På gott och ont har idrotten, och dess organisationer, åtnjutit en särställning i människors liv. Det är inte överdrivet att tala om monopol i många avseenden. Nu bryts de här gränserna upp och monopolsituationen upphör. Mekanismerna bakom är vare sig illvilja eller politik utan i stället välstånd och entreprenörsskap. Men det reser frågor kring hur vi organiserar oss. Kanske till och med varför.

fpics4dawn
Monopoly in the Park

Riksidrottsförbundet (RF) presenterade, på årsstämman i maj 2013, en rapport om framtidens idrottsförening i syfte att vitalisera idrottens organisation. Rapporten ger oss framtidsbilder och förutsättningar för föreningslivet fram till 2020 och förslag på lösningar som kan möta framtidens krav på en modern organisation.

Ska man förstå idrotten och föreningslivet nu och framöver kan det vara lämpligt att reda ut en del begrepp. Vi kan börja med att dela upp världen i olika delar. Idrottande är det vi gör när vi gör det. På samma sätt är vi resande när vi reser och boende när vi bor.[1] Så fort vi organiserar oss kan vi tala om en klubb. Anledningen till att vi har en klubb kan vara många Vi kanske vill dela resurser i form av anläggningar, komma överens om tider osv. Det kan också finnas ideella skäl, politiska behov av att idrotten får en röst, legitimetet eller finansiell stryka. De samlade idrottsklubbarna kallar vi från och med nu för idrottsrörelsen. Det som förenar idrotten och klubben är individen. Individen idrottar och individen är medlem i klubben. Ingendera kan finnas utan individerna. De här tre delarna är alla interna, d v s de finns i och inuti idrottsvärlden. För att bilden ska bli komplett krävs en fjärde komponent nämligen samhället. Och samhället är dels den omgivning idrotten och klubben verkar i, dels stat och kommun d v s. den överordnade strukturen som bl a beviljar anslag.) Om man på allvar vill förstå varför de flesta medlemsorganisationer tappar medlemmar[2] finns det en poäng att fokusera just på det omgivande samhället – inte på organisationens struktur eller verksamhet. Ett av skälen är att idrottande allt oftare sker utanför klubben.

Klubben har haft monopol på anläggningar för idrottande

Tills nyligen har simhallen, fotbollsplanen, höjdhoppsgropen, hockeyrinken och ridhuset varit förbehållna medlemmar i klubben. En grupp simintresserade kan inte boka 50-metersbassängen och tre intresserade tjejer får inte träna stavhopp lite som de vill. För att komma åt anläggningen måste du vara medlem i en klubb.

Klubben har haft monopol på individens objektiva utveckling

Klubben har varit ett framgångsrikt sätt att styra upp idrottandet på. Utan klubbarna hade vi inte haft ett handikappsystem i golfen, ett seriesystem i fotbollen, ett licensieringssystem, godkänd utrustning och ett exakt antal domare. Den idrottande individen kan lätt utvärdera sina prestationer, det finns en objektiv stege som mäter utveckling. Utan klubben, specialförbunden, RF och samhällets monopol hade vi haft 5 boxningsmästare och 5 boxningsmästerskap, egna regler på golfbanan, hur många spelare på fotbollsplanen som helst och egen utrustning. Men resultatet hade inte räknats officiellt och det är svårt att veta vem som är den bästa boxaren i världen om det finns 5 mästare. Monopolet har fördelar eftersom det anger på vilket sätt vi ska mäta och genomföra idrott på. För den som idrottar, liksom för den som är intresserad av politik eller av folkdans har klubben eller föreningen varit den snart sagt enda arena där man kunnat mäta och påverka sin egen utveckling, åtminstone sedan man slutat skolan. För den som vill bli synbart och objektivt bättre på något, vad som helst, har föreningen varit det självklara valet av arena. Dessa arenor har skapats, finansierats och kontrollerats av samhället. Alla typer av samhällsstöd är förknippade med olika villkor och på det sättet har samhället skaffat sig inflytande över hur, och på vilket sätt, den objektiva utvecklingen skall bedrivas. Så till exempel är det förbjudet att bli bättre genom att dopa sig. Bryter man regeln måste man lämna idrottsrörelsen och kan inte bli regionmästare.

Idrottande har haft monopol på subjektiv utveckling

Om klubben har fått sitt monopol från samhället så har idrotten fått sitt monopol från individen. Vi har kommit överens om att vi mäter fotboll i antal gjorda mål, löpning i tid och längdhoppning i höjd. Den självklarheten kring mål och förbättring har inte funnits i så många andra sektorer av livet. Den som vill förbättra sin Vasaloppstid från föregående år har inte haft någon föreställning om att förbättra sin arbetsprestation eller sitt föräldraskap på samma sätt. Själva mätandet tillhör idrotten.

Personlig utveckling handlar i mångt och mycket om att prestera bättre och förbättrade prestationer har, för vanliga människor, varit nästan uteslutande något som funnits inom idrotten.

Nu har vi satt idrottsrörelsen i en kontext men vad händer med monopolen i samhället i stort?

Klubbens monopol i gungning

Alla samhällsmonopol är i gungning. Det gäller apoteket, skolan, vården och föreningen. Det går naturligtvis att kalla det en kommersialisering av verksamheten men den övergripande anledningen är ett överutbud av varor och tjänster. I samma stund som allt fler påstår sig kunna och faktiskt kan leverera det vi efterfrågar, vare sig det är läkemedel, skola, eller fritidsaktiviteter tvingas samhället till avreglering.  Den processen har pågått under en lång tid. På samma sätt som Ipren flyttar till bensinstationen och det politiska samtalet till Twitter och Facebook flyttar idrottandet utanför klubben.

RF ser den ökade hälsotrenden som en effekt av ett ökat kommersiellt utbud av idrottsliga arenor. En vidare tolkning är att det helt enkelt är fler som kan och vill sätta upp en gymanläggning. Klubben har inte längre ensamrätt på att tillhandahålla anläggningar för idrottsutövare och vi får in andra aktörer och andra inrättningar.  Överutbudet leder till att individerna delar upp sig i två grupper. De som fortfarande bryr sig om det objektiva utvecklingsmonopolet stannar kvar i klubben. Flera studier visar att det är cirka 20-25% av medlemmarna. För dessa är det fortfarande viktigt att kunna jämföra sig med andra och få meriterande resultat.  Klubben kommer även i fortsättningen ha kvar det monopolet även om det är färre och färre som är intresserade.

Däremot kommer resten, alltså över 70% av medlemmarna gå någon annanstans och helt sonika lämnar klubben. De letar efter anläggningar att utöva sin idrott. De finns naturligtvis och kallas ofta pay’n play golf, Pay´n Ski, Pay´n Jump, Pay´n Sail. Det finns hur många människor som helst som åker skidor – utan att vara med i en klubb och det går ju bra. Det enda de ger avkall på är rätten till en objektiv ranking av sina prestationer.

Håkan Rasmusson som startade Värpinge Golfklubb, en pay’n’Play bana utanför Lund, uttryckte det så här; ”om jag som är en bonde kan starta en golfanläggning så kan nog alla”

Anläggningsmonopolet är brutet.

En annan viktig orsak till att samhället stöttat idrottsrörelsens monopolställning är att idrotten i sig betraktats som det bästa sättet att främja folkhälsa. Staten och kommunerna stöttar människors idrottande genom föreningsstödet och för att bli berättigad till föreningsstöd måste klubben vara med i RF. I och med att färre idrottar i föreningar och fler utanför är det rimligt att titta på lösningar där skattepengar får större genomslag. En sådan lösning är avdragsrätt för friskvård. Genom att skicka anslaget till arbetsgivare i stället för till föreningar tror man sig nå fler människor. En annan väg vore en individuellt utformad ”fritidspeng”.

Monopolet vad avser samhällsstöd är brutet.

Idrottens monopol i gungning

Monopolet för subjektiv karriär hotas av två företeelser.

Den första är att vi gradvis får utvecklingsfrämjande feedbacksystem i alla sektorer av livet. Datorspel ger mig direkt feedback på min prestation – i mina ögon sett. Feedbacksystem i arbetslivet och föräldraskapet har fått ett rejält fäste. Vi går på Cope-kurser för att bli bättre föräldrar, vi får feedback när vi bloggar och twittrar, chefen återkopplar allt oftare och helt plötsligt upptäcker vi att vi kan ju faktiskt betrakta andra delar av vårt liv som subjektiva utvecklingsmöjligheter. Förut fanns få arenor för träning – oavsett träningsform – nu verkar de finnas överallt. Att som förälder förkovra sig i sitt föräldraskap och vilja bli en bättre förälder när tredje barnet tittar ut har gradvis blivit en ambition likvärdig en förbättrad Vasaloppstid.

Riksidrottsförbundets rapport ”Framtidens idrott” som presenterades på årsstämman i slutet av maj adresserar också det förändrade monopolet och säger att ”Verktyg för att mäta prestationsutveckling finns i större utsträckning utanför klubben än i den”

Vi ser alltså en uppsjö av mästerskap för lärare i matematik, kock-VM med träningsläger och uttagningstävlingar, World of Warcraft-läger.

RFs rapport beskriver den här krocken mellan idrottens traditionella ställning och människors behov av ständigt självförverkligande och omedelbar återkoppling som en av de största utmaningarna i framtiden. Vår föreställning om vad man kan träna har vidgats, och fortsätter att vidgas. Alldeles strax finns det fler möjligheter till träning, utveckling och prestationsmätning utanför idrotten än i den.

Det andra hotet är ökande kreativitet och entreprenörskap hos individen. När kreativiteten och entreprenörskap ökar minskar vår benägenhet att acceptera och inordna oss under en given föreställning. Denna föreställning kan vara just det fasta regelverk som definierar själva idrottandet.

Som RFs rapport påpekar så finns det fortfarande ett stort intresse för att göra saker tillsammans och bilda nya gemenskaper men det går att skönja en trend som innebär att de som vill göra saker tillsammans vill definiera regler, tider och platser själva. Denna tendens till olydnad hotar inte bara själva idrottandet utan i ännu högre utsträckning arbetet i föreningen. Beslutsfattande kan antingen göras utifrån regelboken – eller på något annat sätt. Att som RF uttrycker det ”nyttja trenden” men att behålla den gamla strukturen är svårare än att lära en gammal hund att sitta. Att förändra en över hundraårig struktur för att passa dagens människor när de så tydligt visar att de inte är intresserade av att underordna sig den är en omöjlig ekvation. Detta syns i de allt tommare styrelserummen och styrelseposterna. Däremot är det uppenbart att de gärna vill fortsätta idrotta.

RF framhåller vikten av att ha ett framtidsorienterat förhållningssätt och uppmuntrar till diskussion kring idrotten som helhet, dess framtid och organisation. Dock inom vissa gränser. Förutsättningen är att idrottsrörelsen ska bedrivas i föreningsform. Denna förutsättning kommer man, förr eller senare, att få riva upp. Som det tydlig framkommer i deras egen rapport, Framtidens idrott, så måste framgångsreceptet bortse ifrån organisationsform och i stället koncentrera sig på idrottens förmåga att skapa glädje, lust och mening åt människor. All idrott handlar om att röra på sig. Då kan inte idrottsrörelsens organisatoriska grundidé vara att stå stilla.



[1]  Enligt RF är Idrott; fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera bra.

[2] Det finns självklart undantag framförallt för volontärorganisationer och YLVAS.

4 kommentarer till Idrottens och klubbens monopol i gungning

  1. lysande, sen kan mitt omdöme färgas av att jag delar slutsatserna till 100% och drivit samma frågor länge.

    Svara

  2. Sysslar golfklubben med rätt saker ? « zandsave

    Pingback den 17 november, 2013 @ 00.01

    […] Sitter på Golftinget 2013 och lyssnar på intressanta föredrag om samhällsutveckling och diskusisonen om golfens förmenta oförmåga att anpassa sig till densamma. Man är påläst och har tagit in både RF rapport om framtidens idrottsförening och Camilla Hendings intressanta blogg-inlägg om idrottens monopolställning. […]

  3. Ryms alla ideer i vår modell ? « zandsave

    Pingback den 17 november, 2013 @ 21.50

    […] Vision och verksamhetsidé för SGF är heller inte enkla frågor visade det sig.  Till Förbundsstyrelsens förvåning (?) fastnade debatten redan där innan vi ens kom till dom mer operativa målområdena. Mycket av kritiken på tinget kring vision och verksamhetsidé består i att dessa är för utslätade och inte i tillräckligt hög grad engagerar Golfsverige. Kanske ligger problemet består främst i att SGF idag  har monopol på golfen i Sverige och måste därför ta hänsyn till alla klubbars intressen.  I denna ”enparti-demokrati” kan inte SGF  driva en linje, en vision, en inriktning som bara 70% av klubbarna ställer upp på. Samtidigt kommer golfarna säkert att rösta med fötterna om man inte är nöjd med resultatet (se bl.a. Camilla Hendings intressanta blogg-inlägg om idrottens vittrande monopolställning). […]

  4. Är demokratin hotad i Golfsverige ? « zandsave

    Pingback den 21 november, 2013 @ 08.17

    […] mina behov … eller den verkliga rysaren  .. (se Camilla Hendings intressanta blogg-inlägg om idrottens vittrande monopolställning)… varför skall klubben/anäggningen vara med i SGF (och därmed distrikten) om det inte innebär […]

Lämna en kommentar