Föreställ dig att du ska hoppa groda. Du tar sats, börjar röra dig framåt mot föremålet du ska hoppa groda över och du flyger över och landar på andra sidan. Så ser det ut i ditt huvud i alla fall. Men det som faktiskt händer när du ska hoppa, är att du inte riktigt kommer över. Du får nästan hasa dig över, om du ens kommer över. Det beror på att du hade glömt att du hade en sjuhelsikes tung ryggsäck. Jag tänkte skriva om vad det skulle kunna innebära för skolan att hoppa groda på samhällsutvecklingen.

Vad innebär det att arbeta med utbildning och att förbereda ungdomar för framtiden? Det är ju så klart en komplex fråga. Komplexitet innebär ofta att saker och ting är sammansatt och kopplat till varandra på alla möjliga och omöjliga sätt. Därför tycker jag inte om att dela upp skolan och arbetet med eleverna i för många delar.

Det tudelade uppdraget

Men om jag frångår den ovannämnda principen, skulle jag vilja föra ett resonemang utifrån att skolans uppdrag egentligen går att dela i två delar: En del som är beständig, och en del som knyter an till att förbereda unga med kunskaper och förmågor för en framtida värld. Värdegrundsarbete som tar upp att alla är lika mycket värda, demokratiska värderingar och att kränkningar är oacceptabelt, är beständigt för mig. Det som däremot inte är det, när det kommer till att förbereda ungdomar för framtiden, är det kunskapsbildande uppdraget. Grovt förenklat så skulle man kunna se det så, menar jag.

Framtidsmaskin, inte samtidsmaskin eller dåtidsmaskin.

Det artikelns rubrik syftar till blir följdaktligen när vi hoppar groda fram till det framtidsförberedande uppdraget. Vi behöver en större och bredare diskussion kring vad det kommer att innebära för oss som nation om vi fortsätter i samma pedagogiska och innehållsliga hjulspår. Elever som tillexempel erbjuds undervisning med Internet och media i fokus kommer sannolikt vara bättre rustade för det multimediala samhället vi lever i och som fungerar som en levande organism. Vi behöver till exempel förstå att ”Facebooka” och blogga inte bara är att ”Facebooka” och blogga. Vi behöver förstå varför det skulle vara intressant att hantera programmering, fotoredigering, filmredigering och att uttrycka oss. Den nya ekonomin som också utvecklas i alla möjliga riktningar på grund av Internet är också något som vi behöver förhålla oss till. Dessutom är det hög tid att fundera kring om inte skolans struktur är alltför dåligt anpassad för olikheter. Det är inget nytt. Men vi har inte råd att tappa så många unga människor på vägen1. Det kanske betyder att även förhållningssättet mot barn och ungdomar behöver hoppas groda på också. Inte det skriftliga i våra fina styrdokument just, men i vår vardag och i vårt handlande. Vilket är otroligt svårt, men nödvändigt för en förändring. Vi behöver göra skolan till en ”framtidsmaskin”2, inte en samtidsmaskin. Igenkännande och att få upp sjunkande resultat till vad de än gång var är inte det vi ska sträva mot.

Lärares status

Jag kan inte hjälpa att dra paralleller till lärarnas status när jag skriver om framtiden. Eftersom det enligt allt fler är en nyckelfråga för skolan. Bland annat pratas det om att statusen är starkt kopplad till den auktoritet lärare har i klassrummen och i förhållandet till föräldrar. När priset på kunskap går ner, så sjunker också statusen. Det är egentligen inte så märkligt. För att återta statusen och få nyvunnen auktoritet behöver skolan och lärarna i den stå för något som har ett högre pris. Där tror jag metaforen är intressant att tänka kring för lärarutbildningen till exempel. Med vilken framtidsvision utbildar vi lärare idag?

Hoppet

Hur ser framtidens arbetsplatser ut? Det är svårt att veta med säkerhet så klart. Men vi kan titta på nya arbetsplatser och nya yrken på dagens arbetsmarknad. På vilket sätt bidrar skolan till att förbereda ungdomar på det? Det har varit lite surr ett tag ute i skolutvecklingskretsar att vi behöver föra upp programmering på skolans dagordning. Vi behöver bli bättre på språk och kommunikation, säger också många. Det är bara några av sakerna som förs på tal när vi pratar om en skola för framtiden. Varför händer det inte då? Om vi går tillbaka till metaforen att hoppa groda. Så kan det vara så att vår ryggsäck är lite för tung. Så vi hoppar inte, och skolan blir inte en ”framtidsmaskin”. För att lyckas med konstycket att hoppa groda på samhällsutvecklingen behöver vi fundera på hur tung ryggsäcken ska vara, tror jag. Vad tror du?

1http://www.oscarsemb.se/nyheter/ante-runnquist-pa-sett-2013/

2 http://regionvasterbotten.se/utbildning/direktsandning-klassrummet-en-framtidsmaskin/

Lämna en kommentar