offentlighetsprincipen kommer att försvaras

Forskarna vid Quality of Government institutet (Göteborgs universitet) undersöker vad som kännetecknar bra politiska system, hur de kan skapas och upprätthållas. De studerar också vilka effekter kännetecknen får för olika sakområden. Helena Wockelberg hänvisar till institutets forskning som visar att förvaltningens uppbyggnad är av stor betydelse för våra levnadsförhållanden.

Vill man att människor ska leva länge och ha ett bra liv ska man satsa på den sortens förvaltningskomponenter vi har i Sverige. Till exempel att tjänstemän ska anställas på grundval av sina meriter. Att hålla politiska och byråkratiska karriärer separata är ett effektivt sätt att bekämpa korruption

Heltäckande IT-system klarar inte kraven

Polisen, skolan, sjukvården – alla har de inrättat IT-system som kostar gigantiska belopp, men ändå inte håller måttet. De är dyra att driva och dyra att avveckla.

Efter omfattande kritik, inte minst från polisens egna IT-chefer, beslöt rikspolischefen Bengt Svenson för en månad sedan att avveckla Pust Siebel. Polisens IT-system för rapportering av trafikbrott och vissa enklare brott har aldrig fungerat som det var tänkt.

Jag har länge förstått att det finns en stor frustration med systemet och den senaste tiden har det förstärkts ytterligare

sa rikspolischef Bengt Svenson i en kommentar till beslutet. Pust-projektet har pågått sedan 2009, med målet att poliserna ska kunna sköta sina avrapporteringar direkt från fältet. När uppgifterna i ett ärende rapporterats ska de omgående skickas vidare i rättsväsendet.

Men systemet har haltat ända sedan det togs i bruk på allvar för ett par år sedan. Poliser har slagit larm om att det tar flera timmar att rapportera in ett enkelt ärende och i flera fall har missnöjet lett till arbetsmiljöanmälningar. Varken utbildningar eller försök att rätta till bristerna har hjälpt.

Kostnaderna har rusat iväg och Rikspolisstyrelsen beräknar själv notan för Pust Siebel, den senaste av de tekniska plattformar man använt i projektet, till cirka 145 miljoner kronor. Inte förrän avvecklingen av systemet är genomförd i slutet av året kan den slutliga kostnaden beräknas.

Tiden springer ifrån

Polisen är långt ifrån ensam om att handla upp heltäckande IT-system och på det sättet låsa in sig för lång tid framåt. Kostnaden att upphandla, inrätta och driva stora system, motsvaras också av jättebelopp för att avveckla och byta IT-lösning. Med så omfattande system har tiden ofta sprungit ifrån när de väl är på plats. Den myndighet eller annan organisation eller företag som inrättat systemet kan ha bytt arbetssätt eller genomfört en stor omorganisation.

Sjukvården med sin allt mer högteknologiska verksamhet har både inkörningsproblem och bekymmer med driften av sina IT-lösningar. I höstas skrev Dagens Nyheter att Stockholms läns landsting och Karolinska universitetssjukhuset upptäckt spår av intrång och en allvarlig säkerhetslucka i den server som förvarar miljoner svenskars patientjournaler. Bristerna upptäcktes i samband med flera haverier i Take-care, det IT-system som gör det möjligt för vårdpersonal på sjukhus och vårdcentraler i Stockholms län och på Gotland att plocka fram journaler. Säkerhetsluckan täpptes till i mitten av juni och följdes av en intern utredning.

Fortsätter trots fiasko

Stockholms stads bespottade IT-system för skolan är ett exempel på hur svårt det är att kliva av en dyr lösning. Trots svidande kritik från lärare, rektorer och elever förlängde staden förra året avtalet med Volvo IT. Oppositionen röstade nej när kommunfullmäktige avgjorde frågan i slutet av maj, men den borgerliga majoriteten med skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) i spetsen ansåg att det skulle bli för dyrt och tidskrävande att dra igång en ny stor upphandling.

Ändå hade utbildningsförvaltningen i en rapport konstaterat att avtalet, som är värt minst fem miljarder kronor, haft en övervägande negativ effekt på IT-användningen i skolorna. Intervjuer med ett 50-tal medarbetare ute på skolorna och i den centrala förvaltningen visade att IT-användningen på en del skolor minskat avsevärt under de år systemet varit i drift.

När avtalet skrevs 2009 och Volvo IT tog över hela den kommunala IT-driften i Stockholms stad var det den dittills största offentliga IT-upphandlingen i Sverige. Nu har kontraktet förlängts till den sista december 2016.

De nästan 300 mejl som olika medarbetare skickade till förvaltningens utredare avslöjade en rad brister, bland annat att en stor del av lektionen ofta hinner gå innan alla elever är inloggade. Ett annat bekymmer är att uppdateringar av systemet tar så lång tid att de inte hinner genomföras. De datorer eleverna har tillgång till har begränsad batterikapacitet och måste laddas mellan olika användare, något som är svårt att hinna med mellan lektionerna.

Problemen gör att lärarna ofta avstår från att använda datorerna under lektionerna.

Situationen ljusnade något i höstas när fler gymnasieelever fick tillgång till egen dator och därmed bara behöver logga in en gång om dagen, men kritiken mot systemet fortsätter.

Datorhyran och alla tillkommande kostnader som drabbar skolorna har blivit en ekonomisk gökunge som äter upp alldeles för mycket av skolornas pengar, pengar som istället borde användas till fler lärare, mindre klasser och ett IT-stöd som faktiskt tillför eleverna något i undervisningen

konstaterar Ragnar Sjölander, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Stockholms stad.

Administrativt moras

Göteborgs universitet har ett faktureringssystem som väckt statsvetaren Bo Rothsteins ilska. I ett inlägg på universitets interna webb beskriver han situationen så här:

Som ansvarig för ett antal forskningsprojekt har jag att attestera många fakturor. Det tar nu åtta! gånger så mycket tid per attest jämfört med tidigare. Att beställa resor och varor är oändligt mycket mer komplicerat nu än tidigare, liksom att göra reseräkningar. De webbsidor som GU har för detta är närmast monstruöst opedagogiska, långsamma och svårnavigerade.

Bo Rothstein menar att lärosätet befinner sig i ett administrativt moras och understryker att förvaltningen ska vara till för verksamheten och inte tvärtom. Han ger flera förslag till förbättringar:

  • Gör de internetbaserade datorsystemen användarvänliga.
    • Samla regelsystemet i ett antal lättanvända manualer som kontinuerligt uppdateras.
    • Inrätta ett pris till den administratör som under året inkommit med bästa förslag för att underlätta arbetet för forskare och lärare.

Kanske är lösningen på problemen med de stora IT-systemen helt enkel att hitta mindre och mer skräddarsydda lösningar. I mitten av mars gavs prov på hur sådana kan se ut när lagtävlingen Hack for Sweden genomfördes i Stockholm. Tretton myndigheter och organisationer öppnade sina databaser för att ge innovatörer, programmerare och studenter chansen att utveckla nya och innovativa tjänster och produkter med hjälp av deras data.

Det främsta priset, Hack for Sweden Award, gick till ett lag som kunde simulera och visualisera konsekvenserna av giftiga utsläpp. Ett annat lag prisades för sin app ”Hitta skyddsrum” som visar användaren var närmaste skyddsrum och akutintag ligger.

Gripen för ”säteri”

Med IT-lösningar som inte gapar över hela verksamheter går det förhoppningsvis att öka träffsäkerheten på flera plan. Nättidningen Blåljus, som drivs av Polisförbundets avdelning i Stockholms län, visade för en tid sedan resultatet av en enkel avrapportering i Pust Siebel. Den originaltext som en polisman skrev in systemet följs av den version som datorn levererade (kursiv text) efter att ha bearbetat texten med systemets rättstavningsprogram:

Patrull 35-9210 med polisinspektör XX samt polisassistent XY blev av länskommunikationscentralen i Stockholms län beordrade till ICA Maxi i Arlanda stad med anledning av att en person gripits för snatteri.

Patrull 35-9210 med polisens Citroner Anfall samt polismans Sjöar Åkrarna blev av inkommne i Stockholms län beordrade till CA Maxi i Arlanda stad med anledning av att en person gripits för säteri.

Staten inte kapabel att utvärdera högskoleutbildningar

Den högre utbildningen i Europa står inför stora utmaningar framöver. Undervisningen och lärandet behöver anpassas efter de behov som samhället och arbetsmarknaden ställer. Globaliseringen har inneburit förändringar på de flesta arenor varav högskolan är en. Tidigare hade Europa en särställning som världsledande inom högre utbildning. Nu finns välrenommerade universitet över hela världen som utmanar och konkurrerar både om utbildningar och om studenter. EU inser problematiken och pekar på vikten av att höja kvalitén i utbildningsväsendet.

Det europeiska nätverket för kvalitetssäkring inom den högre utbildningen ENQA har syftar till att främja samarbetet kring frågorna på EU-nivå. ENQA är ett externt organ som utvärderar och jämför utbildningsanstalter och deras program. Två tredjedelar av alla Europas länder är medlemmar i organisationen. Medlemskapet är ett bevis på att de uppfyller de europeiska standarderna och riktlinjerna för kvalitetssäkring. De högre utbildningsanstalterna ansvarar dock själva internt för att kvalitetssäkra sin verksamhet och de offentliga myndigheterna har skyldighet att se till att systemen är tillräckligt goda för att säkerställa en bra utbildning.

Det svenska utvärderingssystemet för högre utbildning inrättades 2011 trots massiva protester från universiteteten och högskolorna. Universitetskanslern Anders Flodström förklarade det nya systemet så undermåligt att han avgick i protest.

Även ENQA kritiserade Sveriges utvärderingssystem som de menade brast i både utformning och inriktning. Redan 2012 påpekade de att fokus i för hög utsträckning låg på studenternas resultat snarare än på deras lärande. Ytterligare anmärkningar handlade om otillräckligt fokus på det interna kvalitetsarbetet och om en allt för starkt politisk styrningen.

Peter Honeth, statssekreterare i Utbildningsdepartementet, försvarade sig och menade att systemet snarare främjade den akademiska friheten än begränsade den. Utbildningsminister Jan Björklund uttryckte också sitt förtroende och slätade över ENQAs kritik.

ENQA, den europeiska organisationen, har haft synpunkter på det svenska utvärderingssystemet, och vi för en dialog. Det kommer att bli godkänt, det är jag helt övertygad om.

ENQA gav Sverige två år på sig att rätta till problemen och anpassa systemet efter de riktlinjer som övriga Europa ställde sig bakom om Sverige ville fortsätta vara medlem. Nu tog inte Björklund varningssignalerna på allvar vilket innebär att Sverige i höst står utanför samarbetet. Tidigast 2015 kan Sverige ansöka om medlemskap igen.

När det blev känt att Sverige skulle bli uteslutet ur ENQA skrev Universitetskanslerämbetet (UKÄ), som numera är den myndighet som har till uppgift att utvärdera all högre utbildning i landet, att Sverige inte alls hade blivit utslängda men att de däremot inte valt att fullfölja ansökan om medlemskap i organisationen. UKÄ skrev på sin hemsida att Sverige nu var ”affiliated member” i ENQA. Nu visade sig det inte finnas något ”affiliated” medlemskap i ENQA och texten ändrades senare under dagen. Det finns alltså medlemmar och icke-medlemmar och Sverige tillhör den senare kategorin.

Nu är det ju inte nödvändigt att delta i samarbetet. Peter Honeth, statssekreterare i Utbildningsdepartementet menade (2012) att alla länder inte behöver ha samma system för kvalitetsutvärdering. Hans bedömning var att Sverige skulle klara sig utan att ingå i ENQA.

Peter Honeth har rätt. Sverige är faktiskt inte ensamma om att stå utanför. Sverige har sällskap av Cypern, Grekland, Italien, Portugal, Lettland, Slovenien och Slovakien…

Just ett ensidigt fokus på resultat och starkare politiskt styrning är ju huvudingredienserna också när det gäller utveckling av lägre utbildning enligt Jan Björklund och regeringen. Det skall bli spännande att se om den politik som leder till uteslutning ur Europeiska samarbeten och politisk kris i universitetssammanhang ändå kan framställas som framgångsrecept om eleverna är några år yngre.

Pisa ingen indikation på framgång

Pisa-resultaten har skakat om svenska politiker som kastat sig ut i nya utredningar för att reformera skolan. Igen.
Behövs det?

Ett sätt att bedöma detta vore att undersöka om vi med hjälp av Pisa-testets resultat kan förutsäga vilka barn som det kommer att gå bra för
barn och vilka som det riskerar att gå illa för i vuxenlivet. I så fall är Pisa relevant och rätt underlag att bygga på när vi överväger att
reformera skolan.

Vi har alla läst intervjuer med framgångsrika personer som avslöjar att de inte klarade sig alls i skolan, ibland varken klarade läsning eller räkning.
Istället hade de tydligen en ihärdighet och oräddhet som inte betytt något i skolan men desto mer i samhället.

Vad säger akademisk forskning om saken? Den amerikanske Nobelpristagaren i ekonomi, James Heckman vid Chicago-universitetet, hävdar i flera studier att Pisa blir missvisande eftersom den inte ser de icke-kognitiva egenskaper hos elever som visat sig avgörande för framgång i arbetslivet.

Professor Henry Levin från Columbiauniversitetet la 2012 fram för svenska Skolverket sin genomgång av forskning på området som pekar på att förmågor som koncentration, ihärdighet och samarbete ger en säkrare
fingervisning om vilka barn som kommer att klara sig bra som vuxna – vilka som kommer att skaffa sig en högre utbildning, ett välbetalt jobb och bli socialt framgångsrika.

Egenskaper som förmåga att fokusera och att hålla ut ger framgång medan inlärda resultat säger ganska lite.

Lämnar vi forskningen och går ut i verkligheten, till rekryteringen av
medarbetare på dagens arbetsmarknad, verkar professorerna ha hittat rätt.
Min tonåriga dotter fick aldrig visa sina betyg när hon sökte ett sommarjobb nyligen, däremot blev hon ombedd att ange bästa och sin sämsta sida. Min kusin sökte ett jobb före jul och efter ett allmänt småprat kom frågan: Vilken är din största motgång i livet?

Vi ser alla direkt att det inte finns ett rätt eller ett fel svar på sådana
frågor. Arbetsgivaren vill höra ditt svar för att bedöma din personlighet. Har
du självinsikt? Är du medveten om dina brister (att vi alla har brister)?

De coolaste amerikanska arbetsgivarna har länge funnits i Silicon Valley.
Google gjorde sig tidigt känd för att vid anställningsintervjuer kasta ut frågor som: ”Hur många kor finns det i Kanada?”
Andra amerikanska storföretag har följt efter i samma stil: ”Om du var en kartong med flingor, vilken sort skulle du vara?”
Framgångsrika Dropbox driver just det hela till sin spets med: ”Om någon kom in just nu och sa att en rymdzombie-revolt har just startat utanför – vad skulle du göra då?”

Larvigt, kanske men vad företagen söker är en idé om vilken sorts person de har framför sig. Det handlar inte om goda betyg, de vill veta hur du fungerar.

Föregångaren på området rekrytering, Google, är numera en väldigt stor arbetsgivare som söker många medarbetare. De småtokiga frågorna var bra för att identifiera rätt folk till det lilla, kreativa företaget. Bolagsjätten ställer idag frågor i sitt anställningsformulär som: Har du någonsin tjänat pengar på att gå ut med en hund? Har du startat en icke-vinstgivande klubb eller organisation?

Google letar efter förmågor som ”spirande ledarskap” (en person som tar ledning när gruppen haltar men inte annars), läraktighet, ödmjukhet (framgångsrika människor slutar ifrågasätta sig själva) och ”ägarskap” (ansvar).

De senaste råden i den svenska rekryteringsbranschen är för övrigt att småprata istället för att bombardera en person med frågor – de kommer avslöja mer om sig själva. Av samma skäl tillråds företagen att inte fråga arbetssökanden: Hur skulle du lösa följande kris? Istället ber man personen beskriva hur de löste sin senaste kris. Deras berättelse säger mer om vem de är.

Och så ännu en trend i rekryteringsmetoderna; Google, liksom många andra arbetsgivare, låter de arbetssökanden intervjuas av sina blivande
arbetskamrater. Om arbetet ska löpa väl, ska det ju helst vara en person de kan fungera med.

Den goda nyheten här är förstås att företagen inte är ute efter en bestämd typ av personlighet och ratar alla som råkar ha ”fel” läggning. De söker en person som passar in i teamet.

Slutsatsen som forskarna har dragit så här långt (den akademiska striden om kognitiva eller icke-kognitiva förmågor är inte slutgiltigt avgjord) är inte
att barn kan slippa lära sig läsa, skriva och räkna. Däremot att skolan ska vara försiktig med att se de akademiska resultaten som enda testen på barnets förmåga.

I Storbritannien har en interparlamentarisk grupp tagit forskningsresultaten
som en anledning att söka metoder för att förstärka och utveckla dessa icke-kognitiva förmågor hos skolelever. Idén är förbättrade icke-kognitiva förmågor ska hjälpa eleverna med inlärningen.

Kanske skulle de börja med att göra ett studiebesök i svenska skolor.
Den svenska skolan tycks nämligen ha kommit något på spåren när den numera tränar våra mindre barn i att lösa konflikter, våra äldre barn att utöva demokrati i olika elevfora, våra högstadie-elever i det nya ämnet ”livskunskap” och ständigt envisas med att de ska grupparbeta.

För professor James Heckman är Pisa-resultaten ingenting att luta sig mot för att skapa en bra skola. Om Pisa blir underlag för en svensk skolreform, finns risken att vi spolar ut barnet med badvattnet.

Vi måste bygga ultrastruktur

Järnvägen, hamnarna, idrottsanläggningarna, posten, bilismen och skolsystemet. Allt sägs ingå i samhällets infrastruktur. Ordet ”infra” betyder under och de här strukturerna finns alltså under annat samhälleligt liv. Fundament för det vi egentligen vill uppnå. Under förutsättning att vi har en fungerande infrastruktur kan vi skapa förutsättningar för välfärd, sunda liv, fantastiska innovationer och spirande framtidstro. Därför är det inte konstigt att mycket ansträngning läggs vid att bygga och underhålla just infrastrukturen. Det är inte heller konstigt att brister i infrastrukturen betraktas som mycket värre än brister i annan samhällelig verksamhet.

Då och då funderar vi över om vi borde skapa ny infrastruktur, kanske en ny plattform för arbete, livsmedelsdistribution eller utbildning. Och sådana funderingar har särskilt stort fog för sig då vi upplever att vi lever i tider av extraordinär förändring och globalisering.

Men, det går inte att bygga infrastruktur på det sättet. Det är förvisso sant att järnväg och sjukhus är byggstenar under våra fötter. Men de byggdes en gång i luften över våra huvuden. I stort sett all infrastruktur har sitt ursprung i vidlyftiga men specifika behov, inte i konkreta och generella lösningar. De första järnvägarna var ofta svaret på en enskild företagares behov av att frakta varor. De första telegraferna löste militärens problem med kommunikation och de första telefonerna skaffades av företagare som vill komma åt marknadsinformation. All infrastruktur har varit specifik i sin linda. Den har skapats mitt i samhällslivet, inte under det. Men ännu mer spännande är att konstatera att mycket infrastruktur faktiskt har sin tillblivelse ovanför vanligt samhällsliv. Telefonen, bilismen, järnvägen och stadshotellet löste inte problem för den vanlige medborgaren utan för en liten privligierad och välsituerad klick.

Vi talar alltså egentligen om ultrastruktur, d v s strukturer som ligger ovanför, bortom och utöver, det som vi betraktar som samhällets grundläggande behov och mekanismer.

Så småningom institutionaliseras de här strukturerna, de stelnar, blir tyngre och sjunker igenom samhället tills att de landar på botten och bidrar till att göra fundamentet starkare, tjockare och mer robust. Ultraföreteelserna har blivit infrastruktur. När vi skall skapa nästa arbetsliv, nästa varulogistik eller nästa hälso- och sjukvård kan det vara klokt att bortse ifrån vår nuvarande infrastruktur. Men inte genom att försöka rita ett annat fundament utan genom att fundera på vilka av våra nuvarande ultraföreteelser som kommer att sedimentera, cementeras och skapa förutsättningar för nästa generation.

Infrastruktur måste säkert underhållas, vare sig det är offentliga lokaler eller järnvägsnätet. Det förstår alla. Men de stora utvecklingssprången uppstår när tillräckligt många, motvilligt och sakta, kommit att inse att det som vi alldeles nyss betraktade som lyxkonsumtion har blivit ytterligare ett lager i samhällsfundamentet.

Att våga köpa luftslott

Innovationsupphandling innebär mer bestämt en öppen upphandling där uppdragsgivaren inte anger vad man vill köpa. Istället diskuterar man sig fram med hågade leverantörer om hur en innovativ lösning skulle kunna se ut. På detta sätt, är planen, ska den offentliga sektorn driva fram innovationer och en ny utveckling som kanske annars inte blivit verklighet.

Tillvägagångssättet är inte helt obekant för Sverige. Efter andra världskriget fick staten på ungefär samma sätt genomdrivet en snabb, teknisk utveckling samt – på kuppen – skapat ett antal svenska storföretag. Privata Asea fick t ex ensamt uppdraget att i samarbete med statliga Vattenfall utforma den moderna energiförsörjningen. L M Ericsson utvecklade modern telefoni åt statliga Televerket. Saab tog fram flygplan åt flygvapnet.

De utvalda företagen växte som bekant vidare och blev dagens industrijättar.Win-win? Nja, därom tvista de lärde[1] men dagens konkurrensregler gör det hursomhelst omöjligt att upprepa bedriften.
Och just i konkurrensfrågan ligger en av de stora komplikationerna med öppna upphandlingar. Hur för man en öppen dialog med konkurrenter utan att gynna någon utan behandlar alla på jämbördigt sätt?

I Sverige har vi knappt vågat oss på att försöka skapa denna tulipapanros.
Region Skåne var dock tidigt ute på banan och inledde 2011 ett storstilat projekt kring ”Måltidsglädje på sjukhus”.
Patienter på Trelleborgs lasarett skulle få ny livsglädje genom färsklagad mat och hembakt bröd (eget bageri på plats ingick), få livsandarna väckta av matdofter, välja fritt både vad de ville äta och när de ville äta. Ambitionerna växte till att också förse andra sjukhus och boende med del av det goda. Hela 50 Mkr avsattes för nybyggnation.

Innovationsupphandlingen som skulle driva fram denna dröm krävde att en helt ny modell togs fram med inte mindre än tretton instanser inkopplade i organisationsschemat – politiker och tjänstemän med regionstyrelsen i topp.
Två år senare lades projektet ner. Det hade dragit allt för långt ut på tiden utan att komma till skott. Att ha tretton instanser inblandade i projektet var kanske inte optimalt.

Men önskan att se den offentliga sektorn genomföra innovativa upphandlingar kommer från allra högsta nivå och den försvinner inte bara för att de första försöken stöter på svårigheter.

EU lät utreda frågan redan 2005 (då med tre professorer från Lund som experter) och har därefter årligen organiserat seminarier för att uppmana Europas offentliga sektor att våga sig på att styra den teknologiska utvecklingen i önskad riktning genom innovativ upphandling. I det pågående samhällsprogrammet Europa 2020, är innovation en absolut prioritet.

EU:s invecklade regler kring upphandling är annars just vad som avskräcker de flesta upphandlare från att ge sig på vågspelet med upphandlingar utan förvald lösning. När Falun i år blir först ut i Sverige att på kommunnivå ge sig ut i denna komplexa process, har kommunen också försett sig med starkt stöd. EU medfinansierar och finns med som garant att man håller sig inom ramen för reglerna.

Efterföljare till Falun kommer att befinna sig på säkrare mark för EU har i dagarna tagit nya regler där det skapas en helt ny kategori av upphandling; Partnerskap för innovation. I fortsättningen ska svårtydda EU-regler inte behöva hindra någon. [2]

Falun har också skaffat sig stöd från Norge genom att välja som samarbetspartner den norska kommunen Lyngdal. Vårt grannland ligger steget före Sverige i grenen innovationsupphandlingar genom att redan ha 26 sådana projekt rullande. Gångbroar i trä, miljövänlig uppvärmning av skolor och moderna äldreboende ingår i planerna.

Tillsammans ska kommunerna Falun och Lyngdal i vår möta ett antal villiga företag för att diskutera hur man kan bygga ett hållbart och högteknologiskt boende för äldre. Kommunerna berättar vad de drömmer om, företagen meddelar vad de kan ta fram.

Det är inte svårt att se att behovet blir stort av att hitta starka och kunniga upphandlare, bevandrade inte bara i den senaste teknologin men också ännu inte uppfunna tekniker. Detta måste kanske räknas som ett nästan lika svåröverstigligt hinder som EU:s invecklade upphandlingsregler.
De ska dock få hjälp.

Den svenska regeringen är precis som EU mycket intresserad av att myndigheter och kommuner ägnar sig åt innovativ upphandling. Regeringen kalkylerar att att detta kan hjälpa svenskt näringsliv till att lägga sig i framkant av utvecklingen.
Ämnet ”innovationsupphandling” har därför grundligt utretts sedan fem år tillbaka av statliga utredare, av Statskontoret och ett antal andra instanser. Alla aktörer är på: Vinnova finansierar pilotprojekt, IVA har gjort pilotprojekt med nätverk, Energimyndigheten genomför innovativa upphandlingar och regionernas egna Reglab specialsatsar.

För att göra underlätta maximalt för aktörerna, samlar regeringen från i sommar allt upphandlingsstöd i en enda myndighet.  Konkurrensverket blir ansvarigt för att åtminstone en del av de 600 miljarder kronor som kommuner och landsting årligen upphandlar för, går till denna spännande möjlighet för politikerna att styra samhället i önskad riktning.

Regionerna är villiga att göra sitt. 14 av Sveriges 21 regioner har utformat särskilda innovationsstrategier de senaste åren. Innovativ upphandling är den fjärde vanligaste punkten i dessa strategier.
Det mesta finns alltså på plats. Nu väntar alla aktörer med spänd förväntan på om kommunerna och de kommunala upphandlarna ska våga.
För utan dem, blir det kanske ingenting alls.


[1] Frågan ställs om det var långsiktigt bra för samhället att staten skapade grogrund för internationella (svenska) jättar eller om man istället tanklöst ströp konkurrensen och försatte Sverige i ett beroende av några få storbolag medan vi gick miste om ett myller av företag i olika storlekar.

[2] EU-länderna har två år på sig att införa de nya reglerna i nationell lag. Andra glada nyheter på området är att det ska bli enkelt att ta sociala hänsyn och miljöhänsyn vid upphandling, istället för att som idag, behöva se framförallt till lägsta pris.

Valårets svåra fråga

När det gäller övervakning kan vi sammanfatta det med att

alla övervakar alla

Frivilligt berättar vi var vi är, vad vi äter till frukost och hur vi tänker spendera kvällen. Vi bekänner depressioner och förlovningar på Facebook. Det finns appar som berättar för oss om vi sovit bra eller dåligt, som berättar att vi cyklat 2,3 kilometer fast vi inte gjort det.

Ofrivilligt sprider vi digitala avtryck när vi handlar eller tar ut pengar. Vi sparar texter och lägger ut möteskalendrar i ”molnet” så att det blir lättare för Höga Vederbörande att samla data om våra förehavanden.

Allt detta pekar åt samma håll: Vi sprider alla information om oss själva därför att det ger oss egen nytta. Vi betalar priset av att bli synliga för makten därför att vi har stora fördelar av de öppna informationsflödena.

Vad som är privat och vad som är personligt flyter ihop till något vi offentliggör.

Vi gör också det rimliga antagandet att det stora informationsflödet egentligen försvårar för makten att skapa sig en riktig bild av vad just vi sysslar med. Information är en sak, kunskap en annan.  Ju fler informationsbitar vi pumpar in i det globala nätverket, desto svårare blir det för någon enskild aktör att följa vad just jag gör. Såvitt jag inte på något sätt är misstänkt. Och även då ger den nya tekniken många möjligheter att dölja sig i bruset.

Slutsatsen är således att om vi alla är övervakade så ökar det möjligheten för just mig att inte vara övervakad.

Kanske är det just den känslan som också gjort att vi accepterar övervakningen, trots att makthavarna ljuger för oss om sitt datainsamlande. Och delar informationen med Imperiet. De som protesterar är trots det en minoritet. Den breda allmänheten lallar på med känslan av att den som inte gör något fel inte har något att frukta. Men noterar samtidigt att Makten smyger sig på oss utan att berätta vad de gör.

Vi anpassar oss till en värld där ingen går att lita på, men räknar samtidigt med att de flesta ska fortsätta att bete sig rätt hyggligt.

Den andra tydliga trenden har varit tiggeriet. Det har varit det givna festförstörarämnet på middagar det senaste halvåret. Folk är förtvivlade över att behöva se fattigdomen i ögonen och famlar efter att få tips om hur de ska hantera sina skuldkänslor.

Några önskar att alla tiggare som kommer hit omedelbart får flytta in i en av kommunens akutlägenheter och starta ett nytt liv på skattebetalarnas bekostnad. Andra vill kasta ut dem med huvudet före eller åtminstone förbjuda tiggeri. Eller rent av lagstifta mot att ge tiggare pengar.

För det första, det har alltid funnits luffare. Det är en liten parentes på 1900-talet när denna grupp absorberades, men annars har det alltid funnits landstrykare, tavringar, resande, lösdrivare, utstötta, utmarksbor och liknande. Nu har vi genom migrationen och globaliseringen återgått till det normala. Och middagsbjudningarna fungerar som en del av en lärprocess. En slags återerinring.

För det andra är luffarnas återkomst en påminnelse om vad ”klyftor” egentligen är. I den svenska politiska debatten har ofta ”klyfta” varit synonymt med ”skillnader”, men det är faktiskt inte riktigt samma sak. En klyfta är en ravin som skiljer människors faktiska möjligheter åt, en skillnad säger bara att någon annan har det lite bättre. Klyftan är ett kvalitativt begrepp, skillnad ett kvantitativt.

Det intressanta med övervakningen och tiggeriet är att den ena trenden sprider en misstänksamhet mot staten, medan tiggeriet gynnar tanken på att staten bör ingripa. I det ena fallet skaffar vi oss en allmän skepsis till hur staten och andra aktörer beter sig. I det andra fallet tycker vi att ”någon” borde göra något. Och denna ”någon” är den övervakande staten. Slutresultatet blir sannolikt att vi kommer att öka vår skepsis mot denna stat, som klarar av att samla in data om oss (tillsammans med Imperiet) men inte förmår att rensa gatorna från luffarna.

Här bildas onekligen ett visst politiskt vakum som vi får se hur partierna närmar sig denna svåra fråga under valåret 2014.

”Hellre en enkel lösning än en som fungerar”

Jag förstod det aldrig då, varför pappa blev upprörd när våra bekanta stolt berättade att de hade fadderbarn (alltid i Afrika eller Asien). Det var uppenbart att det var två världar som krockade. Den ena, representerad av de som hade fadderbarn, verkade mysig och människovänlig. De berättade ofta att de brevväxlade med dem de hjälpte, om hur tacksamma deras skyddslingar var, och hur fint det var att kunna hjälpa dessa stackars fattiga människor. Det var uppenbart att de fick en egoboost av sin altruistiska gärning. Den andra sidan, representerad av pappas frustrerade och oresonliga utbrott, var både obehaglig och svårbegriplig. Samtidigt anade jag att pappas irritation uttryckte något mer än missriktad livsångest.

Många år senare råkade jag på begreppet strukturellt våld. Det handlar om våld som inte syns. Hans Rosling berättar i sin föreläsning på TED om hur Mauritius klarat sig mycket bättre än resten av Afrika. Här fanns inte samma fattigdom och svält. Rosling antyder att det har att göra med att man inte hade samma handelshinder mot Europa som resten av Afrika hade. De kunde sälja sitt socker på samma villkor som alla andra. Många afrikanska länder hindrades att sälja bland annat socker och textil till oss när de som mest hade behövt ett fungerande inhemskt näringsliv. Här hemma såg vi armodet i Biafra, en bild som ofta fick gälla för hela Afrika och klädinsamlingarna frodades. Ödet är inte utan ironi visar det sig, när vi i vår blinda välvilja ger dödsstöten åt den lokala textilindustrin; först stryper vi syret till branschen med våra tullar och sedan slår vi undan fötterna på den genom att skeppa gratis kläder till deras kunder. Nu blev pappas frustrerade utbrott begripliga. Inte nog med att vi beter oss illa. I vår självgoda blindhet har vi dessutom mage att slå oss för bröstet när vi tar av smulorna från vårt bord och hjälper något enskilt offer för vår framfart. Det blev för mycket för pappa.

Idag är denna beskrivning förhoppningsvis allmängods och en del av den postkoloniala kritiken. Men den mekanism som ligger bakom det strukturella våldet har inte försvunnit. Oförmågan att se komplexa samband bottnar i vår hjärnas anatomi. Vi tycks inte rustade att göra de bedömningar som krävs för att undvika att gräva vår egen grav.

I filmen WarGames från 1983 konstaterar datorn Joshua efter att ha simulerat alla möjliga utfall av ett kärnvapenkrig: – ”Strange game. The only winning move is not to play”. Joshua spelar först luffarschack mot sig själv och upptäcker att det finns spel där den som börjar spelet alltid vinner. Han upptäcker sedan att det finns spel, där alla som deltar är förlorare. Den sortens spel kännetecknas av en hög grad av komplexitet, eftersom deltagarna annars enkelt skulle kunna förutsäga utgången och låta bli att delta.

Jag påstår att det som utmärker vår situation idag, är en ökad komplexitet i ett spel där vi alla riskerar att bli förlorare. Vi kan inte längre på ett enkelt sätt förutsäga vad det vi gör får för konsekvenser. Den enkla logik som gällde för jägar- samlarsamhället – samla mat idag, annars dör du i morgon – gäller helt enkelt inte längre. Maten ersattes med pengar, som ersattes med siffror i en databas.

(Och vi är väl eniga om att det totalt sett inte råder någon brist på mat i världen, utan att det är en (fördelnings)politisk fråga? )

Ett par saker sammanfaller och gör situationen särskilt besvärlig för oss. Dels har det ökade ömsesidiga beroendet, det som populärt kallas globalisering, inneburit en ökad komplexitet. Fördelen är en högteknologisk och specialiserad värld där information flödar fritt. Det kunde gå att hantera men sammanfaller olyckligtvis med vår oförmåga att hantera komplexa system. Kahneman (2013) beskriver detta väl i sin bok Tänka, snabbt och långsamt. Han redogör för ett antal mekanismer som snedvrider våra bedömningar. Bland annat tar han upp fenomenet prajming vilket i korthet innebär att omedvetna associationer styr oss. Om du är som de flesta andra associerar också du ”sol, blå, himmel, värme” till ”8,1,22”[1]. Men det har visat sig att prajming även påverkar vårt beteende. Vilket leder oss till nästa svårighet, valet av styrsystem: pengar. ”Det genomgående temat i resultaten är att tanken på pengar prajmar för individualism: en motvilja mot att befatta sig med andra, att vara beroende av andra eller att acceptera krav från andra. ” (a.a. s.65).

Vi befolkar en komplex värld som ropar efter omsorg, efter helhetsperspektiv, men som är styrd genom ett system som prajmar oss att inte se längre än näsan räcker.

Samtidigt har vi en hjärna som gör sitt bästa för att dölja hela situationen för oss och istället föreslå överslagshandlingar som att skaffa sig ett fadderbarn. ”Etisk nerdrogning ingår i ett paketavtal tillsammans med rent samvete och moralisk blindhet” skriver Bauman i Flytande rädsla (s. 104).

Vår slogan tycks vara ”hellre en enkel lösning, än en som fungerar!” och vår strategi att lägga ansvaret på den enskilda individen. Det är upp till var och en av oss att källsortera, värna om miljön, tänka på vår pension och resa klimatsmart. Det är en omöjlig uppgift och gör om något situationen än värre, eftersom det flyttar vår uppmärksamhet från den nivå där problemen kan hanteras (den systemiska) till en nivå där vi är hjälplösa (den individuella). Bauman lånar sedan Arendts röst och varnar ”för att vi jordvarelser som gör anspråk på kosmisk betydelse inom kort kommer att bli oförmögna att förstå och artikulera de ting vi är i stånd att göra.” (a.a. s. 106) Arendt skriver detta för mer än 50 år sedan och det råder väl ingen tvekan om att vi redan har nått den punkten.

Boken avslutas med ett skrämmande konstaterande och en förhoppning:
”Det kommande århundradet kan mycket väl bli en tid för den slutgiltiga katastrofen. Eller det kan bli en tid när en ny pakt mellan de intellektuella och folket – nu med innebörden av mänskligheten som helhet – förhandlas fram och förverkligas. Låt oss hoppas att valet mellan dessa båda framtider fortfarande är vårt.” (a.a. s. 203)

Ja, låt oss hoppas och tro det. Bauman menar att ”… det första stegets avgörande betydelse inte [kan] förnekas – blottläggningen av det komplexa nätverk av orsakslänkar mellan de enskilda individernas plågor och kollektivt skapade villkor.” Men han skriver också:

Ett ögonblicks reflektion kommer emellertid att visa att medvetandegörandet av mekanismer som gör livet smärtsamt eller till och med outhärdligt inte betyder att de redan neutraliserats; att motsägelserna dras fram i ljuset betyder inte att de upplöses.

Vad krävs för att vi ska mäkta med en sådan blottläggning? Lösningen är som jag ser det och som så ofta är fallet när det vi hanterar är komplext och tycks ha gott i baklås, paradoxal. Rädslan urholkar själen heter det och i det här fallet heter rädslan System 1 och själen System 2. Vi måste mitt i detta virrvarr av hotbilder (”Varje dag kom nya globala larm om dödsvirus, dödsvågor, dödsdroger, dödliga isberg, dödligt kött, dödliga vaccin, dödliga livsfarligheter och andra möjliga orsaker till hotande död.” Craig Brown, Guardian Weekend 2005-11-05 s. 73) återta vår sans, ta efter Torbjörn Fälldin och säga till oss själva som han en gång lär svarat en journalist:

Den frågan måste jag få tänka lite på.

Vi måste ge de som ska ta över efter oss – våra barn – en miljö som är fri ifrån den gnagande ångest som media profiterar på och som vi alla mer eller mindre har fallit offer för. Det är bara då, i ett avslappnat och nyfiket och nyktert tillstånd, som de nya lösningarna och kreativiteten kan få blomma. Kanske kan vi då, inte bara överleva utan börja leva.

Vad hände med landet lagom?

Sverige kallas populärt för ”landet lagom”, ”mellanmjölkens land” och andra mediokra beskrivningar där poängen är att alla i landet är sådär behagligt mittemellan i allt. Den uppfattningen har dock satts på prov och kanske rent av motbevisats senaste året/åren där det tycks ha blivit helt omöjligt att förhålla sig i mitten för många i vissa frågor. Sällan har jag sett att det like:ats och delats så intensivt som när Jonas Hassen Khemiri skrev ett brev till Beatrice Ask (under sitt första dygn rekommenderades artikeln över 100 000 gånger på facebook), eller när Borzoo Tavakoli gjorde det samma till Kent Ekeroth (vilken i dagsläget får nöja sig med runt 90 000 rekommendationer på facebook). Reaktionerna på det är alltid antingen eller, den ena extremen eller den andra. För den ena sidan är Borzoo och Hassen renodlade hjältar som vågade stå upp mot förtryck och rasism, något alla borde ta efter och något landets alla sverigedemokrater borde läsa och ta till sig, och på andra sidan stod landets alla sverigedemokrater och menade att Jonas minsann inte visste hur det var att vara svensk kvinna i mångkulturella Sverige där nu svenska kvinnans kamp för jämställdhet hotades av islam. Ingenstans såg man en kommentar från like:arna på Facebook som att; visst var väl budskapet bra, men är inte hela ”byta hud” grejen lite övertydlig och meningslös? Inte heller såg man någon på Avpixlat som tyckte att invandring är hemsk, men att Jonas nog kunde ha blivit lite orättvist behandlad kanske. Det var och är alltid det ena extrema eller det andra.

På samma sätt var det ingen som tyckte att Borzoo kanske la lite väl stor vikt vid att man skulle vara ekonomiskt framgångsrik för att räknas som en ”bra invandrare”, eller att det kanske är lite taktlöst av Jason Diakité att i sitt tacktal för fem i tolv-priset stolt visa upp ett pass medan papperslösa flyktingar jagas med blåslampa. Båda aktionerna är (antar jag) gjorda med hjärtat på rätta stället och för att man vill väl och tror på det man gör, men resten av befolkningen verkar helt ha tappat bort sin gråskala.

Beteendet kan ursäktas mer för SD:arna. Högergrupper har en stolt tradition av att förenkla, fördumma och koka ner saker till felaktig essens, men det är tråkigt att se att även de resterande 90% tycks nästan radikaliseras och sluta ifrågasätta saker så fort DN publicerar ett öppet brev.

Det är kul med brandtal och ögonblick som tycks väcka folk, förändra världen och starta något nytt, något bra. Men ”I have a dream”-tal görs inte på löpande band, det kommer inte ett nytt varje vecka lagom till söndagsbilagan. Om vi låtsas som att det vore så, att varje person som skriver en debattartikel är nästa Nelson Mandela är risken att det kritiska tänkandet, människors förmåga att själva komma fram till vad dom tycker i sakfrågor får ge vika för massproducerade klyschor som gör sig bra på t-shirts (jag tittar på dig ”Jag är Jason” tröjan).

Det vore betydligt enklare om världen vore helt svart-vit, och det vore tydligt vad som var rätt och fel, men det är den inte och därför är det lite extra farligt att låtsas som att den är det, och ännu farligare att bete sig som om att den vore det. Därför är min stora förhoppning för 2014 att vi alla blir, om än bara lite, mer nyanserade.

 

Etisk teknikmärkning

Människans utveckling och vår förmåga att kunna kommunicera allt snabbare mellan allt fler människor går hand i hand. Från de första piktogrambaserade språken till dagens mobiltelefoners möjlighet att nå och publicera information globalt har stegen varit många – och allt raskare. Vi ser redan skymten av framtidens konsumentprodukter på samma område, glasögon med förstärkt verklighet och även prototyper under testning där informationen läggs direkt på kontaktlinser.

Fler teknikområden som traditionellt inte varit konsumentinriktade rör sig nu ditåt. Quantified Self kallas en rörelse där man själv mäter sina biologiska värden och inte bara delar med sig av i sina sociala nätverk utan även kan analysera för att se hur man mår och därmed kunna söka läkarhjälp innan symptomen blir uppenbara. 3D-skrivare för hemmiljö gör det möjligt att inte bara själv dela med sig av ritningar för reservdelar till tvättmaskinen utan även hemutskrift av leksaker såväl som tidigare mycket dyra tand- och benproteser.

Vi ser en återgång till det decentraliserade och småskaliga samhälle som existerade innan den industriella revolutionen med dess fabriker och strikta uppdelning mellan vem man är på arbetet och vem man är på fritiden – med fix tid allokerad åt båda rollerna.

Marknadsekonomiska krafter är enkla. Konsumentelektronikindustrin, den som producerar resultatet av vår tekniska utveckling, vill ta fram rätt produkt i rätt tid för att kunna sälja och göra vinst på innan konkurrenterna hunnit ifatt. För några årtionden sedan kunde detta göras i skydd av ett patent, med en sedan år tillbaka planerad produktkatalog och med god tid att upptäcka förändringar i konsumentbeteende och införlivande av nya tekniska uppfinningar.

Den tekniska utvecklingen accelererar över tid. Som en funktion av att vi kan kommunicera allt snabbare mellan allt fler har även våra tekniska framsteg ökat i hastighet. Det händer mer utveckling idag på kortare tid än någonsin förut – och det har börjat märkas hos konsumentelektronikföretagen. I de produktplaner man gör måste man nu räkna med s.k disruptiva förändringar, framsteg som inte går att förutse, händer under den tid man räknat med att sälja en viss produkt. Ett bra exempel är när våra traditionella mobiltelefoner mycket snabbt ersattes av en annan kategori – de smarta Internetmobilerna som i allt mindre utsträckning används för att föra röstbaserade samtal genom.

I ett försök att möta den här trenden har allt fler företag vänt sig till sina egna kunder samt till konkurrenter för att distribuera inte bara utveckling utan även innovation över allt fler. När man inte vet varifrån nästa stora idé kommer behöver nätverket vara stort. Öppen källkod, öppen innovation, öppen publicering, öppna data.

Det är dock osäkert vem som egentligen får betalt, och hur. Det svenska spelundret, vår nya succéindustri som gärna lyfts fram, är möjligt tack vare att de oberoende spelutvecklarna finansieras av CSN-lån samt vårt sociala skyddsnät under tiden de testar sig fram tills de hittar vad som fungerar.

Industrisamhällets slut med återgången till en decentraliserad, konsumentinriktad och innovationsuppmuntrande miljö innebär sannolikt även ett disruptivt skifte i den bild vi har av vad som är ett jobb, ett yrke och en karriär. Det är inte längre möjligt att utbilda sig en gång och sysselsätta sig med en sak för resten av arbetslivet. När vi alla är involverade i kommunikationen, innovationen och gränserna mellan arbetstid och fritid suddas ut kommer även samhällets definition av hur man bidrar att förändras.

Det finns idag varumärkning inom ekologisk odling och hållbar utveckling. Vi behöver sannolikt något liknande för etiskt teknikanvändande. Hur kan vi påverka de positiva teknikskiften vi ser i en människovänlig riktning – ekonomiskt såväl som med möjliggörande lagstöd?

Om kapitalism och journalism

Någon har sagt att kapitalism är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för demokrati. Kanske är det tvärtom.

I mina gamla böcker från Handelshögskolan läste man om en viktig förutsättning för en hälsosam och fungerande kapitalism – en fri tillgång till information – så att en sund konkurrens kan upprätthållas och ge medborgarna god kvalitet och bra priser – och en rimlig intjäning till kapitalisten själv. Fri tillgång till information kräver i sin tur en fri press.

Så viktig är pressfriheten att alla medlemmar i EU har skrivit in ett skydd för det fria ordet i sina grundlagar. Tryckfriheten är en del av de mänskliga rättigheterna. Hur står det till med den fria pressen, den som i lag fått rättskydd för att kunna granska samhällets makthavare utan risk för vedergällning? Hur sköter journalisterna sitt samhällsuppdrag?

På ytan är allt fint. Men den stora frågan är hur våra ”ladies and gentlemen of the press” använder sig av den förmånsställning folket givit dem i demokratins namn?

Det finns många gedigna företrädare för skrået som står upp för medborgarnas högt ställda krav. Er fortsätter vi att hedra varje dag vi läser, lyssnar på eller beskådar era alster och vi får inte glömma att ge er vår uppskattning. Ni vet att det är läsarna som betalar era löner – inte samhället, inte mediaägarna, inte annonsörerna – utan alla vi som genom att köpa, beskåda och läsa era alster gör media intressanta för annonsörer och lönsamma för mediaägaren.

Detta är en reflektion som rör de mindre eftertänksamma journalisterna. Har ni verkligen funderat på vem som är er uppdragsgivare?

Visst vet ni innerst inne att vi aldrig glömmer när ni går andras ärenden och okritiskt, och utan att ange källan, vidarebefordrar pressmeddelande. Som ni vet är er uppgift är att granska och kritisk pröva allt – jag upprepar allt – så att vi läsare slipper tvivla på de uppgifter som förmedlas via er av personer eller företag, ibland med grumliga motiv. Hänvisar ni alltid till källan när det är befogat så att vi kan verifiera om det är fakta eller åsikter som vi får oss till livs. Låter ni bli överdrifter och sensationsmakeri?

Finns det någon på redaktionerna som har ställt sig frågan om vi läsare/tittare/lyssnare verkligen vill ha ett utökat utrymme för inlägg som skall skapa debatt till förmån för särintressen. Borde inte dessa voluminösa drapor i ärlighetens namn förses med ursprungsbeteckning – är det inte väsentlig information att inlägget är skrivet av PR byrån XX på uppdrag av organisationen Y. Vi vill själva kunna bedöma trovärdigheten i inläggen och inte luras att tro att de är journalistiska produkter.

Har ni klart för er att vi anser det ett skrattretande bevis på lathet (eller feghet) att journalister intervjuar journalister i stället för att tala med dem som var med på riktigt. Ni kommer inte undan med att skylla på att era journalistkamrater är så mycket duktigare på att besvara frågor, speciellt när de är tillrättalagda. Vi vill komma närmare det genuina och slippa det regisserade. Att förmedla information och granska skeenden är inte samma uppgift som att skapa underhållning.

Nog är det bekant för er journalister att vi nogsamt observerar, och lägger på minnet, när ni i intervjuer avstår från att följa upp med väsentliga motfrågor – till och med när överheten lämnar öppet mål. Varför fattar inte alla att vi läsare kräver att ni sköter granskningsuppgiften med integritet och inte räds att makten ibland subtilt hotar med att inte ställa upp för sådana journalister som anses besvärliga. Det verkar som om somliga av er är mer angelägna om vårda ert varumärke hos överheten än hos läsarna. Det gäller visst att bli inbjuden till de rätta mötena. Det är löjligt att inbilla sig att en journalist kan granska makten genom att sitta i knäet på makthavaren.

Den verksamma ingrediensen i den goda kapitalismen är det som ger medborgarna makt. Att rösta med fötterna. Genom sina val utövar kunderna sin makt över marknadens aktörer och försöker sortera bort det som är oseriöst och mindre värt. Den stora frågan till er journalister är hur ni bistår i den processen. Skall ni hjälpa en norsk prinsessa att sälja en bok om hur änglar styr våra liv? Är det väsentligt att lyfta fram på nyhetsplats årets julklapp sex veckor före jul. Ni har inte fått förtroende under vår grundlag för att skapa tvivelaktig underhållning – det finns andra som skall syssla med det.

Så hur ser framtidens journalistiska uppdrag ut – åtminstone för den närmaste framtiden? Vi har fortsatt behov av en fri press som både vill och förmår granska det kapitalistiska systemet. Hur skall ni manövrera i det nya landskapet av social media?

När allt i våra marknader fragmenteras i en allt snabbare takt blir det allt svårare att som medborgare få en överblick av det som är relevant. Vi har svårt att välja klokt i brist på trovärdig och lättillgänglig information. Hur skall vi hitta fram till det som är bäst för oss. Vi behöver mer än Råd och Rön, vi behöver hjälp av en journalistkår med hederskänsla.

Det sägs att kirurger begraver sina misstag och arkitekter planterar vildvin kring de misslyckade husen. Vad gör journalisterna? I nästan alla verksamheter ses det som en styrka, något som skapar förtroende, att vidgå sina misstag. Är det bara Göran Lambert och den mindre professionella delen av journalistkåren som besväras av att stå upp och erkänna det som kan ha blivit fel.  Båda domare och journalister skall granska och söka sanningen. Inget annat. Deras egna åsikter kan de spara till det privata umgänget.

Så vad har allt detta med kapitalism att göra?

Kapitalismen är en nödvändig förutsättning för demokrati sade vi initialt. Vi kan inte tänka oss ett samhälle i vilket journalisten kan undvaras. Och ändå verkar det finnas färre yrkeskunniga och yrkesetiska skribenter per capita, och fler och fler klickgenerande, rubriksättande och sensationsskapande personer i media. Hur kan vi återskapa en marknad där det är lönsamt att hedra journalisthantverket. Där mediabolagen kan finna lönsamhet utan att behöva prostituera sig och sina medarbetare.

Vi behöver göra vad vi kan för att den tredje statsmakten skall vara tillräckligt rustad för att försvara demokratins krav på det fria ordet. Vi behöver alla en yrkesskicklig och orädd journalistkår som inte fuskar eller tar genvägar.

Dragkamp med räntan som slagpåse

Det var en tid – för inte så länge sedan – när den svenska räntan sattes efter näringslivets behov och då mer exakt, exportindustrins. En ränta högre än omvärlden dög inte, det gjorde den svenska kronan stark och våra exportvaror dyra. I ett litet och väldigt öppet land som Sverige rör det sig om 60-70 procent av inkomsterna som annars sätts på spel.

Detta gäller inte riktigt längre. Vi lever i en förändrad omgivning där Riksbanken har vunnit självständighet och Riksbankens direktion kan välja en annan tolkning av vad som bäst tjänar svensk ekonomis intressen.
Detta har det senaste året lett till en dragkamp som utspelat sig inför öppen ridå mellan tunga aktörer i Sverige.

På ena sidan har vi sett finansministern, tidvis understödd av exportindustrin, Finansinspektionen och det tunga gardet av nationalekonomer som Lars E O Svensson, Lars Calmfors och Harry Flam. På andra sidan har stått riksbankschef Stefan Ingves, understödd  av, om någon, ECB och IMF.

I bakgrunden lurar EMU. Sverige valde 2003 att stå utanför euron men slipper inte undan påverkan.
Det starkaste argumentet för att säga nej, var att svensk självständighet skulle bevaras. Räntan skulle sättas efter svenska behov, inte underkastas behoven i europeiska ekonomier.

Plötsliga externa, ekonomiska chocker skulle kunna mötas med svensk medicin.

I realiteten har det svenska behovet visat sig som regel sammanfalla med de europeiska. Sedan 1970-talet har svensk ränta som en skugga följt först den tyska och sedan eurons ränta – kurvorna dansar i tydlig takt. Inte ens den extrema chock som Sverige utstod i början av 1990-talet med fastighetsbubbla och efterföljande kris gjorde att kurvorna avvek mer än under en kort period, visar ekonomerna J James Reade och Ulrich Voltz.

Att räntorna följer varandra beror inte på någon extrem anpassningsvilja i Riksbanken. Det beror på det kända faktumet att svensk ekonomi är tätt sammanvävd med den europeiska. Marknaderna förväntar sig därför en svensk anpassning av styrräntan så snart ECB justerat sin styrränta.

Sedan mars i år har den anpassningen dock inte kommit. Riksbankschef Stefan Ingves har ansett att risken för en svensk bostadsbubbla överskuggat exportens behov av en följsam ränta. Sänkt ränta – har Ingves resonerat – betyder att svenskarna bara fortsätter att skuldsätta sig. När bubblan väl spricker, blir det med ett brak som välter hela den svenska ekonomin.

Där har vi dramat. Export eller bubbla, vad ska åtgärdas?

I ena ringhörnan har vi alltså Stefan Ingves. Han kan det här med bostadsbubblor. Han arbetade på Riksbankens avdelning för finansstabilitet under 1990-talet när den svenska fastighetsbubblan sprack och störtade oss ner i år av djup depression.

Han arbetade därefter på IMF med just bubblor av olika slag, reste bland annat runt i Asien och såg de skrämmande effekterna av sådana. De senaste åren har han som riksbankschef ingått i ECB:s direktion och på nära hand sett vad bostadsbubblor gjort med europeisk ekonomi.

Stefan Ingves har onekligen en poäng. Svenska hushåll är mer skuldsatta än de flesta folk i Europa (bara danskarna lånar mer). Vi är upplånade till 168 procent av vår disponibla inkomst.
Varningar har därför kommit från (i flera år) EU-kommissionen, IMF, OECD och Commerzbank. Sverige har uppmanats att införa bolånetak, att avskaffa ränteavdragen eller att hitta andra sätt att minska låneviljan.

I andra ringhörnan har vi en stridbar finansminister. Anders Borg har njutit i flera år av att Sverige klarade sig undan det värsta av den internationella krisen. Han har inte generat sig för att upplysa européerna att de har gjort det mesta fel.
Den kritik som kommit från EU-kommissionen, IMF och de andra över den svenska skuldsättningen har Borg viftat bort.
Jämfört med den övriga världens tillstånd ter sig svenska bolån onekligen som en världslig sak.

För finansministern förefaller istället exportindustrins problem och den uteblivna nystarten av svensk ekonomi som mycket större problem.
Anders Borg har ett riksdagsval som närmar sig.Varje dag tvingas han diskutera hög arbetslöshet med oppositionen, väl vetande att svenska väljare tenderar att rösta på den som räddar jobben.
Finansministern vill verkligen inte krympa hushållens/väljarnas konsumtion året före ett val.
Något oväntat väljer då riksbankschef  Stefan Ingves valt att ta på sig detta ansvar genom att inte sänka räntan.

Två ledamöter i riksbankens direktion har varit öppet oeniga med Ingves. Den gamle räven till nationalekonom Lars E O Svensson har bedrivit krypskytte mot den valda politiken både innanför och utanför styrelserummet. I april lämnade han direktionen innan han nesligt nekades en förlängning av sitt mandat men agerar desto hetsigare utanför.
Lars E O Svensson är långt ifrån ensam. Exportindustrin, tidningarnas ledare och svenska nationalekonomer på löpande band har under sommaren och hösten krävt en sänkt ränta.
Till och med finansmniister Borg har gjort sin åsikt känd om räntans nivå liksom om Riksbankens agerande trots att en finansminister inte längre får göra så, i dessa tider av självständiga centralbanker.

Dragkampen mellan Ingves och Borg påverkas av att Sverige bryter (sedan 1998 mer exakt) mot EU:s fördrag när det gäller riksbankens självständighet.
Framförallt saknar Riksbanken en oberoende rätt att låna upp så mycket reservkapital man vill, man måste först fråga Riksgälden (och därmed indirekt finansministern). ECB påpekade detta redan 2008 men släppte sedan frågan för att ägna sig åt finanskrisen i Europa istället.

Medveten om EMU-överträdelsen satte Borg förra året en ensamutredare – ekonomiprofessor Harry Flam – att utreda Riksbankens självständighet. Flam landade i åsikten (uppmanad därtill av Borg, enligt honom själv) att Riksbanken borde styras mer demokratiskt. Riksdagen borde kunna avgöra mer, t ex upplåningsnivå.
Innan utredningen ens hunnit presenteras, vände sig Riksbanken överraskande till Riksgälden med ett krav att få låna upp och kunna hålla mer än dubbla den aktuella nivån av valutareserver, totalt 400 mdr kronor. Kapitalet skulle användas i händelse av en bolånekris.

Finansministern rasade – offentligt – men satt i en rävsax. Just på den här punkten hade ECB tydligt krävt frihet för Riksbanken. Stefan Ingves fick sitt förstärkta kapital och en vanmäktig Anders Borg fick se svensk statsskuld i ett slag växa med 10 procent.
Utredaren Flam grep i sin ilska pennan för att anklaga båda parter för hemliga uppgörelser och Riksbanken för att vara ”en stat i staten”.

I augusti tog  Anders Borg ett steg i Ingves´ riktning genom att inrätta en särskild makrotillsyn över ekonomin som t ex ska hålla ögonen på växande bolån. Uppgiften gick emellertid inte till Riksbanken utan till Finansinspektionen, en institution som ännu inte visat sig särskilt tuff mot någon och som Ingves inte har stort förtroende för.
Ingves lät envist räntan ligga kvar på 1 procent.

Anders Borg lovade då vagt att göra ”något mer” åt bolånerisken utan att gå in på hur eller när.
I november sänkte ECB räntan igen, nu till låga 0,25 procent och  SCB konstaterade ungefär samtidigt att Sverige officieltt är i recession – BNP har krympt i två på varandra följande kvartal.

För Stefan Ingves blev det nära nog  omöjligt att hålla stånd mot en kompakt svensk kritik som troligen fått resten av hans direktionen att svaja. I mitten av december kom till slut en svensk räntesänkning men bara med låga 0,25 procentenheter.
Exportföretagen och kommentatorerna ansåg sänkningen komma för sent och vara för liten för att vara till någon glädje. Den snabba svenska uppgång som Anders Borg hoppats på ser inte ut att bli resultatet.

Gjorde Ingves fel som agerade för finansstabilitet trots att det rent formellt inte är Riksbankens uppgift?
Formellt, ja.
Möjligen var han inspirerad av ECB som agerade på samma sätt under eurokrisen och har fått mycket beröm för det. Den europeiska centralbanken grep in på de sätt som stod till buds när politikerna inte förmådde bromsa krisens värsta effekter och överskred – eventuellt – sitt mandat.

Är striden på svensk botten härmed över? Knappast.
Under det dramatiska spelet i höst ligger en maktförskjutning mellan svenska finansiella aktörer, vilken grundar sig i Sveriges förhållande till EMU och euron.

Å ena sidan valde vi att stå utanför euron för att behålla fullständig penningpolitisk självständighet.
Å andra sidan följer vi den europeiska centralbanken därför att vårt exportorienterade näringsliv logiskt nog inte är det minsta självständigt utan tvärtom utgör en integrerad del av ett europeiskt näringsliv.

Och så är då Sverige alltså bundet i EU-fördraget att ha en fullständigt självständig riksbank. Finansministern har strikt taget inte rätt att ens andas synpunkter på hur centralbanken agerar.

Kort sagt, Sverige sa nej till euron men hänger ändå på staketet mellan euron och kronan. Och det är en position som uppenbarligen gör ont i våra finanspolitiska makthavare.

Anonymitet och hållbarhet kan aldrig samexistera

Ett hållbart samhälle kan självklart definieras på många sätt. Den, sedan trettio år tillbaka, vanligaste beskrivningen är att det handlar om ett samhälle som är uthålligt i ekonomiskt, ekologiskt och socialt hänseende. Vi kan alltså tala om tre sektorer som var och en för sig måste vara balanserade.

Begreppet ”balans” är lättast att förstå, och oftast definierat, i det ekonomiska klimatet. Vi får helt enkelt inte förbruka mer resurser än vad vi tillför. Tydligast är detta resonemang när det gäller energi. Förnyelsebara energiresurser tillåter oss att värma våra hus, resa och transportera varor utan att tulla på balansräkningen. Vi är alltså lika ”rika” när vi lämnar året som vi var i januari. Vi kan, i just det här avseendet, fortsätta hur länge som helst. När vi däremot förbrukar energi som är bundet i fossila bränslen – eller när vi gräver upp mineraler ur marken och sedan använder dem på ett sätt som inte går att återställa – så är det inte hållbart. Med det menar vi att balansräkningen är förändrad/försämrad vid årets slut. Det går i princip att räkna ut vid vilket år vi når vägs ände.

På samma sätt är det med den ekologiska och den sociala balansräkningen. Även om vi är lite mer ovana vid terminologin så går det att förstå vad ekologisk respektive social hållbarhet betyder. I båda avseendena är det helt enkelt ett sätt att fastställa att vi, när vi lämnar året, inte är i ett permanent sämre läge än när vi kom in i det.

Hur uppnår man detta? Det finns tre grundläggande koncept som vi arbetar utifrån.

Det första är klimatmodellen. Om du tittar ut genom ditt fönster så ser du dagens väder. Genomsnittet, eller om man så vill summan, av allt väder utgör ett klimat. Klimatet är en sorts övergripande beskrivning av väder, från ett stilla duggregn till årstidernas växlingar. Vi har ett klimat i Sverige och ett annat i Sydamerika. På samma sätt är det meningsfullt att tala om ett ekonomiskt klimat som omfattar allt – från det enkla köpet av en glass i kiosken till statens totala skatteuppbörd. Det finns ett ekologiskt klimat och det finns ett socialt klimat. I klimatmodellen ingår också föreställningen om att små saker påverkar och skapar stora saker – även om sambanden ibland är svåra eller omöjliga att fastställa. Den totala samhällsekonomin påverkas av enskilda människors konsumtion och produktion. Den ekologiska balansen påverkas av enskilda människors belastning på miljön och den sociala balanser påverkas av enskilda människors insatser för att förändra det sociala klimatet.

Det andra är mikrobalans. Den som vill kompensera t ex bilismens negativa effekter på ekologin kan välja en av två vägar. Den första är att på makronivå försöka skapa strukturer som motverkar de negativa konsekvenser vi oroar oss för. Om t ex privatbilism orsakar utsläpp av koldioxid så kan man, på nationell eller internationell nivå genomföra någon form av kompensatorisk insats. Kanske binda stora mängder CO2 i planteringar eller försöka pumpa ner CO2 i tomma gruvhål. Den andra vägen är att se till att varje individ som kör tio kilometer belastas med den kostnad som bilkörningen innebär för samhället. Detta kan man göra genom att lagstifta om snålare motorer eller genom att lägga dryga skatter på drivmedel. Gör man det rätt har man skapat en balans i det lilla och därmed också i det stora systemet. Fördelen med mikrobalansering är dels att man inte behöver oroa sig för volymförändringar och dels att man ju påverkar människors små beslut. En skatt riktad direkt mot bilkörning kan användas för att kompensera nackdelarna. Men den kommer ju också att minska antalet körda kilometer.

Har man balanserat varje körd kilometer har man dessutom balanserat hela landets bilkörning oavsett hur stor eller liten den är. Detta är naturligtvis aldrig möjligt fullt ut men det betraktas som mer realistiskt än att på nationell nivå försöka balansera miljoner individers enskilda beslut. Så långt möjligt bör alltså individens påverkan på de balanserade systemen få konsekvenser för just den individen. Utifrån samma resonemang bör den som jobbar mycket få lite mer betalt än den som jobbar lite o s v. Deras positiva bidrag till det ekonomiska klimatet resulterar i positiv individuell feedback.

Det tredje konceptet är spårbarhet. För att kunna förstå klimatet, och för att kunna skapa rimliga feedbacksystem måste alla bidrag till de tre processerna kunna spåras till sin källa. Vi måste i princip veta vilken ekonomisk insats som bidragit till förändringen i BNP. Vi måste veta vilka aktiviteter som bidragit till förändringen i ekosystemet och vi måste veta vilka sociala aktiviteter som bidragit till förändringar i det sociala klimatet. I samma stund som vi föreställer oss ett hållbart samhälle börjar jakten på spårbarhet. Vi behöver faktiskt veta från vilken gris fläskkotletten kommer, i vilken fabrik t-shirten är sydd och vilket företag som ligger bakom kaffeodlingen.

Varje post i nationens balansräkning skall kunna förstås genom att vi följer den till källan. Varje förändring i biotopen i Amazonas måste kunna förklaras med små och lokala aktiviteter och varje klimatskifte i vårt sociala klimat måste kunna härledas från enskilda sociala aktiviteter. Det är här som den filosofiska, men också verkliga, konflikten uppstår.

När det gäller det ekonomiska klimatet förstår vi omedelbart att vi aldrig kan nå hållbarhet så länge det finns en stor, svart, identitetslös och odefinierad ekonomisk verksamhet som påverkar samhällsekonomin. De som ägnar sig åt svart ekonomi gör det för att få intäkter och slippa kostnader. De parasiterar på resten – dessutom innebär deras verksamhet att den ”vita” ekonomin måste överbelastas med kostnader för att samhället, totalt sett, skall balanseras. Förmodligen lyckas vi ändå inte om vi inte identifierar och avanonymiserar merparten av alla ekonomiska transaktioner. Meningen är alltså inte att stigmatisera eller offentligt hänga ut de som förbrukar mycket resurser. Det är inte intressant. Däremot måste vi se till att den som faktiskt förbrukar ekonomiska tillgångar belastas med en relevant kostnad. Annars får alla andra betala.

När det gäller det ekologiska klimatet förstår vi omedelbart att vi aldrig kan nå hållbarhet så länge anonyma och identitetslösa aktörer kan tillåtas att förbruka ekoresurser – men utan att vi belastar dem med motsvarande ekologiska kostnader. Okända fabriker, oidentifierade bilar och namnlösa jordbruksexploatörer förbrukar så mycket resuser – och med så stor obalans – att det är nästan hopplöst att nå hållbarhet genom att försöka överbalansera de ”vita” aktörerna. Vi kommer förmodligen inte att klara det om vi inte gör merparten av alla ekotransaktioner identifierbara och spårbara.

När det gäller det sociala klimatet är frågan märkligt nog ännu osynlig. Det sociala klimatet påverkas av mikroaktiviteter. De här aktiviteterna är ibland öppna, spårbara och synliga. Men ofta är de anonyma, omöjliga att uppskatta och helt utan mikrobalansering. Det är alltså möjligt att belasta och försämra det sociala klimatet utan att överhuvudtaget drabbas av några kostnader eller någon tydlig feedback. Om vi menar allvar med social hållbarhet måste vi förstå att den som förbrukar ekonomiska resurser, den som belastar ekosystemet och den som försämrar det sociala klimatet måste kunna identifieras. Inte för att det är moraliskt eller socialt rättvist utan därför att ett hållbart socialt samhälle kräver att mikroaktiviteter belastas med mikrokostnader också inom det området.

  • Den som förbrukar en tusenlapp skall vara fattigare när dagen är slut.
  • Den som släpper ut hundra kilo CO2 skall omedelbart bära sin del av kostnaden för att återställa atmosfären.
  • Den som försämrar det sociala klimatet måste drabbas av sin beskärda del av just den försämringen.

Därför kräver ett hållbart samhälle att rätten till anonyma utsläpp försvinner. Oavsett om det är stöld ur kollekthåven, bilar utan katalysator eller kommentarer till en tidningsartikel.

Är det skolan det är fel på – eller handlar det om något annat?

Skolan är ett hett ämne att debattera och kommer att vara ännu hetare i valrörelsen. Gång på gång ställer man fel frågor – och då får man fel svar. Denna artikel avser att sammanfatta några av problemen i skoldebatten och i skolans utveckling. Det görs i form av flera påståenden:

Skolans roll i samhället är starkt överdriven. Visserligen kan förskolan och skolan vara ett räddningsplank för många barn och ungdomar utan stöd hemifrån. Jag hävdar dock att den ekonomiska politik, familjepolitik, bostadspolitik, migrationspolitik och mediepolitik som förs har större inverkan än skolans organisation och metodik för barnens framtid. Förbättringar kommer inte att ske om man inte i debatt och lagförslag ser skolan som en del av vad som i övrigt äger rum i samhället.

Frågan man borde ställa är vilka åtgärder som gagnar demokratiutvecklingen och medborgarnas möjligheter att vara aktiva medskapare av framtiden.

Detta är en viktigare fråga än hur skolan kan nå bättre måluppfyllelse.

Skolan lever just nu i skottlinjen mellan två perspektiv. Kunskapsskolan vars uppdrag är att fokusera på ämnenas innehåll. Skolans uppdrag nu är att att främja olika kompetenser som bidrar till möjligheten att vara en aktiv medborgare i vår demokrati. Skolans problem är en konsekvens att ett nytt socialt uppdrag.

Skolans problem är en konsekvens att ett nytt socialt uppdrag.  Beslutet för ca trettio år sedan att skolan skulle erbjuda heldagsbarnomsorg har starkt bidragit till en ny roll för skolan. Samtidigt flyttade fritidsverksamheten in i skolans lokaler. Samhället och skolan fick i uppdrag att ansvara för sådant som förr i tiden tillhörde familjens revir, till exempel frukost, barnpassning och fritidsaktiviteter såsom att lära sig åka skridskor eller skidor. Detta är en konsekvens av den ekonomiska politiken som innebär att båda föräldrarna ska arbeta, helst heltid, och att det anses vara normalt att barn ska finnas i stora grupper med jämnåriga under många fler timmar än tidigare. Konsekvensen är det som barnpsykologer kallar för jämnårigorientering som påstås bidra till psykisk ohälsa och koncentrationssvårigheter.

Frågan som borde ställas är hur samhället kan stötta föräldrarna i deras strävan att ge barn en grundläggande trygghet, något som institutioner aldrig till fullo kan ersätta.

Framtiden börjar inte i klassrummet som valkampanjer påstår. Framtiden börjar i hemmet.

Skolans aktörer förstår inte sitt uppdrag. I en kunskapsskola är uppdraget tydligt – att fokusera på ämnenas innehåll. När uppdraget blir mer socialt orienterat, förändras själva uppdraget till ”att främja olika kompetenser” som bidrar till möjligheten att vara en aktiv medborgare i vår demokrati. Skolan lever just nu i skottlinjen mellan dessa två perspektiv. Ämnet var det primära i den gamla skolan. I den nya skolan bör ämnet vara en ”metafor” – d v s lärarens verktyg för att främja analytiskt och kritiskt tänkande och stärka individens möjlighet att förstå och påverka sin omvärld. Det finns stora möjligheter i detta nya uppdrag och didaktik, t. ex. ”skarpa demokratiska projekt”, men dagens skolpolitiker och många av skolans andra aktörer agerar som om innehållet är viktigare än processen.

Processen, till exempel metakognition och kunskap om sin egen lär-och utvecklingsprocess, är viktigare än innehållet. Utan en förståelse för detta kommer det att råda förvirring kring uppdraget och definitionen av skolans resultat. Vi bör sluta definiera framgång som måluppfyllelse och rankning i internationella undersökningar. Framgång bör i stället relateras till demokratiutvecklingen.

Frågan som borde ställas är hur vi kan identifiera och vidareutveckla elevernas styrkor, talanger och kompetenser så att de kan bli aktiva och konstruktiva medborgare i vår demokrati.

Skolpolitiker agerar som om de hade kontroll på framtidens kompetenser och kunskaper vilket de inte har. I 170 år har äldre tjänstemän i Stockholm bestämt vad tio-åringar ska lära sig i matematik i Tomelilla i oktober under deras fjärde skolår. Med tillgång till nätet blir detta tillvägagångssätt plötsligt uppoch- nervänt. Som det har varit tidigare, har statsmakten bestämt VAD man ska lära sig, HUR man ska lära sig, VAR man ska lära sig, NÄR man ska lära sig, MED VEM man ska lära sig och AV VEM man ska lära sig. Tillgången till Internet innebär att elevernas makt över sitt lärande ökar dramatiskt och de vill kanske lära sig andra saker, på ett annat sätt, på en annan plats, på en annan tid, med andra personer och med experter de hittar runt om i världen, inte med sin vanliga lärare. Utan förståelse för denna förändring kommer skolan och dess aktörer att kämpa i kraftig motvind. Läraren bör i stället bli mentor, handledare, kvalitetssäkrare och processledare. Bra handledare blir viktigare än någonsin.

Frågan som borde ställas är hur vi kan skifta från yttre motivation (andra bestämmer vad, hur, när, o.s.v.) till inre motivation (hur eleven kan äga sitt eget kunskapssökande).

Utan en omdefiniering av uppdrag, roll och insikt i hur samhällsutvecklingen påverkar lärandet, kommer det inte ske någon utveckling mot ett lärande samhälle.

Frågan som borde ställas är hur vi skapar ett lärande samhälle, inte nödvändigtvis hur vi får fler elever att uppnå mål som andra har bestämt åt dem.

Baksidan av PISA oroar koreansk skola

Alltid i topp på internationella rankinglistor över elevernas kunskapsresultat. Men utbildningsundret i Sydkorea har en baksida. Skolungdomarna är hårt pressade och nu höjs varnande röster för att undervisningen inte främjar deras kreativitet.

Överlägset bäst i matematik, tvåa i läsförståelse och på fjärde plats i naturvetenskap. Sydkoreas skolelever gjorde rent hus när den nya PISA-undersökningen presenterades i tisdags.

Var tredje år utvärderar OECD de femtonåriga elevernas färdigheter i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Målet är att förbättra de pedagogiska metoderna och höja resultaten.

Medan svenska elever dalar på listorna och nu hamnar under OECD-snittet i alla de tre kategorierna fortsätter sydkoreanerna att leverera toppresultat.

Men hur väl speglar rankinglistorna en pedagogik som är bra för eleverna i det långa loppet?

Nyckelroll

Universiteten har under flera decennier haft en nyckelroll i Sydkoreas ekonomi, genom att producera skickliga ingenjörer. Den snabba ekonomiska utvecklingen på 1970- och 1980-talet, som lyfte landet från en utbredd fattigdom efter Koreakriget, byggde i hög grad på att koreanska forskare och ingenjörer var skickliga på att applicera tekniska framsteg som andra länder gjort. Storföretag som Samsung och biltillverkarna Hyundai och Kia trädde fram som starka aktörer på världsmarknaden.

I dag skyddas tekniska framsteg i mycket högre grad av patent och den koreanska forskningspolitiken läggs därför om.

Istället för att kopiera andra måste vi bli bättre på att ta fram egna unika forskningsresultat. För att klara det krävs kreativa forskare och då måste vi också ha kreativa studenter

säger Sung Mo Kang, rektor för The Korea Advanced Institute of Science and Technology (KAIST).

Sydkoreas ekonomiska framgång vilar på stora satsningar på utbildning. Med massiva insatser för att utrota analfabetism lyckades det nybildade landet snabbt höja utbildningsnivån efter krigsåren i början av 1950-talet. Utbildning och kunskaper har hög status i Sydkorea, något som bland annat kan härledas till konfucianismen. Läraryrket är populärt och välbetalt.

Vägskäl

Men nu står Sydkorea vid ett vägskäl. Regeringen har just fastlagt en ny forskningspolitik, med större fokus på grundforskning för att få fram unika vetenskapliga resultat. Staten styr universiteten med fast hand, något som blivit extra tydligt sedan Park Geun-hye valdes till president för drygt ett år sedan.

Samtidigt ökar kritiken mot skolväsendet som med sin auktoritära tradition visserligen höjt kunskapsnivån i samhället, men också resulterat i hård konkurrens och elever som ägnar all sin vakna tid åt skolarbete. Pluggskolan belönar provresultat, men främjar inte kreativitet och kritiskt tänkande.

– Undervisningen måste bli mer kreativ för att få fram mer kreativ forskning. Alla säger samma sak nu. Vi behöver se över hela kedjan, från småskola till universitetet, säger Sung Mo Kang.

KAIST är ett av Sydkoreas främsta tekniska universitet och har just signerat ett forskningssamarbete med Kungliga Tekniska högskolan (KTH). På universitetets campus i Daejeon, en stad cirka 15 mil söder om Seoul, finns redan flera svenska utbytesstudenter och snart börjar också sydkoreanska och svenska forskare ett utbyte.

Samarbetet är en del i de utökade internationella kontakter som KAIST och andra lärosäten försöker bygga upp. Sydkoreanska forskare har sedan länge många kopplingar till amerikanska universitet, både som gästforskare och genom att de själva gjort sin grundutbildning där, men nu vill man också ha influenser från andra delar av världen, inte minst i Europa. Som rektor strävar Sung Mo Kang efter att bygga upp en miljö där forskare och studenter med olika bakgrund, erfarenheter och inom olika discipliner kan mötas.

– Det här gäller inte bara universiteten. Även företagen vill numera ha folk med kreativt sinne och kapacitet, säger han.

Självmord

Sung Mo Kang vet att de sydkoreanska skolornas goda resultat och topplaceringen i PISA-mätningarna imponerar i andra länder, men han tycker inte att landets skolsystem är en bra förebild på det sätt det fungerar idag.

Insikten om skolresultatens baksida växer, inte minst som ett resultat av skrämmande statistik om elevernas hälsotillstånd. Konkurrensen och pressen på eleverna att komma in på de bästa universiteten för att få bra jobb, anses vara en bidragande orsak till att Sydkorea är det land inom OECD som har högst antal självmord per invånare. Enligt en undersökning som landets hälsoministerium lät göra för drygt ett år sedan begick 28,4 personer per 100 000 invånare självmord 2011.

Var sjätte sydkorean lider av någon form av mental sjukdom, visar samma studie, som utfördes vid Seoul National University.

Den hårda konkurrensen i arbetslivet i kombination med att även Sydkorea drabbats av ekonomiska problem efter den globala finanskrisen bidrar också till den mörka statistiken.

Hälsoministeriet ska nu införa ett system med screening av personer under 18 år för att i ett tidigt skede fånga upp de ungdomar som mår dåligt och behöver professionell hjälp.

Kvällskurser

Elevernas stress får bränsle av att de måste få toppbetyg i gymnasiet för att komma in på de bästa universiteten. Även i det sociala livet är det viktigt vilka skolor och universitet man gått på.

– Många föräldrar är medvetna om att det här är fel, men de vågar inte riskera att deras barn inte kommer in på bra skolor och får bra jobb, säger Sung Mo Kang.

Att bara sända barnen till vanliga skolor räcker inte för att kunna konkurrera. Därför kompletterar de flesta elever sin utbildning med kvällskurser på privatskolor, så kallade Hagwon.

– De kostar väldigt mycket och eleverna stannar där till sent på kvällen. Nästa morgon går de till sin vanliga skola och sammanlagt kan de ägna 60 timmar i veckan åt skolarbete. Är det verkligen bra? Nej, nej, Sverige borde inte följa efter.

Skolarbetet går mycket ut på att repetera kunskaper gång på gång för att undvika misstag och göra bra ifrån sig på proven.

– Det är helt emot den kreativa vägen. Vad är det för fel med att göra misstag? Det är ju så du lär dig och hittar bra lösningar, säger Sung Mo Kang.

Kontrollerande

När Gränsbrytning besöker en grundskola i Sydkoreas huvudstad Seoul framgår det tydligt att inte heller skolpersonalen ser de internationella undersökningar som en rättvis mätare av undervisningens kvalitet.

För oss lärare är inte resultaten från PISA något vi pratar om särskilt mycket. Det är framför allt politikerna och cheferna på skolförvaltningen som lyfter fram siffrorna för att imponera på andra

säger Yon Seong Cho, lärare på Younglim Middleschool.

Som så kallad master teacher arbetar han mycket med vidareutbildning för sina kolleger på skolan. Hans tjänst är ett försök att öka lärarnas kompetens och på det sättet öka kvaliteten i undervisningen.

Hyunsu Hwang, lärare i engelska på en privat grundskola i Seoul, går ett steg längre. Han är kritisk till alla tester och använder begreppet utbildningstortyr när han beskriver undervisningen.

– Den visar ingen verklig kunskap. Många elever sover på lektionerna eftersom de är utmattade av alla tester och extra privatundervisning på kvällarna. Vårt skolsystem är för kontrollerande. Eleverna har inte tid för något annat än skolarbete och hinner inte tänka över sina liv, säger Hyunsu Hwang.

Om innovationer, innovatörer och innovationssystem.

Vi är på väg in i en värld där välfärd och försörjning beror mer på innovationsförmåga än på kunskap. Om detta kan vi skriva, och har vi skrivit, mängder och längder. Men inte den här gången. I stället vill vi, med PISA-resultaten som dov underton, prata om något annat. Närmare bestämt tre andra saker. Innovationer, innovatörer och innovationssystem. Tyvärr har de här tre så stora likheter i stavning att de ofta förväxlas. Kanske går det att skylla på minskande läsförståelse?

Skulle vi i stället tala om glödlampan, Thomas Edison och General Electric blir skillnaden uppenbar.

Glödlampan är en innovation. Den var oerhört lönsam för sin tid och den har många, oproportionerligt många, motsvarigheter i svensk industrihistoria. Kullagret, TetraPak, kylskåpet, dynamiten och AXE-växeln är innovationer som försörjt massor av svenskar. Varje innovation har sin historia. Några är produkter av snilleblixtar, andra av hårt och långvarigt arbete. En del kommer ur lagarbete, andra är enstöringars livsverk.

Thomas Edison, som uppfann glödlampan, var en innovatör. Han uppfann inte bara glödlampan utan också fonografen, börstelegrafen, vaccumpumpar och stencilapparater. Han var alltså inte särskilt bra på glödlampor utan i den mån han var specialiserad så var han specialist på själva uppfinnandets och problemlösandets profession. För att kalla sig författare bör man, enligt Sveriges författarförbund, ha publicerat två böcker. Inte en – inte ens en och en reviderad upplaga. Det är en vettig regel. En innovatör, i det här avseendet, är en person som har gjort minst två innovationer – men förmodligen många fler. John Ericsson, Gustaf de Laval och Håkan Lans är några av våra svenska motsvarigheter. Innovatörerna är också effekter av till synes slumpvis spridda orsaker. Några har god skolning, andra inte. Några har hållit på sedan barnsben – andra har en mer målinriktad och metodisk karriärutveckling bakom sig.

General Electric, slutligen, är ett innovationssystem. Det är alltså ett organiserat och samlat system som skapar innovatörer – och därmed innovationer. Deras slogan är ”imagination at work” och deras produkter spänner över hela området – från glödlampor via flygteknologi till bankverksamhet och matlagning. Den gemensamma nämnaren är att de bygger innovation.

När man, i debatten, hävdar att vi i Sverige alltid, genom århundraden, varit bra på innovation så blandar man bort korten. Sanningen är att vi haft ett antal stora innovationer, d v s uppfinningar, som försörjt oss. Kullagret med runda kulor som uppfanns av Sven Winqvist (patent 1907) låg till grund för både SKF och Volvo. Volvo var för övrigt namnet på ett utvecklat kullager långt innan det blev ett bilmärke. Det betyder ingalunda att Göteborgare – eller svenskar för den delen – var särskilt innovativa som grupp. 1907 var de allra flesta Göteborgare fortfarande relativt lågt utbildade kroppsarbetare. Inte heller var Winqvist någon stor innovatör. Han hade förvisso en rad patent men de var närbesläktade och i huvudsak vidareutveckling av samma grundintresse.

Väldigt många människor levde alltså – på den här tiden – i många år på en eller ett par uppfinningar. Men det innebär inte att vi hade en särskilt innovativ befolkning. Inte heller var vår skola, eller vårt samhälle, inriktat på att skapa innovatörer. Tvärtom var de allra, allra flesta reserverade en plats i Torslandaverken på Volvo eller i TetraPaks fabrik i Lund.

Det som nu händer – och som är så svårt att få förståelse för – är att ett land inte längre kan leva på innovationer, eller ens på innovatörer. Vi måste skapa innovationssystem, d v s vi måste bygga ett samhälle som serieproducerar innovatörer – i stort och i smått. Den som hävdar att ”Bill Gates kom minsann från Harvard” eller att ”Niklas Zennström läst i Uppsala” missar hela poängen. Vare sig Microsoft eller Skype är intressanta. Inte heller Gates eller Zennström.

Det vi måste lära oss – och det ganska fort – är hur det samhälle ser ut som regelmässigt och seriemässigt producerar Zennström efter Zennström, Lans efter Lans och Branson efter Branson. Då har vi börjat bygga ett samhälleligt innovationssystem. Då har vi också förstått att innovation är inte en uppfinning, forskning är inte produktutveckling och nyfikenhet kan inte målstyras.

Sverige kan inte leva på gamla glödlampor och våra pensioner kommer inte att säkras av en eller annan uppfinnare. Det är bara vår förmåga att fostra innovatörer, i stor skala och i massor, som kommer att försörja nästa generation.

För att komma dit måste vi inse att det finns en absolut motsättning mellan målstyrning och nyskapande förändring. Och vi måste ta itu med elefanten i rummet, tradition är motsatsen till innovation.

Först då kan vi sluta prata om skillnaden mellan innovationer, innovatörer och innovationssystem.

Från patient till konsument

Patienterna inom vården blir allt färre. Istället ökar antalet kunder, klienter, brukare och konsumenter. Det var och är inte alltid lätt att vara patient. Ordet patient kommer från latinets patientis – den som fördrager, den som tåligt uthärdar.

Jag minns själv gamla tiders mottagning där alla patienter kunde kallas att infinna sig klockan 08.00 på morgonen. Läkaren kom kanske först vid niotiden och sedan plockade han (det var ofta en han) in dem i den ordning han föredrog. Jag minns att jag frågade en kirurgläkare om det hela men han fann arrangemanget praktiskt och flexibelt.

Patienten mötte ofta en paternalistisk vård. Behandlaren som den gode fadern som kärleksfullt ledde och tog hand om de sina. Relationen mellan patient och läkare präglades inte så lite av den ojämlikhet som finns inbyggd i detta förhållningssätt men också av den omsorg och kärlek som har en plats i detta förhållningssätt. Mitt eget intryck var att många kollegor brydde sig och värnade om sina patienter på ett sätt inte helt olikt det som man har mot barn och andra närstående.

Empowerment

Idag känns tanken på att kalla alla patienter samtidigt absurd – otänkbar. En behandlingskontakt som inte innehåller möjlighet för patienten att självständigt ta ställning till och fatta beslut om olika åtgärder stöter på patrull inte minst hos yngre patienter. Fyrtiotalisterna har ritat om även denna karta. Internet med all den kunskap som tidigare var inlåst på universitet och medicinska tidskrifter finns nu lätt tillgänglig för alla. Läkaren sitter inte alltid på ett kunskapsövertag – idag kan en patient som läst in sig väl på ett område kunna väl så mycket.

Hälso- och sjukvårdslagen som kom 1982 slog för första gången fast patientens rätt till information och samråd. Patientens rättigheter stärktes. Vi fick lära oss ett nytt ord – Empowerment.

Kund och vårdkonsument

Nu i samband med vårdval eller hälsoval har talet om patient till stor del ersatts med andra begrepp. Kund blev svårt att sälja in inte minst till sjukvårdens läkare. Det kändes främmande. En förtvivlad, ibland desperat och allvarligt sjuk människa, kände sig varken som kund eller konsument. Snarare hjälplös, rädd och beroende av att till varje pris få hjälp att bli frisk. I kontakten med läkaren finns beroendet, litenheten kvar. I det läget tar fortfarande de flesta åtminstone lite äldre läkare fram lite av paternalismen – som i sina bästa varianter innehåller mycket värme, omsorg och kärlek.

Men kan man inte bemöta en klient, kund, konsument med samma omsorg och värme? Jovisst – det är såklart möjligt men något har hänt. Jag tänker då inte på själva orden utan den organisation vi kallar för hälso- och sjukvård. Idag har patienter på många håll förvandlats till vårdobjekt på vilka man ska genomföra standardiserade insatser på en viss utmätt tid till en viss specificerad kostnad. Allt detta fanns inte alls närvarande på samma sätt för låt säga 20-30 år sedan. Planeringen sker i hög utsträckning i ett process-tänkande där man utefter en tidsaxel ska i bästa fall samordna en rad aktiviteter. Tanken på Walt Disneys tomteverkstad är inte helt långt borta. Drivkrafterna är flera – mest tydligt brukar framhållas att effektivt utnyttja de dyra resurser som i allt högre grad utmärker en högteknologisk vård. Att öka flödet så att allt fler kan behandlas med samma resurs.

Möte blev bemötande

Men vad handlar då detta om – vari ligger ett eventuellt problem?
Tidigare möten har till stor del ersatts av ett bemötande – vilket inte är samma sak. Förväntan hos behandlaren idag är att patienten snabbt presenterar ett lösbart problem som lika snabbt kan åtgärdas inte sällan genom ett standardiserat förfarande. Vad är ditt ärende (OBS endast ett)? Är vi klara nu? Varsågod – nästa!

Många patienter möts redan i väntrummet av allehanda enkäter som ska underlätta diagnostik och gradering av lidande för att sedan kunna mötas med rätt åtgärder. Detta behöver alls inte vara dåligt men plats för lidande eller existentiella frågor som ofta är vanliga vid allvarliga tillstånd har krympt eller ibland helt försvunnit.

En ideal mottagning idag är en med liten variation i problembild hos de som söker, högt flöde och högt resursutnyttjande. En ideal bild kan vara en vaccinationsmottagning där man kommer berättar vart man ska resa, snabbt får just de vaccin som gäller, betalar och går hem.

Sakta växer en organisation fram som ska betjäna människors efterfrågan på allehanda tjänster. En multisjuk äldre med ett stort behov som delvis är svårt att förutsäga, är tidskrävande och innebär en högre kostnad jämfört med en yngre patient med en enkel krämpa där en snabb insats är tillräcklig. I det första fallet har vi snarare en behövande patient och i det senare en efterfrågande konsument. Frågan är om vi kan bygga ett system som kan ta hand om bägge dessa grupper – idag har vi uppenbara problem.

Om jag eller kanske hellre en av mina nu gamla föräldrar skulle bli tvungen att välja – blir valet enkelt.

 

Herman Holm

Överläkare, Psykiatri Skåne

Herman.Holm@gmail.com

Personcentrerad vård ett paradigmskifte

Som 15-åring började jag min yrkesbana inom vården. Jag arbetade då på ett ålderdomshem utanför skoltiden. Jag var ovanlig på den tiden, tog mig tid att sitta ner och lyssna, jag älskade att få ställa frågor och för att få veta mer. Föreståndarinnan sa till mig:

– Du Hanna, du kommer att gå långt inom vården och göra skillnad.  Någonstans i bakhuvudet satte sig hennes ord och jag har sedan dess försökt, att på mitt vis, påverka systemet och göra det bättre för patienterna.

 ”Varje system är perfekt designat för att ge det resultat det ger”

Citatet kommer från Don Brewich och beskriver väl det system som vi har skapat för sjukvården. Vi är alla fostrade in i våra sjukvårdssystem, redan som små mäts, vägs och utvärderas vi enligt konstens alla regler så att vi säkert går igenom de första årens besiktningsintervaller. Mäta för att veta och följa resultat, det är det som räknas.

Systemet fortsätter att mäta, utvärdera och screena för att hitta de individer som inte passar in. Systemet arbetar för att minska variation och att förebygga där sjukdom möjligtvis kan uppstå. Vi skapar strukturer, mallar, program och riktlinjer men ändå kan vi inte hantera sjukvårdens pudel; nämligen variation.

Inta personens perspektiv

Jag funderar om inte lösningen på detta handlar om att ta tillvara patienternas resurser och kunskaper och göra dem mer delaktiga i vården? Min egen erfarenhet är att det är de små sakerna som gör skillnad för patienterna. Detta är varken kostnadskrävande eller kräver en stor tidsåtgång.  I personcentrerad vård är detta utgångspunkten. Många ställer sig då frågan gör vi inte redan detta, vi har väl alltid satt patienten i centrum?

Jo, det har vi gjort men nu är det inte det att sätta patienten i centrum som vi ska göra utan sjukvården måste i högre utsträckning inta personens perspektiv för att kunna skapa individuella förutsättningar för varje person. Jag tror att vi bara har sett toppen av ett isberg över vad som är möjligt att göra.

Två proffs möts

Jag upplever att ett nytt paradigm är på gång. Många patienter har redan mer kunskaper om sin egen sjukdom och behandling än de inom systemet. Detta är en resa som vi måste göra tillsammans där utgångspunkten för all vård är att två proffs möts (patient och profession) för att tillsammans skapa ett större värde än vad som hade varit möjligt som enskilda individer. Vården behöver rusta sig för en framtid där kunskapen ibland är större utanför systemet än inuti.

Eller som Sara Riggare, (har erfarenhet av Parkinsson) uttryckte det:

Jag sparar en sjukskötersketjänst per år för att jag är
så bra på att monitorerna mina egna värden

Från förr till nu

Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har varit enorm de sista hundra åren. Vi har gått från epidemisjukhus till öppenvård, från sjukhusvård till egenvård. Nu satsar många delar av Sverige på ”framtidens sjukvård” och sjukhus ska byggas om för att ge möjlighet till nya strukturer. För att verkligen bygga framtidens sjukvård måste medborgarnas/patienternas kunskap om sjukvården tas tillvara.

Fokus på frågorna

Vad är det vi gör nu som vi kommer att tyck är helt galet i framtiden? Kanske kommer de att tycka att det var roligt att det fanns väntrum och att patienternas egen forskning inte togs tillvara? Kanske behöver vi fokusera på frågorna och ta vara på svaren för att driva utvecklingen framåt? Förändringen kommer att ta tid. Frågan är om vi har den tiden? Den stadigt växande kostnadsökningen för hälso- och sjukvården måste brytas och den enda möjligheten är att göra det tillsammans!

Personcentrerad vård i Landstinget Sörmland

En central del i den personcentrerade vården är att skapa delaktighet. Jag anser att delaktigheten kan delas i två delar, dels som medskapare av sin egen vård och dels som medskapare av vårdens utformande. Jag arbetar nu med att införa en mer personcentrerad vård i landstinget Sörmland. Ett pilotprojekt är uppstartat med målet att öka delaktigheten hos patienterna. Olika arbetssätt kommer att testas för att generera ett arbetssätt för hela landstingets personcentrerade vård. Satsningen för den personcentrerade vården är en del i att bli Sveriges friskaste län 2025.

 

Med dessa rader vill jag passa på att skicka en tanke till alla som redan arbetar för personcentrerad vård! Jag vet att ni finns, tillsammans gör vi skillnad!

EU-myten som passiviserar

Viket resultat får vi, om vi jämför EU, med sitt omtalade demokratiska underskott, med vad vi lika ofta kallar ”världens bästa demokrati” – USA?[1] Amerika liksom EU har ett två kammarsystem. I USA lagstiftar kongressen/senaten, inom EU lagstiftar ministerrådet/Europaparlamentet. I USA är kongressen direkt folkvald. I Europa är Europaparlamentet direkt folkvalt. I den amerikanska senaten sitter två senatorer från varje delstat, i EU:s ministerråd deltar en minister från varje EU-land. Senatorerna är numera valda i direkt folkval. I Europa väljer varje lands medborgare sin egen politiska ledning som bildar regering och sänder representanter till EU. Här har vi alltså en första skillnad där USA:s system ger medborgare ett mer direkt inflytande. Samtidigt kan vi nog känna oss ganska säkra på att få européer skulle känna sig demokratiskt stärkta av att avstå från sin nationella regering mot rätten att välja två senatorer som skickas till Bryssel. USA har en ”Högsta Domstol” som övervakar att lagstiftarna inte bryter mot lagen. Även EU har en högsta domstol som övervakar att lagstiftarna inte bryter mot lagen.

Presidenter

USA-politiken sköts till vardags dels av statliga myndigheter som får sitt uppdrag av konstitutionen och av lagstiftarna, dels av en indirekt folkvald president.[2] EU-politiken sköts till vardags av EU-kommissionen som får sitt uppdrag av EU-fördraget och av lagstiftarna. (Känns EU-kommissionen instinktivt mer mäktig än de amerikanska myndigheterna? Det kan bero på att kommissionen också har anförtrotts uppgiften att agera ”polis”, att se till att medlemsländerna följer tagna beslut.) EU har noga taget också en ”president”. Han är ordförande för EU:s toppmöten och inte alls utsedd av folket utan av medlemsregeringarna. Den enda befogenhet som EU:s ”president” har, är att kunna lägga fast dagordningen för EU:s toppmöten. En amerikansk president har verklig makt; kan föreslå lagstiftning, upplösa parlamentet, utfärda exekutiva order både inrikes och i utrikespolitiken, t ex på alldeles egen hand starta krig. Skulle EU bli mer demokratiskt av att vi valde en europeisk president som hade samma befogenheter som den amerikanska? De flesta européer skulle nog (med en rysning) svara nej på den frågan.

Lyssna på medborgarna

Både EU och USA ger medborgarna möjlighet att lägga fram petitioner. EU har dessutom ett medborgarinitiativ[3] som tvingar lagstiftarna att behandla förslagen. EU har ett system där konsultation med dels medlemsländerna, dels berörda samhällsaktörer, och även medborgarna äger rum, innan ett lagförslag har lagts fram (via Internet kan alla kan skicka in synpunkter). I USA offentliggörs ett lagförslag först när det är färdigt och då kan allmänheten skicka in synpunkter. I EU skickas ett färdigformulerat lagförslag ut till regeringarna, till alla nationella parlament (för yttrande och kontroll av subsidiaritet) och offentliggörs på nätet. Som formella remissinstanser finns a) nationella parlament b) regionrådet där EU-ländernas regioner och landsting sitter och c) Ecosoc, där arbetsmarknadsparter, småföretagarorganisationer, konsumentorganisationer, etc, är företrädda.

Insyn i lagstiftandet

Europaparlamentets utskottsmöten där lagförslagen behandlas är öppna för publik. Det är också plenumsessionen med debatter och omröstningar som även TV-sänds. Rådets möten TV-sänds när lagstiftande debatter äger rum. EU-ländernas ställningstagande i rådet, hur de röstar, är offentligt. Debatter i USA:s kongress och senat är likaså öppna för allmänheten och TV-sänds. Såväl EU som USA har lagstiftat om rätten till insyn i dokument men den europeiska offentlighetsprincipen är mer heltäckande än den amerikanska. Watergate-affären brukar nämnas som ett bevis för att Amerika har världens bästa demokrati. Inte ens en president står över lagen – president Richard Nixons tvingades nämligen avgå sedan han blivit avslöjad med att bland annat avlyssna oppositionen. I EU tvingade Europaparlamentet hela EU-kommissionen att avgå 1999 sedan det avslöjats att kommissionen döpte om utgifter för att få ihop räkenskaperna (ingen enskild tjänade pengar på detta, det hade vuxit fram som ett sätt att få projekt slutförda, en metod att ta till när en budgetpost hade pengar över och en annan stod tom). EU:s demokratiska underskott finns inte – det är en myt. Så varför upplever européerna att de befinner sig långtifrån Bryssel och makten medan amerikaner glatt utropar att de lever i världens bästa demokrati?

Än sen då?

En uppenbar nackdel är att medborgare förmodligen avstår från att påverka lagstiftning där de faktiskt kunde göra sig hörda. Huruvida EU älskas eller inte, kan väl ändå alla vi som inte arbetar i Bryssel, strunta i. Utom, förstås, om vi uppriktigt tror att våra samhällen fungerar bättre genom det europeiska samarbetet. Om vi tror att fri rörlighet för varor är en fördel för svensk ekonomi och gemensamma miljöregler bättre löser problemen. Att vi behöver gemensamma krafter för att möta t ex det kinesiska undret med sin låglöneindustri och den amerikanska dominansen med sin hormon/kemikaliestinna livsmedelsproduktion. I så fall kan det visa sig vara avgörande att medborgarna tolererar EU som beslutsnivå.

Legitimitet

Demokratiskt underskott eller ej – EU lider bevisligen av en brist på legitimitet i européernas ögon. För många medborgare finns det ingen självklarhet i att EU fattar beslut som påverkar dem. ”EU ska inte lägga sig i”, blir reaktionen vare sig det gäller att rädda vargar (skydd för utrotningshotade arter), hygienregler vid livsmedelshantering (bullar till kyrkkaffet) eller att begränsa tobaksindustrins marknadsföring riktad mot barn och ungdomar (lakritspipan). Det finns ingen anledning att tro att amerikaner (särskilt i dessa dagar) gillar sina makthavares beslut mer än européerna gör. Enligt forskningen ligger den stora skillnaden istället i vår uppfattning om identitet. I USA uppfattar sig invånarna som amerikaner och böjer sig för att amerikanska makthavare bestämmer över dem. I Sverige uppfattar vi oss som svenskar och tolererar svenska myndigheters beslut även när vi är kritiska. Men vi uppfattar oss sällan som européer och förstår inte varför vi ska underkasta oss europeiska beslut. Avståndet till Bryssel är mentalt.

Frustrerad EU-ledning

När EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso diskuterade legitimitetsproblemet för några år sedan, var hans bärande tes att legitimiteten i medborgarnas ögon kunde EU bara vinna genom att agera där det uppfattas som politiskt relevant. Att EU försvarar miljön och klimatet, ger konsumenterna ett skydd mot farliga produkter, öppnar gränserna för studenter och forskare, skulle i sig självt så småningom vinna EU den legitimitet man såväl behöver. Efter snart åtta år på posten är Barroso mer luttrad. Vid årets september-session i Europaparlamentet skrek han åt ledamöterna, röd i ansiktet av uppdämd frustration, att sluta skälla på EU inför sina väljare när de mycket väl visste att det var EU-regeringarna som ständigt sa nej. ”Försvara Europa”, röt Barroso. Flera smått patetiska försök har gjorts att skapa en europeisk identitet. Dit hör t ex pressreleaser om hur många medaljer ”EU” har vunnit efter ett OS och försök att lansera ”Europa” som en (1) turistdestination har gjorts. Mer relevant är EU-institutionernas medvetna insatser för att förstärka de demokratiska elementen under de fyra senaste EU-fördragen. Detta har emellertid kritikerna sett som ett utslag av makthunger. Någorlunda försvarlig är kanske den miljardstora informationsbudget man har skaffat sig i hopp om att göra sig förstådd av européerna. Svaret på informationsförsöken har dock blivit anklagelser om att sprida propaganda och att EU försöker ”köpa” medborgarna.

Hjälper och stjälper

Det finns krafter som motverkar Barrosos förhoppning om att européerna med tiden kommer att se att EU gör nytta och därför acceptera den nya beslutsnivån i sina liv. En första aktör som direkt aktivt försvårar för EU att vinna legitimitet är massmedia. Tidningarna bryr sig inte om att nämna att vargen är klassad som utrotningshotad i internationella konventioner (som Sverige och EU anslutit sig till) och att det alltså inte är EU som hindrar oss från att skjuta av alla vargar vi ser. De nämner t ex inte heller att det förhånade förslaget om att förbjuda lakritspipan för att den kan lura barn att börja röka, kom från en ledamot bland de 766 i parlamentet medan i stort sett 765 av dem var emot idén (för att inte tala om alla 28 regeringar). Pressen urholkar emellertid inte EU:s legitimitet av elakhet utan för sin egen lönsamhets skull. Massmedia tjänar sina inkomster på att publicera dramatiska, underhållande historier – det är alltid mer publikdragande att spinna på våra gemensamma missuppfattningar, än att motarbeta dem. Därför är det svårt att se hur tendensen kan förändras. Nationella politiker får räknas som nästa aktör av underminerande krafter, bland annat genom sin förkärlek att ropa högst av alla att ”EU ska inte lägga sig i”. Regeringen berättar t ex inte att deras modiga försvar av surströmmingen går på tvärs mot vetenskapens åsikt om hur mycket dioxin en människa tål… för där satte EU maxgränsen av intag vilket blev besvärligt för svensk sill. Inte med ett ord nämns heller att den svenska regeringen uttryckligen har förbundit sig att försvara utrotningshotade djur. Men återigen – vinsten för en politiker att hålla linjen ”EU ska inte lägga sig i”, nämligen att vinna sina väljares kärlek, är för hög för att vi ska förvänta oss ett annat uppförande.

Lösningar?

Det enda kända, någorlunda snabba, sättet att skapa en upplevelse av gemensam identitet är att bli angripen utifrån. Det hoppas vi alla slippa i Europa. Då återstår ännu en möjlighet. En viktig skillnad i EU:s brist på legitimitet – i jämförelse med Washington-administrationens erkända legitimitet – är tiden. Den korta tidsperiod som EU har varit en maktfaktor i våra liv – cirka 25 år får vi väl säga, även om EU är femtio år gammalt – är ingenting i det berömda mannaminnet. Allt talar för att om Bryssel vill vinna erkännsamhet och kärlek från befolkningen – eller åtminstone tolerans – får man ge sig till tåls. Liksom dagen när svenska medborgare/kommuner/industrier börjar uttyntja sina möjligheter att aktivt påverka EU-lagstiftningen, lär det dröja.


[1] Vi jämför förstås två olika storheter – en amerikansk nation med 28 europeiska nationer. Men eftersom EU fattar så många beslut som påverkar den europeiska vardagen kan jämförelsen ändå bli meningsfull. Parallellen blir inte sämre av att USA består av 50 delstater med egna budgetar och betydande självständighet i inrikesfrågor som t ex brott och straff, äktenskap, kontrakt, trafikregler, miljöregler, osv. [2] Amerikanerna röstade inte på Obama eller Romney i presidentvalet. De röstade på elektorer som i sin tur röstade på Obama eller Romney.
[3] 1 miljon namnunderskrifter från medborgare i minst sju länder utlöser detta.

Lek med siffror

Det står ställt utom allt tvivel att unga har svårare att hitta jobb än vuxna vilket också avspeglar sig i statistiken. Arbetslösheten bland unga är alltså högre än för vuxna. Jämfört med de nordeuropeiska länderna visar Sverige upp en hög siffra. I Norden är vi sämst i klassen (24 %) även om Finland inte heller har någon anledning att vara nöjda med sina nära 20 %. Norge är bäst med en siffra under 10 % och Danmark landar någonstans mittemellan. I Nordeuropa utmärker sig Tyskland och Österrike med sina 8 %. Österrike, Tyskland, Norge och Finland har legat på stabila nivåer de senaste 15 åren, Sverige och Danmark har haft en markant ökning. Finland har alltså både en hög och en oförändrad ungdomsarbetslöshet under en lång rad år.

Siffrorna ovan beskriver arbetslösheten för unga mellan 15 och 24 år. De som räknas in i statistiken är de som är öppet arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, på praktik eller studerar men är utan arbete någon period på året, t.ex. på sommaren. Både Sverige och Finland har en hög andel unga människor som läser på högskolan eller liknande vilket alltså påverkar siffrorna. De skall dock tolkas med en viss försiktighet då den exakta procentenheten skiftar beroende på hur man räknar. Danmark räknar t ex inte in de som går på praktik eftersom de uppbär lön av arbetsgivaren. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige skulle minska med 4 procentenhet om lärlingsutbildningen hade varit avlönad.

Tittar vi närmare på siffrorna visar det sig att det åldersspann som uppvisar riktigt röda siffror är gruppen 15-19 år. Ju högre åldrar desto lägre arbetslöshet. Trots att Sverige och Finland har så hög andel arbetslösa totalt är siffrorna för åldersgruppen 25-29 år nästan på samma lägre nivå som de övriga nordeuropeiska länderna.

Ett annat sätt att mäta ungdomsarbetslösheten på är att räkna enligt den europeiska analysmodellen NEET[1] – unga som varken är i utbildning, praktik eller arbete. I Sverige och Finland uppgår den siffran till knappa 8 %, Danmark hamnar på 6 % och Norge på 5 %. Snittet i EU ligger på 13 %. De nordiska länderna har alltså en avsevärt lägre ungdomsarbetslöshet än resten av Europa – om man räknar de som faktiskt är utan arbete. Tyskland och Österrike som visade så låga ungdomsarbetslöshetssiffror i det första exemplet visar i NEET-jämförelsen upp siffror i nivå med Norden, 7 % respektive 6 %

Tittar vi på hur långtidsarbetslösheten (mer än 12 månader) ser ut bland unga så visar det sig att Norden är bättre på att hantera de som har svårast att komma in på arbetsmarknaden. Andelen unga som är utan arbete efter ett år är i samtliga Nordiska länder en bra bit under 10 % medan den i Tyskland ligger på 23 % och Österrike 14 %.

Det är inte bara siffrorna som är tvetydiga utan även orsakssambanden är oklara. Det finns dock några förklaringar som de flesta kan komma överens om. Hur starka sambanden är skiljer sig åt beroende på vem man frågar.

För att söka efter en förklaring publicerade SACO i september en rapport om situationen för unga på den svenska arbetsmarknaden. De konstaterar att arbetslösheten för ungdomar är högre än bland vuxna – oavsett konjunkturläge och de pekar på flera tänkbara orsaker.

Den första handlar om utbildningssystemets kvalitet och effektivitet. SACO menar att en det finns en tydlig koppling mellan en försämrad utbildning i Sverige och produktiviteten bland unga. OECD pekar på att de försämrade resultaten i PISA-undersökningar är en delförklaring[2] till Sveriges höga siffror. Tolkningen är dock långsökt då Finland uppvisar ett motsatt resultat i PISA och fortfarande har höga arbetslöshetssiffror bland unga.

Det finns heller inget som tyder på att det skett en dramatisk försämring av kvalitén i skolan – enligt empiriska studier. I alla fall inte till den milda grad att det skulle förklara den markanta arbetsmarknadssituationen. Snarare är det så att den generella utbildningsnivån i samhället har höjts avsevärt sedan mitten av 50-talet. Den totala längden i grund- och gymnasieskola har ökat konstant sedan mitten av förra seklet och idag har den arbetsföra befolkningen gått i snitt 13.2 år i skolan.

Nivån höjs ytterligare om vi tittar på hur många som går vidare till högre utbildning efter gymnasiet. I Sverige är det 46 % som läser vidare och Finland uppvisar ännu högre siffror. Den Europeiska unionen har som mål att minst 40 % av 34 åringarna ska ha minst tvåårig eftergymnasial utbildning. Ett expanderat utbildningssystem borde rimligtvis betyda att många ungdomar faktiskt är mer välutbildade än äldre. Dock saknar de arbetslivserfarenhet.

1991 genomfördes den ofta ifrågasatta gymnasiereform i Sverige som bl a innebar att de praktiska utbildningarna förlängdes med ett teoretiskt år. Forskningen visar på att utökningen till tre år bidrog till att färre ungdomar tog examen. De praktiska eller yrkesförberedande utbildningarna har på senare år heller inte attraherat ett särskilt stort antal sökanden, som vi läste i förra numret av Gränsbrytning[3]. Sedan de förlängdes till tre år har avhoppen ökat vilket resulterat i en stor grupp unga som både saknar gymnasiebetyg och den praktiska erfarenheten som faktiskt efterfrågas i näringslivet.

Den andra faktorn som SACO tar upp handlar om minimilöner och hur de kan sättas i relation till produktivitet. Om konkurrensen om jobb är hård är produktivitet hos arbetstagare vital. Är det däremot konkurrens om arbetssökande är graden av effektivitet hos personer inte lika avgörande. Produktivitet beror både på utbildning och arbetslivserfarenhet. Är unga människors produktivitet lägre än minimilönerna kommer troligtvis arbetsgivaren att anställa den med högst effektivitet. De som misslyckats i skolan kan få det svårare att finna ett arbete där de är tillräckligt produktiva i förhållande till minimilönen.

Inget av de Nordiska länderna har lagstadgade minimilöner vilket återfinns i flera andra länder runt om i Europa. Dock inte i Tyskland även om debatten förts den senaste tiden om ett införande. Minimilönerna i de nordliga länderna ligger runt 9 Euro. Tysklands höga konkurrenskraft bygger, enligt flera europeiska länder, bland annat på att de inte har några minimilöner vilket skapar irritation inte minst i Frankrike som har lagstadgat om det. Även om Norden inte har någon lagreglering av löner finns kollektivavtalsregleringar. 90 % av arbetstagarna i Sverige (i Tyskland 19 %) berörs vilket innebär i praktiken en reglerad ingångslön. Och den är hög, med europeiska mått mätt. Enligt Hotell- och restaurangfacket är en ingångslön för medlemmarna 118 kr/timme. Efter sex år har en genomsnittlig anställd 126 kr/timme. En löneökning på 1,3 kr/år.

Att anställa unga människor, som saknar erfarenhet, torde innebära en högre risk för företag och en större osäkerhet. Om minimilönen är hög begränsas möjligheten att kompensera för osäkerheten. Avsaknaden av erfarenhet avspeglas ändå inte i lönerna. I stället  resulterar den i den högre arbetslösheten bland unga än bland vuxna. Arbetsgivaren väljer i högre grad den som har flera års erfarenhet i bagaget än den som ingen har. Det råder dock ingen konsensus kring huruvida minimilöner påverkar sysselsättningen. Forskningen är, och de flesta empiriska studier pekar på, att de ändå har en negativ effekt vilket stärker tesen ovan.

Den tredje faktorn handlar om anställningsskydd. En faktor som påverkar och direkt medverkar till en högre arbetslöshet för unga är att de i större utsträckning har tidsbegränsade anställningar. Det betyder att fler i gruppen kommer att vara ”mellan jobb” vilket driver upp arbetslösheten. Att tidsbegränsade jobb har ökat kan bero på att anställningsskyddet har förändrats vilket gjort det enklare för arbetsgivaren att använda tidsbegränsande villkor vilket de också utnyttjat.

Forskningen pekar på att ungdomar missgynnas av ett förstärkt anställningsskydd även om vissa undersökningar återigen visar på ett motstridigt resultat. SACO och TCO är inte överens i frågan om huruvida LAS och turordningsreglerna faktiskt spelar roll för ungdomsarbetslösheten. TCO menar att möjlighet till provanställning minskar arbetsgivarens osäkerhet kring den sökande och därför inte borde påverka siffrorna.

Slutsatserna vi kan dra är att det råder delade meningar om varför vi har en högre arbetslöshet bland unga än bland vuxna. Hur hög ungdomsarbetslösheten är beror på hur och vem som räknar. Däremot kan vi konstatera att det inte är ett så stort problem som det målas upp i den allmänna debatten. Det positiva är att Sverige har en låg långtidsarbetslöshet bland unga, att en så stor andel av unga studerar vidare efter gymnasiet och att arbetslöshetsperioden är relativt kort. En förklaring till de höga siffrorna kan vara att rörligheten på arbetsmarknaden bland unga är mycket hög vilket faktiskt är positivt.

Det mest allvarliga för samhällsutvecklingen handlar om de ungdomar (cirka 6 %) som står längst ifrån arbetsmarknaden. De tenderar nämligen att göra det även över lång tid. Det handlar i huvudsak om de unga som saknar gymnasieexamen. Tröskeln för dessa unga att komma in på arbetsmarknaden är mycket högre än för andra ungdomar. Den allmänna debatten bör rimligtvis handla om dessa unga människor. De är för många, men inte tillnärmelsevis så många som den officiella siffran på ungdomsarbetslöshet. Det handlar ingalunda om några 24%.



[1] not in employment, education or training

[2] (Det råder delade meningar huruvida Pisa faktiskt säger något om lärande men som jämförelse i kunskaper kan det vara intressant.)

Parter eller partners? Samverkan eller effekt?

Samhället är, sedan årtionden, fullt av samverkan, samarbeten, organisationsöverskridande projekt och helhetssyner. Det är inte alls lika fullt av goda resultat. Tvärtom hittar vi fler och fler som tröttnat på samarbetet och i stället förespråkar att var och en blir vid sin läst. Det blir ju ändå aldrig några påtagliga effekter av alla dessa styrgrupper, referensgrupper och samverkansprojekt.

Ett av skälen är nog att vi inte riktigt gjort klart för oss under vilka förutsättningar samarbete leder till något som är större än delarna. Vi använder nämligen ord som ”partnerskap” när vi egentligen menar ”partssammansatt”. Den första frågan är nämligen om det gemensamma syftet är överordnat eller underordnat de enskilda. Om det är så, d v s den gemensamma visionen eller målbilden är överordnad de enskilda, då finns det ett partnerskap. Det betyder också att resursfrågor och resultat måste diskuteras utifrån bilden av hela systemet. En familjs totala försörjning är naturligtvis överordnad familjens interna arbetsfördelning. Omvänt gäller att systemets (familjens, partnerskapets) totala prestanda inte i någon större utsträckning påverkas genom att man omfördelar resurser mellan de olika aktörerna.

I det andra fallet, partssammansatta organisationer, är varje parts eget intresse överordnat det gemensamma. Då kommer också relationen mellan parterna att vara viktigare än relationen mellan projektet och omvärlden.

Självklart vill vi gärna åstadkomma något som liknar partnerskap i stället för partsförhållanden. Vi vill att samarbetet mellan myndigheter och organisationer skall leverera nytta till världen utanför, inte i första hand till de ingående organisationerna. Men det kräver inte bara helhetssyn utan också väldigt konkreta åtgärder på styr-, informations- och incitamentsområdet.

Resurstilldelning, uppföljning och analys måste ske på helhetsnivån. Det betyder också att uppdraget måste formuleras och kvantifieras på helhetsnivån. Det, i sin tur, innebär att språk och begreppsapparat med stor säkerhet måste konstrueras på nytt eftersom varje organisations egen nomenklatur är byggd på det mindre perspektivet.

Först då kan vi förvänta oss att resultatet av organisationers samverkan blir bättre än om de får fortsätta som förut, var och en i sitt universum.

bollarboll2

Regionreformen som bidde en tumme

Det var med stor besvikelse från de flesta håll som nyheten togs emot, att regeringen har bestämt sig för att inte heller genomföra det senaste förslaget till nedbantad regionreform.

Så var vi tillbaka till 1634 års geografi

suckade Håkan Brynielsson, regiondirektör i Kalmar län. Det var EU-medlemskapet som 1995 påtvingade Sverige nyheten att börja utforma regionala utvecklingsplaner ute i landet, istället för att det gjordes centralt. Detta blev den första svenska regionalreformen sedan regionalpolitiken införts tidigt 1960-tal för att hantera utflyttningen från skogslänen.

Istället för att använda tillfället till en genomtänkt regionreform, har saker som bekant fått utveckla sig planlöst vilket resulterat i dagens smått förvirrande flernivåstyrning över svensk regional utveckling. Ansvaret för regional utveckling ligger i vissa län hos kommunala samverkansorgan, i andra län hos staten via sin länsstyrelse och i några län i landstingen som döpts om till regionkommuner.

Kommunsammanslagning

Det (för en utomstående) ganska uppenbara alternativet till lösning – att slå samman mindre kommuner till större – kommer inte ens på tal. Kommunsammanslagning blev ett fult ord under 1970-talet och har aldrig återkommit på den politiska scenen som en möjlighet.

Men samhällsutvecklingen sedan dess har bland annat inneburit att statsmakternas krav på kommunerna har ökat, på att medborgarnas förväntningar har stigit samtidigt som möjligheter till kommunal finansiering har begränsats.

Den lokala nivån har försökt klara av utmaningarna så gott de kunnat. Några delar av Sverige har som bekant gått samman i starka regioner (Västra Götaland och Skåne) som lyckats bända en hel del självstyre ur händerna på statsmakterna. I resten av Sverige har kommunerna uppfunnit en uppsjö av samarbetsformer med grannar för att kunna klara sina många samhällsuppdrag.

I en doktorsavhandling från 2006 visade skribenten, Markus Gossas, hur en liten mellansvensk kommun deltog i runt 350 samarbeten. Det kan handla om allt från nätverk, kommunalförbund, interkommunala avtal och gemensamma nämnder till samägda aktiebolag eller inköpscentraler.

Demokratiunderskott

Det finns nackdelar med det mesta och med kommunal samverkan går det att hitta en lång rad. Demokratin – insynen och närheten till den som beslutar om din lokala vardag – går ofta förlorad. I de rader av samarbeten som din kommun deltar i är det svårt för kommunalpolitiker att urskilja var, när och hur beslut reellt fattas. För kommuninvånaren är det i stort sett omöjligt.

När en översyn av 18 års erfarenhet av kommunalförbund skulle göras för fem dalslandskommuner våren 2013, kunde de fem små kommunerna inte berätta för utredarna hur många kommunala samarbeten de själva deltog i.

Ingen hade den överblicken.

Kommunerna spelar därmed bort sitt starkaste kort: Närheten till medborgaren.

Lag och rätt

Juridiken är krånglig trots att staten hjälpsamt ändrat ett antal lagar på senare år för att underlätta det kommunala samarbetet. När två eller flera kommuner ingår avtal om IT – vem äger egentligen resursen? När en kommun på detta sätt delar med sig av uppgifter om sina invånare till utomstående – bryter man mot persondatalagen? Vet medborgarna om att deras uppgifter delas vidare?

Minst 100 svenska kommuner deläger avfallsbolag. När dessa kommuner avtalar att leverera avfall till det gemensamma bolaget – är man medveten om att detta är ett lagbrott? Avfallshämtning är en tjänst som ska upphandlas, inte avtalas bort.

Och när verksamheter rör sig över kommungränserna, vad sker med den lagstadgade ”lokaliseringsprincipen”?

Ekonomisk vinst

Den starkaste drivkraften för kommuner att ingå i samarbeten är effektivitet. Man vill spara pengar. Men gör kommunerna det? Ingen forskning har ännu visat att så är fallet.

Rapporten från Dalslands kommunalförbund pekar på problemet:

ALLA vi har intervjuat och alla rapporter vi har studerat är helt entydigt överens om den avgörande betydelsen av ökat samarbete för att klara inte minst de mindre kommunernas stora utmaningar. Samtidigt ser vi endast få exempel på att samarbete på ett avgörande sätt har fått de positiva effekter som man eftersträvar.

Spelar det då någon roll hur Sverige delar in sig regionalt? Det tycks i alla fall medföra vissa praktiska nackdelar att ha så många nivåer.

OECD hävdar i ett antal rapporter att skillnaderna mellan regioner inom ett land är så stora, att det inte är meningsfullt att i nationella termer diskutera avgörande samhällsfrågor som bostadsbrist, arbetslöshet, invandring, utbildningsbehov och näringslivssatsningar. Bara på regional nivå blir utmaningarna synliga.

Teori och praktik

När det gäller enskilda politikområden agerar den svenska staten som om man håller med OECD. Ett första exempel är den demografiska utvecklingen vilken regeringen är vaksam på. Problemen ser förstås olika ut i Norrlands inland eller i Stockholm och regeringen har logiskt nog dragit slutsatsen att insatserna för att hantera problemen bör ligga på regional nivå. Tillväxtverket har därför fått i uppdrag att ”utveckla strategier för regional kompetens- och arbetskraftsförsörjning.”

Tillväxtverket konstaterar dock i sin rapport att:

En av de kanske viktigaste förutsättningarna för regionernas arbete är en fungerande flernivåstyrning. Regionerna upplever dock brister i hur flernivå-styrningen fungerar, vilket innebär att det finns ett behov av att skapa en tydligare struktur för samverkan.

Eller med andra ord: En bra regional struktur vore användbart för att lösa utmaningen.

Ett andra exempel är fysisk planering – avgörande för svensk utveckling, för näringslivet och arbetskraften, anser regeringen. Även detta område betraktar regeringen som alltför viktigt för att kommunerna ska tillåtas utforma sina översiktsplaner utan anpassning till den regionala nivån.

Tillväxtverket har fått uppdraget att utreda och rapporterar tillbaka:

Ett allmänt intryck från de tre fallstudierna indikerar dock ett tämligen svalt intresse för frågan om att integrera de regionala utvecklingsprogrammen närmare de kommunala översiktsplanerna, möjligen med undantag av Skåne.

Innovationspolitiken är ett tredje exempel som enligt regeringen är ”av central betydelse för att lösa de samhällsutmaningar som klimatförändringar, resursbegränsningar, energianpassningar och en åldrande befolkning innebär.”

Här är OECD, EU och den svenska staten överens om att alla regioner måste involveras. I genomförandet av utvecklingsplanen Europa 2020 har fokus i sammanhanget därför lagts på regionerna.

Ett fjärde och alldeles dagsfärskt exempel på hur regeringen betraktar den regionala nivån som oumbärlig för utvecklingen, är bostadspolitiken. Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (samme minister som just skrinlagt regionreformen) föreslog i dagarna att regionerna ska ta över kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen.

Attefall tillsätter en parlamentarisk kommitté för att utreda ”och vid behov föreslå sådana förändringar i de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå.”

Regionkommunen vinnare

Trots en tydlig ovilja till regionreform har regeringen alltså själv problem med att ”1634 års geografi” helt enkelt inte är en praktiskt fungerande indelning av Sverige.

En enig riksdag har dessutom uttalat att regional utveckling ska komma nedifrån, inte dikteras från Stockholm. Mycket talar därför för att lösningen i slutändan blir regionkommunen.

Attefall tänker föreslå riksdagen att ytterligare fem län får bilda regionkommun (Gävleborg, Östergötland, Örebro, Kronoberg och Jämtland) förutom de fyra som redan finns (Gotland, Halland, Skåne och Västra Götaland).

Riksdagen kan förväntas kräva att de tre norrländska län som också begärt att få bilda regionkommun inte ska nekas (även om Attefall är emot av okänd anledning). Därmed är mer än halva landet täckt av regionkommuner och återstoden lär följa efter.

Fördelen, ur regeringens synpunkt, är att regionkommunerna åtminstone i de flesta fall (Gotland med 57 000 invånare är ett lysande undantag) får en storlek och en geografisk yta som gör det möjligt att lägga ut statliga uppdrag om samhällsutveckling på en någorlunda effektiv nivå.

En annan fördel är att såväl kommunerna som landstingen – omdöpta men annars intakta – blir kvar vilket innebär att inga tjänstemän i offentliga sektorn behöver sparkas under ett valår och de politiska partierna får behålla ett minst lika stort antal politiska uppdrag som idag.

Nackdelen är förstås att de svenska väljarna dels får leva med en regionalpolitisk röra ännu ett tag framöver, dels får fortsätta att betala löner till ett okänt antal offentliganställda tjänstemän som gör ett dubbelarbete, från sina olika placeringar i den vildvuxna organisationen.

För var dag blir det bättre men när blir det bra?

Sveriges största barnkull sedan 40-talisterna har nått universitetet. I år är studenterna dubbelt så många som på 1990-talet. Ropen om bostadsbrist, framförallt för studenter, är naturligt nog högre än någonsin.

Politikerna tar frågan på fullaste allvar. Årets Almedalen hade 100 evenemang som handlade om bostäder (hälften om bristen därav). Bostadsminister Stefan Attefall har lanserat minst 16 statliga utredningar i bostadsfrågan och tagit ett tiotal andra bostadsinitiativ.

Ett av dessa går via Boverket – 50 Mkr att dela på för den som kommer upp med smarta, nya sätt att bygga för ungdomar. Nu står sig förstås 50 Mkr ganska slätt mot en brist på åtminstone 20 000 studentlägenheter. Och det råder egentligen ingen brist på idéer kring hur man bygger smart och roligt för unga – exemplen är många, från Umeå till Lund.

Men byggbranschen tycks bara inte vilja bygga hyreslägenheter. Bostadsmarknaden fungerar inte.

Eller…?

Eller gör den i själva verket det?
Faktum är att marknaden strängt taget följer de ekonomiska teorier som säger att resurserna styrs till vad som är mest lönsamt. Det mest lönsamma för ett byggbolag är att bygga småhus – villor och radhus. Här finns nämligen kunderna som både kan betala och är villiga att betala. Det bästa beviset för det är väl att huspriserna i Sverige gått upp med 400 procent de senaste femton åren?

Det finns naturligtvis många svenskar som hellre bor i stadsmiljö än i förorterna. Byggbolagen bygger också gärna flerfamiljshus men föredrar då bostadsrätter. Att en bostadsrätt i snitt kostar 500 000 kr mer att bygga än en hyresrätt är inget hinder, byggbolagen kan ta betalt av köpstarka kunder för sin satsning. Sedan 1990 har det byggts cirka 320 000 nya bostadsrätter… och drygt 33000 nya hyresrätter.

Hyreslägenheter tycks det nämligen vara svårt att få lönsamhet i. Ett skäl anses vara hyresregleringen som länge gjort det omöjligt att ta ut marknadsmässiga hyror. Kravet har varit att hyran ska sättas till vad motsvarande lägenhet hos allmännyttan (de kommunala bostadsbolagen) kostar.

Allmännyttan – som äger cirka hälften av alla Sveriges hyreslägenheter – har som bekant kunnat finansiera sina hyresfastigheter via kommunalskatten och därför kunnat hålla hyrorna nere. Låga hyror har många gånger varit en naturlig kommunal prioritering som fått gå före att göra vinst på de boende.

Kombinerat med höga byggkostnader – många skyller gärna dessa på myndigheternas stränga byggnormer – så blir ekvationen ganska tydlig.
Det är inte en särskilt bra affär att bygga hyreslägenheter. Marknaden väljer därför bort det, helt i enlighet med de nationalekonomiska teorierna.

Samhällets bästa

Att marknaden tippar över så kraftigt till förmån för villor och radhus vållar dock problem för samhället. Den rörlighet som gynnar vår samhällsekonomi där människor flyttar till studieplatser eller arbetsplatser, går förlorad. Då har vi inte ens snuddat vid den enskildes ”kostnader” för att bostadsmarknaden inte matchar tillgång med efterfrågan.

Idag bor 140 000 svenskar (officiellt) i andra hand. Ockerhyror är inte ovanligt (men otillåtet). Hyreskontrakt (otillåtet) köps på spekulation, t ex att det ska bli en bostadsrättsombildning. 135 kommuner rapporterade 2012 till SCB att de har bostadsbrist vilket innebär att 65 procent av den svenska befolkningen bor i en kommun som inte kan erbjuda de bostäder som invånarna önskar.

Politik möter marknad

Politikernas försök att räta upp marknaden har hittills misslyckats. Betyget ´underkänt´ i det här fallet grundas på jämförelsen med såväl övriga Europa som övriga Norden där man genomgående har byggt minst dubbelt så många bostäder per capita sedan 1960-talet.

Socialdemokraternas (åter)införda riktade subventioner till hyresfastigheter år 2002 fick upp nybyggnationen något men aldrig i närheten av det egentliga behovet. Den borgerliga regeringen tog bort stödet 2006.
Den borgerliga regeringens (åter-)införande av ROT-avdraget 2008 ökade kraftigt ombyggnad av hyresfastigheter men återigen, påverkan var allt för liten.

Samma regerings införande av ett bolånetak 2010 var tänkt att bromsa in svenskarnas skuldsättning men blev istället en inbromsning av småhusbyggandet (och drev en ökning av antalet ROT-projekt).

Nya marknadsvillkor

Den borgerliga regeringen har de senaste åren gjort sina försök att balansera villkoren för hyreslägenheter och småhus. Trogen sin ideologi har man valt att göra detta genom att släppa in mer marknad på marknaden.

a)
Allmännyttans bolag får inte längre konkurrera med skattemedel.

En ny lag från 2011 kräver att kommunala bostadsbolag ska agera affärsmässigt, alltså sträva efter vinst (men fortfarande ta samhällsansvar). Bolagen får inte ta emot subventioner i någon form, det vill säga inga icke-affärsmässiga kapitaltillskott, ingen extra billig mark eller bättre lånevillkor.
Regeringen hastade igenom lagen sedan Fastighetsägarna hade anmält de kommunala bostadssubventionerna till EU:s konkurrensmyndigheter och mycket talade för att Sverige skulle ha förlorat en tvist om saken.

b) Hyresregleringen bygger inte längre enbart på allmännyttans hyror. Även privatbolagens hyror ska räknas in när fastighetsägare och Hyresgästföreningen avtalar kommande års hyresnivå.

Ändringen öppnar för en större möjlighet att sätta marknadsmässiga hyror – vilket förmodas leda till att bostadsbolagen gör eftertraktade centrumlägenheter dyrare och kanske kan få sina utkantslägenheter uthyrda genom att göra dem mycket billigare.

”Bruksvärdesprincipen” är dock fortsatt regel vilket sätter ett tak på hur hög hyran kan bli – ett starkt kort för hyresgästföreningens förhandlare.
Än så länge har ingen tydlig effekt kunnat märkas men nyheten har bara varit i kraft sedan 2011 –genom snart två hyresförhandlingar.

c) Regeringen är på väg att mildra byggnormer för att tillåta lägre standard och mer buller. Samtidigt planerar man att dra ned på kommuners möjlighet att ställa egna byggkrav, t ex vad gäller energianvändning och antal parkeringsplatser.

Det ska alltså bli möjligt att bygga ”sämre” och därmed billigare, något som student – och ungdomsorganisationer har vädjat om länge.
Kommunala krav på parkeringsplatser (ett hatobjekt bland cyklande studenter) lär mjukas upp.

Det blir lovligt att bygga i städers centrum eller i hamnen utan att stoppas av stränga bullerregler vilket många kommuner har längtat efter för att kunna ”förtäta” sina stadskärnor.

d) Regeringen planerar också att tvinga kommunerna att handlägga bygglov och överklaganden snabbare, att bli generösare med strandlov samt kräva att kommuner samordnar sitt planarbete med hela regionen.

Både den här punkten och ovanstående går byggbolagen till mötes – branschen har länge förklarat de kraftig högre byggkostnaderna på den svenska marknaden med myndigheters höga krav och krångliga processer.

***

Så kommer balansen på marknaden nu att jämnas ut och de efterlängtade hyres/student-bostäderna att börja byggas i mängd? Innan vi börjar hoppas för mycket får vi nog ta en nykter titt på vilka aktörer som tjänar på dagens tillstånd.

1. De tre största byggbolagen
En lista över Sveriges byggbransch visar att bland de 30 största byggbolagen finns en trio i toppen (Peab, NCC och Skanska) som tillsammans omsätter dubbelt så mycket som de 27 byggbolag närmast i storlek.[1] Dessa tre bygger ungefär hälften av de svenska flerfamiljshusen.

En (liten) studie från KTH antyder att små byggbolag bygger 20 procent billigare än de stora, även på dagens bristfälliga marknad. Konkurrensverket (som i år inleder en ny studie av byggbranschen), konstaterade i en rapport 2006 att den siffran stämmer bra. Lägenheter byggda i storbolagens regi låg cirka 20 procent över. En särskild anledning till oro, ansåg Konkurrensverket, var att de stora byggbolagen har köpt på sig så stora markområden att de var relativt oberoende av kommuners synpunkter.

De tre stora har länge lobbyat mot strikta byggnormer för att kunna bygga billigare. Framtiden lär visa om de nu också är villiga att föra vidare kostnadsbesparingarna till hyresgästerna. De dominerar marknaden tillräckligt för att kunna låta bli.

2. Bankerna
Det råder knappast någon tvekan att den springande punkten till varför det inte byggs tillräckligt många hyreslägenheter, är ränteavdragen som gör det möjligt för medelklassen att låna till sitt boende.

70 procent av svenskarna äger sitt boende idag. 96 procent av dessa har bostadslån. De svenska hushållen är därmed högre skuldsatta än något annat folk i Europa än danskarna – eurokrisen och köpfest i all ära men vi svenskar har lånat mer per hushåll än greker, irländare, spanjorer och italienare.

De fyra största svenska bankerna svarar tillsammans för ungefär 80 procent av svenskarnas bolån[2]. Lånen utgör minst 50 procent av bankernas omsättning. Skulle ränteavdragen försvinna, rubbas bankernas intäkter alltså rejält.

3. De politiska partierna
Vinnare på ränteavdrag och chansen att bo i villa till ett rimligt pris är som bekant medelklassen och barnfamiljer – just den väljargrupp som alla de större partierna anser sig behöva säkra för att vinna ett val. Att ta bort ränteavdragen uppfattas som politiskt självmord.

I dagsläget vore det möjligen också ett ekonomiskt självmord. EU, IMF och ett stort antal ekonomer har länge hävdat att Sverige har en bostadsbubbla – alltså att huspriserna är betydligt högre än vad husen reellt är värda.
Även om varken statsminister Reinfeldt eller finansminister Anders Borg håller med om att det finns en bubbla, vill de knappast utmana ödet genom att ta bort ränteavdragen och därmed tvinga ett stort antal högt belånade svenskar att sälja sina villor med risk för ett ras på marknaden. Såväl byggbolag som banker lär dras med ned.

***

Det är en öppen fråga idag om den borgerliga regeringens åtgärder kommer att tippa över balansen tillräckligt mycket till hyresrätternas förmån, för att ändra sakernas tillstånd. Tills vidare fortsätter 20 000 hemlösa studenter att låna vänners och släktingars soffor.


[1] 99 687 mdr kr för de tre jämfört med 48 603 mdr kr för de 27, år 2012. Källa: Sveriges Byggindustrier.

[2] De tre största bostadsinstituten ägs av Swedbank, Handelsbanken och Nordea. SEB:s bostadsutlåning sker direkt genom banken. Källa: Svenska Bankföreningen.

Den osynliga skillnaden mellan en polis och en ekonom

SONY DSCDen här artikeln börjar med ett nedslag i två högskolor. För att skapa dynamik i argumentationen har jag valt två verkliga antipoder, nämligen Polishögskolan och Handelshögskolan i Stockholm. Innan någon blir upphetsad över att jag kallar dessa två varandras motsatser vill jag påpeka att det gäller i ett, och säkert bara ett, speciellt hänseende. Mer om det senare.

På de här två skolorna bedrivs en lång rad utbildningar men jag skall koncentrera mig på två program, nämligen lite längre grundutbildningar. På Polishögskolan antas varje år ca 300 – 500 studenter vid Polisprogrammet och på Handels antar man i stort sett lika många till Kandidatprogrammet i Business och Economics. Det första gänget blir poliser efter två och ett halvt år och det andra blir ekonomer efter tre. Det är således två högskoleutbildningar med i princip samma strukturella förutsättningar. Men…

Den ena, polisprogrammet, har det uttalade syftet att utbilda ”svensk polis i syfte att minska brottsligheten och öka tryggheten och rättssäkerheten i samhället”. Polisprogrammet är alltså en utbildning som skapar arbetskraft för en specifik befattning hos en specifik arbetsgivare – och en arbetsgivare som har ett givet uppdrag. Jag kommer i det följande att kalla den här situationen för ”utbildningens planhushållning”.

Den andra, kandidatprogrammet på Handels, ger ”en stabil bas för företagande, samhälle och näringsliv”. Kandidatprogrammet är alltså en utbildning som skapar arbetskraft för befattningar, arbetsgivare och uppdrag som varken kan eller bör räknas upp och specificeras i förväg. Jag kommer i det följande att kalla den här situationen för ”utbildningens marknadshushållning”.

Nu måste jag stoppa in ett förtydligande. Det finns ingen som helst värdering i de här två begreppen. Tvärtom skulle jag säga att båda två är exempel på verkligt relevant hantering av den faktiska värld vi lever i. Det vore märkligt om officerare, poliser, tulltjänstemän eller stridspiloter utbildades lite så där generellt och sedan fick söka jobb någonstans i världens alla pansarbataljoner, säkerhetstjänster, gränskontroller eller flygvapen.  Lika märkligt vore det om vi hade en särskild ”Statsekonomhögskola” som utbildade ekonomer som bara kan jobba på Riksbanken. Det tycks alltså som om det här är en väldigt rimlig ordning. De spännande frågorna finns på skalan någonstans mitt emellan Polishögskolan och Handels. Men jag återkommer till det lite senare.

De två extremsituationerna leder till tre logiska konsekvenser som skiljer utbildningarna, och därmed yrkena, åt.

Den första konsekvensen handlar om utbildningens innehåll.

För utbildningens planhushållning gäller att innehållet i huvudsak styrs av den framtida arbetsgivaren. Vi utbildar inte polisaspiranter i metoder som den svenska polisen inte använder. Från pistolskytte till överklagandeprocesser är det fullständigt uppenbart att utbildningen bör inrikta sig på de vapen den framtida arbetsgivaren har och de processregler som gäller i det svenska rättsväsendet. Det gör utbildningen effektiv både ur kostnadsperspektiv och när det gäller att tillgodose den kommande arbetsgivarens ideologiska, metodmässiga och organisatoriska önskemål.

För utbildningens marknadshushållning gäller däremot att innehållet styrs av en samlad bedömning av vart hela marknaden och professionen är på väg. I den analysen spelar högskolans forskning en allt överskuggande roll. Vi utbildar alltså ekonomer i en del ekonomiska teorier som ännu inte används hos någon arbetsgivare och nästan alltid i teorier och metoder som inte används hos någon majoritet av framtida arbetsgivare. Enkelt uttryckt kan man säga att Harvard Business School är en större inspirationskälla än ekonomiavdelningen på Volvo eller Stockholms läns landsting.

Den andra konsekvensen är en logisk följd av den första. Den handlar om verksamhetsutveckling hos arbetsgivaren/arbetsgivarna.

För utbildningens planhushållning gäller att arbetsgivaren utvecklar sin egen verksamhet. Ofta genom någon form av evolutionär ”trial-and-error” process. När verksamheten tagit en ny riktning eller beslutat sig för en ny metodik lägger man en beställning på utbildaren som då byter inriktning. Först när försvarsmakten köpt ett nytt stridsflygplan eller polisen skaffat en ny kommunikationsradio beställer man en uppgraderad pilotutbildning eller polisutbildning. När Tullverket får en ny lagstiftning, och först då, skapar man de utbildningskomponenter som krävs för att en ny tullare skall kunna utföra sitt jobb.

För utbildningens marknadshushållning gäller tvärtom att högskolan är den huvudsakliga motorn i metod- och verksamhetsutveckling hos arbetsgivaren. Det är alltså nyutexaminerade ekonomer (i det här stiliserade exemplet) som inför nya redovisningsmetoder, utvärderingsmetoder eller styrsystem i de organisationer där de får anställning.

Den tredje konsekvensen är en fråga om identitet och definition av ”yrkesbegreppet”.

För utbildningens planhushållning gäller att det inte går att skilja min profession från min arbetsgivare och mitt uppdrag. När jag blir polis och får min examen så blir jag också predestinerad till en statsanställning och jag antas vara ideologiskt förpliktigad att upprätthålla svensk rätt och svensk lagstiftning. Omvänt gäller att när jag avslutar min anställning är jag inte längre polis.

För utbildningens marknadshushållning gäller att professionen är fullständigt skild från såväl arbetsgivare som uppdrag. När jag blir ekonom finns det ingen som helst möjlighet att avgöra vem min uppdragsgivare kommer att vara eller, för den delen, hur mitt uppdrag ser ut. Jag kan komma att jobba på skattemyndigheten, i en halvskum revisionsfirma eller rent av åt en Colombiansk knarkkartell. Skulle jag avsluta min anställning och göra något helt annat kommer jag ändå att vara, och betraktas som, ekonom för resten av mitt liv.

Känns det här självklart? Det är ganska självklart. Jag skulle aldrig förespråka en generell ”Rättsskipningsutbildning” varifrån vilken man kan söka jobb antingen hos polisen eller hos Hells Angels. Jag skulle heller inte förespråka ett slutet ”Skatteverksprogram” utifrån vilket du blir revisor på Skatteverket och inget annat. De intressanta frågorna finns på mittfältet.

Låt oss fundera lite över pedagoger och medicinare.

Strängt taget liknar de varandra. Båda har en tung majoritet av sina yrkesutövare hos en handfull offentliga arbetsgivare. Pedagoger anställs av kommuner och medicinare anställs av landsting. Typ.

Båda har trots det en överraskande stor del av sina utövare hos andra arbetsgivare. Läkemedelsföretag, företagshälsovård, miljöteknikföretag och rekryteringsfirmor anställer läkare varenda dag. På samma sätt anställer stora arbetsgivare, marknadsföringsföretag, teknikkonsulter och kompetensförsörjare pedagoger varenda dag.

De finns alltså båda någonstans mittemellan å ena sidan Polishögskolan, utbildningens planhushållning, och å andra sidan Handels, utbildningens marknadshushållning. De kan båda välja att hantera situationen på ett av två sätt. Antingen strävar man åt det ena hållet eller också strävar man åt det andra. Och, som den intresserade läsaren förmodligen redan konstaterat, de två utbildningarna – eller snarare representanterna för de två yrkena, har valt var sin diametralt motsatt väg.

Medan medicinarna – de som blir läkare – alldeles uppenbart slåss för att komma närmare utbildningens marknadsekonomi strävar pedagogerna – de som blir lärare – lika uppenbart mot utbildningens planekonomi. Läkarna (deras organisationer) ägnar stor kraft åt att påpeka att ”som läkare kan du jobba i sjukvården men du kan också jobba i läkemedelsföretag eller i forskning inom en rad olika områden”. Är man medicinutbildad och jobbar åt ett företag som gör ergonomiska möbler är man fortfarande läkare.

För lärarna (deras organisationer) är det lika viktigt att påpeka att lärarutbildningen syftar till anställning i svensk grundskola eller gymnasieskola. Är man pedagogutbildad och jobbar med att fortbilda anställda i ett verkstadsföretag är man följdriktigt inte längre lärare.

Vi kan säkert hitta många fler exempel på utbildningar på mittfältet som på det här sättet strävar åt olika håll. Vi kommer förmodligen också att konstatera att de konsekvenser jag pekade på ovan får genomslag i det framtida arbetslivet.

Skall socialsekreterare utbildas för att fylla befattningarna i den svenska socialtjänsten (utbildningsmässig planhushållning) eller skall socialsekreterare utbildas i de senaste rönen kring socialt arbete och därmed, när de väl får jobb, förändra den svenska socialtjänsten?

Skall personalchefer utbildas för att upprätthålla den svenska arbetsrätten, Saltsjöbadsandan och Taylorismen eller skall de utbildas i helt nya organisationsteorier och därmed, när de väl får jobb, förändra den svenska modellen?

Det finns många ”mittfältsutbildningar” där den här frågan fortfarande lever. För poliser och ekonomer är det avgjort sedan länge. För läkare och lärare tycks det avgöras just nu, läkare går mot marknadshushållning och lärare mot planhushållning. För alla andra utbildningar finns frågan kvar att debattera och diskutera.

Skapa, producera och leverera. Inte endera.

I nationalekonomin skiljer man sedan urminnes tider på varor och tjänster.  Inte minst i de olika reglerna för fri rörlighet inom EU anses det viktigt att avgöra om en handelstransaktion innefattar en vara eller en tjänst. På samma sätt anger SCB den svenska produktionen, utrikeshandeln och konsumtionen uppdelad i de två huvudkategorierna; varor och tjänster. Alla dokument, läroböcker och statistiska tabeller har sina egna definitioner men summan av resonemangen tycks vara något i stil med det här:

Alla varor och tjänster innebär någon form av bearbetning eller förädling. Om denna bearbetning i huvudsak sker före leverans, och på ett helt annat ställe, så är det en vara. Om den sker i samband med, eller rent av samtidigt med, leveransen så är det en tjänst. Är bearbetningen relativt enkel och av liten omfattning talar vi om varor med lågt förädlingsvärde respektive okvalificerade tjänster. Är bearbetningen komplicerad kallar vi det varor med högt förädlingsvärde respektive kvalificerade tjänster.

All produktutveckling, både för varor och tjänster, går mot allt mer komplicerade produkter. I stort sett varenda vara eller tjänst du köpt det senaste året är oerhört mycket mer bearbetad och har ett oerhört mycket större ”informationsinnehåll” än sin motsvarighet för hundra år sedan. Kanske ser en banan fortfarande ut som en banan? Ja, på ytan. Men det du betalar för inkluderar numera miljöhänsyn både där den odlades och där den säljs, social påverkan, klimateffekter av transporter och anseende hos dina grannar. Allt sådant som våra föräldrars föräldrar i stort sett slapp väga in i prislappen. På samma sätt vet jag att elektrikern jag betalar för att byta ett vägguttag har både mer komplicerad utrustning och en bättre utbildning än vad hens föregångare i branschen behövde.

Det här är självklart, varor får högre förädlingsgrad och tjänster blir mer kvalificerade. Det som inte är självklart – men nödvändigt – är att det också innebär att i stort sett alla varor förskjuts mot att bli allt mer tjänster. Ju mer komplicerad en vara är, desto närmare kundens behov måste man vara när man konstruerar och producerar den. Blir varan tillräckligt komplicerad måste den både konstrueras och produceras hos kunden och detta i stort sett samtidigt som den levereras. Varan har blivit en tjänst. När bananen, i exemplet ovan, ingår i en färdig och levererad matkasse med recept avpassade för just min familj har den kommit så nära en tjänst att det känns meningslöst att försöka definiera den som det ena eller det andra.

En påtaglig och summerad effekt av den här glidningen är att tjänsteproduktionens andel av vår BNP ökar. I år uppskattas den till hela 70% och även om andelen kan vara olika mellan olika länder så är tendensen densamma, i takt med ökande välstånd ökar blir det vi konsumerar mer komplext och därmed ökar graden av tjänsteproduktion. I en framtid som vi faktiskt kan se vid horisonten är de renodlade varorna i stort sett borta ur statistiken och indelningen i ”varor” och ”tjänster” har spelat ut sin roll. En intressant illustration av de här mekanismerna får i alla fall jag av 3D-skrivarna. Om jag får en skrivare som, hemma hos mig och utifrån mina behov, skriver ut en ny plastpinal utifrån ritningar jag betalat dyrt för på nätet; har jag då köpt en tjänst eller en vara?

Parallellt med den här upplösningen av gränser finns en annan, och närbesläktad, historia. Vi har nämligen också, i alla tider, delat upp våra yrken i ”teoretiska” och ”praktiska”. Den som i huvudsak hanterar, manipulerar eller förädlar immateriella resurser kallas för teoretiker och den som i huvudsak hanterar sin materiella omvärld kallas praktiker. Vi delar fortfarande in både fackliga organisationer och utbildningsinstitutioner utifrån föreställningen om att det finns teori och praktik och att dessa två i mångt och mycket bör hanteras av olika personer.

Så länge vi tillverkar varor, eller lågt kvalificerade tjänster, är det möjligt. Då ligger ju, definitionsmässigt, utveckling och konstruktion långt ifrån – och långt tidigare än – produktion och så småningom konsumtion. Alltså kan en teoretiker på kontoret skapa förutsättningar för en praktiker i produktionen. Det är två personer på var sin plats på tidslinjen. Men när komplexiteten ökar kommer alltså produktutveckling och produktion allt närmare varandra. Till slut utvecklas produkten/varan/tjänsten samtidigt som den produceras/levereras. Då blir det orimligt att göra en arbetsdelning efter principen teoretiker tänker och praktiker gör. Antingen måste teoretikern finna sig i att själv, och omedelbart, omsätta sin teori i handling eller också måste praktikerna finna sig i att skaffa så mycket teoretiska färdigheter att hen kan konstruera och manipulera produkten samtidigt som den tillverkas.

De flesta av oss kommer att mötas i mitten och det är bara av historiskt intresse att avgöra ifall fordonsteknikern uppstod ur ett praktiskt yrke medan medicinteknikern kom från den teoretiska sidan. Kvar, utan större möjlighet att försörja sig, blir de som fortfarande tror att det finns teoretiska respektive praktiska yrken.

Här finns en tydlig parallell i orsakerna till de två historierna. Med ökande informationsmängder kommer ökande krav på förmåga att hantera information i realtid, alltså just nu. Det i sin tur förvandlar alla varor till tjänster och det gör distinktionen mellan teoretiska och praktiska yrken mer eller mindre meningslös.

 

Kryddan reflekterar: There is something rotten in Värmland…

Var det rätt av skolinspektionen att stänga Lundsberg? Jag har ingen aning.

Spontant tycker jag det var fel, eftersom det drabbar tredje man, dvs elever som kanske inte gjort sig skyldiga till några oegentligheter. Själva. Men att betrakta, acceptera och hålla tyst är ju inte precis vackert det heller.

Många vill gå på Lundsberg därför att det anses ”fint”.

Trots ideliga rapporter om pennalism som många gånger gränsat till eller överskridit gränsen till åtalbar misshandel. Och trots uppgifter om bidragsfusk, lögner och maktmissbruk.

Kanske är skolan populär, inte trots, utan tack vare dessa rapporter. Man vill helt enkelt lära sig konsten att flyta ovanpå. Föräldrarna vill ha framgångsrika barn och ”då får man ju tåla lite”.

Vi andra kan rycka på axlarna och säga att ”alla kan ju inte vara rötägg”. Nej, men det är ju illa nog om det är rötäggen som bestämmer.

Fd eleven Johan Rabaeus är starkt kritisk till sin gamla skola .
Fd eleven Ian Wachtmeister viftar bort all kritik mot sin gamla skola.

Jag behöver bara ställa mig en enda fråga:

Vem av dom två uppfattar jag som mest empatisk?

Nytt & Kort

Vilka busspassagerare vill komma fram sist?
Framtidens busstrafik förutsätter nämligen att några vill sitta väldigt långt bak. Läs artikeln i NFÖ

Summan är faktiskt viktigare än delarna, också vid stadsplanering.
I centrala lägen kan det därför i framtiden få bullra lite. SKL

EU kraftsamlar kring ungdomars arbete.
Eller egentligen kring bristen på just det. Regeringen

Tågförseningar är ett elände men i Västerbotten är till och med rälsen försenad. 
Inga pengar till Norrbottniabanan. Läs mer på Region Västerbottens sida.

Om man lägger 600.000.000.000 kronor i en lång rad kommer man till horisonten. 
Innovationsprogrammet Horisont 2020 har fått sin budget. MidSweden

EU gör som COOP, slopar återbäringen. 
Den nya långtidsbudgeten gör det möjligt att flytta pengar mellan olika områden i stället för att de ligger oanvända. Europaportalen

När tåget väl gått är det för sent att diskutera. 
Regioner och kommuner borde få styra järnvägarna. KTH

Miljardsatsning förvandlar Öresundsregionen till världens största provkök.
Vågar vi hoppas på en öppen planlösning? Läs artikel i NFÖ

SKL samlar metoder för metodutveckling.
Uppföljning, uppföljning, uppföljning… Läs mer på SKL>>

Lyckad konferens konstaterar att öst-väst relationerna måste förbättras.
Till exempel Trondheim – Sundsvall – Vasa. Läs om NECL II-projektet.

Flexkontor bättre än befarat. 
Förklaringen ligger i att personalens oro möttes med stor flexibilitet. Tidningen Vision

SKL stöder övergången till kollektiva trafiklösningar. 

Inte bara pendlarna utan också de offentliga aktörerna måste samordna sin resa. SKL

Innovationsläger främjar den regionala utvecklingen .
Koncentrerad konceptutveckling i Finland. Landsbygd.fi

 

Trägen vinner eller ”Vem vill ha en halv tunnel?”

I dagarna gratulerar vi oss själva, Trafikverket och alla entreprenörer till att den andra av de två tunnlarna genom Hallandsåsen nu brutit igenom. Om mindre än två år förväntas vi kunna åka tåg igenom den ås som så länge gäckade oss.

1885 öppnades järnvägen mellan Helsingborg och Halmstad. Den var privatägd liksom de flesta järnvägssträckningar vid den här tiden. 1892 kom sträckan att bli en del av en obruten förbindelse mellan Helsingborg och Göteborg och fem år senare förstatligades hela Västkustbanan.

Redan från början var sträckan över Hallandsåsen den största komplikationen, både vid byggandet och så småningom för tågen. Med en höjdskillnad på 100 meter, väldigt kurvig sträckning och helt utan förutsättningar för att bygga dubbelspår var flaskhalsen liksom inbyggd från början. Men det gick, med hjälp av reservlok, minskade viktgränser och generösa tidtabeller har man sedan dess kört tåg genom Förslöv, Grevie och Båstad. Då och då har diskussionen om en bättre lösning tagit fart och man har, ända sedan början, varit klar över att en bättre lösning måste inkludera en tunnel genom Hallandsåsen. Snabbtåg kördes i och för sig fram till 2012 över Hässleholm, d v s en rejäl omväg genom Skåne men ändå ett snabbare sätt än att trassla sig fram igenom lövhala dalgångar på Bjärehalvön. Men den lösningen var inte rimlig, en tunnel var den enda vägen framåt, eller igenom.

1991 tog så regeringen beslutet. Nu skulle åsen besegras en gång för alla och en dubbelspårig tunnel skulle drivas från Skottorp till Förslöv. Egentligen är det, framförallt av utrymningsskäl, två tunnlar med ett spår i varje men i dagligt tal benämner man de båda för Hallandsåstunneln. Kostnaden för projektet beräknades till strax under en miljard kronor och arbetet påbörjades 1992. Historien om bygget är lång, krånglig och i många stycken välkänd. Miljöproblem, tekniska utmaningar och opinionsstormar gjorde att den ursprungliga tidplanen sprack. Det gjorde också den ursprungliga budgeten och när nu tunnelbyggarna, efter mer än tjugo år, nått igenom berget i båda tunnlarna uppskattas totalkostnaden till 11 miljarder kronor, d v s mer än tio gånger den ursprungliga kalkylen.

Frågan som uppkommer är naturligtvis: Är tunneln genom Hallandsåsen fortfarande en lönsam investering för samhället? Svaret är väldigt överraskande. Det har den nämligen aldrig varit. Banverket, d v s den dåvarande ägaren av projektet, gjorde en kalkyl 1998. Då uppskattades den totala, och maximala, samhällsnyttan till 2,7 miljarder kronor. Redan då var den prognosticerade kostnaden 4,3 miljarder. Lars Hultkrantz, professor vid handelshögskolan i Örebro och medförfattare till rapporten ”Investeringar in blanco” som gjordes på uppdrag av Regeringskansliet, hävdar att det dåliga beslutsunderlaget för samhällets allra största investeringar hotar att underminera hela infrastrukturdebatten. Riksrevisionen kommer till ungefär samma slutsats både vad gäller Hallandsåstunneln och vad gäller andra stora infrastruktursatsningar.

Mot detta kan man naturligtvis invända att symbolvärden och framtidstro inte låter sig kalkyleras. En annan icke-beräknad post på intäktssidan är naturligtvis det lärande som blivit följden av tekniska och politiska problem längs vägen. Vi har helt enkelt blivit mycket duktigare på att bygga tunnlar. Frågan är naturligtvis om vi också blivit duktigare på att besluta vilka tunnlar som skall byggas?

http://fof.se/tidning/2006/3/tunnlar-for-miljarder
http://www.infrastrukturnyheter.se/2013/08/hela-hallands-stunneln-ser-ljuset-i-h-st
http://www.forslovsocken.se/berattelser-fran-forr/vastkustbanan-hallandsas-och-loken-vid-skane-hallands-jarnvag/

Alla gamla sanningar är slut för svensk idrott!

1928 lanserade Per Albin Hansson Folkhemmet i ett tal. Den då trettioåriga idrottsrörelsen blev snabbt en del av den folkrörelse som växte i den omfattningen att vi vid ”peaken” någon gång på sjuttiotalet hade mer än dubbelt så många föreningsmedlemmar som invånare.

Som tonåring var jag med i tiotalet föreningar. Föreningarna var dessutom samlingsplatsen för att träffa kompisar, träffa tjejer och även lösa problemet med mellanöl till helgens fester. Sådant som internet fixar för dagens ungdomar där få 18-åringar ens är med i en förening.

För trettio år sedan bestod svensk idrottsrörelse av Riksidrottsförbundets medlemmar och några mindre verksamheter som ännu inte blivit medlemmar i RF.

Idag består svensk idrottsrörelse av mycket mer. Gym som har miljoner kunder är en rörelse de senaste 30 åren, vårt joggande, cyklande, promenerade utan organisationsform har gått från att vara för några få till att vara väldigt många.

Skidbackar drivs av stora bolag, Bowlingen har diskokulor och är aktivitetsrestauranger, det växer fram kedjor med Boulebarer och aldrig någonsin har så många deltagit i organiserade tävlingar för att springa, gå, cykla, simma, åka skidor i bredd-tävlingar.

De senaste tio åren har 30% fler svenskar börjat idrotta, men samtidigt har specialförbunden inom RF tappat medlemmar enligt undersökningen från Idrottens forskningscentral.

Nu sitter idrottsrörelsen och funderar på nya strategier för att göra något åt detta, dock med förbehållet att grundläggande saker som stadgar (huvudsakligen från 1904), den ideella strukturen och föreningsdemokratin får man under inga omständigheter ändra på trots att medlemmarna inte längre kommer på årsmötet (vi var 3,5% av medlemmarna på årsmöte i min förening i maj)

Tänk er Steve Jobs framför sitt första utvecklingsteam 1978 (det var han och två till)

Vi skall utveckla framtidens dator, den skall upplevas som ny och revolutionerande, den skall vara sensuell, symbolisera frihet och den skall förändra världen. Enda begränsningen är att den skall se ut som en IBM X34

Då förstår ni varför jag som brinner för idrotten som en stark aktör i vårt samhälle gråter ibland.

Är då idrottens ledare onda eller korkade är en motfråga jag ofta får när jag håller föredrag?

Definitivt inte. RFs högsta ledning är människor jag respekterar för kunskap, vilja att verka i det samhälle vi har och integritet och som dessutom brinner för att utveckla idrott.

Den politiska makten ligger hos de 69 Specialförbunden som har rösträtt på Riksidrottsmötet. Deras ledningar består av människor som brinner för att utveckla sin idrott och som är extremt duktiga på att agera utifrån vad som är bäst för deras idrott.

Problemet är snarare att det som är bäst för de minsta förbunden är att ingen som helst förändring av strukturerna uppstår. De riskerar nämligen att då åka ut med badvattnet och då RF medlemskapet står för +50% av intäkten hos ett trettiotal förbund har strukturen skapat ett motstånd till förändring som ingen kommer åt.

För oss som nått sådan ålder att vi varje dag påminns om vi närmar oss vårt eget bäst före datum om vi inte lär oss något nytt varje dag blir det tydligt att alla idrottsledare inte lägger samma filosofiska betydelse vid studerandet av en mjölkförpackning.

Det samhälle vi blev vuxna i finns inte längre. Vi kan sörja eller anpassa oss

Sen är det fortfarande så att den RF-anslutna idrotten levererar oceaner av samhällsnytta, flera tiotals miljarder i skatteintäkter till staten, minskar landstingens vårdkostnader och gör mer än föräldrar, skola och samhälle för att skapa anställningsbara ungdomar. Basen är frisk.

Det som tillkommande har skett är att RF i synnerhet och idrotten i allmänhet under de senaste 20 åren kommunicerat fel med regering och riksdag. Man har kommunicerat att man som ideell organisation bör få mer bidrag, levererar idrottsliga framgångar, har ideella ledare samtidigt som man betonat hur man håller fast vid sina ideal.

Dagens politiker vet därför följande om idrott; De vill alltid ha mera pengar och de lever med en gammal modell. Politikerna vet inte att idrotten är med och betalar för vår välfärd, inte att man leverarar anställningsbara ungdomar eller att man sänker kostnaderna för vårdapparaten samt skapar högre livskvalitet.

Nu har den politiska kartan ritats om rätt ordentligt. Först kom de nya moderaterna och gav upp sin ideologi för en pragmatisk mittenpolitik där nytta per krona gick före gamla ideal. Den blev framgångsrik. Sedan kunde Löfven få mandat för någon typ av nya S som gav upp sin ideologi för en pragmatisk mittenpolitik där nytta per krona gick före gamla ideal.

Kollisionen mellan hur idrotten agerat och var politiken hamnat blev kraftigare än den Oppenheimer fick uppleva i New Mexico 1945.

Där är vi nu och krisen inom den traditionella idrottsrörelsen har inte nått den nivån att de som förordar anpassning till det samhälle vi lever i kan uppnå en majoritet gentemot de som förespråkar en återgång till det samhälle vi hade.

De marknadsanpassade kommersiella aktörerna kommer att fortsätta ta mark på de ideellas bekostnad för att de senare inte vill acceptera den verklighet vi lever i, och bara därför.

Ur ett folkhälsoperspektiv behöver det inte vara negativt men en ideologiskt splittrad idrottsrörelse får aldrig den position i samhället man behöver.

Är anpassning nästa stora tävlingsgren för Riksidrottsförbundet?

AIK och Djurgårdens supporters grälar gärna på nätet. När de inte grälar om vem som är bäst så grälar de om vem som är störst.
AIK har länge marknadsfört sig som Sveriges största idrottsklubb med 16 000 medlemmar.
Djurgården svarar irriterat att man har ännu fler, om alla sporter ingår.
Uppdrag Granskning hävdar att även huliganer räknas med vilket i så fall gör även dessa statsunderstödda…

Men faktum är att mycket, mycket större än de här två fotbollsklubbarna är ändå Axa Sports Club med 45 000 medlemmar.
Aldrig hört talas om Axa SC? Det beror kanske på att det inte är en särskilt traditionell idrottsklubb, inte en del av den stora folkrörelse som idrotten i Sverige är (3, 3 miljoner medlemmar i hela landet).
Axa är mer bekant som ett märke på havregrynen eller muslin som ni köper i affären och är ett bolag i Lantmännens mångmiljardstora livsmedelskoncern.

Bland ivriga amatörskidåkare är Axa ett bekant namn för det är klubben man ska gå med i, för att ha en idrottsförening att sätta bakom sin anmälan till Vasaloppet – så slipper man köra i det trängselfyllda och sönderkörda Öppna spåret.
En brevlådeklubb, helt enkelt. Men Axa platsar i Riksidrottsförbundet vilket är nödvändigt för att få anmäla till hyggliga platser i lopp som Vasaloppet, Lidingöloppet, Engelbrektsloppet och andra folkfyllda tävlingar…

Viktigt medlemskap
Det finns flera fördelar med att vara med i Riksidrottsförbundet förutom att kunna anmäla deltagare till tävlingar. Man finns med när de statliga anslagen ska delas ut, när kommuner stöttar motion och idrott men också när satsningar på lokaler och anläggningar ska göras, på ungdomsläger, ledarutbildning, idrottsforskning eller när statistik tas fram.

Till skillnad från Axa SC har Friskis & Svettis inte platsat i Riksidrottsförbundet trots betydligt fler medlemmar: 521 000 i hela Sverige. Sthlms-klubben slår för övrigt både AIK och Djurgården med råge, 74 000 medlemmar.
Enskilda Friskis & Svettis-föreningar har släppts in via medlemskap i Gymnastikförbundet eller Friidrottsförbundet men som helhet har organisationen i det längsta hållits utanför, bland annat med argumentet att det kostar att delta.
Resultatet blir då att Axa Sports Club som drivs av ett storbolag och kan erbjuda alla gratis medlemskap får vara med i den ideella idrottsrörelsen medan småföretagsdrivna (franchise) Friskis & Svettis som fått stora delar av svenska folket på benen, har hållits utanför.

Andra märkliga inslag som kan nämnas är att Skateboardförbundet med alla sina aktiva ungdomar länge nekats inträde (”för att det inte är en riktigt idrott”) [1]medan Golfförbundet vars verksamhet länge finansierats till minst hälften genom företagssponsring länge varit en självklar medlem.

Identitetsproblem
Rågången mellan Axa och Friskis & Svettis illustrerar hur svensk idrott kämpar med sin identitet som en bred, ideell folkrörelse, öppen för alla.
Denna ideella bild av svensk idrott hävdar Riksidrottsförbundet aggressivt till exempel i den tvisten med EU om större idrottsklubbar ska momsredovisa eller ej. Riksidrottsförbundet målar skickligt upp bilden av knattelagens föräldrar som kokar varmkorv till matcherna för att dra in pengar till barnens tröjor och inte skulle orka med pappersarbete också.[2]

RF förde fram samma ideella argument när Marknadsdomstolen skulle slita en tvist inom motorsporten mellan en privat tävlingsarrangör och RF:s motorsportsförbund som kräver monopol.[3]
Samma diskussion återkommer också i konflikter med markägare när folkrörelsen orientering drar ut i skog och mark med tiotusentals deltagare, funktionärer och åskådare på plats. Då hävdar idrottsförbundet allemansrätten och motionärers rörelsefrihet.
Bekant är också RF:s protester mot att fotbollsklubbar tvingas betala polisbevakning av stökiga matcher eftersom ansvar för ordningen ligger på polisen, inte tävlingsarrangörer.

Idrott och pengar
Internt har Riksidrottsförbundet länge erkänt att idrotten är djupt kommersialiserad. Redan 1999 godkände RF att idrottsföreningar får bilda aktiebolag vars syfte ju ytterst är vinstintresset. Idrottens ”kärna” (den ideella delen och demokratin) skyddades genom att föreningarna måste behålla en majoritet av aktierna, 51 procent, och alltså inte kunde köpas upp fullständigt av privata intressen.
Samma år blev AIK ett aktiebolag, Hammarby följde efter och sex år senare även Djurgården. År 2013 finns 22 idrottsaktiebolag i Sverige (de flesta fotbollsklubbar).
Men pressen för att släppa in mer kapital än 51 procent har fortsatt. Svenska Fäktförbundets ordförande, Lars Liljegren, föreslog till slut irriterat att fotbollen och andra skulle få som de ville men i så fall uteslutas ur Riksidrottsförbundet.
”De kan bilda Svensk Underhållningsidrott AB medan vi andra kan fortsätta i RF och få stöd från stat och regering!”, ansåg Liljegren.

Regering och riksdag har samtidigt blivit mer tveksamma till konsekvenserna av idrottens kommersialisering. De två stora anslag som tillfallit idrotten under det senaste decenniet (Handslaget 2004-2007 på 1 miljard kr och Idrottslyftet 2008-2012 på 500 Mkr) var bestämt riktade till breddidrotten och ungdomar.
De anslag som staten ger idrotten går helt och hållet via Riksidrottsförbundet vars ansvar det är att fördela på ett korrekt sätt. Årligen handlar det om drygt 1,7 miljarder kronor. Kommunerna lägger  cirka 1 miljard per år till lokala föreningar plus att man driver idrottsanläggningar (urvalskriteriet är oftast medlemskap i RF).
Samhällets uttalade målsättning är att få fler barn och vuxna att röra på sig, att få en friskare befolkning.Klarar  RF den uppgiften?

Fler idrottar utanför
Statistiken visar att de senaste tio åren har 30 procent fler svenskar börjat motionera – särskilt unga flickor. Statistiken visar också att idrottsföreningarna tappar medlemmar – särskilt unga flickor.
Utvärderingar och idrottsforskning visar oerhört tydligt två fakta om svensk breddidrott. Dels att idrotten mycket riktigt är öppen för alla som vill delta, dels att alla idrottsföreningar ägnar sig huvudsakligen åt tävlingar och att träna inför tävlingar. Barn så långt ned som i 5-6 årsåldern spelar match och tävlar.

Detta leder förstås till att mindre duktiga barn snabbt sorteras bort och att samhällets målresultat för idrottsanslagen tunnas ut för varje barn som slutar.

RF:s argument att idrotten är ideell och därför ska skyddas av samhället, övertygar inte längre lika starkt. Regeringen har till exempel gjort klart för Riksidrottsförbundet att man vill se Friskis & Svettis som medlem i RF. För tydlighetens skull deltog idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth på F&S´ senaste  årsstämma.
RF får inte heller mycket sympati och stöd från regeringen i sin kamp för att idrottsklubbar ska slippa betala polisnotan efter stökiga matcher.
Unga moderater har gått så långt som att föreslå en idrottspeng, likt skolpengen. Strunt i om idrottandet sker inom folkrörelseformerna eller kommersiellt.

Avgörande val
Klämda mellan samhällets förväntningar å ena sidan och å andra sidan kraven från fotbolls- och ishockeyklubbar med dålig ekonomi[4], har Riksidrottsförbundet landat i en kompromiss som inte är olikt en spagat.
* För klubbarnas skull föreslog RF:s styrelse på årsstämman i slutet av maj i år, att specialförbunden ska få bestämma själva om de vill släppa 51-procentsgränsen för aktiebolags privata ägande för att kunna få in mer kapital. Stämman stödde förslaget.
Ett ganska säkert stalltips är att Fotbollsförbundet nu snabbt gör sig av med denna black om foten. I Europa har de stora fotbollsklubbarna länge ägts av kapitalstarka personer. Detta blir troligen snart möjligt i Sverige också.

* För samhällets skull, lanserade RF samtidigt ett tvåårigt strategiarbete om hur samhällsutvecklingen påverkar idrottens förutsättningar och hur idrotten ska möta framtiden.
Som stämmans underlagsrapport självkritiskt säger: ”Idrott för alla – på riktigt.”

Effekterna av dessa val som träffats på Riksidrottsförbundet ter sig mindre som en kompromiss och mer som tecken på folkrörelse som nu klyver sig i två delar – en kommersiell del (Svensk Underhållningsidrott AB) och en medborgerlig del.

Det innebär att såväl rikspolitiker som kommunala politiker också snart måste ställa sig frågan på vilka kriterier samhället ska stödja idrotten i fortsättningen.


[1] Denna sport från 1980-talet fick sitt RF-medlemskap först i maj 2013.

[2] Retoriken är anslående men svensk lag tvingar sedan år 2000 alla ideella föreningar med omsättning över 1,5 Mkr att göra bokföring. EU anser att samma föreningar också ska momsredovisa.

[3] RF förlorade målet. Marknadsdomstolen anser att idrottsföreningar ska jämställas med företag när de utför ekonomisk verksamhet.

[4] AIK Fotbolls AB har gått med förlust sedan 1999. Djurgården Ishockey AB balanserar på randen till konkurs.

Arenaidrott – en av många regionala orättvisor

I dag har endast vissa tillgång till arenaidrott på hög nivå. I elitfotbollen, som jag jobbar med, är det 32 lag som bjuder på en arenaupplevelse i toppklass. Möjligen i varierande grad, ska sägas…

Publiken på de totalt 480 matcherna i Allsvenska och Superettan är 2,4 miljoner människor. Nyss var jag t ex tillsammans med drygt 13.200 fans på Hammarbys sista match på Söderstadion. Vilket tryck! 100.000 Prozac hade inte hävt så många depressioner som Kennedy Bakircioglüs kvitteringsmål gjorde.

Tidigare i år har jag bl a upplevt AIK-Djurgården på Friends, en tillställning som ger mig gåshud bara av den fantastiska stämning det var på matchen! Själva matchen var i ärlighetens namn ”sådär”, men stämningen mådde jag bra av i flera veckor efteråt.

Många andra matcher ger vittnesbörd om samma sak – enorm glädje, förtvivlan, stämning, sorg och lycka. Allt blandat i en fantastisk inramning – arenaidrotten fotboll! Alla sammansvetsade kring samma sak – arenaidrotten fotboll och ”sitt” lag.

Detta skapar tillhörighet och mening för hundratusentals människor i detta land. En tillhörighet till laget och den sport de spelar, oavsett religion, hudfärg och härkomst. Direktörer och arbetslösa målare sida vid sida, anarkister och politiker förenade i samma engagemang. Laget före jaget.

Visst, det måste medges i samma andetag – ett engagemang som ibland kan gå överstyr. Men inte för att idrotten skapar det, utan för att arenan och tillhörigheten ger många luft, kraft och mening med livet. Oftast används detta positivt, men ibland hos ett fåtal tyvärr på fel sätt.

Varför är nu detta ”regionalt orättvist”? Jo, för att så många städer i Sverige inte kan tillhandahålla detta till sina medborgare. Man saknar arena. Man saknar träningsfaciliteter och engagemang, man bygger inte förutsättningen för idrotts- och arenaupplevelsen! Man samarbetar inte med de ideella föreningarna, man tvekar att ta idrottspolitik på agendan.

Barn behöver idrott. Jag dristar mig att påstå det. Förmodligen lika mycket som de behöver goda pedagoger i skolan, och säkert oerhört mycket mer än vad de behöver nya och tuffare betygssystem vartannat år. Idrotten är tydlig, reglerna satta sedan urminnes tider. Man vet vad som gäller. Det är också bevisat att idrotten ger ork till att klara skolan. Att lära sig lagarbete och glädjen att vinna tillsammans med förmågan att hantera motgångar i livet.

Ungdomar behöver därmed också förebilder. ”Idoler” att se upp till. Även här har idrotten ett stort utrymme att fylla. För Rosengårdsungdomarna är Zlatan beviset på att det går. Man kan. I mellansvenska bruksorter med nedlagda bruk och krossade illusioner är hjältarna från fotbollen, bandyn och hockeyn skillnaden mellan uppgivenhet och hopp.

Att kunna identifiera sig med sina hjältar i deras olika lag är livsviktigt. Städer som Sandviken, Leksand, Åtvidaberg, Degerfors, Bollnäs, Mora, Borlänge, Sölvesborg och Växjö har precis som storstäderna Stockholm, Malmö, Göteborg olika elitlag som många identifierar sig med. Dessa behövs!

Själv är jag Uppsalabo. I början av 70-talet gick jag på Studenternas för att se Sirius hemmamatcher, då de spelade i Allsvenskan. Hasse Selander, Roland Grip, Morgan Hedlund, Rolf Marinius. Vilka hjältar det var! Vilket engagemang som detta skapade, vilken identitet och tillhörighet för Uppsala!

Så kom kraschen i laget, och Uppsala sällade sig under många år till de mindre städer som inte hade representation i de högsta serierna i vare sig fotboll eller hockey. Vad avundsjuk man då kan bli på städer som t ex Växjö med bara knappt en tredjedel av befolkningsunderlaget mot Uppsala och samtidigt nu har fotboll, hockey och innebandy i de högsta serierna. Vilken sagolik förmån för Växjöborna, att kunna gå på TRE olika stämningshöjare, att få välja att tillhöra någon av de tre klackarna.

Många i Sverige får inget sådant val alls. Samhällsvärdet av den identitetskapande trygghet och tillhörighet detta ger är inte möjligt att överskatta!

Jag vill därför avrunda detta korta kåseri med att uppmana alla politiker att fundera över vilken effekt det skulle bli i just er stad om ni blev Allsvenskar, kom upp i Elitserien eller Superligan. Eller vad som händer om ni åker ur…

Många tvistar om penningvärdet. Jag vill lyfta värdet av identiteten och samhörigheten. Satsa på arenaidrotten, den lönar sig – fast kanske på andra och viktigare sätt än i bara pengar…

 

Idrottens väg till hälsa

Det finns så många som vill oss väl när det gäller träning och hälsa. Men att vilja väl är inte detsamma som att göra gott. Pekpinnarna viner och erbjudandena haglar. Under de senaste tio åren har det skett en extrem förändring av svenska folkets livsstilsvanor. Hälsa har vuxit till den starkaste trenden i samhället. Privata aktörer utmanar idrottsrörelsen och de nya elitmotionärerna utmanar den traditionella synen på att vara motionär.

Människan genomlever just nu en dramatisk livsstilsförändring. Förutsättningarna förändras i och med att vi blir allt fler invånare och får en medellivslängd som blir högre när varannan 2-åring beräknas bli över 100 år. År 2018 förväntas Sverige ha 10 miljoner invånare.  Då har Sverige vuxit med en miljon fler invånare på 14 år. Så snabbt har aldrig utvecklingen gått tidigare.

Omvärldsanalysföretaget Kairos Futures har frågat svenska folket i åldern 35-75 år hur man tänker om sin framtid som äldre.  Det visade sig att i alla åldersgrupper drömmer man om att vara frisk när man tänker på sin ålderdom. I undersökningen konstaterar man att hälsa har gått från att handla om att undvika sjukdom till att må bättre än bra. Vi ställer högre krav på hälsan än tidigare.

I Sverige har vi en gedigen tradition av motion, hälsa, friskvård och tävlingsidrott kopplat till samhället och Sveriges stora idrottsrörelse. Under 80- och 90-talet präglades motionsidrotten av influenser från framför allt USA. Då var branschen uppdelad i fitness och idrott. Branschen fitness växte fram ur en bodybuilding-kultur med ett tydligt budskap om att skulptera sin kropp. Under början av 2000-talet växte branschen wellness fram som en naturlig motreaktion till den kroppsfixerade fitnessträningen. Under de senaste åren har fitness/wellnessbranschen och idrottsrörelsen gått varandra till mötes. Det nya begrepp och den nya bransch som vuxit fram och som idag känns helt naturligt för oss är träningsbranschen.

Under 2000-talet har den allsidiga träningen fått ett stadigt fäste i Sverige. Tävlingsloppen såsom till exempel Vasaloppet, Stockholm Maraton, Vätternrundan och Lidingöloppet har sedan några år snabbt blivit fulltecknade.

I takt med att svenska folket vill ta ett eget större ansvar för sin hälsa ökar de kommersiella krafterna. Antalet kommersiella träningsaktörer har blivit fler och antalet sportkedjor har under de senaste tio åren mer än fördubblats. Sport är en del av svenskarnas vardagsliv och marknaden har varit en av de bäst växande i världen. Totalt omsätter sporthandeln 20 miljarder årligen.

Mitt i den starka hälsotrenden utmanas Sveriges traditionella idrottsföreningar. I Sverige finns 20 000 idrottsföreningar i 71 olika specialidrottsförbund. Antalet medlemmar inom de största idrotterna är fortsatt stabil. Oroväckande är dock att 2/3 av specialidrottsförbunden tappar medlemmar eller har en stillastående medlemsutveckling och att endast 1/3 har ökat i medlemsantal. Svensk Idrott står inför tuffa utmaningar att utveckla sin ledarskapskultur för att bättre kunna möta upp framtiden. Av tradition ligger stort fokus på tävling och prestation inom de respektive idrotterna. Drömmen om att få håva hem ädla medaljer till svenska folket blir en drivkraft som får konsekvenser i ledarskapskulturen.

Idag attraheras vi av de idrottsföreningar och träningsorganisationer som har en hög trovärdighet och som lyckas erbjuda sin verksamhet med en hög tillgänglighet och närvaro i mötet. I det mötet vill vi utmana oss och tänja på våra gränser. Då kommer lusten. Lusten och glädjen att träna och röra på sig.

Idrottens och klubbens monopol i gungning

Riksidrottsförbundet (RF) presenterade, på årsstämman i maj 2013, en rapport om framtidens idrottsförening i syfte att vitalisera idrottens organisation. Rapporten ger oss framtidsbilder och förutsättningar för föreningslivet fram till 2020 och förslag på lösningar som kan möta framtidens krav på en modern organisation.

Ska man förstå idrotten och föreningslivet nu och framöver kan det vara lämpligt att reda ut en del begrepp. Vi kan börja med att dela upp världen i olika delar. Idrottande är det vi gör när vi gör det. På samma sätt är vi resande när vi reser och boende när vi bor.[1] Så fort vi organiserar oss kan vi tala om en klubb. Anledningen till att vi har en klubb kan vara många Vi kanske vill dela resurser i form av anläggningar, komma överens om tider osv. Det kan också finnas ideella skäl, politiska behov av att idrotten får en röst, legitimetet eller finansiell stryka. De samlade idrottsklubbarna kallar vi från och med nu för idrottsrörelsen. Det som förenar idrotten och klubben är individen. Individen idrottar och individen är medlem i klubben. Ingendera kan finnas utan individerna. De här tre delarna är alla interna, d v s de finns i och inuti idrottsvärlden. För att bilden ska bli komplett krävs en fjärde komponent nämligen samhället. Och samhället är dels den omgivning idrotten och klubben verkar i, dels stat och kommun d v s. den överordnade strukturen som bl a beviljar anslag.) Om man på allvar vill förstå varför de flesta medlemsorganisationer tappar medlemmar[2] finns det en poäng att fokusera just på det omgivande samhället – inte på organisationens struktur eller verksamhet. Ett av skälen är att idrottande allt oftare sker utanför klubben.

Klubben har haft monopol på anläggningar för idrottande

Tills nyligen har simhallen, fotbollsplanen, höjdhoppsgropen, hockeyrinken och ridhuset varit förbehållna medlemmar i klubben. En grupp simintresserade kan inte boka 50-metersbassängen och tre intresserade tjejer får inte träna stavhopp lite som de vill. För att komma åt anläggningen måste du vara medlem i en klubb.

Klubben har haft monopol på individens objektiva utveckling

Klubben har varit ett framgångsrikt sätt att styra upp idrottandet på. Utan klubbarna hade vi inte haft ett handikappsystem i golfen, ett seriesystem i fotbollen, ett licensieringssystem, godkänd utrustning och ett exakt antal domare. Den idrottande individen kan lätt utvärdera sina prestationer, det finns en objektiv stege som mäter utveckling. Utan klubben, specialförbunden, RF och samhällets monopol hade vi haft 5 boxningsmästare och 5 boxningsmästerskap, egna regler på golfbanan, hur många spelare på fotbollsplanen som helst och egen utrustning. Men resultatet hade inte räknats officiellt och det är svårt att veta vem som är den bästa boxaren i världen om det finns 5 mästare. Monopolet har fördelar eftersom det anger på vilket sätt vi ska mäta och genomföra idrott på. För den som idrottar, liksom för den som är intresserad av politik eller av folkdans har klubben eller föreningen varit den snart sagt enda arena där man kunnat mäta och påverka sin egen utveckling, åtminstone sedan man slutat skolan. För den som vill bli synbart och objektivt bättre på något, vad som helst, har föreningen varit det självklara valet av arena. Dessa arenor har skapats, finansierats och kontrollerats av samhället. Alla typer av samhällsstöd är förknippade med olika villkor och på det sättet har samhället skaffat sig inflytande över hur, och på vilket sätt, den objektiva utvecklingen skall bedrivas. Så till exempel är det förbjudet att bli bättre genom att dopa sig. Bryter man regeln måste man lämna idrottsrörelsen och kan inte bli regionmästare.

Idrottande har haft monopol på subjektiv utveckling

Om klubben har fått sitt monopol från samhället så har idrotten fått sitt monopol från individen. Vi har kommit överens om att vi mäter fotboll i antal gjorda mål, löpning i tid och längdhoppning i höjd. Den självklarheten kring mål och förbättring har inte funnits i så många andra sektorer av livet. Den som vill förbättra sin Vasaloppstid från föregående år har inte haft någon föreställning om att förbättra sin arbetsprestation eller sitt föräldraskap på samma sätt. Själva mätandet tillhör idrotten.

Personlig utveckling handlar i mångt och mycket om att prestera bättre och förbättrade prestationer har, för vanliga människor, varit nästan uteslutande något som funnits inom idrotten.

Nu har vi satt idrottsrörelsen i en kontext men vad händer med monopolen i samhället i stort?

Klubbens monopol i gungning

Alla samhällsmonopol är i gungning. Det gäller apoteket, skolan, vården och föreningen. Det går naturligtvis att kalla det en kommersialisering av verksamheten men den övergripande anledningen är ett överutbud av varor och tjänster. I samma stund som allt fler påstår sig kunna och faktiskt kan leverera det vi efterfrågar, vare sig det är läkemedel, skola, eller fritidsaktiviteter tvingas samhället till avreglering.  Den processen har pågått under en lång tid. På samma sätt som Ipren flyttar till bensinstationen och det politiska samtalet till Twitter och Facebook flyttar idrottandet utanför klubben.

RF ser den ökade hälsotrenden som en effekt av ett ökat kommersiellt utbud av idrottsliga arenor. En vidare tolkning är att det helt enkelt är fler som kan och vill sätta upp en gymanläggning. Klubben har inte längre ensamrätt på att tillhandahålla anläggningar för idrottsutövare och vi får in andra aktörer och andra inrättningar.  Överutbudet leder till att individerna delar upp sig i två grupper. De som fortfarande bryr sig om det objektiva utvecklingsmonopolet stannar kvar i klubben. Flera studier visar att det är cirka 20-25% av medlemmarna. För dessa är det fortfarande viktigt att kunna jämföra sig med andra och få meriterande resultat.  Klubben kommer även i fortsättningen ha kvar det monopolet även om det är färre och färre som är intresserade.

Däremot kommer resten, alltså över 70% av medlemmarna gå någon annanstans och helt sonika lämnar klubben. De letar efter anläggningar att utöva sin idrott. De finns naturligtvis och kallas ofta pay’n play golf, Pay´n Ski, Pay´n Jump, Pay´n Sail. Det finns hur många människor som helst som åker skidor – utan att vara med i en klubb och det går ju bra. Det enda de ger avkall på är rätten till en objektiv ranking av sina prestationer.

Håkan Rasmusson som startade Värpinge Golfklubb, en pay’n’Play bana utanför Lund, uttryckte det så här; ”om jag som är en bonde kan starta en golfanläggning så kan nog alla”

Anläggningsmonopolet är brutet.

En annan viktig orsak till att samhället stöttat idrottsrörelsens monopolställning är att idrotten i sig betraktats som det bästa sättet att främja folkhälsa. Staten och kommunerna stöttar människors idrottande genom föreningsstödet och för att bli berättigad till föreningsstöd måste klubben vara med i RF. I och med att färre idrottar i föreningar och fler utanför är det rimligt att titta på lösningar där skattepengar får större genomslag. En sådan lösning är avdragsrätt för friskvård. Genom att skicka anslaget till arbetsgivare i stället för till föreningar tror man sig nå fler människor. En annan väg vore en individuellt utformad ”fritidspeng”.

Monopolet vad avser samhällsstöd är brutet.

Idrottens monopol i gungning

Monopolet för subjektiv karriär hotas av två företeelser.

Den första är att vi gradvis får utvecklingsfrämjande feedbacksystem i alla sektorer av livet. Datorspel ger mig direkt feedback på min prestation – i mina ögon sett. Feedbacksystem i arbetslivet och föräldraskapet har fått ett rejält fäste. Vi går på Cope-kurser för att bli bättre föräldrar, vi får feedback när vi bloggar och twittrar, chefen återkopplar allt oftare och helt plötsligt upptäcker vi att vi kan ju faktiskt betrakta andra delar av vårt liv som subjektiva utvecklingsmöjligheter. Förut fanns få arenor för träning – oavsett träningsform – nu verkar de finnas överallt. Att som förälder förkovra sig i sitt föräldraskap och vilja bli en bättre förälder när tredje barnet tittar ut har gradvis blivit en ambition likvärdig en förbättrad Vasaloppstid.

Riksidrottsförbundets rapport ”Framtidens idrott” som presenterades på årsstämman i slutet av maj adresserar också det förändrade monopolet och säger att ”Verktyg för att mäta prestationsutveckling finns i större utsträckning utanför klubben än i den”

Vi ser alltså en uppsjö av mästerskap för lärare i matematik, kock-VM med träningsläger och uttagningstävlingar, World of Warcraft-läger.

RFs rapport beskriver den här krocken mellan idrottens traditionella ställning och människors behov av ständigt självförverkligande och omedelbar återkoppling som en av de största utmaningarna i framtiden. Vår föreställning om vad man kan träna har vidgats, och fortsätter att vidgas. Alldeles strax finns det fler möjligheter till träning, utveckling och prestationsmätning utanför idrotten än i den.

Det andra hotet är ökande kreativitet och entreprenörskap hos individen. När kreativiteten och entreprenörskap ökar minskar vår benägenhet att acceptera och inordna oss under en given föreställning. Denna föreställning kan vara just det fasta regelverk som definierar själva idrottandet.

Som RFs rapport påpekar så finns det fortfarande ett stort intresse för att göra saker tillsammans och bilda nya gemenskaper men det går att skönja en trend som innebär att de som vill göra saker tillsammans vill definiera regler, tider och platser själva. Denna tendens till olydnad hotar inte bara själva idrottandet utan i ännu högre utsträckning arbetet i föreningen. Beslutsfattande kan antingen göras utifrån regelboken – eller på något annat sätt. Att som RF uttrycker det ”nyttja trenden” men att behålla den gamla strukturen är svårare än att lära en gammal hund att sitta. Att förändra en över hundraårig struktur för att passa dagens människor när de så tydligt visar att de inte är intresserade av att underordna sig den är en omöjlig ekvation. Detta syns i de allt tommare styrelserummen och styrelseposterna. Däremot är det uppenbart att de gärna vill fortsätta idrotta.

RF framhåller vikten av att ha ett framtidsorienterat förhållningssätt och uppmuntrar till diskussion kring idrotten som helhet, dess framtid och organisation. Dock inom vissa gränser. Förutsättningen är att idrottsrörelsen ska bedrivas i föreningsform. Denna förutsättning kommer man, förr eller senare, att få riva upp. Som det tydlig framkommer i deras egen rapport, Framtidens idrott, så måste framgångsreceptet bortse ifrån organisationsform och i stället koncentrera sig på idrottens förmåga att skapa glädje, lust och mening åt människor. All idrott handlar om att röra på sig. Då kan inte idrottsrörelsens organisatoriska grundidé vara att stå stilla.



[1]  Enligt RF är Idrott; fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera bra.

[2] Det finns självklart undantag framförallt för volontärorganisationer och YLVAS.

När blir spontanidrotten jämställd?

De växer upp överallt i landet. Det handlar om idrottsplatser för så kallad spontanidrott. Sundbyberg och Kalmar är bara två exempel från en ganska lång lista med svenska kommuner som bygger arenor för spontanidrott där ungdomar under mer oplanerade och lekfulla former får möjlighet att utöva olika varianter av spontanidrott i stil med skateboard, klättring, BMX och parkour. I Kalmar har man till och med gått steget längre i och med att ett gäng eldsjälar från tre olika idrottsföreningar har gått samman för att bygga den allra första mobila anläggningen för spontanidrott i vårt lands historia. Hela anläggningen kan mycket enkelt packas ihop på en lastbil och köras iväg. Tanken är att man ska turnera i Kalmar med omnejd för att på så sätt göra det möjligt för fler barn och ungdomar att utöva spontanidrott. Invigningen av den sprillans nya mobila spontanidrottsplatsen i Kalmar i början av maj i år samlade i runda slängar 1 600 nyfikna besökare.

Idag sker en i allra högsta grad aktiv anpassning av många idrotter för att göra dem mer lämpliga att utöva i form av spontanidrott och därmed locka fler utövare. Handbollen är ett exempel på en idrott som håller på att transformeras till streethandboll och beachhandboll där det enda man behöver är två mål och en mjuk boll att kasta.

Idag finns det många småidrottsplaner som är anpassade för fotboll och där hoppas vi att det kan finnas handbollsmål i framtiden så att det går att spela båda idrotterna

säger Lennart Söderström, utbildningskonsulent på Svenska Handbollsförbundet.

Linus Söderling, idrottsutvecklare i Botkyrka kommun, blir smått poetisk i sin beskrivning av vad spontanidrott är och vilken betydelse den har för idrotten i stort när han slår fast att ”spontanidrotten är idrottens kärna och själ, som handlar om lek”.

Men den stora frågan som varje vän av ordning ställer sig är hur det kan komma sig att jämställdheten inte har hunnit längre inom idrotten trots alla dessa fina anläggningar för spontanidrott som byggs runtom i landet. Varför är det fortfarande så att det är fler killar än tjejer som idrottar? Om det nu är som så att Riksidrottsförbundet – i vart fall enligt egen utsago – verkar för att göra idrotten mer jämställd, hur kan det då komma sig att detta inte avspeglar sig på vanlig kommunnivå där man fortfarande ser betydligt fler killar än tjejer som tränar och utövar idrott?

En av de huvudsakliga orsakerna till att det de facto ser ut som det gör när det handlar om könsfördelningen bland dem som är med i en RF-idrott och som idrottar eller motionerar finns att söka på ett ganska oväntat håll. Det handlar nämligen om vilken typ av idrottsanläggningar utomhus som kommunerna satsar på att bygga. Idrotter i stil med fotboll, skateboard, inlines, BMX, klättring, landbandy och andra liknande aktiviteter domineras väldigt starkt av pojkar totalt oberoende av om idrottandet sker i tävlingsform eller spontant. De svenska kommunernas satsningar på just den här typen av aktiviteter och anläggningar svarar alltså i dag mycket bättre mot pojkars än flickors behov och önskemål.

Det finns med andra ord en ganska lång väg kvar att gå för att idrotten – även spontanidrotten – ska kunna anses vara helt jämställd. Men för att detta ska kunna bli möjligt så måste kommunerna börja lyssna till tjejernas önskemål också. Där har ni något att fundera över, kära beslutsfattare.

Hur är det egentligen med idrott, prestationer och ädel tävlan?

Sport, idrott och tävling används ofta synonymt. Det är svårt att tänka sig sport och idrott utan att föreställa sig utövare som på något sätt försöker bli bättre än de andra, bättre än sig själv eller bättre än vad någon annan någonsin varit. Att idrotta är ofta detsamma som att tävla. Men tävlingar finns på många andra arenor än idrottens. Politiker, arbetssökande, marknadsförare och riskkapitalister tävlar också.Vi är nog byggda för tävling i viss utsträckning och åtminstone jag tycker ofta om att tävla. Finns det inte något riktigt målsnöre så hittar jag på ett. Jag delar upp potatisskalning, bilkörning, mailskrivande och föreläsande i etapper och delsträckor, sedan hittar jag på önskade resultat och försöker komma under, eller ibland så nära som möjligt. Jag sporras av konkurrens, svåruppnåeliga mål och oförutsedda hinder. Alltså borde jag tycka om betyg i skolan, motiverande ackordslöner i arbetslivet eller eggande säljtävlingar i företaget. Ändå gör jag sällan det. Det finns något som gnager och skaver, något som inte känns rätt i magtrakten. Således vill jag försöka förstå och sätta ord på när jag tycker tävlande är av godo och när det inte är det. För att få en rimlig text tillåter jag mig från och med nu att använda ordet ”tävla” varje gång jag försöker överträffa någon eller något, detta vare sig om det är en regelrätt tävling med regler och medtävlare eller om jag bara försöker överträffa mina egna mål eller någon annans förväntningar.Jag hittade fem faktorer som avgör om mina tävlingsinstinkter kommer att hjälpa mig till bättre resultat eller inte.

  • Den första frågan – och förmodligen den enskilt viktigaste – är ”Har jag själv valt att delta i den här tävlingen?”.  Frågan kan nyanseras på många sätt: ”Har jag varit med och utformat spelreglerna”, ”Har jag möjlighet att lämna walk-over om jag inte vill vara med?”. Om svaret på frågorna ovan är ”Ja, jag tävlar på villkor som jag själv varit med att skapa” så bidrar det definitivt till bättre prestationer. Om jag däremot svarar nej på frågorna är det rimligt att anta att motivationen blir väsentligt lägre.
  • Nästa fråga handlar om vad som står på spel. Det finns två typer av utfall, vi kallar dem morot och piska. Vad får jag om jag vinner respektive vad drabbar mig om jag inte vinner? Generellt gäller att vi är mera rädda för att förlora än vi är sugna på att vinna. Risken att bli av med en hundralapp bedöms som mer hotande än vad chansen att vinna en är lockande. Alltså ägnar vi mer ansträngning åt att skydda oss från en mycket osannolik stöld än att försöka komma åt en lika osannolik vinst. Negativ förstärkning har dock en del andra nackdelar. För det första innebär den att vi anstränger oss till dess risken är borta – därefter slutar vi. För det andra använder vi en hel del kreativitet till att fundera på hur vi kan slippa både tävlingen och dess konsekvenser. För det tredje har rädsla en del oönskade konsekvenser för bland annat kreativiteten. När vi grips av panik (för att vi jagas av ett lejon) springer vi fortare än någonsin men priset för den höga farten är bland annat ett extremt tunnelseende. Alltså kan man anta att i de flesta situationer är positiv förstärkning att föredra.
  • Den tredje frågeställningen handlar om min förståelse för spelets regler och mekanismer och om det verkar finnas en koppling mellan vad jag gör och hur det går för mig. Om jag förstår hur det hänger ihop blir jag sporrad till ansträngning, om jag inte förstår – eller om jag inte menar att det finns en koppling mellan vad jag gör och mitt resultat – anstränger jag mig inte.
  • Den fjärde faktorn bakom mitt intresse – eller ointresse – för tävlingen är en egen bedömning av mina chanser. Om jag tror att jag har en chans att vinna – men inte är säker på att göra det – ökar min tävlingslust och i annat fall minskar den. Att helt säkert veta att man är chanslös är naturligtvis sämre än att helt säkert veta att man vinner men i båda fallen sänker det min motivation.
  • Den femte och sista faktorn är ganska stark – men ofta förbisedd. På vems bekostnad vinner jag? De flesta är överens om att det inte är särskilt roligt att vinna över sina barn till exempel. Vår empatiska förmåga säger oss att barnets förlust är större än min vinst och vid en samlad bedömning är det alltså bättre att förlora. Det är nämligen uppenbart att det omvända också gäller, barnets vinst är större än min förlust. Resonemanget är giltigt i de flesta sammanhang. En elitidrottsman sade, i samband med olympiska spel för ett antal år sedan, ”det är svårt att göra sitt bästa när man vet att motståndarna kan bli straffade och till och med fängslade när de kommer hem efter en förlust”.

Nästa gång du funderar på om tävling är ett bra sätt att organisera en uppgift eller ett arbete, ställ dig fem frågor:

  1. Har deltagarna valt att vara med i tävlingen?
  2. Är vinsten tillräckligt intressant, eller förlusten tillräckligt avskräckande?
  3. Förstår deltagarna hur det går till att vinna och kan de påverka utfallet själv?
  4. Tror deltagarna att de har förmåga och förutsättningar att göra ett bra resultat?
  5. Anser deltagarna att den egna vinsten är stor nog att uppväga andras förlust?

Om svaret är ja på de flesta av frågorna är ett tävlingsmoment, eller ett prestationskrav, sporrande.

Om svaret är nej på de flesta av frågorna kommer det däremot inte att fungera.

Tidigare åkte vi till Kina för att producera – nu kommer Kineserna hit för att investera

Avståndet är kort mellan Gränsbrytnings kontor på Ideon Beta och Ideon Gateway där innovationsriksdagen i år äger rum. Men den här dagen känns promenaden längre än vad den behövt vara. Den fysiska platsen har samma namn, båda platserna syftar till att skapa innovationer och människorna har samma drivkraft men ändå tar sig arbetet uttryck i så olika former. Innan jag beger mig till Innovationsriksdagen stannar jag till vid kontoret bredvid mitt. I ett hörnrum sitter ett par killar som utvecklar mobila nycklar. De har precis utsetts till ett av de 33 hetaste teknikbolagen i Sverige enligt Ny Teknik och Affärsvärlden. För andra året i rad. Jag frågar dem i förbifarten om de ska delta på riksdagen – en riksdag som handlar om just dem. Svaret kommer snabbt och är kortfattat: vi utvecklar hellre vår verksamhet än pratar om den.

Charlotta Falvin, styrelseordförande i Ideon AB, säger samma sak men i byggnaden bredvid:

Företagen bryr sig inte om Innovationssystem. De ägnar sig åt affärsverksamhet inte innovationssystem

Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova, Bodil Rosvall Jönsson, näringslivschef Region Skåne, Charlotta Falvin, ordförande Ideon AB, Eva Ohlstenius, vd Connect Skåne, Karin Hallerby, avdelningschef Tillväxtverket, Cecilia Driving, vd RISE Fotograf: Niklas Lagström
Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova, Bodil Rosvall Jönsson, näringslivschef,  Region Skåne, Charlotta Falvin, ordförande Ideon AB, Eva Ohlstenius, vd Connect Skåne, Karin Hallerby, avdelningschef Tillväxtverket, Cecilia Driving, vd RISE. Foto från Innovationsriksdagen 2013.  Fotograf är Niklas Lagström

Eva Ohlstenius, vd Connect Skåne  menar däremot att ”Det är ett problem om företagen inte bryr sig om innovationssystem. Det är ett slöseri med skattemedel.”

Båda har delvis rätt. Däremot undrar jag vem det är som har ett problem om företagen inte bryr sig om innovationssystemet. Företagen eller systemet? Eller som Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova uttrycker det

Vi är inte till för oss själva! Utan vi måste leverera värden. Om systemet inte efterfrågas ska vi lägga ner

Vad är det verkliga behovet hos bolagen och vad är det som systemet levererar, enligt dem? Efter en rundvandring på Ideon så verkar det enskilt största problemet vara att fylla i blanketterna för att rekvirera såddkapital. Arbetsbördan står inte i förhållande till pengarna. Dels för att kapitalet är litet, dels för att administrationen kring ansökan är oproportionerligt stor.

Stefan Gripwall, en av grundarna för Zaplox, menar att svenskt såddkapital är för litet. Zaplox erhöll i uppstartsfasen 2010, 250 000 kr av Almi och sedermera samma belopp av Innovationsbron. Knappast några större belopp. Internationella investerare erbjuder kanske ett högre kapital även i en tidig fas men då förväntas man naturligt avstå från en del av ägandet.

Det är bättre att äga 5% i ett bolag som lyckas än 100%  i ett som misslyckas”  säger Stefan

Cecilia Driving, Vd för Research Institutes of Sweden (RISE), påtalade på Innovationsriksdagen vikten av att ta större risker tidigt i processen något som Bodil Rosvall Jönsson, näringslivsdirektör i Region Skåne, och Magnus Lundin, vd för Sisp styrker i en artikel i Sydsvenska Dagbladet; att problemet är att hitta riskvilligt kapital i början av en innovationsprocess. När innovationerna står på säker mark finns pengarna.

En bild som Charlotte Brogren på Vinnova bekräftar.

Vi har mer pengar än vi kan göra av med till Innovationsupphandling

Om de svenska aktörerna har pengar att investera men det upplevs som alltför besvärligt att få tillgång till de här initiala pengarna är det en rimlig tolkning att riskvilligheten inte är så betydande. Rikard Mosell, VD för Ideon Innovation, menar också att de offentliga aktörerna borde vara de som tar risken innan riskkapitalisten.

För att ha modet att göra det måste vi kanske anställa en annan typ av människor än vad vi traditionellt gjort. Vi investerar ofta i det vi är trygga med. För att våga investera i en ny bransch krävs ett annat tänkande

Hur ökar man risktagandet bland de som finansierar eller hjälper till att ansöka om kapital? Rikard Mosell menar att närheten till entreprenörerna är ett måste för att lära känna deras behov. Innovationssystemet är idag stuprörsformat och svåröverskådligt.

Ideon Innovation, där Rikard alltså är VD, är en av fyra inkubatorer och han menar att skapandet av mötesplatser där företagare och idéer och kapital faktiskt träffas är en förutsättning för att leverera värden. På Ideon Science Park finns nästan 290 företag varav många inom IT & telekom, Clean Tech och Life Science. Man beskriver sig själva som Sveriges mest framgångsrika mötesplatser för visionärer, entreprenörer och riskkapital. Inkubatorernas roll är att förbereda entreprenörerna för marknaden och fungera som en guide till finansiering. På så sätt är de den perfekta mötesplatsen.

Charlotta Falvin höll sig till den linjen när hon talade på Innovationsriksdagen: ”Skapa öppna mötesplatser. Det ger resultat”

Jag funderar på det här med möten och undrar vilka det är som förväntas stråla samman. Just den här dagen inser jag att det i alla fall inte handlar om att olika aktörer skall göra det. Entreprenörerna huserade i ett hörn av Ideon, det offentliga innovationssystemet träffades i ett annat och de privata riskkapitalisterna lyste med sin frånvaro.

Kanske handlar det om det som flertalet underströk på konferensen, bl.a. Kjell Håkan Närfelt, chefsstrateg på Vinnova. Han underströk vikten av att sälja och menade att vi är ett land av ingenjörer och att vi nu måste lära oss att göra affärer också. Ideon innovation har nyligen startat en säljutbildning för de företag som huserar på inkubatorn i syfte att bli bättre på marknadsföring. Stefan Gripwall, VD på Zaplox, har samma inställning. Hans råd är att starta företag med flera olika kompetenser där säljkunskap är en av de grundläggande.

Att sälja sig själv och sin idé handlar om att vara aktiv och synlig på många arenor. I stuprörsform möts möjligtvis många från samma bransch men frågan är om det sker någon korsbefruktning på homogena arenor? Vad innebär det att skapa heterogena mötesplatser? Jag ställer mig frågan om det är två (o)lika människor på en konferens eller om det är två olika tankar inne i huvudet på en människa som ger det mest fruktsamma mötet.

Ett möte som är viktigt för flertalet entreprenörer är det med investerare. Kunskap i införsäljning till finansiärer är minst lika viktigt som kunnandet att sälja produkter och tjänster på marknaden. I alla fall initialt. Rikard Mosell tycker dock att innovationssystemet är insnöade på VC (Venture Capital). Den strikta formeln; pitch – kapital – exit passar inte för alla företag eller entreprenörer. Framförallt leder det ofta till att företaget så småningom hamnar utomlands och det är inte primärt det vi strävar efter.

Syftet med skattefinansierad såddfinansiering är rimligtvis att det i slutändan ska generera nationell välfärd och arbetstillfällen. Här finns således en motsättning om företagen säljs eller flyttar utomlands. På ett större plan handlar det här problemet om att offentliga insatser naturligtvis styrs av en nationell agenda medan bolagen dess tjänster och produkter är globala. Det som är en självklart gräns för skattebetalarnas intresse, d v s nationens yttre gräns, är förminskande och inskränkande för det växande företaget.

När debatten om bolag som flyttar utomlands är som hetast bortser vi alltså från det faktum att marknaden är global. Det är dock inte den enda förändringen. Tidigare hade företagen ett tydligt huvudkontor. Oftast på orten och i det landet som de en gång startade ifrån. Om de flyttade huvudkontoret var det oftast till en stad där den nye VD hade sitt säte..

Små bolag fungerar likadant som stora bolag idag. Likt de stora bolagen har de inte längre ett huvudkontor eller en bas utan flera runt om i världen

säger Gregory Batcheller på Neurovive. NeuroWive är ett svenskt bolag som huserar på Ideon. Som ett led i att etablera sig utomlands har de valt att utveckla ett partnerskap med Kinas fjärde största läkemedelsföretag. Genom att kombinera bolagets kunskaper på den svenska marknaden med kompetens från partners om den kinesiska hoppas de kunna utveckla produkterna för att fungera på den kinesiska marknaden. Greg Batcheller  ser partnerskapet i huvudsak som ett samarbete där kineserna inte bara ska bidra med att hjälpa svenskarna sälja sina produkter i Kina utan de ska även bidra till att utveckla anpassade produkter för den kinesiska marknaden. De utvecklar tillsammans två nya produkter på det här sättet och arbetssättet är mycket intressant säger Greg Batcheller .

Det finns patienter i hela världen och jag ser ingen anledning att dessa inte skulle få hjälp av våra produkter

I och med att marknaderna är olika behövs kontor med lokalkännedom om den nyetablerade handelsområdena. Produkterna har inga gränser, däremot krävs det en anpassning av dem. Och det handlar inte längre om att ha de billigaste produkterna eller tjänsterna. Inte heller om att vara bäst. Därmed behöver du vara tillräckligt bra. När företag är globala med flera kontor över hela världen finns det möjlighet för var och en att ha en speciell prägel och Sveriges fördel ligger i vårt utvecklade säkerhetstänkande, utmärkta logistik och hög kapacitet, säger han. Men varje punkt i nätverket kan betraktas som ett litet huvudkontor för just det segmentet.

Det finns inte längre någon anledning till att lägga alla ägg i samma korg

Det är inte bara bolagen och produkterna som är globala utan även vc-kapitalet är internationellt. Karin Hallerby på Tillväxtverket talade på Innovationsriksdagen om vikten av att de Svenska inkubatorerna och innovationsmiljöerna är attraktiva även globalt.  Under en lång tid har stora internationella företag, bl. a Samsung, besökt de stora inkubatorerna för att söka efter idéer, företag och entreprenörer. Förra veckan var det Skotska investeringsbolaget Baily Gifford i Lund för att undersöka möjligheten att investera i fyra bolag som huserar på Ideon.

Zhongguancun Development Group med tillgångar värda 11 miljarder dollar besökte också Lund för något år sedan i syfte att hitta en lokalisering för en inkubator för norra Europa. ZdG har en plan för att investera upp till $ 1,5 miljarder i hela världen under de kommande fem åren.

Den här gången föll valet inte på Sverige utan på Finland där ZdG har startat upp en verksamhet. Förutom i Finland finns de representerade i Tyskland, England, USA, Australien och i Japan. Vi ser alltså de första konkurrerande inkubatorerna redan. Själva innovationssystemets infrastruktur är konkurrensutsatt vilket vi kanske inte hade väntat oss. När jag frågar Mats Dunmar på Ideon om vad kineserna har som vi inte har säger han: kapital.

Mats Dunmar ser två tydliga trender. En är att kinesiska investerande bolag som tidigare har nöjts sig med den inhemska marknaden nu söker sig globalt – på samma sätt som vi gör. De söker efter partners som förstår sig på den europeiska marknaden. Kulturen, språket och affärslogiken skiljer sig åt på samma sätt för en kines som vill till Europa som för en svensk som skall ta sig in i Kina. Kännedom om den lokala marknaden är ett måste för alla globala aktörer oavsett härkomst.

Den andra trenden som han urskiljer handlar om en omvänd logik. Tidigare åkte vi till Kina för att tillverka billigt eller för att hitta ingenjörer till attraktiva priser. Nu, menar Mats, söker sig kineserna till norden bl.a. i hopp om att finna intressanta företag och idéer att investera i. Däremot är det inte själva idén de är ute efter utan vår förmåga att generera dem.

Jag tänker att det låter vettigt. Det är inte sannolikt att Kineserna är ute efter Nordens samlade ingenjörskonst eller våra patent. Deras samlade kunskapsnivå är naturligtvis mycket högre, eftersom de är så många fler…

Om det inte är våra idéer eller våra produkter kineserna vill köpa utan idégenerering eller innovation i sig själv tar frågan en intressant vändning. Då är det vår skapandeförmåga och vår förmåga till lärande som vi tycks ha en fördel i. Är det troligt att de vill rekrytera en löpning istället för Zlatan för att göra en idrottsliknelse. Det är med ganska hög sannolikhet hans förmåga att springa nästa gång som är det värdefulla – inte hans förra löpning.

Att mäta omsättningshastigheten på produkter, på idéer eller på tjänster borde rimligtvis ingå när bedömningen om initial finansiering diskuteras. Det är något helt annat än att bedöma produkten, idén eller tjänsten i sig själv.

Att investera i lysande idéer är stort. Att investera i de idéer vi ännu inte fått är större.

Den bästa vägen mellan två punkter är en ny punkt.

Savannen, skogen och så småningom åkern är väl bilden av människans ursprungsvillkor. Vår försörjning har tills alldeles nyligen varit beroende av stora ytor med gles befolkning. Fram till industrialiseringen i mitten av 1800-talet innebar detta att en jordbrukande skåning behövde i storleksordningen 10 tunnland mark för sin försörjning. Levde man längre norrut med sämre odlingsförhållanden ökade behovet och ytterligare längre norrut krävde skogsbruk och renskötsel ytterligare areal per person. I viss utsträckning kunde vi koncentrera våra bostäder i små byar men i huvudsak gällde den enkla regeln att vi var tvungna att bo utspridda. Varken arbetskraft eller produkter kunde transporteras i någon större utsträckning så vi bodde på just den plats där vår försörjning fanns och där våra livsmedel kunde odlas och framställas.

Om alltså landsbygden var en förutsättning för vår försörjning så var den alltså olämplig för kommunikation. Den som ville hitta nya produkter, en ny livspartner, en ny försörjning eller en ny marknad behövde få tillgång till fler människor och större befolkningstäthet än vad som fanns på landsbygden. I alla tider har människor försökt skapa denna större täthet genom att resa och mötas. Oavsett hur glesbefolkad en trakt är så kommer det att finnas tillfällen då väldigt många människor är på samma ställe. På tinget eller på marknaden uppstod en tillräckligt stor befolkning för att man skulle kunna hantera gemensamma angelägenheter, utbyta äktenskapspartners och sälja smör. Det hände att man på vägen hem tappade pengarna men det var en försumbar kostnad jämfört med den stora vinsten av att ändå ha varit på marknaden. Där marknaden och/eller tinget permanentades uppstod staden.

Staden var alltså en stadigvarande befolkningskoncentration men den levde fortfarande under samma villkor som resten av mänskligheten. Varje invånare krävde lika många tunnland mark som förut och staden måste alltså försörjas av ett omland. Det betyder att stadens storlek begränsas av omlandets bördighet, produktionsteknologi och våra möjligheter att transportera varor och människor. Stockholm hade i början på 1500-talet under 10.000 invånare och  år 1800 ca 80.000. Detta är ungefär så många människor som den omkringliggande landsbygden kan försörja. Inte bara stadens storlek utan också dess utformning är en konsekvens av kommunikationsmönster. Den kännetecknades av dåliga kommunikationer och ett behov av skydd mot omvärlden. De två faktorerna ger en stad som är trång och rund med ett fåtal ingångar, ofta en i varje väderstreck.

Efterhand avtar behovet av skydd mot omvärlden, produktionstekniken blir allt bättre och kommunikation är inte längre en begränsande faktor. Detta tillåter staden att bli större och att breda ut sig. Järnvägsstationen ersätter torget som stadens mittpunkt och gatorna blir transportleder snarare än mötesplatser mellan husen. Bostäder och arbetsplatser byggs utmed de vägar som förbinder stadskärnan med världen utanför. De större städerna får förorter, d v s små satelliter som i sig inte är kompletta samhällen men som blir mer eller mindre attraktiva bostadskluster för alla de som inte får plats inne i den egentliga staden. Dessa antar snabbt olika identitet och de små öarna runt stadskärnan får en antingen uppåtriktad eller nedåtriktad socioekonomisk spiral. Inuti stadskärnan har markpriserna stigit så att det nu är i huvudsak kommersiella lokaler och bara i undantagsfall relativt dyra bostäder.

Staden har nu blivit cellulär med små tydligt avgränsade områden som vart och ett har egna karakteristika. Tillsammans med andra faktorer såsom ökande lönespridning och ökande kulturella skillnader blir resultatet en allt mer segregerad stad med allt mindre kontaktytor mellan de olika grupper som bebor den. Kontaktytan kan, på marken, betraktas som den gränslinje som finns mellan olika områden. Det finns tre typer av gränser.

Den första är i princip en punkt där två cirklar berör varandra. Exempel på sådana punkter är infarterna till området Hovsjö i Södertälje. Området har i princip ingen gräns mot andra bostadsområden utan ligger som en rund avgränsad stadsdel med två infarter.


View Larger Map

Den andra är en mer eller mindre rak linje. I vissa städer känner alla till vilken gata som skiljer ett bra bostadsområde från ett annat som inte är lika attraktivt. En sådan linje är t ex Trädgårdsgatan i Helsingborg. Den betraktas som gränsen mellan centrala staden och söder. Eftersom linjen är rak blir gränsytan så kort som möjligt.

Den tredje typen av stadsplan är svårare att hitta bra exempel på just därför att den inte har någon historisk förklaring. Den innebär att man avsiktligt skapar så långa gränsytor som möjligt. I stället för runda eller rektangulära områden bygger man stjärnor eller pusselbitar som passar i varandra. Genom att skapa en lång gräns mellan två områden kombinerar man lösningarna på två sinsemellan skenbart olösbara problem. Dels tillåter man människor att bo i ett område där de kan känna identitet och samhörighet, dels skapar man en så lång friktionsyta som möjligt mot andra områden.

Den avgörande komponenten i ett gränsbrytande samhälle är alltså inte avskaffade gränser utan gränser som är så långa som möjligt. Om vi låter stadsplanen bestå av zickzacklinjer, stjärnor, fraktaler och krångligt ritade pusselbitar skapar vi förutsättningar för mjuka övergångar mellan stadens ofrånkomligt olika delar.

När man väl börjat fundera i de här banorna är det lätt att se att många andra gränser också skulle må bra av att förlängas. Gränsen mellan arbete och ledighet var, tills nyss, en punkt. Klockan åtta. Jobbet var som Hovsjö med en infart och en utfart. Så småningom blev gränsen en kort, rak linje. Mellan 7 och 9 – alla till jobbet. Mellan 15 och 17 – alla hem. Lösningen på stadens problem är inte bara en fråga om geografisk planering. Också våra mentala bilder av världen skulle må bra av att stjärnifieras. Den kortaste vägen mellan två punkter är fler punkter.

Hållbara persontransporter i ekomobila stadsområden

Hur kan man skapa en enkel utvärderingsmodell för att göra en samlad bedömning av de svenska kommunernas transportsystem efter hur hållbara persontransporterna är? Det har varit den centrala frågan för de två Chalmersstudenterna Mats Sundberg och Alexander Senning när de har jobbat på sitt examensarbete. Samtidigt presenteras den allra första benchmarkingmodellen i det så kallade SHIFT-projektet – som syftar till att utmana våra städer till att bli mer ”ekomobila” och där det Lundabaserade företaget Trivector Traffic har ett i allra högsta grad aktivt finger med i spelet – vilket ger oss en förtydligad bild av den utmaning som städerna i gemen står inför. Det är hög tid att göra något åt den alltmer alarmerande trafiksituationen för att på så sätt motverka hotet från den globala uppvärmningen.

Mats Sundberg och Alexander Senning studerar väg- och vattenbyggnad på Chalmers i Göteborg och har tillsammans jobbat med sitt examensarbete som de har utfört på företaget Trivector Traffic. Syftet har varit att de två Chalmersstudenternas examensarbete ska kunna visa på en framkomlig väg för att om möjligt kunna modifiera det stora SHIFT-projektet till en svensk modell. Vad det hela handlar om är nämligen i grund och botten att utröna hur vi kan skapa hållbara persontransporter i stadsområden som på så sätt skulle kunna klassificeras som ekomobila.

Ecomobility SHIFT är ett med svenska mått mätt ganska stort projekt som initierades av Christer Ljungberg på Trivector för fyra år sedan och som sedan dess har rullat på med oförminskad styrka. Tanken har varit att skapa ett benchmarkingsystem och under den stora internationella konferensen om mobility management – eller beteendepåverkan i trafiken som man skulle kunna översätta den engelska termen till på svenska – som i år går av stapeln i Gävle så kommer den första modellen i detta projekt att presenteras. I ett senare skede så handlar det om att försöka omdana det stora projektet till en modell som är mer anpassad för de trafikförhållanden som är rådande här i Sverige och det är här som Sundbergs och Sennings examensarbete har spelat en central roll.

De två studenterna har jobbat med att samla in data från de svenska kommunerna och syftet med det hela har varit att göra en samlad bedömning av kommunernas transportsystem efter hur hållbara persontransporterna i varje enskild kommun är. Man har utgått ifrån sju olika kategorier: Stadens karaktär, trafikens omfattning, trafiksystem, tillgänglighet, trygghet, trafiksäkerhet samt miljöpåverkan. De data som man har fått fram har sedan bakats in i det stora projektet Ecomobility SHIFT.

Vad är det då som kännetecknar en ekomobil stadsmiljö? Enligt SHIFT-projektet så kännetecknas den av följande faktorer:

  1. Staden strävar efter att minska behovet av resor och transport.
  2. Staden garanterar att dess anläggningar och områden kan nås av alla dess användare.
  3. Staden ser till att en lämplig mängd av transportsätt är tillgängliga för alla användare och att intermodalitet är lätt för medborgarna.
  4. Staden uppmuntrar alla sina resenärer till att ställa bilen och istället gå, cykla eller använda kollektivtrafiken.
  5. Staden stöder användandet av miljövänliga fordon.
  6. Staden strävar ständigt efter att verka för en minskning av resursanvändningen för resor.

 

Lansering av EcoMobility SHIFT kommer att ske vid en förkonferens vid ECOMM 2013 den 28 maj i Gävle. 

Har skolan kunder?

I diskussionen om skolans kunder finns framförallt förespråkare för fyra förhållningssätt.

Det första innebär att ”samhället” är kund. Det vill säga att skolan skall tillgodose intressen och krav från skattebetalare och medborgare. Det här perspektivet utgår ifrån föreställningen om att den som betalar har rätt att definiera kraven.

Det andra perspektivet innebär att ”arbetslivet” är kund. Skolan skall alltså producera arbetskraft och samhällsnyttiga individer för att motsvara de behov offentlig verksamhet och näringsliv kan ställa. Det här synsättet utgår ifrån föreställningen om att den samlade samhällsekonomin utgör argumentet för, och resultatet av, en viss typ av skola.

Den tredje infallsvinkeln är att betrakta föräldrar som kunder. Skolan har alltså i uppdrag att utveckla barn och ungdomar på uppdrag av deras respektive föräldrar. Skattekollektivet betalar i och för sig men det är föräldrar som äger frågan om vad som är bra resp mindre bra utveckling för deras barn.

Den fjärde infallsvinkeln är att betrakta barnet/eleven som kund. Genom att tillmötesgå elevers egna önskemål och föreställningar antas skolan leverera den utveckling och det lärande som varje enskild elev behöver och har nytta av.

Alla dessa fyra är, var för sig, djupt problematiska. En professionell pedagog, liksom en duktig skolledare, försöker ofta förtvivlat balansera dem mot varandra för att hitta en medelväg som känns rimlig. Var och en av de fyra intressentergrupperna har mer eller mindre starka företrädare som försöker få den egna tolkningen att vara överordnad. Utbildningsdepartementet, Svenskt näringsliv, grupper av organiserade föräldrar och representanter för elevintressen slåss om att få rätten att definiera vad en bra skola är och därmed hur den skall organiseras, bemannas och bedrivas.

Det är uppenbart att en seger för ett av de här särintressena är en gigantisk förlust för de övriga tre. Det bästa vi kan hoppas på är en rimlig kompromiss men den blir å andra sidan väldigt tam, väldigt blek och väldigt smaklös.

Alltså finns det skäl att införa ett femte försök till kundbegrepp, ett som hittills lyst med sin frånvaro i debatten. Låt mig presentera två släktingar, de heter lustigt nog Alva båda två så för att skilja dem åt kallar vi dem Alva7 och Alva50.

Alva7 går i första klass i Nyfikenskolan i Nättringe. Hon är alltså kund enligt det fjärde begreppet ovan. Hennes föräldrar är kunder av kategori tre, i hennes kvarter bor en hel del privata och offentliga chefer som alltså är kunder av kategori två och hennes föräldrar röstar på politiker som representerar kunder av kategori ett. Nättringe är alltså en väl fungerande kommun med väl balanserade styrkeförhållanden mellan de olika begreppen och rektor på Nyfikenskolan gör ett bra jobb när hen navigerar mellan de fyra gruppernas olika önskemål.

Alva50 då? Ja, hon existerar faktiskt inte förrän år 2056. Hon uppvisar visa likheter med Alva7 och hon har lustigt nog en del minnen som hon ärvt från Alva7 men hon är en helt annan människa. Det är klokt att verkligen tänka sig Alva50 som en helt ny person. Det är nämligen Alva50 som är den egentliga kunden till Nyfikenskolan. Synsättet är inte ovanligt. Vem som helst som utvecklar produkter där utvecklingstiden är väldigt lång måste föreställa sig en framtida kund och vara väldigt försiktig med att tillgodose samtiden.

Alva50 är alltså en människa som vi inte kan fråga eller be om synpunkter. Däremot kan vi på goda grunder göra en hel del antaganden om vad hon hade svarat och hur hon kommer att värdera saker.

Först när vi på allvar förstår vem Alva50 är och i vilket samhälle hon kommer att leva kan vi använda kundbegreppet i skolan på ett vettigt sätt. Vi har alla förutsättningar för att göra det, all information vi behöver och alla verktyg som krävs. Det enda som förhindrar ett verkligt begåvat kundperspektiv är att de fyra första grupperna, de som räknades upp i början på artikeln, inte gärna vill släppa ifrån sig rollen som kravställare, särskilt inte till någon som ännu inte finns.

Ett systemmässigt generationsskifte i skolan

Skolan befinner sig i en övergångsfas, från ett analogt till ett digitalt arbetssätt. Det innebär att skolan är på väg att överge papper och penna, böcker och skrivtavla till förmån för bärbara datorer, läsplattor och molntjänster. Förutom den rent praktiska förändringen som skolan står inför gällande inköp av en ny typ av skolmaterial och nya kompetenser för lärarna innebär det faktiskt en större omställning än vad som kanske syns vid en första anblick.

Den stora förändringen handlar om övergången från en analog till en digital struktur. Inte bara från papper till dator utan framförallt tankemässigt. Analoga strukturer bygger på ett stationärt och linjärt synsätt. Digitala strukturer är däremot ambulerande eller mobila och bygger på ett komplext synsätt.  Själva lärandet och kunskapsinhämtningen är därmed i ett paradigmskifte. Vi har vant oss vid att lärande är en ständig sekventiell förbättring där vi lär oss mer och mer (av samma sak). Svårighetsgraden (och med det menar vi oftast mängden kunskap vi har skaffat oss) ökar konstant så länge vi går i skolan. Lärandet har varit enkelt att förstå, ju mer vi läser desto mer kan vi, sambandet är alltså linjärt.

Det digitala arbetssättet har helt andra förutsättningar än det analoga. Det bygger på iteration. En text exempelvis blir således aldrig färdig utan den fortsätter att förändras i takt med att författaren, eller andra människor, skriver och ändrar i den. Man går fram och tillbaka i arbetet på ett sätt som inte var möjligt med analoga verktyg. Till det kommer att en text som tillkommer genom kommunikation med flera deltagande aktörer till skillnad från den som är sprungen ur en persons uppfattning och skrivande är ett annat stort skifte. Det vi har premierat hittills hos eleverna – att leverera en färdighet vid en given tidpunkt och att visa sig behärska den ensam – är alltså bytt mot det motsatta. Att läs- och skrivkunnigheten minskar är möjligen oroande. Men det kan också vara ett tecken på att vi lär oss skriva och formulera oss på ett helt annat sätt än tidigare. Att själva uppfattningen om hur ett innehåll ska se ut, och hur det skall tillkomma, är fundamentalt skilda.

Det går också att beskriva paradigmskiftet som att vi går från att vara monomodala till att vara multimodala. Det betyder att vi går från ett till flera sätt att arbeta på eller sätt att göra saker på. En smart mobil är multimodal d.v.s. den har flera funktioner som används samtidigt. En multimodal text är som ett föränderligt Google-dokument till skillnad från en monomodal text som skrivs på en gammaldags skrivmaskin; texten går att ändra utan att man behöver skriva om allt. Ett nationellt prov är ett typexempel på hur man testar det monomodala lärandet. Eleven skriver själv texten, utan inblandning av andra källor eller uttryckssätt.  Den multimodala produktionen handlar om att vi skriver tillsammans med andra elever, använder oss av bilder, länkar, texter som andra har skrivit och självklart delar det med resten av världen. Fusklappen är på det viset ett typexempel på det multimodala lärandet.

Multimodalitet gäller också på systemnivå. Synen på skolan som ett lärosäte, en plats där vi lär oss, är på väg att luckras upp. Eftersom antalet lärandesituationer, och kunskapskällor, ökar så dramatiskt utanför skolan blir det inte längre meningsfullt att knyta kunskapsinhämtning till en specifik plats. Införandet av mobila enheter i våra liv ger oss tillgång till ett stort och jämt flöde av information vilket skapar ett kontinuerligt lärande. Med konstant uppkoppling följer inte bara ett förändrat förhållningssätt till plats utan också ett annat förhållningssätt till tid.

Möten, lektioner och platser kan enkelt ändras i och med att vi står i ständig kontakt med varandra vilket gör att ett schema som är förutbestämt för en termin i taget kan försvåra både lärandet och skolutvecklingen snarare än att underlätta dem. En ny syn på tid krockar med skolans förhållningssätt på många plan där planering har varit något man gör två gånger per år och vilken helst inte ska ändras under perioden. Elevernas förhållningssätt utanför skolan är fundamentalt annorlunda.

Eleverna är alltså mobila – skolan är det inte.

Skolan är stationär, inte bara vad avser plats utan också vad avser förändring. Den innehåller så små variationer att den nästan kan betraktas som oföränderlig. När omvärlden förändras mot allt mer oförutsägbarhet bör skolan följa med i den utvecklingen. Det kommer skolan självklart att anamma så småningom men vi riskerar under tiden att många barn inte kommer att få den kompetens som de behöver. För en hel del barn är det här inget problem; de är redan mobila i sitt sätt att leva utanför skolan och tar alltså ingen större skada av en stationär skolgång. För andra barn är det däremot ett problem att skolan bygger på ett analogt förhållningssätt. Barn som använder och lever i en analog värld både hemma och i skolan tappar mark, skillnaderna ökar och de handlar till stor del om skillnaderna mellan ett mobilt eller ett stationärt leverne, skillnaden mellan en digital eller en analog världsuppfattning.

Skolan skapades i och för den analoga världen. Det är inte säkert att den kan förändras inom sin egen ram. Att tillämpa digitala verktyg men behålla det analoga synsättet kommer inte att leda till något annat än högre kostnader. Kanske är det så att vi behöver ett systemmässigt generationsskifte i ännu högre grad än vi behöver ett pedagogiskt dito.

Skolans urinvånare måste förstå

Vi läser John Hattie och Dylan Wiliam och många andra skolforskare som säger i princip samma sak: lärande är sociokonstruktivistiskt. Det händer när en individs världsbild möter en annan individs världsbild och någon form av reflektion sker. Utgångsläget är en relation och effekten är utveckling.

Och så trillar vi likt förbaskat ner i den gamla klosterskolegropen gång på gång.

”Läraren ska kunna mer än eleven”. ”Läraren ska katederundervisa och både ställa frågorna och kunna alla svaren”. ”Endast så får läraren tillbaka den auktoritet som hen borde ha”.

Skolan är uppbyggd utifrån en klassisk makthierarki; den som vet mest bestämmer och sätter agendan. Men skolans, liksom det omkringliggande samhällets stående triangelform med en ledare på toppen och massan i botten är i realiteten död. Överkörd och massakrerad av ett konstant kommunikativt trådande på tvärs i systemet. Ingen vet längre mest. Kunskapen är gratis och tillänglig för den som önskar. Auktoritet ersätts med legitimitet. Respekt får den som kan navigera, sortera och kommunicera.

På TEDx Södertälje (finns snart att se på nätet) i början av april talade nätfilosofen Alexander Bard om detta ultradigitala samhälle, och mer än sannolikt är det inte bara framtiden utan nutiden han beskriver. Ett samhälle där ”alla” faktiskt med självklarhet kommunicerar med varandra på tvären i hierarkiska strukturer och där förlorarna är de som idag kontrollerar dessa strukturer, samhällets ”grovmaskiga noder” enligt Troed Troedsson i Gränsbrytning nr 4/13.

Men den plats och samhällsfunktion som har till uppgift att organisera för just lärande och utveckling kommer sannolikt att vara den plats där möjligheterna i den uppochnervända samhällsstrukturen allra sist får genomslag.

Det som nämligen är på väg att hända är en skiktning inom skolväsendet, där de som nyttjar ett utökat kollegium via sociala medier just nu i hög fart rusar ifrån dem som inte gör det. Inte för att det digitala användandet i sig är så speciellt, utan för att samtalen som förs på digitala ytor sker tätare, är intensivare och går så oändligt mycket fortare än de som sker i fysiska möten människor emellan.

På nätet; i bloggar, på facebook och twitter, finns en stor mängd lärare och skolledare som delar, diskuterar och debatterar. Generositeten är stor och frågorna som utmanar deltagarna i samtalen att tänka lite nytt, lite annorlunda eller bara en gång till finns i överflöd. Men andelen lärare som deltar i samtalen är försvinnande liten i relation till den stora massa skolmänniskor som inte alls rör sig på dessa ytor.

Därför riskerar skolan att, likt en maskin där vissa funktioner beckar igen medan andra välsmort rullar på, skära ihop fullständigt. Alltså inte i första hand av det yttre tryck och misstroendevotum som nationell skolpolitik och nyhetsmedia generöst bidrar med, utan av slitningarna i det vardagliga interna lärandet när kollegor plötsligt inte längre talar samma språk.

För om man ser lärande som en sociokulturell företeelse är samtalen av avgörande betydelse för utvecklingen. Det reflekterande samtalet, som hjälper individer och grupper att belysa sina egna och andras frågeställningar är epicentrum. Samtalet mellan elever, samtalet mellan lärare och elev, samtalet lärare emellan och samtalet mellan lärare och ledning är skolutveckling – under förutsättning att det med viss regelbundenhet ställs frågor som tvingar deltagarna att vrida ytterligare lite på sin egen förståelse. Och dessa frågor ställs – det gäller bara att vara där och fånga upp dem!

Fokus i skolforskningen är, som beskrevs i artikelns inledning, intensivt inriktad på hur lärare kan och bör ta hjälp av digitala verktyg (precis som man kan och bör ta hjälp av andra verktyg och lärmiljöer som skog, stad, arbetsplatser, bibliotek..!) för att göra undervisningen mer relevant, mer inkluderande och mer motiverande för eleverna.

Inte lika ofta diskuteras hur lärares lärande ska ske. Var blir läraren påfylld? Hur och var reflekterar man kring sin egen undervisningspraktik? Hur bra vi än gör arbetslagsmötena på skolan; räcker de? Är twittrandet och facebookandet och bloggandet accepterat som ett professionellt samtalande av samma dignitet som ämneslagsmötet eller skolkonferensen?

Det är en avgörande faktor för skolans legitimitet att det finns en tillräckligt stor andel lärare och skolledare, en kritisk massa, som för ett levande och intensivt samtal om skolans form och innehåll. Med varandra och med ett utökat kollegium där fler perspektiv kan lyftas och fler frågor ställas.

I en ultradigital nutid måste skolans urinvånare förstå att de egna lärande samtalen är enda vägen att möta elevernas framtid.

Spelifiering är en förstärkare för det som redan görs inom skolans värld

I ljuset av detta beviljade Internetfonden i början av 2012 medel för projektet tillika förstudien; Spelifierat lärande – Hur många XP (experience points) innehåller Lgr11 och Gy11? Studiens syfte var att; ”skapa förutsättningar för en webbaserad plattform där elever kan överskåda sitt lärande i ett grafiskt gränssnitt som använder sig av mekanismer från spel. Tanken är att använda delar av spelvärlden för att få eleverna att dokumentera, utforska och reflektera över sitt lärande och sin kompetensutveckling.” I början av mars i år avslutades projektet och förstudien publicerades. Gränsbrytning har pratat med projektledaren Terese Raymond om projektet, dess resultat och slutsatser, hur spelifiering kan användas i skolan och hur samhället i stort faktiskt redan bygger på spelifieringprinciper.

Spelifiering – visualiserar och förstärker lärandet, utvecklingen och läroprocesser

Terese Raymond hade under flera år arbetat med validering av icke-formellt lärande, när hon gjorde kopplingen mellan, utmaningen i att logga situationer och moment för att kunna göra en kompetensanalys, och den alltmer stegrande användningen av så kallad life-logging. Life-logging är olika ”spel” och applikationer, som exempelvis Runkeeper, där användaren loggar sina egna resultat, från exempelvis jogging och på så sätt också kan följa sin egen progression. Terese förklarar;

Bara genom att jag har den lilla grejen i mobilen så börjar jogga mer och då drog jag parallellen till vad som skulle hända om jag hade haft någonting liknande som var såpass visualiserade för mitt eget lärande och för mina förmågor och min egen kompetens. Skulle jag då självmant börja logga mitt eget lärande och min utveckling?

Idén föddes således om att skapa en plattform för att synliggöra lärande på ett sätt som också efterliknade såväl validering som life-logging. ”Vi har uppfunnit allt möjligt för att logga allt möjligt men ännu har jag inte hittat någonting där jag går igång på att life-logga min egen utveckling som har att göra med mer kompetens.” säger Terese och förklarar att hon från början var inställd på att skapa ”världens bästa plattform” men att hon är glad att hon skalade ner ambitionsnivån och istället började med att göra förstudien. Trots den sänkta ambitionsnivån och det relativt korta formatet levererar förstudien mycket. Dels diskuteras förutsättningar och olika perspektiv på en framtida plattform och samtidigt diskuteras spelifiering som metod och tillvägagångssätt. Genom olika exempel, diskussioner och case genomförda under projektets gång exemplifieras på ett talande sätt hur spelifiering förstärker lärande, individ- och grupprocesser och ger nya perspektiv på utvecklingen hos enskilda elever. Terese berättar att hon är skeptisk till att spelifiering skulle handla om att ta fram stora kostsamma, digitala spel och då hellre förespråkar just det analoga. Som exempel lyfter hon ett case från förstudien, en metod och ett spel som kallas Blixtjakten;

Det är ett analogt spel som kompletteras med ett mer administrativt ramverk, där du kan hålla koll på resultat och följa upp, ett digitalt stöd för progression och administration, det vore toppen för de flesta idéer för lärare att få in läroplanen på olika sätt – för det är det viktigaste av allt, att vi ökar elevers förståelse för läroplanen – att göra den verklig.

Plattformen är således den digitala aspekten i projektet, men det är den analoga tillämpningen, dvs. användningen av spelandets idéer och modeller i det verkliga livet, utan dyr teknik, som står i fokus;

Jag tror på spelifiering som inspiration och vägledning vid lektionsdesign. Det är min personliga aha-upplevelse att, genom att se på andra lyckade spelifierade exempel, så får vi idéer som både är ämnesöverskridande och roliga. Vi kommer på och vi öppnar upp tanken för något som liknar lek. Där känner jag att spelifiering har sin styrka.

Den tillämpade aspekten innebär således inte per automatik en total omvandling av skolan som sådan utan snarare att ge en extra dimension och ytterligare djup till den verksamhet som redan görs.

Det är som att skolan innehåller flera spelkomponenter men saknar den grundläggande spelkulturen

Enligt Terese och förstudiens slutsatser så är skolan redan i sig själv en miljö som i mångt och mycket präglas av olika grundläggande spelelement. Det finns en kontinuerlig feedback, utmaningar och belöningar. Samtidigt ”spelar” deltagarna som sig själva, de går inte in i en karaktär utan är redan karaktären, som också är synonym med elevens identitet, och som utvecklas i skolan;

Där ser jag en spänning i att jag faktiskt ska manipuleras in i att spela det här spelet. Finns det en exit? Kan jag säga nej? När läraren säger; ”Jag tänkte vi skulle spela ett spel nu på historielektionen”. Så är ju inte vanliga spel.

Terese poängterar att detta går att bygga vidare på, det går med relativ lätthet att spelifiera det som redan görs i skolan men utmaningen är att skapa en grundläggande spelkultur. En kultur som bygger på samspel mellan lärare och elever och där elever är medskapare snarare än att läraren står i fokus. Det finns således mycket att vinna på, men samtidigt mycket att tänka på;

”På vilket sätt ges dom här belöningarna?” ”För vad?” ”Hur långt kan jag spela med den här individen när den faktiskt spelar som sig själv och med sina egna personliga framsteg och sin framtid om man ska hårdra det, särskilt när man kommer upp på betygsnivåer. Nu är det här inte någonting som skiljer sig från den vanliga undervisningen, men det sätter ju fingret på hur utmaningarna i spelet är utformade; Är de utformade så att jag når upp till de hösta betygsstegen? Är utmaningen utformade så att läraren får underlag för att bedöma det som var förväntat, dit vi skulle? Men det skiljer sig inte från en vanlig lektion hur lärare måste tänka, eller ett prov för den delen.

I det centrala caset Blixtjakten är syftet att ge eleverna ett verktyg för att lyckas bättre med sin skoldag och konkretisera delar av de individuella utvecklingsplanerna, exempelvis förmågor som samarbete, mod, ansvar, arbetsro och fokus. Speliferingsprocessen inleddes med att elever och lärare tillsammans diskuterade förmågorna och utformade möjligheten att ha en så kallad ”game-lektion” där lektionsuppgifter tog formen av ett uppdrag vari två förmågor skulle användas. Uppdraget utvärderades i slutet av varje lektion och faktorer som gynnade förmågorna under uppdraget tilldelades blixtar, medan det som stal fokus tilldelades monster. När ett visst antal blixtar samlats kollektivt i klassen, ”levlade” den, dvs. gick vidare till nästa nivå. Signifikant i detta case ligger fokus på den gemensamma diskussionen och utvecklingen, mellan elever samt mellan elever och lärare. Centralt är också hur speltänket gör det lättare att diskutera såväl grupp- som individuell utveckling, samt hur speltänket i sig visualiserar det abstrakta och omsätter det till konkret handling.

Spelifieringens möjligheter och framtid

Enligt Terese är spelifierat lärande inget nytt, även om idéerna som sådana kan uppfattas så, och det finns därför en viss grad av skepsis mot fenomenet. Genom hur förstudien tagits emot märker hon dock en ökad förståelse och acceptans, och möjligheter för spridning. Samtidigt ser hon stora möjligheter såväl som faror. Möjligheter ligger i att fortsätta utveckla de konkreta exempel som förstudien presenterar; att använda speldesign och spelfilosofi för att utveckla analoga metoder i ett lektionssammanhang; att fortsätta utvecklingen av en plattform och ett digitalt ramverk till Blixtjakten för att kunna visualisera och logga. Faran ligger i att se spelifiering som en ”quick-fix”. Enligt Terese får vi höga förväntningar när någon säger spel och spel är inte bara design, utan, som redan påtalat, filosofi och kultur;

Det finns potential i gamification, men vi kan inte ledas in i gamification som quickfix här, utan bakgrundsarbetet för att vi ska få det genomslag som vi hoppas på är så pass omfattande så gör man inte det bra så kommer det ändå inte vara mer än bara ett initiativ. Om de nu någonsin skulle skapas plattformar då kanske inte dom i sig ska vara spelen eftersom det krävs en sådan kraft i datorer och i bredband. Det gäller att inte bygga in sig i en fälla pga att allt ska vara så flashigt som möjligt. Istället handlar det om att hitta grundidén och köra på den. Och den kan vara ganska enkelt och till och med analog.

Återigen handlar det om att det avancerade inte ska ligga i tekniken, utan i grundtanken bakom den potentiella tekniken. Det enkla och analoga, kan lika mycket det förädlas och fördjupas inom ett spelifierat tänkande. Nyckeln till fenomenets framgång i samhället beror således inte på att det på ett revolutionerande sätt bidrar med ett nytt sätt att tänka, istället bygger det på att trigga igång ganska enkla principer, för att uttrycka det med Terese ord;

Känslan av att uppleva någonting kontra känslan av att någonting står på ett papper. Gamification är en amplifier, en förstärkare. Det måste finnas en idé som både elever och lärare kan dela och skapa spelet utifrån. Det är just en förstärkare av en idé som faktiskt var bra från början, de här spelelementen kan inte rädda upp en tråkig historia.    En bra historia kan säkert väga upp tråkiga karaktärer men inte tvärtom.

Rapporten går att läsa i sin helhet här; http://spelifieralarande.se/projektrapport/

 

 

 

Nytt och Kort

Ny metod främjar barns läs- och skrivutveckling

Att lära sig skriva genom att forma bokstäver med blyertspenna och papper kan vara mödosamt, i alla fall för små barn, det menar professor Åke Grönlund, vid Örebro Universitet, som utvecklat en ny metod för barns läs- och skrivutveckling. Metoden, som innebär att barn lär sig genom IT-undervisning, har utvecklats och testats i skolor i Sollentuna. Grundidén bygger på att barn, tidigt kan börja med själva förståelsen, exempelvis trycka på tangenter på en lärplatta och sedan kontrollera stavningen med talsyntes.  I Sollentuna har metoden också inneburit att barnen skapat berättelser som sedan laddats upp på en gemensam sida utifrån vilken diskussioner sedan förts mellan barnen och tillsammans med lärare. Tekniken överbryggar och underlättar svårigheter för den enskilde eleven, vilket i sin tur gör att alla kan vara med på sina villkor. Nu hoppas forskarna kunna använda metoden också inom andra områden, såsom matematik.

Resultaten är uppmuntrande och viktiga, eftersom det finns behov av bättre metoder för att lära sig läsa och skriva bra. Andelen elever som lämnar grundskolan utan godkänt betyg i svenska, matematik och engelska ökar. Dessutom ökar skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor och elever, säger Åke Grönlund.

Grönlunds studie är publicerad i Computers & Education.

 

Teknisk omställning för Malmös skolor

Det står nu klart att Malmös skolor flyttar ut i ”Molnet” och börjar använda den digitala samarbetsplattformen ”Google Apps for Education”. Under drygt två år har Centrum för pedagogisk inspiration (CPI) haft som uppdrag att undersöka hur stadens skolor, utifrån modern IT-teknik, skulle kunna utveckla ett nytt arbetssätt. Den stora utmaningen har, enligt ett reportage om satsningen på Skolverkets hemsida, varit de juridiska frågorna och främst då hur Personuppgiftslagen (PuL) ska tillgodoses. Tidigare har nämligen Datainspektionen kritiserat andra kommuner som infört Google Apps, då dessa inte haft full kontroll. Detta har nu Malmö Stad löst genom att komplettera standardavtalet gentemot Google med en riskanalys. Redan under hösten 2013 är tanken att Google Apps ska var igång i full skala och att alla kommunens skolor skall vara anslutna. I dagsläget pågår en pilotsatsning med 5 skolor.

Om vi nu har bestämt oss för molnet, är det där vi ska vara och ingen annanstans. Det handlar om att ta till sig den nya tekniken och de möjligheter den ger, släppa alla goda pedagogiska krafter fria – och att överlista Jante! säger Edward Jensinger, rektor på Pauli Gymnasium, i reportaget på skolverkets hemsida.

Läs mer om projektet på Pedagog Malmös hemsida; http://webapps2.malmo.se/pedagogmalmo/google-apps-malmo/

Regeringens ingrepp ses som övergrepp

 

Det var nödvändigt att ingripa så att våra barn får gå i skolan igen, förklarade statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) vid en presskonferens sedan lockouten blåsts av.

Konflikten handlade konkret om arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, främst när det gäller lärarnas förberedelsetid i förhållande till den tid som ska tillbringas med eleverna. Den 2 april stängdes cirka 67 000 kommunalt och statligt anställda lärare ute från sina arbetsplatser, genom en av de mest omfattande lockouterna i Danmarks historia. Cirka 875 000 elever drabbades, främst i grundskolan.

Slut på tålamodet

När eleverna efter tre veckors konflikt hade förlorat över en miljon lektioner och parterna inte ens närmat sig förhandlingsbordet, började regeringen tappa tålamodet. Några dagar senare kallades folketinget in för att snabbt klubba igenom en ny lag som tvingade tillbaka lärarna till skolorna. Lagförslaget antogs med röstsiffrorna 96 – 13, endast vänsterpartiet Enhedslisten och mittenpartiet Liberal Alliance gick emot och regeringen lyckades därmed både avsluta konflikten och fastställa ramarna för det nya avtalet.

Modell under angrepp

Måndagen den 29 april öppnades skolornas portar igen, för både lärare och elever.

Men lärarna, som under konflikten demonstrerat i tiotusental utanför regeringspalatset Christiansborg, rasar mot vad de både kallar ett övergrepp och ett angrepp på den danska modellen, där arbetsmarknadens parter normalt kommer överens, utan ingrepp från regeringen.

Helle Thorning-Schmidt förstår kritiken:

– Det är en allvarlig sak att gripa in genom en ny lag. Vi hade hoppats att parterna själva skulle finna en lösning vid förhandlingsbordet, men när det inte skedde blev vi tvungna att ta hänsyn till helheten, förklarade statsministern som också poängterade att hon fortfarande tror på den danska modellen.

Löneökning

Förutom att skolledarna får mandat att helt och fullt bestämma över lärarnas arbetstider gäller också följande i och med det nya avtalet:

* Lärare över 60 år får inte längre rätt till nedsatt arbetstid med full lön. Förmånen kommer att fasas ut.

* Som kompensation kommer lärarna att få en löneökning på motsvarande 3 650 – 4 650 SEK per år.

* En pott på 1,1 miljarder SEK avsätts till fortbildning, fram till och med 2020. Dessutom avsätts 146 miljoner till kompetensutveckling enbart under de närmaste åren.

Det nya avtalet träder i kraft 1 augusti 2014.

 

Anne Wollter

Svår- och omätbara dimensioner

Kvantitativa mätetal får, i sann LEAN-anda, fungera som katalysatorer för kvalitativa samtal, möten och analyser. En enkel excelstatistik över antalet besök och samverkanstillfällen mellan skolan och de olika kulturaktörerna under en termin fungerar alldeles utmärkt som utgångspunkt för möten i speed-datingformat mellan rektorer och kulturaktörer, med fokus på rektorns analys; “vilka utmaningar har jag på min skola?”. Samtidigt får nämnda rektorer också pröva dansmatte – eftersom lust är en så viktig beståndsdel i tänkandet och lärandet, alldeles oavsett ålder och position!

Det finns svår- eller omätbara dimensioner i tillvaron – estetiken, den konstnärliga gestaltningen, upplevelsen. Södertälje kommun har sedan många år arbetat med ett program för både scenkonst, det skrivna ordet, bildkonst och kulturarv. Grundat i en övertygelse om värdet av att göra världen större och mer tillgänglig genom att möta professionell konst, och att besök på teatrar, i konsthallar, konsertlokaler och museer är en värdefull del av socialiseringsprocessen.

I mötet mellan behovet att stärka skolresultaten (och som en förlängning skapa goda förutsättningar för eleverna att möta vuxenlivet), och övertygelsen om att konst och kultur kan bidra till inlärning och språkutveckling i de mest skilda ämnen, prövar vi tillsammans nya sätt att mäta eller förstå effekterna av mötet mellan kultur och skola.

Om man betraktar den politiska skoldebatten och lyssnar på diskussionen kring införandet av fler Nationella prov och betyg längre ner i åldrarna, är det inte förvånande att en ständigt närvarande fråga i skolan är; mäter vi rätt saker? Klarar de många avstämningssystemen att fånga den kunskap och de förmågor vår växande generation behöver – i dag, i morgon, om tio år? Och hur mycket vi än pratar om formativ bedömning och kunskapsprogression, är det inte ändå det där betyget i slutet av terminen som är den enda värdemätare av lärprocessen som verkligen räknas?

Skolvärldens motstånd mot mätandet uttrycks ofta i en upprördhet över att vi mäter, värderar och kategoriserar barn efter alldeles för trubbiga måttstockar (“är du lönsam, lille vän?”) och skapar individer som blir duktigare på att anpassa sig efter givna mallar snarare än på att bli just individer, men handlar säkerligen också om ångesten över att vi inte vet vilken sorts kunskap vi behöver ge framtida generationer. Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Samma vetenskaplighet och erfarenhet upprepar gång på gång att estetiska lärprocesser, skapande aktiviteter och kulturella uttryckssätt är framgångsrika nycklar till lärande i alla former. Likväl är den traditionella ämneshierarkin, där de teoretiska ämnena ligger i toppen och de praktisktestetiska i botten, en tyst maktfaktor i skolsystemets vardag, och det är samma hierarki som styr också mätandet. Vi vet alla värdet av att skapa förståelse för de större sammanhangen, att detaljer i en lärprocess kan bli meningsfulla när de sätts in i en större berättelse. Här har konsten en roll i lärandet, och därmed i skolan!

Men systemet är som det är. Skollagen är tydlig. Och de som arbetar i skolan har att förhålla sig till det. Så kan allt detta mätande faktiskt till och med vara av godo? Kan vi använda mätetalen för att värdera effekten av skolans insatser, snarare än som kategorisering av den enskilde eleven?

Vad mätande är, hur och vad som ska mätas och vad det berättar diskuteras därför intensivt just nu mellan skola och kulturaktörer. Hur värderar vi en konstnärlig/estetisk dimension i skolans ibland tämligen fyrkantiga lärande? Hur värderar vi de dimensioner som barn och unga möter utanför skolans väggar?

De strukturerade samtalen mellan grundskolan och kultur- och fritidsförvaltningen skapar också ett större sammanhang. Skolans dörrar och fönster öppnas mot andra världar, och de kulturella verksamheterna ställs inför den mycket konkreta frågan om vad man bidrar med på både individ- och samhällsnivå.

I Kultur i förskolan/skolan möter över 30.000 barn i Södertälje årligen professionella teaterföreställningar, konstpedagogik, vandringsutställningar, skrivarverkstäder och författarbesök, samt besöker platser av kulturarvsvärde. Likvärdigheten, alla barns rätt till erfarenheter av konst och kultur, ligger som en stadig byggsten i organisationen, men kan man mäta ett konkret värde av detta? Ska man?

Vi utmanar oss själva och prövar därför nya former för att förena erfarenheter och behov från skolans och kulturens världar. För att möta de utmaningar Södertäljes skolor står inför och för att rusta eleverna med kunskaper och förmågor inför vuxenlivet. Språket i dess många skiftande former rymmer förmågan att uttrycka sig, att sätta ord på tankar och känslor, att förstå och relatera till begrepp för att omfamna både sig själv och omvärlden.

Konst är just detta. Gestaltning, uttryck och nycklar till förståelse för det som vi inte alltid når med intellektet.

Men hur mäter man det?

Anders Lerner och Ingela Netz

Alla i skolan borde hoppa groda

Vad innebär det att arbeta med utbildning och att förbereda ungdomar för framtiden? Det är ju så klart en komplex fråga. Komplexitet innebär ofta att saker och ting är sammansatt och kopplat till varandra på alla möjliga och omöjliga sätt. Därför tycker jag inte om att dela upp skolan och arbetet med eleverna i för många delar.

Det tudelade uppdraget

Men om jag frångår den ovannämnda principen, skulle jag vilja föra ett resonemang utifrån att skolans uppdrag egentligen går att dela i två delar: En del som är beständig, och en del som knyter an till att förbereda unga med kunskaper och förmågor för en framtida värld. Värdegrundsarbete som tar upp att alla är lika mycket värda, demokratiska värderingar och att kränkningar är oacceptabelt, är beständigt för mig. Det som däremot inte är det, när det kommer till att förbereda ungdomar för framtiden, är det kunskapsbildande uppdraget. Grovt förenklat så skulle man kunna se det så, menar jag.

Framtidsmaskin, inte samtidsmaskin eller dåtidsmaskin.

Det artikelns rubrik syftar till blir följdaktligen när vi hoppar groda fram till det framtidsförberedande uppdraget. Vi behöver en större och bredare diskussion kring vad det kommer att innebära för oss som nation om vi fortsätter i samma pedagogiska och innehållsliga hjulspår. Elever som tillexempel erbjuds undervisning med Internet och media i fokus kommer sannolikt vara bättre rustade för det multimediala samhället vi lever i och som fungerar som en levande organism. Vi behöver till exempel förstå att ”Facebooka” och blogga inte bara är att ”Facebooka” och blogga. Vi behöver förstå varför det skulle vara intressant att hantera programmering, fotoredigering, filmredigering och att uttrycka oss. Den nya ekonomin som också utvecklas i alla möjliga riktningar på grund av Internet är också något som vi behöver förhålla oss till. Dessutom är det hög tid att fundera kring om inte skolans struktur är alltför dåligt anpassad för olikheter. Det är inget nytt. Men vi har inte råd att tappa så många unga människor på vägen1. Det kanske betyder att även förhållningssättet mot barn och ungdomar behöver hoppas groda på också. Inte det skriftliga i våra fina styrdokument just, men i vår vardag och i vårt handlande. Vilket är otroligt svårt, men nödvändigt för en förändring. Vi behöver göra skolan till en ”framtidsmaskin”2, inte en samtidsmaskin. Igenkännande och att få upp sjunkande resultat till vad de än gång var är inte det vi ska sträva mot.

Lärares status

Jag kan inte hjälpa att dra paralleller till lärarnas status när jag skriver om framtiden. Eftersom det enligt allt fler är en nyckelfråga för skolan. Bland annat pratas det om att statusen är starkt kopplad till den auktoritet lärare har i klassrummen och i förhållandet till föräldrar. När priset på kunskap går ner, så sjunker också statusen. Det är egentligen inte så märkligt. För att återta statusen och få nyvunnen auktoritet behöver skolan och lärarna i den stå för något som har ett högre pris. Där tror jag metaforen är intressant att tänka kring för lärarutbildningen till exempel. Med vilken framtidsvision utbildar vi lärare idag?

Hoppet

Hur ser framtidens arbetsplatser ut? Det är svårt att veta med säkerhet så klart. Men vi kan titta på nya arbetsplatser och nya yrken på dagens arbetsmarknad. På vilket sätt bidrar skolan till att förbereda ungdomar på det? Det har varit lite surr ett tag ute i skolutvecklingskretsar att vi behöver föra upp programmering på skolans dagordning. Vi behöver bli bättre på språk och kommunikation, säger också många. Det är bara några av sakerna som förs på tal när vi pratar om en skola för framtiden. Varför händer det inte då? Om vi går tillbaka till metaforen att hoppa groda. Så kan det vara så att vår ryggsäck är lite för tung. Så vi hoppar inte, och skolan blir inte en ”framtidsmaskin”. För att lyckas med konstycket att hoppa groda på samhällsutvecklingen behöver vi fundera på hur tung ryggsäcken ska vara, tror jag. Vad tror du?

Gamla meriter med evigt värde

Kunskaper faller i glömska redan några dagar efter provet och fortsätter att förtvina. Liksom många färdigheter. Och de kunskaper som trots allt finns kvar tappar giltighet. Gränser ritas om. Makt förskjuts. Politiska system beter sig på nya sätt. Länder som behövde bidrag när man själv gick i skolan är på väg ikapp Sverige. Dessutom kanske helt andra färdigheter är viktiga tjugo år senare. Etcetera.

Det enda vi kan säga om gymnasiebetyget är att oavsett hur noggrant man testat elevernas kunskaper vid gymnasiekursernas slut så är dokumentet garanterat obsolet som kunskapsmätare redan innan den korta sommaren regnat bort. Ändå gäller gymnasiebetyget hela livet. En dokumentation som skall ge en sammanvägd bild av kunskaper och färdigheter, men som helt saknar bäst före-datum.

Söker man till högskolan när man är 45 år eller så, är det på de gamla gymnasiebetygen man söker och konkurrerar om en högskoleplats. De som kan reglerna i utbildningssystemet vet att det finns alternativ. Som att bli behörig genom validering av reell kompetens och att konkurrera om en högskoleplats genom högskoleprovet. Visst. Det är dock en stor skillnad. Reell kompetens är kompetens man har när den valideras. Gymnasiebetygen visar något som har varit. Så vem sa att man inte kan leva på gamla meriter?

Det finns flera oönskade effekter med betyg som behörighets- och urvalsgrund. En är dess oönskade sorteringseffekt. Vi tampas sedan länge med social snedrekrytering inom skolan, alltså det fenomen som gör att föräldrars utbildningsgrad avspeglar sig i vilka som söker sig till högre utbildning. Ju högre utbildningsgrad föräldrarna har desto större sannolikhet att man själv utbildar sig.

Vill vi göra något åt den sociala snedrekryteringen behöver vi naturligtvis förstå varför den uppstår och vilka mekanismer som förstärker respektive mildrar den. Satsningen på regionala högskolor var bland annat tänkt att råda bot på den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Tanken var att närhet till högskolan skulle bidra i positiv riktning. Men så blev det inte riktigt. Problemet ligger alltså inte där. Men var?

Många studier har gjorts och frågan är naturligtvis komplex, men solklara lösningar lyser hittills med sin frånvaro. För att komma vidare behöver vi kanske utmana våra gamla föreställningar? Till exempel våga ifrågasätta det självklara i betyg som behörighets- och urvalsgrund, men även fundera på vad frågan ”Vad vill du bli när du blir stor?” egentligen speglar för världsbild. Tror vi att det optimala är att man tidigt i livet gör ett engångsval när det gäller val av yrke är det också logiskt att se på omval av studieväg som ett misslyckande istället för ett tecken på ett aktivt ansvarstagande av sin egen situation i en föränderlig värld.

Långt efter gymnasiet finns det naturligtvis ett visst mått av bildning kvar, men kanske mest av allt själva signalvärdet av utbildningen. Signalvärdet av utbildning gäller alltså inte bara i kontakten med arbetsgivare. Signalvärdet gäller i allra högsta grad inom utbildningssystemet självt. Betyg från formell utbildning som behörighets- och urvalsgrund gör att de får en närmast absurd nyckelroll i utbildningssystemet. En mindre lyckad gymnasietid blir därmed graverande för hela ens akademiska framtidsmöjligheter och bidrar rimligen negativt till den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.

Det kanske mest märkliga i hela historien är att om vi nu har ett samhälle som ser just kunskap som en av grundbultarna för vår gemensamma framgång, är det minst sagt märkligt att man idag gör mer för att cementera värdet av tidiga betyg och mindre för att tillhandahålla utbildning när individen är mogen och motiverad till det. Men helt logiskt om man tror att det bara handlar om att skärpa till sig som tonåring och ta vara på sin chans. För många handlar det om att ta vara på en chans som man i praktiken faktiskt inte har fått. De åldersbeständiga betygen bidrar därmed till att skapa strukturell ojämlikhet av de stora skillnader som finns i unga människors bakgrundsförutsättningar. Den insikten måste in i ekvationen om vi skall kunna lösa problemet.

En effektiv organisation är det värsta som finns

När jag kommer in på ett bibliotek, var som helst i Sverige, kan jag räkna med att hitta böcker om panflöjter under Ijfaz medan böcker om konståkning självklart återfinns under Rbgba. Tack och lov är det inte upp till varje bibliotekarie att bestämma hur böckerna skall sorteras. Organisationen är ett medel som skall underlätta målet, d v s låntagarens hittande av rätt bok.

De flesta arbetsplatser och mänskliga sammanslutningar fungerar som välsorterade bibliotek. Det finns en, av någon annan, fastställd organisation som förväntas hjälpa oss att nå de mål vi strävar efter. Skolan är inget undantag. Givet de mål som finns i skollag och förordningar har vi byggt en organisation som skall underlätta elevers och lärares strävan att nå fram. Lokalernas utformning, rekrytering och bemanning, timplaner och kursplaner och inte minst ämnesindelningen i sig är en gigantisk ”systematisk ämneskatalog” som ser till att vi inte blandar ihop panflöjter med konståkning. Men vad händer om vi antar att själva förmågan att organisera är en av grundkompetenserna som skolan skall bidra till hos sina elever?

Alltså – den systematiska ämneskatalogen hjälper bibliotekarie och låntagare att snabbt hitta och ställa tillbaka böcker. Däremot, eller just därför, förbjuder den både bibliotekarie och låntagare att hitta ett eget system för boksorteringen. Det faktum att det redan finns en organisation gör att vi inte vare sig får, eller behöver lära oss att, organisera.

För skolan, eller egentligen för eleverna, är den här motsättningen väldigt tydlig och dess resultat förödande. För bara några årtionden sedan kom de allra flesta unga vuxna nämligen till sin första anställning och upptäckte att det var ett bibliotek. Någon annan hade redan skapat organisation och sorteringsinstrument och för den nyanställde gällde bara att ställa in böckerna där de skall vara, d v s göra jobbet på det sätt som manualen anger. Nu upptäcker fler och fler, inte minst på arbetsgivaresidan, att den kanske viktigaste kompetensen är att kunna skapa system, inte att följa dem. I stora företag och offentliga verksamheter talar man om vikten av att ständigt organisera, inte att ha en bra organisation.

Det är inte svårt att lära sig organisera. Det är faktiskt något som faller sig ganska naturligt för de flesta av oss. Vi sorterar, rangordnar, kategoriserar och klustrar ständigt. Men när våra barn kommer till skolan kommer de fortfarande till en plats där någon annan gjort hela organisationsarbetet. Det är klokt om skolans uppgift är att ge elever en kopia av det vetande vi vuxna har. Det är väldigt oklokt om skolans uppgift är att ge elever förmåga att organisera en värld vi ännu inte sett.

Ett framtida bibliotek har inte en systematisk ämneskatalog utan består i stället av en kraftfull sökmotor som organiserar materialet utifrån just den fråga låntagaren har.

En framtida skola har inte en timplan eller en ämnesindelning utan består i stället av en kraftfull lärmotor som organiserar materialet utifrån just den fråga elevern har.

Nr 7 i sin helhet

INNEHÅLL: 

__________________________________________________________

Har skolan kunder?

Kundbegreppet är centralt i många branscher – och kontroversiellt i andra. Det tar emot att använda ordet kund när det gäller de klassiska branscherna vård, skola och omsorg. Ändå finns det absolut skäl att göra det, åtminstone när det gäller skolan. Men bara om vi kan komma överens om vem den kunden är.

CC by Vince Alongi
CC by Vince Alongi

I diskussionen om skolans kunder finns framförallt förespråkare för fyra förhållningssätt.

Det första innebär att ”samhället” är kund. Det vill säga att skolan skall tillgodose intressen och krav från skattebetalare och medborgare. Det här perspektivet utgår ifrån föreställningen om att den som betalar har rätt att definiera kraven.

Det andra perspektivet innebär att ”arbetslivet” är kund. Skolan skall alltså producera arbetskraft och samhällsnyttiga individer för att motsvara de behov offentlig verksamhet och näringsliv kan ställa. Det här synsättet utgår ifrån föreställningen om att den samlade samhällsekonomin utgör argumentet för, och resultatet av, en viss typ av skola.

Den tredje infallsvinkeln är att betrakta föräldrar som kunder. Skolan har alltså i uppdrag att utveckla barn och ungdomar på uppdrag av deras respektive föräldrar. Skattekollektivet betalar i och för sig men det är föräldrar som äger frågan om vad som är bra resp mindre bra utveckling för deras barn.

Den fjärde infallsvinkeln är att betrakta barnet/eleven som kund. Genom att tillmötesgå elevers egna önskemål och föreställningar antas skolan leverera den utveckling och det lärande som varje enskild elev behöver och har nytta av.

Alla dessa fyra är, var för sig, djupt problematiska. En professionell pedagog, liksom en duktig skolledare, försöker ofta förtvivlat balansera dem mot varandra för att hitta en medelväg som känns rimlig. Var och en av de fyra intressentergrupperna har mer eller mindre starka företrädare som försöker få den egna tolkningen att vara överordnad. Utbildningsdepartementet, Svenskt näringsliv, grupper av organiserade föräldrar och representanter för elevintressen slåss om att få rätten att definiera vad en bra skola är och därmed hur den skall organiseras, bemannas och bedrivas.

Det är uppenbart att en seger för ett av de här särintressena är en gigantisk förlust för de övriga tre. Det bästa vi kan hoppas på är en rimlig kompromiss men den blir å andra sidan väldigt tam, väldigt blek och väldigt smaklös.

Alltså finns det skäl att införa ett femte försök till kundbegrepp, ett som hittills lyst med sin frånvaro i debatten. Låt mig presentera två släktingar, de heter lustigt nog Alva båda två så för att skilja dem åt kallar vi dem Alva7 och Alva50.

Alva7 går i första klass i Nyfikenskolan i Nättringe. Hon är alltså kund enligt det fjärde begreppet ovan. Hennes föräldrar är kunder av kategori tre, i hennes kvarter bor en hel del privata och offentliga chefer som alltså är kunder av kategori två och hennes föräldrar röstar på politiker som representerar kunder av kategori ett. Nättringe är alltså en väl fungerande kommun med väl balanserade styrkeförhållanden mellan de olika begreppen och rektor på Nyfikenskolan gör ett bra jobb när hen navigerar mellan de fyra gruppernas olika önskemål.

Alva50 då? Ja, hon existerar faktiskt inte förrän år 2056. Hon uppvisar visa likheter med Alva7 och hon har lustigt nog en del minnen som hon ärvt från Alva7 men hon är en helt annan människa. Det är klokt att verkligen tänka sig Alva50 som en helt ny person. Det är nämligen Alva50 som är den egentliga kunden till Nyfikenskolan. Synsättet är inte ovanligt. Vem som helst som utvecklar produkter där utvecklingstiden är väldigt lång måste föreställa sig en framtida kund och vara väldigt försiktig med att tillgodose samtiden.

Alva50 är alltså en människa som vi inte kan fråga eller be om synpunkter. Däremot kan vi på goda grunder göra en hel del antaganden om vad hon hade svarat och hur hon kommer att värdera saker.

Först när vi på allvar förstår vem Alva50 är och i vilket samhälle hon kommer att leva kan vi använda kundbegreppet i skolan på ett vettigt sätt. Vi har alla förutsättningar för att göra det, all information vi behöver och alla verktyg som krävs. Det enda som förhindrar ett verkligt begåvat kundperspektiv är att de fyra första grupperna, de som räknades upp i början på artikeln, inte gärna vill släppa ifrån sig rollen som kravställare, särskilt inte till någon som ännu inte finns.

__________________________________________________________

Troed Troedson

Troed Troedson är framtidsanalytiker och särskilt engagerad i hur våra strukturer och system beter sig under stress. Sådan stress som uppstår när den värld de skapades för snabbt byts ut mot en annan.

__________________________________________________________

Ett systemmässigt generationsskifte i skolan

Skolan ska ge eleverna den kompetens som krävs för att bli goda samhällsmedborgare. Men vilken världsbild levererar skolan idag och är den kompatibel med den värld som eleverna lever i?

CC by MS-R / Michael S-R
CC by MS-R / Michael S-R

Skolan befinner sig i en övergångsfas, från ett analogt till ett digitalt arbetssätt. Det innebär att skolan är på väg att överge papper och penna, böcker och skrivtavla till förmån för bärbara datorer, läsplattor och molntjänster. Förutom den rent praktiska förändringen som skolan står inför gällande inköp av en ny typ av skolmaterial och nya kompetenser för lärarna innebär det faktiskt en större omställning än vad som kanske syns vid en första anblick.

Den stora förändringen handlar om övergången från en analog till en digital struktur. Inte bara från papper till dator utan framförallt tankemässigt. Analoga strukturer bygger på ett stationärt och linjärt synsätt. Digitala strukturer är däremot ambulerande eller mobila och bygger på ett komplext synsätt.  Själva lärandet och kunskapsinhämtningen är därmed i ett paradigmskifte. Vi har vant oss vid att lärande är en ständig sekventiell förbättring där vi lär oss mer och mer (av samma sak). Svårighetsgraden (och med det menar vi oftast mängden kunskap vi har skaffat oss) ökar konstant så länge vi går i skolan. Lärandet har varit enkelt att förstå, ju mer vi läser desto mer kan vi, sambandet är alltså linjärt.

Det digitala arbetssättet har helt andra förutsättningar än det analoga. Det bygger på iteration. En text exempelvis blir således aldrig färdig utan den fortsätter att förändras i takt med att författaren, eller andra människor, skriver och ändrar i den. Man går fram och tillbaka i arbetet på ett sätt som inte var möjligt med analoga verktyg. Till det kommer att en text som tillkommer genom kommunikation med flera deltagande aktörer till skillnad från den som är sprungen ur en persons uppfattning och skrivande är ett annat stort skifte. Det vi har premierat hittills hos eleverna – att leverera en färdighet vid en given tidpunkt och att visa sig behärska den ensam – är alltså bytt mot det motsatta. Att läs- och skrivkunnigheten minskar är möjligen oroande. Men det kan också vara ett tecken på att vi lär oss skriva och formulera oss på ett helt annat sätt än tidigare. Att själva uppfattningen om hur ett innehåll ska se ut, och hur det skall tillkomma, är fundamentalt skilda.

Det går också att beskriva paradigmskiftet som att vi går från att vara monomodala till att vara multimodala. Det betyder att vi går från ett till flera sätt att arbeta på eller sätt att göra saker på. En smart mobil är multimodal d.v.s. den har flera funktioner som används samtidigt. En multimodal text är som ett föränderligt Google-dokument till skillnad från en monomodal text som skrivs på en gammaldags skrivmaskin; texten går att ändra utan att man behöver skriva om allt. Ett nationellt prov är ett typexempel på hur man testar det monomodala lärandet. Eleven skriver själv texten, utan inblandning av andra källor eller uttryckssätt.  Den multimodala produktionen handlar om att vi skriver tillsammans med andra elever, använder oss av bilder, länkar, texter som andra har skrivit och självklart delar det med resten av världen. Fusklappen är på det viset ett typexempel på det multimodala lärandet.

Multimodalitet gäller också på systemnivå. Synen på skolan som ett lärosäte, en plats där vi lär oss, är på väg att luckras upp. Eftersom antalet lärandesituationer, och kunskapskällor, ökar så dramatiskt utanför skolan blir det inte längre meningsfullt att knyta kunskapsinhämtning till en specifik plats. Införandet av mobila enheter i våra liv ger oss tillgång till ett stort och jämt flöde av information vilket skapar ett kontinuerligt lärande. Med konstant uppkoppling följer inte bara ett förändrat förhållningssätt till plats utan också ett annat förhållningssätt till tid.

Möten, lektioner och platser kan enkelt ändras i och med att vi står i ständig kontakt med varandra vilket gör att ett schema som är förutbestämt för en termin i taget kan försvåra både lärandet och skolutvecklingen snarare än att underlätta dem. En ny syn på tid krockar med skolans förhållningssätt på många plan där planering har varit något man gör två gånger per år och vilken helst inte ska ändras under perioden. Elevernas förhållningssätt utanför skolan är fundamentalt annorlunda.

Eleverna är alltså mobila – skolan är det inte.

Skolan är stationär, inte bara vad avser plats utan också vad avser förändring. Den innehåller så små variationer att den nästan kan betraktas som oföränderlig. När omvärlden förändras mot allt mer oförutsägbarhet bör skolan följa med i den utvecklingen. Det kommer skolan självklart att anamma så småningom men vi riskerar under tiden att många barn inte kommer att få den kompetens som de behöver. För en hel del barn är det här inget problem; de är redan mobila i sitt sätt att leva utanför skolan och tar alltså ingen större skada av en stationär skolgång. För andra barn är det däremot ett problem att skolan bygger på ett analogt förhållningssätt. Barn som använder och lever i en analog värld både hemma och i skolan tappar mark, skillnaderna ökar och de handlar till stor del om skillnaderna mellan ett mobilt eller ett stationärt leverne, skillnaden mellan en digital eller en analog världsuppfattning.

Skolan skapades i och för den analoga världen. Det är inte säkert att den kan förändras inom sin egen ram. Att tillämpa digitala verktyg men behålla det analoga synsättet kommer inte att leda till något annat än högre kostnader. Kanske är det så att vi behöver ett systemmässigt generationsskifte i ännu högre grad än vi behöver ett pedagogiskt dito.

__________________________________________________________ camilla

Camilla Hending är chefredaktör och ansvarig utgivare för Gränsbrytning. Hon är analytiker med särskilt intresse för samhälls- och systemfrågor och med ett syfte att försöka förstå varför saker och ting händer i samhället och hur de förändringarna hänger ihop med varandra.

__________________________________________________________

Skolans urinvånare måste förstå

Vi pratar om att skolan och dess urinvånare (lärare och skolledare) måste flippa klassrum, öppna dörrar, samarbeta, bedöma för lärande, bygga relationer.
"Flippat" klassrum? CC by cliff1066™
”Flippat” klassrum? CC by cliff1066™

Vi läser John Hattie och Dylan Wiliam och många andra skolforskare som säger i princip samma sak: lärande är sociokonstruktivistiskt. Det händer när en individs världsbild möter en annan individs världsbild och någon form av reflektion sker. Utgångsläget är en relation och effekten är utveckling. Och så trillar vi likt förbaskat ner i den gamla klosterskolegropen gång på gång. ”Läraren ska kunna mer än eleven”. ”Läraren ska katederundervisa och både ställa frågorna och kunna alla svaren”. ”Endast så får läraren tillbaka den auktoritet som hen borde ha”. Skolan är uppbyggd utifrån en klassisk makthierarki; den som vet mest bestämmer och sätter agendan. Men skolans, liksom det omkringliggande samhällets stående triangelform med en ledare på toppen och massan i botten är i realiteten död. Överkörd och massakrerad av ett konstant kommunikativt trådande på tvärs i systemet. Ingen vet längre mest. Kunskapen är gratis och tillänglig för den som önskar. Auktoritet ersätts med legitimitet. Respekt får den som kan navigera, sortera och kommunicera. På TEDx Södertälje (finns snart att se på nätet) i början av april talade nätfilosofen Alexander Bard om detta ultradigitala samhälle, och mer än sannolikt är det inte bara framtiden utan nutiden han beskriver. Ett samhälle där ”alla” faktiskt med självklarhet kommunicerar med varandra på tvären i hierarkiska strukturer och där förlorarna är de som idag kontrollerar dessa strukturer, samhällets ”grovmaskiga noder” enligt Troed Troedsson i Gränsbrytning nr 4/13. Men den plats och samhällsfunktion som har till uppgift att organisera för just lärande och utveckling kommer sannolikt att vara den plats där möjligheterna i den uppochnervända samhällsstrukturen allra sist får genomslag. Det som nämligen är på väg att hända är en skiktning inom skolväsendet, där de som nyttjar ett utökat kollegium via sociala medier just nu i hög fart rusar ifrån dem som inte gör det. Inte för att det digitala användandet i sig är så speciellt, utan för att samtalen som förs på digitala ytor sker tätare, är intensivare och går så oändligt mycket fortare än de som sker i fysiska möten människor emellan. På nätet; i bloggar, på facebook och twitter, finns en stor mängd lärare och skolledare som delar, diskuterar och debatterar. Generositeten är stor och frågorna som utmanar deltagarna i samtalen att tänka lite nytt, lite annorlunda eller bara en gång till finns i överflöd. Men andelen lärare som deltar i samtalen är försvinnande liten i relation till den stora massa skolmänniskor som inte alls rör sig på dessa ytor. Därför riskerar skolan att, likt en maskin där vissa funktioner beckar igen medan andra välsmort rullar på, skära ihop fullständigt. Alltså inte i första hand av det yttre tryck och misstroendevotum som nationell skolpolitik och nyhetsmedia generöst bidrar med, utan av slitningarna i det vardagliga interna lärandet när kollegor plötsligt inte längre talar samma språk. För om man ser lärande som en sociokulturell företeelse är samtalen av avgörande betydelse för utvecklingen. Det reflekterande samtalet, som hjälper individer och grupper att belysa sina egna och andras frågeställningar är epicentrum. Samtalet mellan elever, samtalet mellan lärare och elev, samtalet lärare emellan och samtalet mellan lärare och ledning är skolutveckling – under förutsättning att det med viss regelbundenhet ställs frågor som tvingar deltagarna att vrida ytterligare lite på sin egen förståelse. Och dessa frågor ställs – det gäller bara att vara där och fånga upp dem! Fokus i skolforskningen är, som beskrevs i artikelns inledning, intensivt inriktad på hur lärare kan och bör ta hjälp av digitala verktyg (precis som man kan och bör ta hjälp av andra verktyg och lärmiljöer som skog, stad, arbetsplatser, bibliotek..!) för att göra undervisningen mer relevant, mer inkluderande och mer motiverande för eleverna. Inte lika ofta diskuteras hur lärares lärande ska ske. Var blir läraren påfylld? Hur och var reflekterar man kring sin egen undervisningspraktik? Hur bra vi än gör arbetslagsmötena på skolan; räcker de? Är twittrandet och facebookandet och bloggandet accepterat som ett professionellt samtalande av samma dignitet som ämneslagsmötet eller skolkonferensen? Det är en avgörande faktor för skolans legitimitet att det finns en tillräckligt stor andel lärare och skolledare, en kritisk massa, som för ett levande och intensivt samtal om skolans form och innehåll. Med varandra och med ett utökat kollegium där fler perspektiv kan lyftas och fler frågor ställas. I en ultradigital nutid måste skolans urinvånare förstå att de egna lärande samtalen är enda vägen att möta elevernas framtid. __________________________________________________________ Ingela Netz   Ingela Netz är marknadschefen som för tio år sedan återvände ”hem” till skolans värld. Hon har jobbat som lärare, skolledare och skolutvecklare och är nu verksamhetsstrateg för grundskolorna i Södertälje kommun. Ingela drivs av en vilja att förstå sammanhang och av en passion för utveckling och lärande – i hela systemet. __________________________________________________________

Spelifiering är en förstärkare för det som redan görs inom skolans värld

Spelifiering (eng. Gamification), är en trend på uppgång, och som innebär att spelmekanismer och speltänk appliceras inom områden runtom i samhället, som normalt sett inte förknippas med spelande, ex. företagsutveckling, kundrelationer, industrier och inom skolan. I alla fall handlar det om att locka fram behovet av att spela och på så vis uppmuntra vissa beteenden hos kunder, anställda, medarbetare eller elever.

CC by JD Hancock
CC by JD Hancock

I ljuset av detta beviljade Internetfonden i början av 2012 medel för projektet tillika förstudien; Spelifierat lärande – Hur många XP (experience points) innehåller Lgr11 och Gy11? Studiens syfte var att; ”skapa förutsättningar för en webbaserad plattform där elever kan överskåda sitt lärande i ett grafiskt gränssnitt som använder sig av mekanismer från spel. Tanken är att använda delar av spelvärlden för att få eleverna att dokumentera, utforska och reflektera över sitt lärande och sin kompetensutveckling.” I början av mars i år avslutades projektet och förstudien publicerades. Gränsbrytning har pratat med projektledaren Terese Raymond om projektet, dess resultat och slutsatser, hur spelifiering kan användas i skolan och hur samhället i stort faktiskt redan bygger på spelifieringprinciper.

Spelifiering – visualiserar och förstärker lärandet, utvecklingen och läroprocesser

Terese Raymond hade under flera år arbetat med validering av icke-formellt lärande, när hon gjorde kopplingen mellan, utmaningen i att logga situationer och moment för att kunna göra en kompetensanalys, och den alltmer stegrande användningen av så kallad life-logging. Life-logging är olika ”spel” och applikationer, som exempelvis Runkeeper, där användaren loggar sina egna resultat, från exempelvis jogging och på så sätt också kan följa sin egen progression. Terese förklarar;

Bara genom att jag har den lilla grejen i mobilen så börjar jogga mer och då drog jag parallellen till vad som skulle hända om jag hade haft någonting liknande som var såpass visualiserade för mitt eget lärande och för mina förmågor och min egen kompetens. Skulle jag då självmant börja logga mitt eget lärande och min utveckling?

Idén föddes således om att skapa en plattform för att synliggöra lärande på ett sätt som också efterliknade såväl validering som life-logging. ”Vi har uppfunnit allt möjligt för att logga allt möjligt men ännu har jag inte hittat någonting där jag går igång på att life-logga min egen utveckling som har att göra med mer kompetens.” säger Terese och förklarar att hon från början var inställd på att skapa ”världens bästa plattform” men att hon är glad att hon skalade ner ambitionsnivån och istället började med att göra förstudien. Trots den sänkta ambitionsnivån och det relativt korta formatet levererar förstudien mycket. Dels diskuteras förutsättningar och olika perspektiv på en framtida plattform och samtidigt diskuteras spelifiering som metod och tillvägagångssätt. Genom olika exempel, diskussioner och case genomförda under projektets gång exemplifieras på ett talande sätt hur spelifiering förstärker lärande, individ- och grupprocesser och ger nya perspektiv på utvecklingen hos enskilda elever. Terese berättar att hon är skeptisk till att spelifiering skulle handla om att ta fram stora kostsamma, digitala spel och då hellre förespråkar just det analoga. Som exempel lyfter hon ett case från förstudien, en metod och ett spel som kallas Blixtjakten;

Det är ett analogt spel som kompletteras med ett mer administrativt ramverk, där du kan hålla koll på resultat och följa upp, ett digitalt stöd för progression och administration, det vore toppen för de flesta idéer för lärare att få in läroplanen på olika sätt – för det är det viktigaste av allt, att vi ökar elevers förståelse för läroplanen – att göra den verklig.

Plattformen är således den digitala aspekten i projektet, men det är den analoga tillämpningen, dvs. användningen av spelandets idéer och modeller i det verkliga livet, utan dyr teknik, som står i fokus;

Jag tror på spelifiering som inspiration och vägledning vid lektionsdesign. Det är min personliga aha-upplevelse att, genom att se på andra lyckade spelifierade exempel, så får vi idéer som både är ämnesöverskridande och roliga. Vi kommer på och vi öppnar upp tanken för något som liknar lek. Där känner jag att spelifiering har sin styrka.

Den tillämpade aspekten innebär således inte per automatik en total omvandling av skolan som sådan utan snarare att ge en extra dimension och ytterligare djup till den verksamhet som redan görs.

Det är som att skolan innehåller flera spelkomponenter men saknar den grundläggande spelkulturen

Enligt Terese och förstudiens slutsatser så är skolan redan i sig själv en miljö som i mångt och mycket präglas av olika grundläggande spelelement. Det finns en kontinuerlig feedback, utmaningar och belöningar. Samtidigt ”spelar” deltagarna som sig själva, de går inte in i en karaktär utan är redan karaktären, som också är synonym med elevens identitet, och som utvecklas i skolan;

Där ser jag en spänning i att jag faktiskt ska manipuleras in i att spela det här spelet. Finns det en exit? Kan jag säga nej? När läraren säger; ”Jag tänkte vi skulle spela ett spel nu på historielektionen”. Så är ju inte vanliga spel.

Terese poängterar att detta går att bygga vidare på, det går med relativ lätthet att spelifiera det som redan görs i skolan men utmaningen är att skapa en grundläggande spelkultur. En kultur som bygger på samspel mellan lärare och elever och där elever är medskapare snarare än att läraren står i fokus. Det finns således mycket att vinna på, men samtidigt mycket att tänka på;

”På vilket sätt ges dom här belöningarna?” ”För vad?” ”Hur långt kan jag spela med den här individen när den faktiskt spelar som sig själv och med sina egna personliga framsteg och sin framtid om man ska hårdra det, särskilt när man kommer upp på betygsnivåer. Nu är det här inte någonting som skiljer sig från den vanliga undervisningen, men det sätter ju fingret på hur utmaningarna i spelet är utformade; Är de utformade så att jag når upp till de hösta betygsstegen? Är utmaningen utformade så att läraren får underlag för att bedöma det som var förväntat, dit vi skulle? Men det skiljer sig inte från en vanlig lektion hur lärare måste tänka, eller ett prov för den delen.

I det centrala caset Blixtjakten är syftet att ge eleverna ett verktyg för att lyckas bättre med sin skoldag och konkretisera delar av de individuella utvecklingsplanerna, exempelvis förmågor som samarbete, mod, ansvar, arbetsro och fokus. Speliferingsprocessen inleddes med att elever och lärare tillsammans diskuterade förmågorna och utformade möjligheten att ha en så kallad ”game-lektion” där lektionsuppgifter tog formen av ett uppdrag vari två förmågor skulle användas. Uppdraget utvärderades i slutet av varje lektion och faktorer som gynnade förmågorna under uppdraget tilldelades blixtar, medan det som stal fokus tilldelades monster. När ett visst antal blixtar samlats kollektivt i klassen, ”levlade” den, dvs. gick vidare till nästa nivå. Signifikant i detta case ligger fokus på den gemensamma diskussionen och utvecklingen, mellan elever samt mellan elever och lärare. Centralt är också hur speltänket gör det lättare att diskutera såväl grupp- som individuell utveckling, samt hur speltänket i sig visualiserar det abstrakta och omsätter det till konkret handling.

Spelifieringens möjligheter och framtid

Enligt Terese är spelifierat lärande inget nytt, även om idéerna som sådana kan uppfattas så, och det finns därför en viss grad av skepsis mot fenomenet. Genom hur förstudien tagits emot märker hon dock en ökad förståelse och acceptans, och möjligheter för spridning. Samtidigt ser hon stora möjligheter såväl som faror. Möjligheter ligger i att fortsätta utveckla de konkreta exempel som förstudien presenterar; att använda speldesign och spelfilosofi för att utveckla analoga metoder i ett lektionssammanhang; att fortsätta utvecklingen av en plattform och ett digitalt ramverk till Blixtjakten för att kunna visualisera och logga. Faran ligger i att se spelifiering som en ”quick-fix”. Enligt Terese får vi höga förväntningar när någon säger spel och spel är inte bara design, utan, som redan påtalat, filosofi och kultur;

Det finns potential i gamification, men vi kan inte ledas in i gamification som quickfix här, utan bakgrundsarbetet för att vi ska få det genomslag som vi hoppas på är så pass omfattande så gör man inte det bra så kommer det ändå inte vara mer än bara ett initiativ. Om de nu någonsin skulle skapas plattformar då kanske inte dom i sig ska vara spelen eftersom det krävs en sådan kraft i datorer och i bredband. Det gäller att inte bygga in sig i en fälla pga att allt ska vara så flashigt som möjligt. Istället handlar det om att hitta grundidén och köra på den. Och den kan vara ganska enkelt och till och med analog.

Återigen handlar det om att det avancerade inte ska ligga i tekniken, utan i grundtanken bakom den potentiella tekniken. Det enkla och analoga, kan lika mycket det förädlas och fördjupas inom ett spelifierat tänkande. Nyckeln till fenomenets framgång i samhället beror således inte på att det på ett revolutionerande sätt bidrar med ett nytt sätt att tänka, istället bygger det på att trigga igång ganska enkla principer, för att uttrycka det med Terese ord;

Känslan av att uppleva någonting kontra känslan av att någonting står på ett papper. Gamification är en amplifier, en förstärkare. Det måste finnas en idé som både elever och lärare kan dela och skapa spelet utifrån. Det är just en förstärkare av en idé som faktiskt var bra från början, de här spelelementen kan inte rädda upp en tråkig historia.    En bra historia kan säkert väga upp tråkiga karaktärer men inte tvärtom.

Rapporten går att läsa i sin helhet här; http://spelifieralarande.se/projektrapport/ __________________________________________________________ bild till gränsbrytning   Rikard Edbertsson är kultur-och omvärldsanalytiker med särskilt fokus på olika former av innovation och samhällsutveckling samt filosofiska koncept och idéer. Bildredaktör. __________________________________________________________

Nytt och Kort

Nytt och kort denna gång handlar om forskningen kring barns läs- och skrivutveckling, ipads och att Malmös skolor flyttar ut sin verksamhet i molnet…

CC by flickingerbrad
CC by flickingerbrad

Ny metod främjar barns läs- och skrivutveckling

Att lära sig skriva genom att forma bokstäver med blyertspenna och papper kan vara mödosamt, i alla fall för små barn, det menar professor Åke Grönlund, vid Örebro Universitet, som utvecklat en ny metod för barns läs- och skrivutveckling. Metoden, som innebär att barn lär sig genom IT-undervisning, har utvecklats och testats i skolor i Sollentuna. Grundidén bygger på att barn, tidigt kan börja med själva förståelsen, exempelvis trycka på tangenter på en lärplatta och sedan kontrollera stavningen med talsyntes.  I Sollentuna har metoden också inneburit att barnen skapat berättelser som sedan laddats upp på en gemensam sida utifrån vilken diskussioner sedan förts mellan barnen och tillsammans med lärare. Tekniken överbryggar och underlättar svårigheter för den enskilde eleven, vilket i sin tur gör att alla kan vara med på sina villkor. Nu hoppas forskarna kunna använda metoden också inom andra områden, såsom matematik.

Resultaten är uppmuntrande och viktiga, eftersom det finns behov av bättre metoder för att lära sig läsa och skriva bra. Andelen elever som lämnar grundskolan utan godkänt betyg i svenska, matematik och engelska ökar. Dessutom ökar skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor och elever, säger Åke Grönlund.

Grönlunds studie är publicerad i Computers & Education.

Teknisk omställning för Malmös skolor

Det står nu klart att Malmös skolor flyttar ut i ”Molnet” och börjar använda den digitala samarbetsplattformen ”Google Apps for Education”. Under drygt två år har Centrum för pedagogisk inspiration (CPI) haft som uppdrag att undersöka hur stadens skolor, utifrån modern IT-teknik, skulle kunna utveckla ett nytt arbetssätt. Den stora utmaningen har, enligt ett reportage om satsningen på Skolverkets hemsida, varit de juridiska frågorna och främst då hur Personuppgiftslagen (PuL) ska tillgodoses. Tidigare har nämligen Datainspektionen kritiserat andra kommuner som infört Google Apps, då dessa inte haft full kontroll. Detta har nu Malmö Stad löst genom att komplettera standardavtalet gentemot Google med en riskanalys. Redan under hösten 2013 är tanken att Google Apps ska var igång i full skala och att alla kommunens skolor skall vara anslutna. I dagsläget pågår en pilotsatsning med 5 skolor.

Om vi nu har bestämt oss för molnet, är det där vi ska vara och ingen annanstans. Det handlar om att ta till sig den nya tekniken och de möjligheter den ger, släppa alla goda pedagogiska krafter fria – och att överlista Jante! säger Edward Jensinger, rektor på Pauli Gymnasium, i reportaget på skolverkets hemsida.

Läs mer om projektet på Pedagog Malmös hemsida; http://webapps2.malmo.se/pedagogmalmo/google-apps-malmo/ __________________________________________________________ Rocket185x150 REDAKTIONEN __________________________________________________________

Regeringens ingrepp ses som övergrepp

DANMARK. Den danska lärarkonflikten varade i fyra veckor innan regeringen grep in. Nu blir det som arbetsgivarparten vill – från augusti nästa år ska både lärare och elever tillbringa mer tid i klassrummen.

CC by Folketingssalen i Christiansborg Foto: News Øresund – Johan Wessman. © News Øresund
CC by Folketingssalen i Christiansborg Foto: News Øresund – Johan Wessman. © News Øresund

Det var nödvändigt att ingripa så att våra barn får gå i skolan igen, förklarade statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) vid en presskonferens sedan lockouten blåsts av.

Konflikten handlade konkret om arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, främst när det gäller lärarnas förberedelsetid i förhållande till den tid som ska tillbringas med eleverna. Den 2 april stängdes cirka 67 000 kommunalt och statligt anställda lärare ute från sina arbetsplatser, genom en av de mest omfattande lockouterna i Danmarks historia. Cirka 875 000 elever drabbades, främst i grundskolan.

Slut på tålamodet

När eleverna efter tre veckors konflikt hade förlorat över en miljon lektioner och parterna inte ens närmat sig förhandlingsbordet, började regeringen tappa tålamodet. Några dagar senare kallades folketinget in för att snabbt klubba igenom en ny lag som tvingade tillbaka lärarna till skolorna. Lagförslaget antogs med röstsiffrorna 96 – 13, endast vänsterpartiet Enhedslisten och mittenpartiet Liberal Alliance gick emot och regeringen lyckades därmed både avsluta konflikten och fastställa ramarna för det nya avtalet.

Modell under angrepp

Måndagen den 29 april öppnades skolornas portar igen, för både lärare och elever. Men lärarna, som under konflikten demonstrerat i tiotusental utanför regeringspalatset Christiansborg, rasar mot vad de både kallar ett övergrepp och ett angrepp på den danska modellen, där arbetsmarknadens parter normalt kommer överens, utan ingrepp från regeringen. Helle Thorning-Schmidt förstår kritiken: – Det är en allvarlig sak att gripa in genom en ny lag. Vi hade hoppats att parterna själva skulle finna en lösning vid förhandlingsbordet, men när det inte skedde blev vi tvungna att ta hänsyn till helheten, förklarade statsministern som också poängterade att hon fortfarande tror på den danska modellen.

Löneökning

Förutom att skolledarna får mandat att helt och fullt bestämma över lärarnas arbetstider gäller också följande i och med det nya avtalet: * Lärare över 60 år får inte längre rätt till nedsatt arbetstid med full lön. Förmånen kommer att fasas ut. * Som kompensation kommer lärarna att få en löneökning på motsvarande 3 650 – 4 650 SEK per år. * En pott på 1,1 miljarder SEK avsätts till fortbildning, fram till och med 2020. Dessutom avsätts 146 miljoner till kompetensutveckling enbart under de närmaste åren. Det nya avtalet träder i kraft 1 augusti 2014. __________________________________________________________ Anne Wollter Anne Wollter är omvärldsbevakare och frilansjournalist med bas i Göteborg och Köpenhamn. Anne analyserar och skriver om kulturella företeelser och regional utveckling, främst i Danmark __________________________________________________________

Svår- och omätbara dimensioner

I Södertälje möts kommunal grundskola och kulturaktörer inom kultur- och fritidskontoret just nu i ett projekt som har som mål att stärka lärandet, förbättra elevernas skolresultat och samtidigt öppna dörrar till samhället utanför skola och hem till ett rikt fritidsliv.

CC by Pink Sherbet Photography
CC by Pink Sherbet Photography

Kvantitativa mätetal får, i sann LEAN-anda, fungera som katalysatorer för kvalitativa samtal, möten och analyser. En enkel excelstatistik över antalet besök och samverkanstillfällen mellan skolan och de olika kulturaktörerna under en termin fungerar alldeles utmärkt som utgångspunkt för möten i speed-datingformat mellan rektorer och kulturaktörer, med fokus på rektorns analys; “vilka utmaningar har jag på min skola?”. Samtidigt får nämnda rektorer också pröva dansmatte – eftersom lust är en så viktig beståndsdel i tänkandet och lärandet, alldeles oavsett ålder och position! Det finns svår- eller omätbara dimensioner i tillvaron – estetiken, den konstnärliga gestaltningen, upplevelsen. Södertälje kommun har sedan många år arbetat med ett program för både scenkonst, det skrivna ordet, bildkonst och kulturarv. Grundat i en övertygelse om värdet av att göra världen större och mer tillgänglig genom att möta professionell konst, och att besök på teatrar, i konsthallar, konsertlokaler och museer är en värdefull del av socialiseringsprocessen. I mötet mellan behovet att stärka skolresultaten (och som en förlängning skapa goda förutsättningar för eleverna att möta vuxenlivet), och övertygelsen om att konst och kultur kan bidra till inlärning och språkutveckling i de mest skilda ämnen, prövar vi tillsammans nya sätt att mäta eller förstå effekterna av mötet mellan kultur och skola. Om man betraktar den politiska skoldebatten och lyssnar på diskussionen kring införandet av fler Nationella prov och betyg längre ner i åldrarna, är det inte förvånande att en ständigt närvarande fråga i skolan är; mäter vi rätt saker? Klarar de många avstämningssystemen att fånga den kunskap och de förmågor vår växande generation behöver – i dag, i morgon, om tio år? Och hur mycket vi än pratar om formativ bedömning och kunskapsprogression, är det inte ändå det där betyget i slutet av terminen som är den enda värdemätare av lärprocessen som verkligen räknas? Skolvärldens motstånd mot mätandet uttrycks ofta i en upprördhet över att vi mäter, värderar och kategoriserar barn efter alldeles för trubbiga måttstockar (“är du lönsam, lille vän?”) och skapar individer som blir duktigare på att anpassa sig efter givna mallar snarare än på att bli just individer, men handlar säkerligen också om ångesten över att vi inte vet vilken sorts kunskap vi behöver ge framtida generationer. Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Samma vetenskaplighet och erfarenhet upprepar gång på gång att estetiska lärprocesser, skapande aktiviteter och kulturella uttryckssätt är framgångsrika nycklar till lärande i alla former. Likväl är den traditionella ämneshierarkin, där de teoretiska ämnena ligger i toppen och de praktisktestetiska i botten, en tyst maktfaktor i skolsystemets vardag, och det är samma hierarki som styr också mätandet. Vi vet alla värdet av att skapa förståelse för de större sammanhangen, att detaljer i en lärprocess kan bli meningsfulla när de sätts in i en större berättelse. Här har konsten en roll i lärandet, och därmed i skolan! Men systemet är som det är. Skollagen är tydlig. Och de som arbetar i skolan har att förhålla sig till det. Så kan allt detta mätande faktiskt till och med vara av godo? Kan vi använda mätetalen för att värdera effekten av skolans insatser, snarare än som kategorisering av den enskilde eleven? Vad mätande är, hur och vad som ska mätas och vad det berättar diskuteras därför intensivt just nu mellan skola och kulturaktörer. Hur värderar vi en konstnärlig/estetisk dimension i skolans ibland tämligen fyrkantiga lärande? Hur värderar vi de dimensioner som barn och unga möter utanför skolans väggar? De strukturerade samtalen mellan grundskolan och kultur- och fritidsförvaltningen skapar också ett större sammanhang. Skolans dörrar och fönster öppnas mot andra världar, och de kulturella verksamheterna ställs inför den mycket konkreta frågan om vad man bidrar med på både individ- och samhällsnivå. I Kultur i förskolan/skolan möter över 30.000 barn i Södertälje årligen professionella teaterföreställningar, konstpedagogik, vandringsutställningar, skrivarverkstäder och författarbesök, samt besöker platser av kulturarvsvärde. Likvärdigheten, alla barns rätt till erfarenheter av konst och kultur, ligger som en stadig byggsten i organisationen, men kan man mäta ett konkret värde av detta? Ska man? Vi utmanar oss själva och prövar därför nya former för att förena erfarenheter och behov från skolans och kulturens världar. För att möta de utmaningar Södertäljes skolor står inför och för att rusta eleverna med kunskaper och förmågor inför vuxenlivet. Språket i dess många skiftande former rymmer förmågan att uttrycka sig, att sätta ord på tankar och känslor, att förstå och relatera till begrepp för att omfamna både sig själv och omvärlden. Konst är just detta. Gestaltning, uttryck och nycklar till förståelse för det som vi inte alltid når med intellektet. Men hur mäter man det? __________________________________________________________

Anders Lerner   Anders Lerner är dramapedagog som blev teaterchef i Malmö och som nu arbetar med kulturen som gränsöverskridare i Södertälje.

Ingela Netz är marknadschefen som för tio år sedan återvände ”hem” till skolans värld. Hon har jobbat som lärare, skolledare och skolutvecklare och är nu verksamhetsstrateg för grundskolorna i Södertälje kommun. Ingela drivs av en vilja att förstå sammanhang och av en passion för utveckling och lärande – i hela systemet.

__________________________________________________________

Alla i skolan borde hoppa groda

Föreställ dig att du ska hoppa groda. Du tar sats, börjar röra dig framåt mot föremålet du ska hoppa groda över och du flyger över och landar på andra sidan. Så ser det ut i ditt huvud i alla fall. Men det som faktiskt händer när du ska hoppa, är att du inte riktigt kommer över. Du får nästan hasa dig över, om du ens kommer över. Det beror på att du hade glömt att du hade en sjuhelsikes tung ryggsäck. Jag tänkte skriva om vad det skulle kunna innebära för skolan att hoppa groda på samhällsutvecklingen.

CC by Bailey Weaver
CC by Bailey Weaver

Vad innebär det att arbeta med utbildning och att förbereda ungdomar för framtiden? Det är ju så klart en komplex fråga. Komplexitet innebär ofta att saker och ting är sammansatt och kopplat till varandra på alla möjliga och omöjliga sätt. Därför tycker jag inte om att dela upp skolan och arbetet med eleverna i för många delar.

Det tudelade uppdraget

Men om jag frångår den ovannämnda principen, skulle jag vilja föra ett resonemang utifrån att skolans uppdrag egentligen går att dela i två delar: En del som är beständig, och en del som knyter an till att förbereda unga med kunskaper och förmågor för en framtida värld. Värdegrundsarbete som tar upp att alla är lika mycket värda, demokratiska värderingar och att kränkningar är oacceptabelt, är beständigt för mig. Det som däremot inte är det, när det kommer till att förbereda ungdomar för framtiden, är det kunskapsbildande uppdraget. Grovt förenklat så skulle man kunna se det så, menar jag.

Framtidsmaskin, inte samtidsmaskin eller dåtidsmaskin.

Det artikelns rubrik syftar till blir följdaktligen när vi hoppar groda fram till det framtidsförberedande uppdraget. Vi behöver en större och bredare diskussion kring vad det kommer att innebära för oss som nation om vi fortsätter i samma pedagogiska och innehållsliga hjulspår. Elever som tillexempel erbjuds undervisning med Internet och media i fokus kommer sannolikt vara bättre rustade för det multimediala samhället vi lever i och som fungerar som en levande organism. Vi behöver till exempel förstå att ”Facebooka” och blogga inte bara är att ”Facebooka” och blogga. Vi behöver förstå varför det skulle vara intressant att hantera programmering, fotoredigering, filmredigering och att uttrycka oss. Den nya ekonomin som också utvecklas i alla möjliga riktningar på grund av Internet är också något som vi behöver förhålla oss till. Dessutom är det hög tid att fundera kring om inte skolans struktur är alltför dåligt anpassad för olikheter. Det är inget nytt. Men vi har inte råd att tappa så många unga människor på vägen1. Det kanske betyder att även förhållningssättet mot barn och ungdomar behöver hoppas groda på också. Inte det skriftliga i våra fina styrdokument just, men i vår vardag och i vårt handlande. Vilket är otroligt svårt, men nödvändigt för en förändring. Vi behöver göra skolan till en ”framtidsmaskin”2, inte en samtidsmaskin. Igenkännande och att få upp sjunkande resultat till vad de än gång var är inte det vi ska sträva mot.

Lärares status

Jag kan inte hjälpa att dra paralleller till lärarnas status när jag skriver om framtiden. Eftersom det enligt allt fler är en nyckelfråga för skolan. Bland annat pratas det om att statusen är starkt kopplad till den auktoritet lärare har i klassrummen och i förhållandet till föräldrar. När priset på kunskap går ner, så sjunker också statusen. Det är egentligen inte så märkligt. För att återta statusen och få nyvunnen auktoritet behöver skolan och lärarna i den stå för något som har ett högre pris. Där tror jag metaforen är intressant att tänka kring för lärarutbildningen till exempel. Med vilken framtidsvision utbildar vi lärare idag?

Hoppet

Hur ser framtidens arbetsplatser ut? Det är svårt att veta med säkerhet så klart. Men vi kan titta på nya arbetsplatser och nya yrken på dagens arbetsmarknad. På vilket sätt bidrar skolan till att förbereda ungdomar på det? Det har varit lite surr ett tag ute i skolutvecklingskretsar att vi behöver föra upp programmering på skolans dagordning. Vi behöver bli bättre på språk och kommunikation, säger också många. Det är bara några av sakerna som förs på tal när vi pratar om en skola för framtiden. Varför händer det inte då? Om vi går tillbaka till metaforen att hoppa groda. Så kan det vara så att vår ryggsäck är lite för tung. Så vi hoppar inte, och skolan blir inte en ”framtidsmaskin”. För att lyckas med konstycket att hoppa groda på samhällsutvecklingen behöver vi fundera på hur tung ryggsäcken ska vara, tror jag. Vad tror du?

__________________________________________________________
semb1
Oscar Semb är nybliven lärare, skolbloggare och entreprenör. Oscar har ett stort engagemang för all skolutveckling. Hos honom finns en stor tillförsikt om att han på olika sätt kommer att vara med och bygga upp både samtid och framtid.
__________________________________________________________

Gamla meriter med evigt värde

Om några veckor är vi där igen. Studenten. Tusentals studenter tar sin efterlängtade examen och får sina avgångsbetyg från gymnasiet – betyg som skrivs ut på åldersbeständigt papper.

CC by David A Ellis
CC by David A Ellis

Kunskaper faller i glömska redan några dagar efter provet och fortsätter att förtvina. Liksom många färdigheter. Och de kunskaper som trots allt finns kvar tappar giltighet. Gränser ritas om. Makt förskjuts. Politiska system beter sig på nya sätt. Länder som behövde bidrag när man själv gick i skolan är på väg ikapp Sverige. Dessutom kanske helt andra färdigheter är viktiga tjugo år senare. Etcetera. Det enda vi kan säga om gymnasiebetyget är att oavsett hur noggrant man testat elevernas kunskaper vid gymnasiekursernas slut så är dokumentet garanterat obsolet som kunskapsmätare redan innan den korta sommaren regnat bort. Ändå gäller gymnasiebetyget hela livet. En dokumentation som skall ge en sammanvägd bild av kunskaper och färdigheter, men som helt saknar bäst före-datum. Söker man till högskolan när man är 45 år eller så, är det på de gamla gymnasiebetygen man söker och konkurrerar om en högskoleplats. De som kan reglerna i utbildningssystemet vet att det finns alternativ. Som att bli behörig genom validering av reell kompetens och att konkurrera om en högskoleplats genom högskoleprovet. Visst. Det är dock en stor skillnad. Reell kompetens är kompetens man har när den valideras. Gymnasiebetygen visar något som har varit. Så vem sa att man inte kan leva på gamla meriter? Det finns flera oönskade effekter med betyg som behörighets- och urvalsgrund. En är dess oönskade sorteringseffekt. Vi tampas sedan länge med social snedrekrytering inom skolan, alltså det fenomen som gör att föräldrars utbildningsgrad avspeglar sig i vilka som söker sig till högre utbildning. Ju högre utbildningsgrad föräldrarna har desto större sannolikhet att man själv utbildar sig. Vill vi göra något åt den sociala snedrekryteringen behöver vi naturligtvis förstå varför den uppstår och vilka mekanismer som förstärker respektive mildrar den. Satsningen på regionala högskolor var bland annat tänkt att råda bot på den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Tanken var att närhet till högskolan skulle bidra i positiv riktning. Men så blev det inte riktigt. Problemet ligger alltså inte där. Men var? Många studier har gjorts och frågan är naturligtvis komplex, men solklara lösningar lyser hittills med sin frånvaro. För att komma vidare behöver vi kanske utmana våra gamla föreställningar? Till exempel våga ifrågasätta det självklara i betyg som behörighets- och urvalsgrund, men även fundera på vad frågan ”Vad vill du bli när du blir stor?” egentligen speglar för världsbild. Tror vi att det optimala är att man tidigt i livet gör ett engångsval när det gäller val av yrke är det också logiskt att se på omval av studieväg som ett misslyckande istället för ett tecken på ett aktivt ansvarstagande av sin egen situation i en föränderlig värld. Långt efter gymnasiet finns det naturligtvis ett visst mått av bildning kvar, men kanske mest av allt själva signalvärdet av utbildningen. Signalvärdet av utbildning gäller alltså inte bara i kontakten med arbetsgivare. Signalvärdet gäller i allra högsta grad inom utbildningssystemet självt. Betyg från formell utbildning som behörighets- och urvalsgrund gör att de får en närmast absurd nyckelroll i utbildningssystemet. En mindre lyckad gymnasietid blir därmed graverande för hela ens akademiska framtidsmöjligheter och bidrar rimligen negativt till den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Det kanske mest märkliga i hela historien är att om vi nu har ett samhälle som ser just kunskap som en av grundbultarna för vår gemensamma framgång, är det minst sagt märkligt att man idag gör mer för att cementera värdet av tidiga betyg och mindre för att tillhandahålla utbildning när individen är mogen och motiverad till det. Men helt logiskt om man tror att det bara handlar om att skärpa till sig som tonåring och ta vara på sin chans. För många handlar det om att ta vara på en chans som man i praktiken faktiskt inte har fått. De åldersbeständiga betygen bidrar därmed till att skapa strukturell ojämlikhet av de stora skillnader som finns i unga människors bakgrundsförutsättningar. Den insikten måste in i ekvationen om vi skall kunna lösa problemet.

__________________________________________________________

 Ser mig själv som nyfiken utvecklare av både människor och organisationer, just nu med fokus på skolan. Skall man vara superkonkret är det kortare: Studie- och yrkesvägledare.
__________________________________________________________

”Skolvärlden”

Illustration av Mats Böllner
Illustration av Mats Böllner

Illustration av Mats Böllner __________________________________________________________

En effektiv organisation är det värsta som finns

För den som har ett entydigt och tydligt mål är en bra och stabil organisation en förutsättning. För den som vill bli verkligt kompetent är samma organisation ett oöverstigligt hinder.

CC by Nate Bolt
CC by Nate Bolt

När jag kommer in på ett bibliotek, var som helst i Sverige, kan jag räkna med att hitta böcker om panflöjter under Ijfaz medan böcker om konståkning självklart återfinns under Rbgba. Tack och lov är det inte upp till varje bibliotekarie att bestämma hur böckerna skall sorteras. Organisationen är ett medel som skall underlätta målet, d v s låntagarens hittande av rätt bok. De flesta arbetsplatser och mänskliga sammanslutningar fungerar som välsorterade bibliotek. Det finns en, av någon annan, fastställd organisation som förväntas hjälpa oss att nå de mål vi strävar efter. Skolan är inget undantag. Givet de mål som finns i skollag och förordningar har vi byggt en organisation som skall underlätta elevers och lärares strävan att nå fram. Lokalernas utformning, rekrytering och bemanning, timplaner och kursplaner och inte minst ämnesindelningen i sig är en gigantisk ”systematisk ämneskatalog” som ser till att vi inte blandar ihop panflöjter med konståkning. Men vad händer om vi antar att själva förmågan att organisera är en av grundkompetenserna som skolan skall bidra till hos sina elever? Alltså – den systematiska ämneskatalogen hjälper bibliotekarie och låntagare att snabbt hitta och ställa tillbaka böcker. Däremot, eller just därför, förbjuder den både bibliotekarie och låntagare att hitta ett eget system för boksorteringen. Det faktum att det redan finns en organisation gör att vi inte vare sig får, eller behöver lära oss att, organisera. För skolan, eller egentligen för eleverna, är den här motsättningen väldigt tydlig och dess resultat förödande. För bara några årtionden sedan kom de allra flesta unga vuxna nämligen till sin första anställning och upptäckte att det var ett bibliotek. Någon annan hade redan skapat organisation och sorteringsinstrument och för den nyanställde gällde bara att ställa in böckerna där de skall vara, d v s göra jobbet på det sätt som manualen anger. Nu upptäcker fler och fler, inte minst på arbetsgivaresidan, att den kanske viktigaste kompetensen är att kunna skapa system, inte att följa dem. I stora företag och offentliga verksamheter talar man om vikten av att ständigt organisera, inte att ha en bra organisation. Det är inte svårt att lära sig organisera. Det är faktiskt något som faller sig ganska naturligt för de flesta av oss. Vi sorterar, rangordnar, kategoriserar och klustrar ständigt. Men när våra barn kommer till skolan kommer de fortfarande till en plats där någon annan gjort hela organisationsarbetet. Det är klokt om skolans uppgift är att ge elever en kopia av det vetande vi vuxna har. Det är väldigt oklokt om skolans uppgift är att ge elever förmåga att organisera en värld vi ännu inte sett. Ett framtida bibliotek har inte en systematisk ämneskatalog utan består i stället av en kraftfull sökmotor som organiserar materialet utifrån just den fråga låntagaren har. En framtida skola har inte en timplan eller en ämnesindelning utan består i stället av en kraftfull lärmotor som organiserar materialet utifrån just den fråga elevern har. __________________________________________________________ Troed Troedson Troed Troedson är framtidsanalytiker och särskilt engagerad i hur våra strukturer och system beter sig under stress. Sådan stress som uppstår när den värld de skapades för snabbt byts ut mot en annan. __________________________________________________________

GRÄNSBRYTNING —  omvärldsbevakning och analys av ett samhälle i förändring. Samhällsförändring är oftast ganska långsam. Historisk utveckling byggs upp under tidsperioder som gör den nästan osynlig medan den pågår. Det bästa, eller kanske det enda, sättet att ändå identifiera förändringar är att bevaka marginalerna. Förr eller senare kommer någon, eller någonting, att överskrida en gräns som vi tidigare antog för given. Det kommer alltid att betraktas som ett undantag till att börja med, som utveckling efter en stund och som något fullständigt normalt när förändringen fått pågå tillräckligt länge. Men som sagt, det första tecknet på utvecklingens riktning och energi är att gränser passeras. Därför heter den här tidningen GRÄNSBRYTNING. Vi vill bevaka, synliggöra och analysera det långsamma flöde av händelser som tillsammans definierar samhällsutvecklingen. Självklart därför att det är spännande – men ännu mer därför att det är den typen av förståelse som kommer att skilja de som når framgång från de som har motgångar. GRÄNSBRYTNING har, sedan mer än 12 år, varit en del av beslutsunderlaget för våra prenumeranter i offentlig och privat verksamhet i hela Norden. GRÄNSBRYTNING kontaktar du på telefon: +46 413 30002 eller på e-post: info@gransbrytning.se Vår hemsida; www.gransbrytning.se  

Besöksnäringen flyttar på sig

Det globala resandet ökar varje år och turismens omsättning är en allt viktigare del av länders tillväxt. Turismen i Sverige omsatte 2011 264 miljarder SEK[1] och regeringen har satt upp som vision[2] att 2020 fördubbla besöksnäringens omsättning vilket handlar om en ökning om 25 miljarder per år. En 7 % ökning är för vilken bransch som helst en signifikant ökning och en stor utmaning, särskilt som det globala resandet endast förväntas öka med 3 % fram till 2030. Turismnäringen är en relativt ny och oexploaterad industri i Norden vilket gör att tillväxttakten kan upplevas som rimlig.  För att nå målet om en fördubbling av turisterna 2020 föreslår TRIP (Sveriges största mötesplats för turistnäringen) att turismnäringen bör verka för att integreras i samhällsbyggandet. Lokalbefolkningen och turismen bör alltså utvecklas i samverkan för att stärka regioners attraktionskraft vilket kan ske genom ett bredare utbud och med längre och stabilare säsonger. Ett diversifierat utbud förutsätter att flera näringar kompletterar varandra och ger multipla reseanledningar. Inte sällan är det näringslivet som utgör huvudskälet till resandet, det är alltså inte den klassiska turistattraktionen. Men genom att underlätta för turisterna att kombinera sina skäl för att resa underlättar man också för bland annat hotell och restauranger att få en jämn ström med besökare. Vad de säger är egentligen att flödet bör bli jämnare, från smala periodiska toppar till jämnare flöden vilket är en förutsättning för att nå den 7 % ökningen som man är ute efter.

Ojämna flöden och jämna flöden

Det finns lika många reseanledningar som det finns turister

Turism är en komplex företeelse och det kan vara svårt att beskriva den. Sveriges uppfattning om vad turism är bygger på FNs definition som säger:

…turism omfattar människors aktiviteter när de reser till och vistas på platser utanför sin vanliga omgivning för kortare tid än ett år för fritid, affärer eller andra aktiviteter inklusive affärsresandet, och den konsumtion som är direkt kopplad till resandet.

Turism definieras alltså utifrån den som konsumerar – inte utifrån vad som produceras. Turismnäringen skiljer sig således åt från andra näringar som vanligtvis utgår från produktionens effekt på ekonomin. Den är vi vana vid, och duktiga på, att mäta. Det gör vi också när det gäller turismen. Vi vet således hur många gästnätter varje ort har och hur många besök ett visst museum har eller hur många golfrundor det spelas. Objektiva fakta om produktionen är enkla att redovisa och jämföra. Däremot säger det oss inget om orsaken till att någon väljer att turista eller besöka en anläggning eller ort. För att ta reda på det behöver vi ställa frågan varför och det är inte självklart att ens den resande vet det. Vi är ovana vid och att beskriva en upplevelse eller en näring utifrån subjektiva uppfattningar. Sådana subjektiva värderingar betyder att var och en har sin egen sanning – om vad turism är och varför hon besöker ett visst ställe.

Det finns alltså lika många reseanledningar som det finns turister. Hur utvecklar man en näring när den är så svår att definiera och där varje fråga ger så många olika svar? TRIP pekar på några områden som de ser som potentiella tillväxtområden; möten, naturupplevelser och idrottsarrangemang.  VisitSweden, som arbetar löpande med omvärldsbevakning och producerar ett nyhetsbrev med kontinuerliga spaningar som kan ha betydelse för besöksnäringen[3], ser flera intressanta trender i turismens spår; jakt på äkthet, ökad miljöfokus, holistisk hälsa, naturupplevelser och möjlighet att turista tillsammans (virtuellt eller reellt).

Den här resan – från objektivitet till subjektivitet betyder också att själva upplevelsen går från att vara objektiv, betraktande, till att vara subjektiv, deltagande.

Förr åkte vi till Bulgarien för att titta på en bulgarisk dansupplevelse – nu vill vi dansa själva.
Förr åkte vi till Louvren för att titta på världens bästa konst – nu vill vi vara konstnärer själva.
Förr åkte vi till Barcelona för att titta på fotboll – nu vill vi träna själva.
Förr åkte vill till biennalen i Venedig och tittade på film – nu åker vi till Dreamhack och medverkar själva i historieberättandet.

Vad har en dansare, målare, fotbollsspelare och en gamer gemensamt? De åker inte i första hand för att lära sig dansa, lära sig måla, lära sig spela fotboll eller lära sig spela dataspel. Däremot är lärandet en av de viktigaste ingredienserna i upplevelsen. Lärande är utveckling och utveckling betyder förflyttning. Vi har alltid turistat genom att röra oss från ett ställe till ett annat. Nu vill vi också flytta oss själv på ett mer personligt plan.

Det måste vara pistat

Researrangörer och destinationer som förstår att lärandet är en viktig komponent i sitt utbud växer. Springtime Travel[4] som anordnar träningsresor har ökat sin omsättning med 20 % varje år sedan 2008. I Sverige är utförsåkning en av de aktiviteter som lockar mest. Utförsåkning är ett bra exempel på en upplevelse som är lärande. Som nybörjare i backen börjar vi i den enkla, gröna, backen och där har även den som är en van skidåkare glädje av att åka. När vi lär oss behärska skidorna flyttar vi oss till svårare backar; blå, röd och svart. Lärandeprocessen är enkel att förstå och möjlig att delta i för de flesta. Subjektiviteten tillfredsställs också genom att vi själva väljer svårighetsnivå.  Alla som varit på en skidsemester åker därifrån bättre än när de kom. De har själv tagit ansvar för sin utveckling och upplevelsen innehåller en stor del lärande.

Framtida besöksnäring, vare sig den är professionell eller siktar på förströelse, kommer att vara framgångsrik om, och bara om, man kan garantera att den resande inte återvänder till samma plats hon kom ifrån.

 

Om världen inte kommer till Hultsfred så får Hultsfred komma till världen.

Vad händer när varumärken, likt Hultsfredsfestivalen, som varit knutna till lokalsamhället bryter sig loss? Vilken betydelse får avsaknaden av Hultsfredsfestivalen för musikklustret i Hultsfred? Vilken betydelse får det för regionens framtida utveckling när spelplanen radikalt förändras?

Fenomenet Hultsfred

Berättelsen om Hultsfredsfestivalen är en berättelse med toppar och dalar. Den börjar med skapandet av den första festivalen 1986 som i sin tur skulle ligga till grund för fenomenet Hultsfred, vilket beskrivs på följande vis på Lunds Universitets sida för den nyligen utgivna avhandlingen Rock´n´roll Hultsfred. Ungdomar, festival och lokal gemenskap av forskaren Jonas Bjälesjö;

[…-…] Hultsfred […] skapades från början genom mötet mellan lokalsamhällets trygga föreningsverksamhet och ett gäng musiknördar som knappt var myndiga. Genom vilda idéer, djupa konflikter och heta diskussioner uppstod en alldeles särskild sorts kreativitet på just denna plats. [..-..] En viktig orsak till framgångarna var hur arrangerande Rockparty skapade fenomenet Hultsfredsfestivalen tillsammans med en mängd aktörer och hur de gemensamt skapade föreställningar och myter om denna årligt återkommande begivenhet.

Festivalen och klustret är två parallella framgångshistorier som förstärker varandra. Medan klustret växte i takt med festivalens framgångar, odlade och levde festivalen på myten om den svenska festivalsommaren. Att åka till Hultsfred var synonymt med en pilgrimsfärd, det var en upplevelse väl värd att betala för. I kommodifieringen av Hultsfred låg berättelserna om musiken, stämningen, festivalbesökarna, campingen. Hultsfred var någonting unikt.   Tiotusentals människor åkte till ”obygden” för att campa på en lerig åker och betalade för det. Hultsfred appellerade till festivalbesökare med att vara en unik upplevelse som inte gick att få någon annanstans. Men berättelsen om Hultsfred som den självklara ”äkta” festivalen gick i kras då marknaden svämmades över. Då konkurrens och prissättning gjorde att det inte längre spelade någon roll för festivalbesökare var någonstans den leriga åkern var belägen. I enlighet med marknadens logik avgjorde tillgång och efterfrågan att festivalen 2010 ställdes in på grund av dåliga försäljningssiffror. 2011 såldes festivalen till den tyska festivalarrangören FKP Skorpio och 2012 återuppstod festivalen. Men det året kom bara 17 000 besökare till de småländska skogarna. Återigen såldes för få biljetter, vilket ledde fram till att de nya ägarna tog beslutet att flytta festivalen 2013. Många menade att festivalen nu nått det definitiva slutet med flytten till Sigtuna utanför Stockholm. Att de nya ägarna, FKP Scorpio, i och med flytten, också dödat festivalen. Att de bara brytt sig om det starka varumärke Hultsfred. Men har Hultsfred någonsin varit någonting mer än bara ett varumärke? Spelar det verkligen någon roll exakt var den leriga åkern är belägen?

Upplevelseindustrins logik

Att Hultsfred sakta men säkert gick med allt större förluster och attraherade allt mindre festivalbesökare beror inte på en försämrad kvalitet eller att festivalen fatalt misslyckat med att bli bättre. Det beror på att omvärlden hunnit ikapp, att så många andra festivaler dykt upp på marknaden och att dessa gradvis blivit bättre och bättre. Trots att Hultsfred fortfarande var bland det bästa som en festivalbesökare kunde uppleva, var avståndet till den näst bästa festivalen och likvärdiga alternativ försumbar. Det unika har försvunnit. Festivaler har sedan Hultsfreds födelse blivit mainstream;

Trots att Hultsfred hyllades inför festvalen 2004 av Sveriges musikskribenter […] så tappade festivalen för tredje året i rad. Många menade att den investering i något farligt och annorlunda som en festivalbiljett innebar för några år sedan försvunnit. (Jonas Bjälesjö i Kulturell Ekonomi)

Flytten av Hultsfredsfestivalen är en logisk utveckling i en värld som präglas av en övergång från ett statiskt platsbundet samhälle till ett flödessamhälle där människor, idéer, kapital, varor , tjänster och varumärken rör på sig. Samhällsutvecklingen går från platsekonomi till upplevelseekonomi utifrån en logik som säger; ”Kommer inte folket till Hultsfred så får Hultsfred komma till folket”. I en allt mer globaliserad värld är det en självklarhet att varumärken är platsoberoende, att de söker sig vidare i jakt på konsumenter och vinst. Exemplet Hultsfred visar att festivaler inte är något undantag. Starbucks, Nordic Choice, Disneyland Paris och så vidare är exempel på hur upplevelser förpackas för att kunna placeras och existera varsomhelst, i Hultsfred eller Sigtuna, i Stockholm eller Paris. I upplevelseekonomin är festivaler inte längre platser utan upplevelser och upplevelser är till sin natur mycket mer flexibla än vad platser är. Hultsfredsfestivalen är den första men i allra högsta grad inte den sista festivalen som omformas från plats, till varumärke och upplevelse.

Musikkluster som faktor för regional utveckling

Vad händer med Hultsfred som plats när det inte längre finns en festival? Om människor inte kommer till orten för Hultsfredsfestivalen, hur ska Hultsfred som plats överleva? För kommunen innebär naturligtvis flytten ett bakslag. I åratal har man investerat miljoner i festivalen och på sin hemsida skriver man följande;

Hultsfreds Kommunala Industriaktiebolags insatser under årets festival skulle ha varit 300 000 euro, vilket nu inte kommer att betalas ut till FKP Scorpio.

– ”Nästa steg blir att sätta oss ner med Folkert Koopmans för att diskutera hur båda parter kan fortsätta att förstärka och utveckla varumärket Hultsfred, främst inom utbildningssektorn”, säger Lars Rosander, kommunalråd i Hultsfreds kommun.

Investeringar görs och kommer fortsätta att göras i platsen Hultsfred och i de näringar kopplade till musikindustrin som fortfarande finns kvar på orten. Kvar finns Rockcity, musikklustret som är resultatet av över 25 års festivalliv och musikskapande. Kvar finns fortfarande många av de människor som varit drivande bakom festivalen. Kvar finns de nätverk och intitativ för de kreativa näringarna. Kvar finns också Campus Hultsfred med utbildningar och forskning. Hultsfredsandan är alltså inget som per automatik följer med varumärket, det är inte en upplevelse utan en drivkraft som skapas mellan människor, lokalsamhället, föreningar och näringsliv. Frågan ärom musikklustret kan överleva utan festivalen? Det får framtiden utvisa. Hultsfred har redan sin kreativa infrastruktur, sina nätverk och sina människor. Orten är inte frikopplad från världen (vilket festivalflytten visar).  Det blir nu desto viktigare att ta sig ur tankemodellen om statiskhet och inse att varumärket Hultsfred också innefattar berättelsen om en kommun som frammanat musikkluster och att denna erfarenhet sträcker sig bortom enbart musik. För kommunen finns det mycket fördelar i att fokusera på det som finns kvar; att fortsätta berätta berättelsen om hur kluster överlag fungerar och lära andra hur kluster skapas, växer fram och överlever sina egna produkter är en viktig insikt och förståelse i en komplex värld. Runtom i världen försöker regioner klura ut hur kluster skapas, om klusterbildning går att styra eller om dessa bara är en lycklig slump? I Sverige skapas i detta nu Boomtown i Dalarna, en mångmiljonsatsning. I Kina, i Pinggudistriktet i Penking, läggs grunden för världen största musikkluster – ”China Music Valley”. Dessa och flera andra påbörjar en process som kräver förståelse.

Just den typ av förståelse som Hultsfred potentiellt besitter kan bana vägen för Rockcity och för kommunen att bli en glokal aktör. Att varumärket Hultsfred rör sig bort från orten innebär därför inte ett hot utan en möjlighet; det innebär en spridning av varumärket och det gäller det att rida på den vågen. För även Hultsfreds kommun och dess musikkluster måste kunna flytta på sig, om så inte fysiskt så på alla andra tänkbara sätt, med människor, idéer, kapital, varor och tjänster.  Om världen inte kommer till Hultsfred så får Hultsfred komma till världen.

Referenser;

Aronsson, Lars; Bjälesjö, Jonas; Johansson, Susanne; Kulturell ekonomi. Skapandet av värden, platser och identiteter i upplevelsesamhället. Studentlitteratur. 2007.

 

Öppenhet lönar sig

Transparens är ett av vår tids verkliga modeord. Både företag och myndigheter förväntas bli mer transparenta och i de flesta fall handlar diskussionen om ökad insyn och minskade möjligheter till fusk och dubbelmoral innanför organisationernas väggar. Men det finns en annan, och mycket mer intressant, infallsvinkel på det här med genomskinlighet och öppenhet. Det handlar om öppen data.

”Öppen data”, eller ibland ”öppna data”, har blivit samlingsnamnet för en process som syftar till att tillgängliggöra de gigantiska datamängder som finns i offentliga myndigheter. Den underliggande ambitionen är inte i första hand att göra det möjligt för medborgarna att granska makten. I stället handlar det om att skapa nya förutsättningar för innovation och utveckling. För ett år sedan lanserade den svenska regeringen en plattform för utveckling av öppen data. I Finland tar man också ett helhetsgrepp och den finska regeringen har givit ut en heltäckande guide för hur man öppnar upp offentliga data. Danmark har en uttalat ekonomisk syn på processen och den danske finansministern Bjarne Croydon menar att projektet syftar till att markant spara danska skattekronor. Också i Norge har man en ”Open data handbook”.

Det tycks alltså som om i stort sett alla bestämt sig för att i stor skala öppna upp de offentliga databaserna för allmänt och gratis nyttjande. Argumenten har lite olika inriktning men i botten ligger en föreställning om två vinster.

För det första tror man att aktörer utanför de offentliga organisationerna faktiskt kan lösa problem och skapa tjänster på ett effektivare sätt än vad man gör innanför. Det handlar alltså egentligen om crowdsourcing. Med utgångspunkt i myndighetens uppdrag tänker man sig att samhället hittar bättre lösningar ju fler som letar. Det kan handla om bättre logistik för offentliga tjänster, effektivare lokalutnyttjande, bättre precision i beställningar och upphandlingar o s v.

För det andra tror man att det finns helt nya affärsmöjligheter baserade på de enorma datamängder som ligger och väntar i de offentliga datorerna. Det handlar då inte om att göra offentlig verksamhet effektivare utan om att återanvända och kommersialisera data. Här föreställer man sig att entreprenörer skall kunna skapa kommersiella tjänster runt GIS-data, trafikstatistik, väderprognoser eller demografiska uppgifter.

Öppna data skall alltså bidra till både sänkta offentliga kostnader och ökande samhällsintäkter. En verkligt god cigarr och dessutom en som i huvudsak bygger på resurser som vi redan skapat för andra ändamål, nämligen de offentliga databaserna.

En av de mest heltäckande analyserna av vad som kan göras, och hur det kan göras, är skriven av Joakim Lundblad vid Sydsvenska handelskammaren. I rapporten ”Från byråkrati till innovation” beskriver han varför öppna data är en av de mest intressanta vägarna framåt och hur arbetet kan bedrivas i den enskilda myndigheten. Joakim Lundblad pekar också på de största hindren för en snabb utveckling mot ett gemensamt nyttjande av våra dataresurser. Joakim Lundblad beskriver hur organisationer ofta tror att hindren är tekniska eller sekretessmässiga medan de egentligen oftare ligger i bristande organisation och bristande kompetens.

Vad är då öppna data? Det kan enkelt sägas bestå av fyra kategorier oavsett ämnesområde.

Den första är relativt statisk samhällsinformation. I den här kategorin finns kartdata, befolkningsdata, adresser och  information om var och hur våra samhällsinstitutioner finns organiserade. Den här typen av data kan användas för alla typer av geografiska tjänster men också för att hitta affärsmöjligheter. Genom att lägga befolkningsdata ovanpå befintlig samhällsservice kan en entreprenör t ex hitta orter som är ”underexploaterade” och kanske skapa ett komplement på de platser där det är mest lönsamt.

Den andra är realtidsdata, d v s dynamiska data. Här finns till exempel trafikbelastning, förseningar i kollektivtrafiken, hälsoläge, skolresultat, stora event och demografiska förändringar. Genom att använda den här typen av data kan man förbättra logistik och styra resurser i realtid. Taxibilar eller hotellkedjor kan styra sin verksamhet utifrån faktiska förhållanden, timme för timme eller vecka för vecka.

Den tredje typen av data är aggregerade flödesdata. Genom att spara realtidsdata kan man skapa förståelse för mönster och utvecklingstendenser. Kanske är trafiken särskilt svår på måndagmorgnar – eller också är den kommunala telefonväxeln överbelastad de tre sista dagarna i varje månad? Genom att analysera de aggregerad data kan man skapa både bättre effektivitet och nya affärsmöjligheter utifrån de mönster som finns – men som kanske ännu inte är synliga.

Den fjärde typen av data är metadata. För att använda de tre kategorierna ovan krävs en uppsjö av definitioner och förtydliganden. Vad menar vi med trafikmängd? Vad betyder, och hur används, kontona i kontoplanen? Vad betyder ”folkbokförd” o s v. För att externa entreprenörer skall kunna använda offentliga data krävs en gedigen och rik definitionsflora. Här ligger en av de största utmaningarna. De data som skapades för ett viss syfte är ofta självklart definierade för den organisation som äger dem men är inte alls lika självklart användbara för andra syften.

Mer om öppna data – och arbetet för att nå dit – hittar du på:

http://öppnadata.se/
http://www.vinnova.se/opendata

Resan mot ett nionde innovationskontor

Svenska Uppfinnareföreningen

Svenska Uppfinnareföreningen är idag intresseorganisationen för svenska uppfinnare och drivs som en ideell förening, med ett 30-tal lokalföreningar runtom i Sverige. Trots den långa traditionen av uppfinnare i landet finns det idag inga andra nätverk än just Svenska Uppfinnareföreningen, utanför akademin, för fristående uppfinnare. Detta har i sig medfört en situation där idéer och innovationer riskerar att fastna på ett tidigt stadium i ett slag vakuum. Malin Mohr, projektledare och informationsansvarig, beskriver en vardag för svenska uppfinnare som många gånger upplevs som svårnavigerad och präglad av brister i finansiering, rådgivning och samverkan. Som ensam ideell aktör är Svenska Uppfinnareföreningen begränsad och ser en stor svårighet i att kunna skala upp sin verksamhet för att verkligen kunna hjälpa till.

Våra lokalföreningar bidrar med ett starkt lokalt nätverk som uppfinnaren kan omge sig med och dra nytta av och få viss hjälp, men oftast brister det i att man har svårighet att hitta kapital, det kan vara brister i den kvalitativa rådgivningen, det kan vara brister i när man kommer till nästa aktör och får göra om mycket av samma process som man upplever att man redan gått igenom, för alla har sina modeller. Vi uppmärksammade under flera år att det inte fungerade. Man är inte prioriterad när man håller på med uppfinningar som inte är kopplade till akademin.

Behovet av en förändring var således stort, men inget hände och under 2010 tog föreningen därför beslutet att själva sätta sig i position och leda arbetet mot förändring genom startades projektet Innovation för Regional Tillväxt med nionde innovationskontoret – IRT 9i som Malin sedermera blev projektledare för. Projektet gjorde att man kunde formulera sina tankar kring hur man tyckte att en resurs för uppfinnarna skulle utformas samtidigt som behovet av detsamma kunde påkallas på bred front:

Vi menade ju på att Sverige missar en stor potential här, eftersom 80 procent av nya idéer som kommer fram, dom kommer faktiskt fram utanför akademin och där gör vi minimala insatser. Man har faktiskt inte gjort någon satsning på fristående uppfinnare eller organisationer runtomkring uppfinnare på uppemot 20 år, beroende på hur man räknar.

Under 2011 nappade också Tillväxtverket på föreningens pågående arbete:

De hade också insikten ”Vi är medvetna om att här finns mycket att göra och att vi går miste om stora potentialer”. Med Christina Lugnet som draglok fick vi också med oss Vinnova och Almi i att sponsra en sån här studie som vi ville genomföra.

I ljuset av detta är det förståeligt varför Svenska Uppfinnareföreningen på sin hemsida beskriver lanseringen av rapporten, Uppfinningars betydelse för Sverige – Hur kan den svenska innovationskraften utvecklas och tas tillvara bättre? som är skriven av forskarna Per Frankelius och Charlotte Norrman vid Linköpings Universitet, som en ”viktig milstolpe”. Milstolpen är en av många på en resa mot skapandet av ett nionde innovationskontor vars syfte är att ta tillvara på uppfinnare och uppfinningars potential att bidra till tillväxt och utveckling och innovation.

Uppfinningars betydelse för Sverige – Hur kan den svenska innovationskraften utvecklas och tas tillvara bättre?

Rapporten som sådan utgick från Svenska uppfinnareföreningens tankar kring skapandet av ett nionde innovationskontor, med samverkan mellan olika aktörer i fokus och en rad frågor och ingångsvärden:

  • Hur ser uppfinnarsituationen ut?
  • Vilka möjligheter ges?
  • Vilka är utmaningarna?
  • Vilka är problemen?
  • Hur kan man åtgärda dom?

Enligt Malin var det viktigt att fokusera på den tillämpade aspekten, snarare än återigen måla upp problembilden, att leverera lösningar på och strategier för problemen var således centralt. Den färdiga rapporten konstaterar och lyfter därför fram att fristående uppfinnare tenderar att hamna utanför befintliga stödsystem men slår också fast att:

Uppfinningar och principiellt nya idéer är grunden till innovation och därför betydelsefulla för Sveriges ekonomiska utveckling.

Sverige behöver innovationer som leder till nya och växande företag – som tar vid där de gamla avvecklas eller flyttar sin verksamhet utomlands.

Enligt rapportens huvudförslag krävs en kraftsamling kring en ny typ av nationell resurs med regionala noder. Dess fokus är att stödja människor med uppfinningar som befinner sig i hypertidiga faser av sina innovationsprocesser. Syftet är att finansiellt och kompetensmässigt säkerställa uppfinnarens möjlighet till kompetent rådgivning och ekonomiskt stöd för verifiering av sin idé fram till det affärsmässiga förverkligandet. Ett sådant exempel är näringslivet där befintliga företag, i och med ett nionde innovationskontor skulle ha en enorm fri källa till att hitta produkter och tjänster.

Nätverket av uppfinnare och uppfinner skulle enligt Malin kunna ses som en produktutvecklingsverkstad:

Alla uppfinnare har inte för avsikt att bli företagare och driva sin idé till kommersiell framgång själv. Det finns därför verkligen en koppling gentemot befintligt näringsliv och nya företag också. Man måste förse uppfinnaren med det kompletta och det kompetenta teamet som gör att man inte kan tvingas in i saker som man inte vill eller är lämpad för. Företag i Sverige idag behöver ju nya produkter för att vara konkurrenskraftiga. Det är det nionde innovationskontoret en källa för. Det är ett sätta att få upp det i skyltfönstret som inte finns idag.

Malin förklarar att gensvaret för rapporten har varit överväldigande positivt och att resultaten tas emot som ett sätt att nå en optimering av verksamheten snarare än ett ifrågasättande. Samtidigt lyfter hon fram forskningen som framburit rapporten som en optimering i sig.

Frankelius och Norrman har verkligen lyckats med att bredda vårt förslag och fått till en spännande lösning. Dom har jobbat fram en blomma som beskriver regionala noder, kunskapslyft, kompetens och resursbank, projekt, finansiering, problem- och lösningsbörs. Skulle en sån bli verklighet då skulle faktiskt en uppfinnare ha betydligt bättre förutsättningar än vad som finna idag. Det vi säger nu när vi uppmanar uppslutning kring det här, där är; ”Vad har Sverige egentligen att förlora på att testa det här?” 

Resan mot Framtiden

Enligt Malin är det först nu som det egentliga arbetet för föreningen börjar och som grundar sig i uppdraget att se till att rapportens förslag faktiskt blir verklighet och på ett vettigt sätt. I detta förtydligar Malin att det handlar om samverkan, det nionde innovationskontoret är inte en fysisk plats utan ett nätverk, det är inte ännu en organisation, eller en del utav en större organisation, utan ett samarbete mellan befintliga aktörer:

Jag tror också att det är säkert bra om någon ställer sig som huvudman bakom det här, men den huvudmannen får inte bli för dominant. Ska det här lyckas så vill det till att man ger utrymme för flera spelare så att säga att samverka. Och det är också viktigt att det här måste formas utifrån det individuella projektet, alltså du måste kunna sätta till både expertis och generalister utifrån ”Vad behöver det här projektet?”

Malin och Svenska Uppfinnareföreningen uppmanar alltså till en kraftsamling som samordnar, synliggör och tillvaratar kompetens hos befintliga aktörer. För att det ska bli lyckosamt menar man att det krävs eftertanke, insikter, anpassningar och öppenhet med bryggor mellan olika aktörer som tillsammans ska fungera effektivt och kunna möta uppfinnare.

En viktigt del i det hela det är just den regionala möjligheten. Det här är ingenting som ska ske ifrån Stockholm utan det här måste kunna ske ifrån där uppfinnare finns och verkar. All den kapacitet och all den erfarenhet som finns hos våra uppfinnare som är verksamma idag, den tas inte tillvara. Och just erfarenhet, egen vunnen erfarenhet, den är guld värd för nya uppfinnare. Där skulle vi ha otroliga vinster att kunna koppla på såna resurser. Det kan vara i form av coachning, mentorskap, finansiering. Det finns i Sverige, men vi använder oss inte av den.

Malin tilIägger att det krävs en insats från politiker och departement för att bana vägen för det nionde innovationskontoret. Det riskerar annars att hamna i långbänk.

I ett samhälle som präglas av en allt större komplexitet och fragmentering är behovet av hängrännor överordnat stuprännorna. Upprätthållandet av systematiska mellanrum där kompetens, idéer och individer riskerar att gå vilse måste åtgärdas genom att tvinna nätverk mellan dem. I det samhället är ett nionde innovationskontor inte en möjlighet utan en nödvändighet. Resan har bara påbörjats, nu måste den fortsätta.

Rapporten finns att ladda ned eller beställa via Vinnovas rapportserie: Uppfinningars betydelse för Sverige

En verklig samlingsregering

Alltså är ett samhälles storlek och täthet beroende av kommunikationsmöjligheterna.  Med ökande förmåga till kommunikation ökar också vår uppfattning om vad som är ”vårt” samhälle.  Vad är det då som kommuniceras? Vi pratar ofta om flöden och i samhällsbygget är det kanske flödet av information, kapital och tjänster som är viktigast. Information flödar genom skolsystemet, sjukvården, massmedia och folkbildning. Kapital flödar genom banker, riskkapitalister, skattesystem och handel. Tjänster flödar genom att vi specialiserar oss och byter elektrikerns tjänster mot sjuksköterskans (ofta med ett tillfälligt hopp ner i kapitalflödet). Gemensamt för alla de här tre flödena är att de är väl strukturerade och väldigt koncentrerade. Skolan, förlaget, banken, skatteverket, riksdagen och de tjänsteproducerande företagen är noder i ett väldigt grovmaskigt distributionsnät. Ungefär som järnvägsnätet skapar en grov struktur för transport av gods och människor. Järnvägsnätet skapade också väldigt välstånd för de som fanns nära stationerna, knutpunkterna. På samma sätt har samhällsnoderna skapat välstånd för de som finns i, eller nära, banker, förlag, departement eller konsultföretag.

När kommunikationsmöjligheterna radikalt förändras kommer också de här knutpunkterna att förlora i betydelse. Bilen och bilismen gjorde det fysiska kommunikationsnätet väldigt mycket mer finmaskigt. Det var början till slutet för Eslöv, Laxå, Hallsberg och Krylbo. På samma sätt kommer digital kommunikation att riva sönder förutsättningarna för våra nuvarande noder, alltså de för kapital, tjänster och information.

Det gemensamma begreppet för de allra första och rudimentära tecknen på en sådan ny småskalig struktur är kanske det vi kallar crowdsourcing. Låt oss titta på de några exempel. Jag kommer från och med nu att använda begreppet ”grovmaskigt” om det samhälle vi hittills känner och ”finmaskigt” om det vi är på väg att erövra.

I det grovmaskiga samhället samlas miljoner sparares småslantar i en eller några banker. För att starta bank krävs oktroj, d v s ett särskilt tillstånd från staten, och banken kan i sin tur låna ut pengar till den som behöver öka sin likviditet. Banken är alltså en ganska ovanlig mittpunkt i ett nät med en trattformad struktur på båda sidor. Många långivare, en bank, många låntagare.

Med strukturer som Funded by me, Kiva mikrolån, Kickstarter eller Mikrofinansinstititutet kopplar man ihop små långivare direkt med små låntagare. Det är inte längre två trattar med en smal kanal i mitten utan ett nät där många punkter på ena sidan hänger ihop med många punkter på andra sidan.

När det gäller tjänster ser vi exakt samma, om än långsammare, utveckling. Det finns en rad forskningsprojekt som bygger på finmaskighet. Ett som verkligen fångade mitt intresse var ett som sjösattes (!) av NOAA, USAs motsvarighet till SMHI. Amerikanska och brittiska flottan har i flera hundra år antecknat väderdata ombord på sina fartyg. Anteckningarna är detaljerade, timme för timme och väldigt omfattande. Men – de är skrivna för hand i fartygens loggböcker och därför helt oanvändbara för forskningen. Genom att lägga ut bilder av loggböckerna och be allmänheten skriva av observationerna i ett formulär blir alla siffror digitaliserade. Nästan 17.000 frivilliga har skrivit av 1.600.000 observationer. Siffror som alltså gör vädret analyserbart  från 1850 fram till andra världskriget. Arbetsinsatsen är oerhört och helt utanför någonting som skulle vara rimligt om det gjordes inom meteorologiska institutet eller inom något universitet med aldrig så extensiv forskningsbudget. På samma sätt ser vi ett antal projekt växa fram där vi helt enkelt använder varandra för att få tjänster utförda på ett sätt, och med en prislapp, som vi inte kan komma i närheten av i det grovmaskiga nätet.

De här två exemplen är intressanta ur en tredje synvinkel. I det grovmaskiga nätet fanns ingen överföring av åsikter och preferenser från långivare till låntagare. Jag, som sparar pengar i banken, har ingen påverkan på vilka låntagare banken i sin tur bestämmer sig för att betjäna. Den som säljer sina tjänster till SMHI har normalt ingen, eller nästan ingen, påverkan på vilka uppdrag SMHI vill prioritera eller inte prioritera. När nätet blir finmaskigt slinker inte bara kapital och tjänster igenom utan också information. Mikrolån kommer alltså att ske bara om de verkliga långivarna, d v s spararna, tycker att låntagarna är värda lån. De tusentals människor som läser väderobservationer kommer bara att göra det om de, en och en, tycker att projektet i sig är meningsfullt. Vi för alltså för första gången information igenom nätet – i exakt samma kanaler som kapitalet och tjänsterna.

Det går knappast att överskatta den betydelse det får om information om preferenser verkligen kanaliseras i samma nät, och samtidigt som, kapital och tjänster.  Ändå kvarstår frågan om den logistik som bara handlar om just information. Facebook, Twitter, Youtube och andra sociala media är på väg att göra med tidningshus, skola och riksdag vad Fundedbyme gör med bankväsendet. Det grovmaskiga nätet kortsluts av det finmaskiga. Vare sig vi vill eller inte kommer beslutsfattande och resursallokering i samhället att gradvis, men säkert, flytta från systemet med två trattar och en smal mittpunkt till ett många-till-många nätverk.

Det finns två förlorare på den resan. Den ena är alla de som sitter på knutpunkterna. En fastighet i Laxå tappade i värde när bilen kom. Bankens chefspositioner löper samma risk just nu. Den andre förloraren är de som kontrollerar samhället. Att införa amorteringskrav, informationskampanjer eller riktade ekonomiska stöd för vissa tjänster fungerar bara om det finns en eller några kontrollerbara noder. KIVA-lån kan helt enkelt inte styras med lånetak eller amorteringskrav. Twitterstormar kan vare sig skapas eller dämpas med spindoktorer. Det finmaskiga nätet kräver helt andra mekanismer för att hantera obalanser och oönskade effekter. Det måste vi lära oss ganska snabbt.

Maktskifte i etern

Det pågår en dragkamp mellan ”gamla” medier och ”nya” medier. Striden handlar inte i första hand om tittarna även om det kan synas så. Den underliggande konflikten finns i stället i hur de definierar sig själva och sina kunder.

Det är många nya aktörer som erbjuder biblioteks- och navigationstjänster. Jag tror att 2013 är ett ödesår för dem

Så uttryckte sig Annie Wegelius, programdirektör på SVT, i Computer Sweden den 7 mars angående Netflix[1] framfart på den svenska marknaden. Netflix lanserades i Norden under hösten 2012 och är en ny typ av tv-leverantör på marknaden i och med att de sänder via internet. Som medlem går det att se hur mycket film och tv-serier som helst, var som helst och på alla typer av skärmar, inklusive mobiler. Att kategorisera Netflix som en bibliotekstjänst för filmer och tv-serier som Wegelius gör visar på den konflikt som finns mellan de professionella aktörerna och de ”amatöristiska” (eller nya). Konflikten handlar i grunden om vem som äger rätten att sända tv och alltså vem som bestämmer vad som är sevärt (vilken tv-tid ett program får).

Förr var det enklare, när det endast fanns ett fåtal aktörer på marknaden som kunde sända tv. Nu finns det inte bara ett stort antal olika leverantörer utan också många olika sätt att sända på vilket inte minst komplicerat frågan om tv-licensavgiften. Det har också förändrat kostnadsbilden. traditionellt har t ex direktsändningar varit förenligt med stora produktionskostnader vilket gjort att tv-bolagen var tvungna att sända det som kunde antas attrahera flest tittare. När kostnaderna är nere på en helt annan nivå och (nästan) alla kan direktsända har vi en situation som är den omvända. Bambusers stora genomslag i och med den arabiska våren visade världen att vanliga människor via sin mobiltelefon kan sända nyheter som är intressanta för många (även för de etablerade tv-kanalerna). Teknologin har demokratiserat både sig själv och utbudet i och med att folk får möjlighet att såväl välja vad de ska titta på som vad de väljer att sända.

När det är enklare (och billigare) att titta på en fotbollsmatch från dotterns 11-års match på Bambuser än på en allsvensk match i de traditionella kanalerna är gränsen mellan professionell och amatör uppluckrad och faktiskt för tittaren oväsentlig.

Måns Adler, grundare av Bambuser, menar att:

För första gången får människor, istället för media, sätta agendan. Det finns en anledning till varför det går bra för Facebook; det är betydligt mer meningsfullt för dig och mig att läsa om vad våra vänner har gjort i helgen än vad kändisar har gjort vilket traditionell media har skrivit om. Och vi vill hellre läsa det som är meningsfullt för oss.

Bambuser ger oss möjlighet att i direktsändning följa vad som händer i Syrien. Vem som står bakom sändningen tycks nästan irrelevant. På vilket sätt det sänds, via kabel-tv, satellit eller streaming tycks inte heller vara avgörande för intresset för innehållet. Men innehållet spelar roll för vilken kanal eller tv-bolag vi väljer. När varenda tv-leverantör sänder Desperate Housewifes och tror att det lockar kunder har de bortsett ifrån att alla andra också sänder just den serien. Ingen har råd att köpa exklusivitet. I stället kan man producera själv vilket också Netflix har gjort.

I februari i år släppte Netflix nämligen sin första egenproducerade serie; House of Cards som lär ha kostat uppemot 100 miljoner dollar. Antagonisterna hävdar att det är bara ett sätt att locka kunder till att teckna medlemskap och att de efter att ha sett serien kommer att avsäga sig abonnemanget. Därav diskussionen om ödesåret. De mer optimistiskt lagda menar att tittarna kan komma att resonera så här; Netflix verkar vara det ställe som satsar på nya saker och som gör det oväntade. Bland annat genom att släppa samtliga 13 avsnitt av House of Cards på en gång. Det är ju ett totalt brott mot den traditionella synen på tv-tablåer och placering.

Annie Wegelius beskriver skillnaden när hon svarar på frågan om hon tycker det spelar någon roll när folk ser på program på SVT;

Ja, i någon mening är det så. I broadcastvärlden har vi 50 års erfarenhet av hur man hanterar både publikens förväntan och vårt eget publiceringsflöde. Vilken logik som fungerar på webben har vi inte lärt oss än.

Gott så. Det finns en publik för det traditionella tv-tittandet. Men den är åldrande. Danska Radions 21-nyheter har en medelålder på 60 år. Eftersom befolkningen blir äldre finns det en relativt stor publik som efterfrågar en sammanfattande nyhetsrapportering. De flesta yrkesverksamma människor har dock redan klockan 18 konsumerat dagens flöde (och ofta inte genom de traditionella tv-kanalerna utan på Internet) och ser således inte ett större behov att få samma nyheter återgivna igen.  Frågan är om en public-service kanal ska rikta sig till en publik som är van att nyheter sänds vid en viss tid eller om de ska försöka förstå hur de som är yngre än 60 konsumerar nyheter. Det är ju som Annie själv säger; en annan logik som fungerar på webben.

Logiken handlar om synen på vem som är objekt och vem som är subjekt. Netflix logik går tvärtemot den klassiska broadcastkulturen som baseras på en tv-tablå. Netflix visar att tittaren gärna får se alla avsnitten av en serie efter varandra och inte en gång i veckan som traditionellt varit gängse. I de traditionella mediehusen vill man inte gärna att 50 års erfarenheter ska vara obetydliga så därför sänder man prime-time tv klockan 9. Vi är på väg att få facit. I själva verket visar det sig att många människor faktiskt vill se en hel TV-serie under en och samma kväll.

Den stora resan handlar om att både när, var och hur vi konsumerar tv har förändrats – för alltid. Från att tv-tablån har styrt innehållet och tekniken avgjort hur och var du kunnat se olika program så går vi in i en värld där vi kan titta på TV alltid och överallt.

Det här resonemanget handlar visserligen om tv och ett förändrat medielandskap men det går lika bra att byta ut TV och broadcast mot myndigheter, tittare mot medborgare. Kompassen pekar mot samma håll. Kanske är 2013 verkligen ett ödesår för enskilda aktörer som Netflix. Resultatet av den stora samhällskonflikten mellan etablerade, erfarna och professionella gäng på ena sidan och ett amatöristiska och omdefinierande på den andra lär få större effekter än vinst eller förlust i mediabolagen. I botten ligger synen på vem som är objekt och vem som är subjekt. Detta oavsett om du är tv-tittare eller mörkhyad i tunnelbanan.



[1] Netflix startade i USA 1997 och har 33 miljoner streamingmedlemmar i 40 länder.

Entreprenörskap och forskning i samhällets intresse

Sociala företag och samhällsentreprenörskap

Dagens samhälle med dess snabba förändringar och stora utmaningar kräver innovativa sätt att mobilisera och organisera människor och resurser. Bara så kan nya mångskiftande sociala behov tillgodoses. Den offentliga sektorn och de traditionella företagen räcker då inte själva till. Dessutom behövs sociala företag och samhällsentreprenörskap som också engagerar ideella krafter. Detta har inte minst märkts i Växjö där idag ett stort antal sociala företag och kooperativ kompletterar offentlig och privat verksamhet.

Så stod det i inbjudan till seminariet och centralt för den forskning som presenterades under dagen var medskapande där forskning bedrivits tillsammans med de sociala företag och samhällsentreprenörer som varit studieobjekt och det uttalade syftet med forskningen har varit att återinvestera ny kunskap i samhället och de sociala företagen. På så sätt sker samverkan redan på forskningsstadiet. Professorn, tillika seminarieledaren Bengt Johannisson inledde dagen med att kort diskutera de olika bilder som florerar av samhällsentreprenörskap och sociala företag;

En bild av Samhällentreprenörskap och sociala företag är att det är en restpost i den egentliga ekonomin. […-…] En annan bild är som; möjliggörare för valhänta företag och offentliga verksamheter, ett kreativt sätt att mobilisera och organisera de många över sektorsgränser, ett medel för att i handling omsätta demokrati.

Han sammanfattande sitt resonemang med att konstatera att oavsett definition, så krävs dessa fenomen för att göra det svenska samhället komplett. Denna inledande begreppsdiskussion, som visar på diversiteten i begreppen, visade sig också ha en klar korrelation med det efterföljande seminariet och samtalen där forskare, politiker och praktiker dels visade på exempel på skiftande uppfattning om sociala företag och dels presentera forskning som bedrivits i och om sociala företag och samhällsentreprenörer och som påvisade den mångfald som ryms i begreppen. Den allra viktigaste insikten under dagen kom dock att handla om den praktiska verksamheten, om förutsättningar för medskapande mellan olika sektorer och behovet av gränsöverskridande samverkan. I exempel som presenterades under dagen möter den snabba och föränderliga atmosfär som präglar företag inom den sociala ekonomin den mer trögflytande och långsamma forskning som präglar universitetet, ett möte som inte är helt utan friktion.

Gränsöverskridande samverkan

Ett sådant exempel är Erik Rosells företagsekonomiska avhandling Entreprenörskap som kommunikativ handling som han disputerade på under dagen och som bygger på forskning kring Nätverket SIP (Samhällsförändring i Praktiken), från början ett ideellt kompisinitiativ, som nu är ett kluster av olika sociala företag och föreningar med verksamhet inom en rad olika områden, exempelvis hjälpmedel för funktionshindrade, medborgerligt engagemang i lokalsamhället och sociala medier. Avhandlingen är i sig själv ett friskt bidrag till den växande kunskapen om sociala företag och behovet av samverkan mellan olika sektorer och aktörer i samhället för att lösa och bemöta de snabba förändringar och stora utmaningar som det moderna samhället ställs inför. Än mer intressant är själva forskningsprocess, realiserad med medel från KK-stiftelsens OSIS-program (Organizing Societal Initiatives in Sweden), som utgår från att analysera de processer som händer i mötet och samverkan mellan akademi och civilsamhälle genom. Sofie Sjöstrand, verksamhetsledare för nätverket SIP, berättade under seminariet att de redan i början av forskningsprojektet uttryckt att de inte ville bli forskade på, utan ville kunna använda forskningen och dessutom att de ville ha en samproduktion. Rosells avhandling handlar således om Nätverket SIP, men utgår från forskaren och organisa