Genom att minska sårbarheten i samhällets delsystem kan vi - om vi har otur - öka den i samhället som helhet.

CC BY Barry Skeates
CC BY Barry Skeates

De senaste åren har visat att komplexa och sammansatta strukturer kan uppvisa beteenden vi inte riktigt tänkt oss. Ibland blir det faktiskt tvärtom mot vad som var vår avsikt. Ett sådant exempel är elnäten. Vi har byggt dem så att de skall vara redundanta, d v s om en del slutar fungera så skall vi kunna kompensera det genom att lotsa strömförbrukningen över en annan del av nätet. Vi flyttar alltså kapacitet från en del till en annan.

Men just den mekanism som flyttar kapacitet flyttar också överbelastning. Om en del blir överbelastad så flyttas lasten till en annan sektion. Då blir den överbelastad och sedan flyttas båda de två mörka sektionernas behov till en tredje som omedelbart slås ut. För varje steg i kedjan blir den kvarvarande kapaciteten allt mindre jämfört med den belastning som skall lösas och snart har hela elnätet slagits ut – trots att den ursprungliga överbelastningen var väldigt beskedlig.

Detta kallar man för ett ”kaskadfel”. Den lite oväntade lösningen i det här fallet är att faktiskt låta bli att lösa det första lilla problemet. Åtminstone får det inte lösas genom att det flyttas till en annan sektor. I grunden ligger problemet naturligtvis i att problemlösning är lokal. När varje elområde för sig skaffat en vettig backup betraktas alla områdena som lösta trots att systemet, som helhet, blivit mera sårbart än någonsin.

Detta har vi förstått relativt väl och det finns, på många universitet i världen, otaliga forskningsprojekt kring fenomenet. Men ändå riskerar vi att drabbas av det. Beredskapsplanering och säkerhetstänkande är väldigt ofta specialiserat. Regeringen har, bara de senaste åren, tillsatt utredningar för att se över sårbarheten vad gäller elförsörjning, vattenförsörjning, informationstekniksystem, järnväg, utbildningsväsende, kriminalitet, naturkatastrofer och pandemier.

Det som behövs, förutom de här insatserna, är kraftfulla beskrivningar av samhällets risker för kaskadfel. Under vilka förutsättningar kan problem i infrastrukturen leda till sammanbrott i sjukvården som i sin tur leder till brister utbildningsväsendet som i sin tur överlastar rättsapparaten? De här övergripande riskerna för systemkollaps minskar inte genom ökande sårbarhetstänk i vart och ett av delsystemen. Tvärtom kan de mycket väl vara själva konsekvensen av lyckat beredskapsarbete i vart och ett av dem. Utan en djup förståelse av begreppet ”kaskadfel” kommer vi att få lära oss det den hårda vägen. Förr eller senare.

Lämna en kommentar