Det finns förmodligen samhällsfrågor som är av sådan karaktär att både de, och vi, vinner på att tydliggöra extremerna och medge att de är oförenliga.

Det är alltid vanskligt att beskriva samhällsförändring och –utveckling i bilder och metaforer. Ibland blir förenklingen så stor att det som skulle belysas skuggas av själva belysningen. Men ändå. Det enda sätt på vilket vi kan prata om något så komplicerat som samhället är genom bilder och grova förenklingar. En sådan förenkling är beskrivningen av politik, ekonomi eller engagemang som en sorts endimensionell axel. Den ena änden heter vänster, fattig eller oengagerad och den andra änden heter höger, rik eller engagerad. För säkerhets skull vill jag påpeka att jag beskriver tre helt olika axlar. Det finns alltså inte något samband mellan vänster, fattig och oengagerad, inte heller mellan höger, rik och engagerad.

Bild3
Längs en sådan axel tänker vi oss sedan att vi människor fördelar oss. Det kan se väldigt olika ut, ibland är vi samlade i mitten, ibland är vi utspridda över hela fältet och ibland finns det alldeles andra varianter. Ofta dramatiserar vi spridningen genom att tala om klyftor när det egentligen inte är några klyftor utan bara stor spridning. Det finns t ex inga klyftor mellan långa och korta människor. Det finns inte heller några klyftor mellan yngre och äldre eller mellan stadsbor och lantisar. Men ibland finns det klyftor, d v s fördelningen längs axeln ser ut som pucklarna på en kamel (till skillnad då från en dromedar). Då blir det ju intressant att fråga sig om de här två pucklarna rör sig mot varandra eller från varandra. Rör de sig mot varandra blir vi så småningom mer lika, rör de sig från varandra blir vi så småningom mer olika.
Bild1
Applicerar man det här på våra åsikter i olika frågor betyder det alltså att två pucklar som rör sig emot varandra innebär att vi blir mer sams, rör de sig ifrån varandra så blir vi mer osams. Det här brukar vi kalla polarisering, d v s vi samlas runt två (mot-)poler. Ofta strävar vi efter konsensus, d v s vi föredrar av många goda skäl att komma överens, att samlas runt en kompromiss eller en syntes som är acceptabel för så många som möjligt. Men, beroende på frågans art är det ibland uteslutet. I diskussionen om en heliocentrisk eller en geocentrisk världsbild, d v s frågan om huruvida jorden eller solen är i mitten av vårt planetsystem, finns det naturligtvis ingen möjlighet att mötas i mitten. Det skapas två tydliga poler i diskussionen och så småningom kommer alla att tvingas välja den ena eller den andra ståndpunkten. Vi får en polarisering.

Det är också uppenbart att en sådan tydlig uppdelning i svart/vitt är nödvändig för att vi skall komma vidare. På samma sätt är det med samhällsfrågor där svaren, eller den önskvärda utvecklingen, kanske inte är lika distinkta sanningar som i fallet om planeternas rörelser – men där de två polerna innebär så diametralt motsatta utvecklingsriktningar att varje kompromiss är ett stillastående. Om två grupper av människor har varsin uppfattning om åt vilket håll ett tåg skall köras så är den enda möjliga kompromissen att man står kvar där man är.

Under flera årtionden har vi sett en uppbyggnad av spänningen i sådana polära åsiktssystem. Klimatfrågan, nationalism och invandring, skolans utveckling, upphovsrätten och tillväxten är några områden som kännetecknas av allt tydligare poler och allt tydligare kraftsamling kring två sinsemellan oförenliga ståndpunkter. En sådan uppbyggnad innebär nästan alltid stora påfrestningar på samhället. Precis som när trycket ökar mellan tektoniska plattor i jordskorpan kan den ökande spänningen resultera i antingen många små skalv eller i ett stort. För oss som lever på jordskorpan – och i samhället – är ofta de många små att föredra. Därför finns det ibland skäl att sluta försöka hålla sams och i stället låta de två polerna bli synliga. Det finns alltså skäl att medge, från båda sidor, att en kompromiss inte är möjlig. Först då kan vi neutralisera både det dödläge som gör att utvecklingen står still och de krafter som annars riskerar att byggas upp till en ännu större tudelning framöver. Kanske är det därför bra om 2013 blir det år då vi får se några av de här ökande spänningarna utlösas i ett par rejäla, men hanterbara, jordbävningar.

Lämna en kommentar