Kollisionen mellan idrottens agerande och politikens utveckling är så stark att vi borde se ett svampmoln vid horisonten. Det menar Dan Persson som slåss för idrottens självklara plats i samhällsutvecklingen - men oroar sig för att den kanske förlorar just sin självklarhet.

Fort av Per Egevad. CC
Fort av Per Egevad. CC

1928 lanserade Per Albin Hansson Folkhemmet i ett tal. Den då trettioåriga idrottsrörelsen blev snabbt en del av den folkrörelse som växte i den omfattningen att vi vid ”peaken” någon gång på sjuttiotalet hade mer än dubbelt så många föreningsmedlemmar som invånare.

Som tonåring var jag med i tiotalet föreningar. Föreningarna var dessutom samlingsplatsen för att träffa kompisar, träffa tjejer och även lösa problemet med mellanöl till helgens fester. Sådant som internet fixar för dagens ungdomar där få 18-åringar ens är med i en förening.

För trettio år sedan bestod svensk idrottsrörelse av Riksidrottsförbundets medlemmar och några mindre verksamheter som ännu inte blivit medlemmar i RF.

Idag består svensk idrottsrörelse av mycket mer. Gym som har miljoner kunder är en rörelse de senaste 30 åren, vårt joggande, cyklande, promenerade utan organisationsform har gått från att vara för några få till att vara väldigt många.

Skidbackar drivs av stora bolag, Bowlingen har diskokulor och är aktivitetsrestauranger, det växer fram kedjor med Boulebarer och aldrig någonsin har så många deltagit i organiserade tävlingar för att springa, gå, cykla, simma, åka skidor i bredd-tävlingar.

De senaste tio åren har 30% fler svenskar börjat idrotta, men samtidigt har specialförbunden inom RF tappat medlemmar enligt undersökningen från Idrottens forskningscentral.

Nu sitter idrottsrörelsen och funderar på nya strategier för att göra något åt detta, dock med förbehållet att grundläggande saker som stadgar (huvudsakligen från 1904), den ideella strukturen och föreningsdemokratin får man under inga omständigheter ändra på trots att medlemmarna inte längre kommer på årsmötet (vi var 3,5% av medlemmarna på årsmöte i min förening i maj)

Tänk er Steve Jobs framför sitt första utvecklingsteam 1978 (det var han och två till)

Vi skall utveckla framtidens dator, den skall upplevas som ny och revolutionerande, den skall vara sensuell, symbolisera frihet och den skall förändra världen. Enda begränsningen är att den skall se ut som en IBM X34

Då förstår ni varför jag som brinner för idrotten som en stark aktör i vårt samhälle gråter ibland.

Är då idrottens ledare onda eller korkade är en motfråga jag ofta får när jag håller föredrag?

Definitivt inte. RFs högsta ledning är människor jag respekterar för kunskap, vilja att verka i det samhälle vi har och integritet och som dessutom brinner för att utveckla idrott.

Den politiska makten ligger hos de 69 Specialförbunden som har rösträtt på Riksidrottsmötet. Deras ledningar består av människor som brinner för att utveckla sin idrott och som är extremt duktiga på att agera utifrån vad som är bäst för deras idrott.

Problemet är snarare att det som är bäst för de minsta förbunden är att ingen som helst förändring av strukturerna uppstår. De riskerar nämligen att då åka ut med badvattnet och då RF medlemskapet står för +50% av intäkten hos ett trettiotal förbund har strukturen skapat ett motstånd till förändring som ingen kommer åt.

För oss som nått sådan ålder att vi varje dag påminns om vi närmar oss vårt eget bäst före datum om vi inte lär oss något nytt varje dag blir det tydligt att alla idrottsledare inte lägger samma filosofiska betydelse vid studerandet av en mjölkförpackning.

Det samhälle vi blev vuxna i finns inte längre. Vi kan sörja eller anpassa oss

Sen är det fortfarande så att den RF-anslutna idrotten levererar oceaner av samhällsnytta, flera tiotals miljarder i skatteintäkter till staten, minskar landstingens vårdkostnader och gör mer än föräldrar, skola och samhälle för att skapa anställningsbara ungdomar. Basen är frisk.

Det som tillkommande har skett är att RF i synnerhet och idrotten i allmänhet under de senaste 20 åren kommunicerat fel med regering och riksdag. Man har kommunicerat att man som ideell organisation bör få mer bidrag, levererar idrottsliga framgångar, har ideella ledare samtidigt som man betonat hur man håller fast vid sina ideal.

Dagens politiker vet därför följande om idrott; De vill alltid ha mera pengar och de lever med en gammal modell. Politikerna vet inte att idrotten är med och betalar för vår välfärd, inte att man leverarar anställningsbara ungdomar eller att man sänker kostnaderna för vårdapparaten samt skapar högre livskvalitet.

Nu har den politiska kartan ritats om rätt ordentligt. Först kom de nya moderaterna och gav upp sin ideologi för en pragmatisk mittenpolitik där nytta per krona gick före gamla ideal. Den blev framgångsrik. Sedan kunde Löfven få mandat för någon typ av nya S som gav upp sin ideologi för en pragmatisk mittenpolitik där nytta per krona gick före gamla ideal.

Kollisionen mellan hur idrotten agerat och var politiken hamnat blev kraftigare än den Oppenheimer fick uppleva i New Mexico 1945.

Där är vi nu och krisen inom den traditionella idrottsrörelsen har inte nått den nivån att de som förordar anpassning till det samhälle vi lever i kan uppnå en majoritet gentemot de som förespråkar en återgång till det samhälle vi hade.

De marknadsanpassade kommersiella aktörerna kommer att fortsätta ta mark på de ideellas bekostnad för att de senare inte vill acceptera den verklighet vi lever i, och bara därför.

Ur ett folkhälsoperspektiv behöver det inte vara negativt men en ideologiskt splittrad idrottsrörelse får aldrig den position i samhället man behöver.

En kommentar till Alla gamla sanningar är slut för svensk idrott!

  1. Hej!

    Intressanta tankar.
    Jag själv har lämnat tränaruppgiften bakom mig, som jag hade i simhoppssporten i höstas.
    Krig kring bassängträningstider med andra föreningar, social nepotism i styrelsen, man gjorde sig av med vår huvudtränare efter bara några månaders anställnin och tror sig kunna stå utanför övriga samhället vad gäller arbetsrätt.

    Gamla traditioner att ”hyra banor” när man sysslar med simhoppsport som har sina faciliteter längs kortsidan på 25 metersbassängen, gjorde det omöjligt att träna fullvärdigt. Ändå batalar man lika mycket i avgift som andra vattensporter.
    Slutade som tränare, omöjligt att förändra scheman och förnya tänkesättet med bassängfördelning, som även skulle kunnat inbringa mer pengar om man velat lyssna.
    Ja, det var lite tankar från gräsrotsnivån:)

    Svara

Lämna en kommentar