Alltså – vad är ledarskap egentligen? Är det besläktat med andra ”-skap”? Författarskap, mästerskap eller djävulskap? I de tre senare fallen är det tydligen så att ”-skapet” är något som någon gör. En författare skriver – det blir hens författarskap, en mästare gör sitt bästa – det blir ett mästerskap och en djävul djävlas, det blir alltså djävulskap.

Det finns någon form av skala här. Den som författat texten på lokaltrafikens bussbiljetter får väl sägas ha varit upphovet till ett litet författarskap medan Astrid Lindgrens arbete resulterade i ett stort. På samma sätt kan den som lägger häftstift på en stol sägas stå för ett litet djävulskap medan den som spränger ett flygplan levererar ett stort. Både bussbiljettförfattaren och häftstiftsutläggaren har, trots det lilla –skapet, definitivt gjort något. Utan den handlingen funnes inte vare sig författarskap eller djävelskap. Oavsett storlek alltså.

Vad är då ett litet respektive stort ledarskap? Det finns, eller har åtminstone funnits, människor som låtit sig ledas av mönstren i kaffesump. Det måste väl betraktas som ett mycket litet ledarskap? För de flesta av oss är det uppenbart att kaffesumpen faktiskt inte gjort något alls. Och sedan finns det de som låter sig ledas av någon form av högre makt. Även där känns det rimligt att från en objektiv betraktelsepunkt konstatera att ledaren, guden, inte agerar alls. Åtminstone inte på ett sätt som går att påvisa. Ur detta kommer vår första fundering, tänk om ledarskap, till skillnad från författarskap och djävulskap, är något som skapas och utvecklas helt och hållet hos den som blir ledd? Alltså inte hos den som antas leda? Och detta vare sig ledaren är bottensatsen i en kaffekopp, en allsmäktig gud eller någon form av chef däremellan. Det resonemanget leder oss till den här definitionen av ledarskap:
Ledarskap är en process i vilken förvirrade människor projicerar sina förhoppningar och sin ängslan på någon annan. Denna andra kallas därefter för ledare och uppbär såväl högre lön som hundhuvud.
Då blir ju nästa fråga: Vilken typ av grupp skapar vilken typ av ledarskap? Man kan tänka sig två indelningar för att få ett spännande resultat. Den första är att dela in människor i ”objekt” och ”subjekt”. Objektmänniskan är en person som ser sig själv och sin framtida situation i huvudsak som en konsekvens av andra människors handlande eller av världens beskaffenhet i övrigt. Subjektmänniskan är då en person som tvärtom ser sig själv och sin framtida situation i huvudsak som en konsekvens av sitt eget handlande. I verkligheten är vi naturligtvis både och beroende på situation och kontext. Men distinktionen ger oss en bra grund för vidare samtal kring just ledarskap.

Den andra indelningen är en fråga om huruvida människor är nöjda eller missnöjda. Den nöjda människan söker inte förändring – den missnöjda gör det. Det måste i det här sammanhanget sägas att man kan vara nöjd med sin nuvarande rörelse. Den som sitter på ett tåg och är nöjd vill bibehålla rörelsen framåt, d v s ingen förändring. Att vara nöjd betyder alltså att det nuvarande förhållandet är bra, inte nödvändigtvis att man vill stå stilla. En speciell variant är den som är liknöjd, den som således inte anser det meningsfullt att vara vare sig nöjd eller missnöjd.

Nu har vi då sex grupper med människor som alla försöker rationalisera sitt hopp och sin oro inför framtiden. De är, i tur och ordning:

  1. Liknöjda subjekt
  2. Nöjda subjekt
  3. Missnöjda subjekt
  4. Liknöjda objekt
  5. Nöjda objekt
  6. Missnöjda objekt


De här sex grupperna använder olika tekniker för att skapa mening i sin resa mot nästa dag.

Liknöjda subjekt
Den första gruppen, de liknöjda subjekten, kännetecknas av att dels anser sig vara huvudaktörer i sitt eget liv, dels anser att det blir som det blir. De är övertygade om att det inte är meningsfullt att ha någon synpunkt på huruvida det framtida livet blir bra eller dåligt, lyckat eller misslyckat. Deras metod för att få känslan av begripa (gripa tag i, omfatta) livet är att lägga patiens. Bokstavligen eller bildligt. Det finns ingen anledning att göra något aktivt och utåtriktat eftersom konsekvenserna är oförutsägbara och i ännu högre grad omöjliga att värdera i förväg. Alltså hittar de olika sätt att få tiden att gå mellan födsel och död. Yrkesval, familjebildning, nationalekonomi och global uppvärmning kan i och för sig engagera – men i så fall på samma sätt som en patiens kan göra det. För stunden är det spännande och intressant att försöka få patiensen att gå ut men det har naturligtvis ingen betydelse för mitt, eller efterkommandes, framtida liv.

De liknöjda subjekten leder sig framåt med tidsfördriv.

Nöjda subjekt
Den andra gruppen, de nöjda subjekten, anser att de är huvudaktörer i sitt eget liv och att det livet i allt väsentligt är en utmärkt plats att vara på. Deras förklaringsmodell bygger på ”Carpe Diem”, att vara i nuet, att sitta still i båten eller att bara i största allmänhet vara tacksam. Björnen Baloo i Disneys version av Djungelboken är en av många gestaltningar av den här arketypen. Av det följer en sorts solitär ”framtiden blir vad jag tänker den till” inställning. I den mån de nöjda subjekten söker någon form av extern motivation eller inspiration är det ofta en sentens eller en text som de själva valt ut och därefter klistrat upp på kylskåpsdörren, sovrumsväggen eller satt som skärmsläckare på datorn. Jag är, i den här situationen, inte bara min egen lyckas smed utan också mitt eget lilla feedbacksystem. Jag säger bra saker till mig själv för att komma ihåg hur bra det går.

De nöjda subjekten leder sig framåt med cocooning.

Missnöjda subjekt
Den tredje gruppen, de missnöjda subjekten, betraktar även de sig själv som ansvariga för framtiden men de är som sagt inte alls tillfreds. Deras tankemodell har också fått liv i några Disneyfilmer men det är i så fall Pinocchio, inte Baloo. I filmen om Pinocchio uppträder för första gången Benjamin Syrsa han är Pinocchios samvete. En liten lagom irriterande figur som sitter på axeln och påpekar att just det faktum att du kan välja, att du är ett subjekt, innebär ansvar för att saker och ting blir bra för andra än dig själv. För den som hellre läser Freud än tittar på Disney får syrsan ersättas av ”överjaget”. Människan leds av en liten halvextern röst som hjälper mig att minnas att även om jag har det aldrig så bra så finns det andra människor för vilka jag också har ansvar.

De missnöjda subjekten leder sig framåt med världsförbättrande.

Liknöjda objekt
Den fjärde gruppen, de liknöjda objekten, har alltså ingen egen möjlighet att påverka världen och anser sig heller inte ha någon anledning att tycka bra eller illa om resultatet. Eftersom de är objekt finns det alltid en högre makt och eftersom de inte kan, eller ens vill, värdera denna högre makts handlingar blir dessa alltid, per definition, outgrundliga. Förvisso kan den högre makten ställa till elände i form av en snöstorm eller en epidemi men då måste man, för att behålla sin grundföreställning, anta att den snöstormen eller epidemin har en uppsida någon annanstans. En uppsida som jag inte känner till men som per definition är lika stor som den nersida jag händelsevis fått syn på. Den högre makten kan vara en gud men naturligtvis också kosmos, rymdvarelser eller kraftfält genom jordens alla kristaller.

De liknöjda objekten låter sig ledas framåt av högre makter.

Nöjda objekt
Den femte gruppen, de nöjda objekten, är i och för sig maktlösa på egen hand, de är alltså undersåtar. Men de är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd, allt har utvecklats till det bästa och kommer att fortsätta göra det. Deras ledning bör vara en institution under vilken man kan fortsätta betrakta sig själv som utan ansvar och utan möjlighet att påverka – men samtidigt en institution som på intet sätt kan få för sig att ändra eller förändra det nuvarande läget. Kort sagt – en modern kung. En kung, år 2015, ger mig känslan av att befinna mig långt ner i någon form av ansvarshierarki utan att för den skull behöva utsätta mig för risken av att någon ”däruppe” bestämmer något som förändrar mina livsvillkor. På så vis är kungen inte bara en garant för stabilitet utan också ett skydd mot att någon annan tillskansar sig den plats varifrån vilken obehagliga förändringar skulle kunna utgå. Att trona betyder alltså att sitta. Inte att springa hit och dit och peta i saker.

De nöjda objekten låter sig ledas framåt av en maktlös symbol.

Missnöjda objekt
Den sjätte gruppen slutligen, de missnöjda objekten, är alltså i den mycket obehagliga situationen att de dels är maktlösa, dels lever i en värld som antingen är eländig eller kommer att bli det. Det är alltså den här gruppen som oftast klär sig i olika typer av offerkoftor. Deras metod för att skapa sig meningsfullhet i livsresan är att projicera sitt missnöje – och sitt krav på aktivitet – på någon annan. Denna andra person är alltså inte Benjamin Syrsa som försåtligt viskar fakta i örat på mig, fakta som får mig att ompröva mitt tills alldeles nyss självcentrerade handlande. I stället är det en person som, eftersom jag inte har någon egen beslutsförmåga, talar om för mig vad som måste göras, hur det skall göras, när det skall göras och vem av oss som skall göra det. Helt enkelt någon som leder och fördelar arbetet på ett sådant sätt att jag å ena sidan får uppleva någon form av förbättring, å andra sidan slipper ansvaret för besluten och konsekvenserna. Särskilt i de fall det inte blev så bra som vi tänkt oss.

Att vara ett missnöjt objekt kan, i sin tur, bestå i att jag är antingen missnöjd med den plats jag är på eller att jag är missnöjd med den plats jag är på väg till. Den första gruppen söker projektionsytor på vilka deras dröm om revolutionen kan målas upp i grälla färger. Den andra gruppen söker lite mer dämpade ytor på vilket en grå och stabil historia låter sig återges utan onödiga störningar (men gärna med lite photoshoping för att fixa till minnesbilden).

De missnöjda objekten låter sig alltså ledas framåt av en ledare. Gärna stark.

Sammanfattning
När vi funderar över ledarskapet i en organisation eller i ett samhälle är vi ofta mer intresserade av egenskaperna hos de ledda än av egenskaperna hos den eller det som leder. Har svenska väljare, och deras partier, valt ”kungar” i stället för ”ledare”? Är de företagschefer som når resultat världsförbättrare eller mysfigurer a la Baloo? Vilken typ av ledarskap finns i vår etablerade folkrörelse? Är den av samma art som den som finns i uppflammande folkliga protester?

Och, som extra och kanske övertydlig slutkläm, om det finns skillnader i ledarskapet? Om vi ibland lägger patiens, ibland utser en kung, ibland låter oss ledas av en ledare och ibland låter kosmos vägleda oss? Vad säger det om oss? För om patiensen, kungen, ledaren och kosmos säger det garanterat ingenting.

Lämna en kommentar