Sommaren 1968 höll Olof Palme, dåvarande utbildningsminister, ett tal i Visby. Orsaken var att Olof Palme, sedan många år, tillbringade somrarna på Fårö tillsammans med sin familj och den socialdemokratiska föreningen på Gotland bad Palme att hålla ett tal när han ändå var i krokarna. Det här var startskottet för det som skulle komma att bli Almedalsveckan.

Det är värt att notera att 1968 var ett valår men att Palme ju inte var partiledare. Det var fortfarande Tage Erlander som ledde socialdemokratin och förutom Palme talade också Krister Wickman som även han var en stark kandidat till partiledarjobbet och därför särskilt intressant. Auditoriet var något hundratal ortsbor och turister och det första Almedalstalet får alltså ses som en av en lång rad aktiviteter som syftade till att få ut det politiska samtalet. Inte bara ut från Stockholm utan också ut från den professionella samhällsarenan och ut ifrån det etablerade arbetsåret.

Almedalstalet 1968 kan alltså sägas vara gränsbrytande på det sätt som engagerade politiker alltid försökt spränga de gränser som skiljer politiskt arbete från ”vanligt liv”. Det politiska livet i Sverige har förändrats mycket sedan dess. Socialdemokraterna fick, i valet 1968, över 50% av rösterna och Centern var största borgerliga parti. Det fanns förmodligen ett visst fog för Palmes beskrivning av oppositionen som ”Löjliga familjerna” med Yngve Holmberg som Svarte Petter. Om alltså väljarpreferenserna har, i vissa avseenden, helt bytt riktning så har Almedalsveckan också gjort det. Almedalen är inte längre en plats i den geografiska periferin. I stället är Almedalen Sveriges evenemangspolitiska huvudstad.

Det politiska vardagsarbetet pågår 51 veckor om året och är faktiskt relativt utspritt i landet men den i särklass största geografiska koncentrationen av politik och samhällsdebatt finns på Gotland under en vecka mitt i sommaren. Också i kalendern kan vi konstatera att det som varit politisk lågsäsong blivit samhällsentreprenörernas julafton. 1968 fick Palme uppmärksamhet för sitt tal just därför att de politiska reportrarna var fullständigt svältfödda under den händelselösa sommaren. 2012 är det svårt att få uppmärksamhet i Almedalen just därför att varenda politisk skribent, och varenda politisk aktör, i Sverige bokat ett hotellrum i Visby. Slutligen är det förmodligen så att om man skulle vilja träffa ”vanliga svenskar” för att diskutera eller förankra sin politik så är Almedalsveckan det i särklass sämsta stället att försöka. Att hitta en människa som inte är professionellt engagerad i politik under Almedalsveckan får nålletande i höstackar att te sig närmast fånigt enkelt. Almedalen har alltså blivit ett politiskt reservat med väldigt tydliga geografiska, tidsmässiga och agendamässiga avgränsningar. Hur är det då med innehållet i alla de seminarier och tal som fyller veckan? Vi har försökt analysera innehållet utifrån tre frågeställningar:

Finns det ett tydligt inslag av gränsöverskridande, regionfrågor eller globalisering?

Ja, det finns definitivt en levande diskussion kring gränsupplösning. Särskilt migrations- och integrationsfrågor var flitigt förekommande. Den allt överskuggande tendensen var dessutom positiv till ökande rörlighet mellan länder och över gränser. Rubriker som ”Mångfald är nyckeln till vår framtida utveckling”, ”Hur lockar vi framtidens talanger till Sverige” och ”Hur kan ökad invandring bidra till levande landsbygd” är bara några exempel. Enstaka kritiska eller problematiserande röster kunde höras men de får ses som nästan kontrapunkter i ett väldigt harmoniserat budskap.

Finns det tendenser till att organisationer överskrider sina egna traditionella kompetensområden?

Nej, antalet överraskningar var härvidlag väldigt litet. I stort sett alla aktörer, både offentliga och privata, höll sig inom ramarna för de frågeställningar och de debatthägn som man kunde förvänta sig. Det fanns också väldigt få exempel på generella frågeställningar eller övergripande analyser. Miljöfrågor är miljöfrågor, hälso- och sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och innovationsklimat betraktas fortfarande som fullständigt skilda sakområden och Gränsbrytning hittar i stort sett inga aktörer som på allvar belyste eller pekade på hur övergripande problemformuleringar skulle kunna se ut.

Finns det tecken på att själva gränserna för vad som är politik har flyttats eller brutits?

Nej, tvärtom visar inte minst debatten i tidningar och en och annan bok att Almedalen är på väg att bli en starkt avgränsad och väl definierad politisk arena som inte vare sig befattar sig med, eller vill befatta sig med, sådant som av tradition inte uppfattas som ”välfärdsbygge”. Det finns snarare tecken på motsatsen. Den ekonomisering som kännetecknar det politiska samtalet är väldigt tydligt också i Almedalens olika seminarier. Politik är på väg att koncentreras runt resursfördelningsfrågor och Almedalsveckan blir allt mer en vecka som handlar om hur skattemedel skall användas. I det samtalet får vi allt fler på ytan icke politiska organisationer men gemensamt för dem är att de på ett eller annat sätt har intressen i just förbrukandet av allmänna medel.

TROED TROEDSON www.almedalsveckan.info

Lämna en kommentar