Samhället måste bli ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart. Det betyder en del hårda villkor faktiskt. Ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

CC BY Max Pfandl
CC BY Max Pfandl

Ett hållbart samhälle kan självklart definieras på många sätt. Den, sedan trettio år tillbaka, vanligaste beskrivningen är att det handlar om ett samhälle som är uthålligt i ekonomiskt, ekologiskt och socialt hänseende. Vi kan alltså tala om tre sektorer som var och en för sig måste vara balanserade.

Begreppet ”balans” är lättast att förstå, och oftast definierat, i det ekonomiska klimatet. Vi får helt enkelt inte förbruka mer resurser än vad vi tillför. Tydligast är detta resonemang när det gäller energi. Förnyelsebara energiresurser tillåter oss att värma våra hus, resa och transportera varor utan att tulla på balansräkningen. Vi är alltså lika ”rika” när vi lämnar året som vi var i januari. Vi kan, i just det här avseendet, fortsätta hur länge som helst. När vi däremot förbrukar energi som är bundet i fossila bränslen – eller när vi gräver upp mineraler ur marken och sedan använder dem på ett sätt som inte går att återställa – så är det inte hållbart. Med det menar vi att balansräkningen är förändrad/försämrad vid årets slut. Det går i princip att räkna ut vid vilket år vi når vägs ände.

På samma sätt är det med den ekologiska och den sociala balansräkningen. Även om vi är lite mer ovana vid terminologin så går det att förstå vad ekologisk respektive social hållbarhet betyder. I båda avseendena är det helt enkelt ett sätt att fastställa att vi, när vi lämnar året, inte är i ett permanent sämre läge än när vi kom in i det.

Hur uppnår man detta? Det finns tre grundläggande koncept som vi arbetar utifrån.

Det första är klimatmodellen. Om du tittar ut genom ditt fönster så ser du dagens väder. Genomsnittet, eller om man så vill summan, av allt väder utgör ett klimat. Klimatet är en sorts övergripande beskrivning av väder, från ett stilla duggregn till årstidernas växlingar. Vi har ett klimat i Sverige och ett annat i Sydamerika. På samma sätt är det meningsfullt att tala om ett ekonomiskt klimat som omfattar allt – från det enkla köpet av en glass i kiosken till statens totala skatteuppbörd. Det finns ett ekologiskt klimat och det finns ett socialt klimat. I klimatmodellen ingår också föreställningen om att små saker påverkar och skapar stora saker – även om sambanden ibland är svåra eller omöjliga att fastställa. Den totala samhällsekonomin påverkas av enskilda människors konsumtion och produktion. Den ekologiska balansen påverkas av enskilda människors belastning på miljön och den sociala balanser påverkas av enskilda människors insatser för att förändra det sociala klimatet.

Det andra är mikrobalans. Den som vill kompensera t ex bilismens negativa effekter på ekologin kan välja en av två vägar. Den första är att på makronivå försöka skapa strukturer som motverkar de negativa konsekvenser vi oroar oss för. Om t ex privatbilism orsakar utsläpp av koldioxid så kan man, på nationell eller internationell nivå genomföra någon form av kompensatorisk insats. Kanske binda stora mängder CO2 i planteringar eller försöka pumpa ner CO2 i tomma gruvhål. Den andra vägen är att se till att varje individ som kör tio kilometer belastas med den kostnad som bilkörningen innebär för samhället. Detta kan man göra genom att lagstifta om snålare motorer eller genom att lägga dryga skatter på drivmedel. Gör man det rätt har man skapat en balans i det lilla och därmed också i det stora systemet. Fördelen med mikrobalansering är dels att man inte behöver oroa sig för volymförändringar och dels att man ju påverkar människors små beslut. En skatt riktad direkt mot bilkörning kan användas för att kompensera nackdelarna. Men den kommer ju också att minska antalet körda kilometer.

Har man balanserat varje körd kilometer har man dessutom balanserat hela landets bilkörning oavsett hur stor eller liten den är. Detta är naturligtvis aldrig möjligt fullt ut men det betraktas som mer realistiskt än att på nationell nivå försöka balansera miljoner individers enskilda beslut. Så långt möjligt bör alltså individens påverkan på de balanserade systemen få konsekvenser för just den individen. Utifrån samma resonemang bör den som jobbar mycket få lite mer betalt än den som jobbar lite o s v. Deras positiva bidrag till det ekonomiska klimatet resulterar i positiv individuell feedback.

Det tredje konceptet är spårbarhet. För att kunna förstå klimatet, och för att kunna skapa rimliga feedbacksystem måste alla bidrag till de tre processerna kunna spåras till sin källa. Vi måste i princip veta vilken ekonomisk insats som bidragit till förändringen i BNP. Vi måste veta vilka aktiviteter som bidragit till förändringen i ekosystemet och vi måste veta vilka sociala aktiviteter som bidragit till förändringar i det sociala klimatet. I samma stund som vi föreställer oss ett hållbart samhälle börjar jakten på spårbarhet. Vi behöver faktiskt veta från vilken gris fläskkotletten kommer, i vilken fabrik t-shirten är sydd och vilket företag som ligger bakom kaffeodlingen.

Varje post i nationens balansräkning skall kunna förstås genom att vi följer den till källan. Varje förändring i biotopen i Amazonas måste kunna förklaras med små och lokala aktiviteter och varje klimatskifte i vårt sociala klimat måste kunna härledas från enskilda sociala aktiviteter. Det är här som den filosofiska, men också verkliga, konflikten uppstår.

När det gäller det ekonomiska klimatet förstår vi omedelbart att vi aldrig kan nå hållbarhet så länge det finns en stor, svart, identitetslös och odefinierad ekonomisk verksamhet som påverkar samhällsekonomin. De som ägnar sig åt svart ekonomi gör det för att få intäkter och slippa kostnader. De parasiterar på resten – dessutom innebär deras verksamhet att den ”vita” ekonomin måste överbelastas med kostnader för att samhället, totalt sett, skall balanseras. Förmodligen lyckas vi ändå inte om vi inte identifierar och avanonymiserar merparten av alla ekonomiska transaktioner. Meningen är alltså inte att stigmatisera eller offentligt hänga ut de som förbrukar mycket resurser. Det är inte intressant. Däremot måste vi se till att den som faktiskt förbrukar ekonomiska tillgångar belastas med en relevant kostnad. Annars får alla andra betala.

När det gäller det ekologiska klimatet förstår vi omedelbart att vi aldrig kan nå hållbarhet så länge anonyma och identitetslösa aktörer kan tillåtas att förbruka ekoresurser – men utan att vi belastar dem med motsvarande ekologiska kostnader. Okända fabriker, oidentifierade bilar och namnlösa jordbruksexploatörer förbrukar så mycket resuser – och med så stor obalans – att det är nästan hopplöst att nå hållbarhet genom att försöka överbalansera de ”vita” aktörerna. Vi kommer förmodligen inte att klara det om vi inte gör merparten av alla ekotransaktioner identifierbara och spårbara.

När det gäller det sociala klimatet är frågan märkligt nog ännu osynlig. Det sociala klimatet påverkas av mikroaktiviteter. De här aktiviteterna är ibland öppna, spårbara och synliga. Men ofta är de anonyma, omöjliga att uppskatta och helt utan mikrobalansering. Det är alltså möjligt att belasta och försämra det sociala klimatet utan att överhuvudtaget drabbas av några kostnader eller någon tydlig feedback. Om vi menar allvar med social hållbarhet måste vi förstå att den som förbrukar ekonomiska resurser, den som belastar ekosystemet och den som försämrar det sociala klimatet måste kunna identifieras. Inte för att det är moraliskt eller socialt rättvist utan därför att ett hållbart socialt samhälle kräver att mikroaktiviteter belastas med mikrokostnader också inom det området.

  • Den som förbrukar en tusenlapp skall vara fattigare när dagen är slut.
  • Den som släpper ut hundra kilo CO2 skall omedelbart bära sin del av kostnaden för att återställa atmosfären.
  • Den som försämrar det sociala klimatet måste drabbas av sin beskärda del av just den försämringen.

Därför kräver ett hållbart samhälle att rätten till anonyma utsläpp försvinner. Oavsett om det är stöld ur kollekthåven, bilar utan katalysator eller kommentarer till en tidningsartikel.

2 kommentarer till Anonymitet och hållbarhet kan aldrig samexistera

  1. När jag läser Troeds text passerar ett flertal stora trafikflyg på väg till ”tomten” i norra Finland. Enbart för att vissa har mer pengar än vi som blir öveflygna, anses det helt normalt att miljöskatterna på flyget är i det närmaste noll, jämfört med vad gäller den än så länge nödvändiga bilen i glesbygden . Bilen, framförs av de som inte har råd att flyga, men beskattas högt även här i skogslandet där koldioxid behövs för skogens tillväxt som också är grunden för lanets ekonomi. Soldaritet för ekonomisk och klimatisk framtid kan inte vara enkelriktad från fattig till rik. Det är motsattsen till solidaritet, nuläge. Helt om! Rikedom är och alltid varit större belastning på både miljö och ekonomi, än vad fattighet är och varit.

    Svara

  2. Det finns enklare sätt än att ta ut kostnaderna i konsumtionen: att ta ut den i produktionen. En miljon gånger enklare att kostnadsbelägga en miljon producenter av kol och olja än att kostnadsbelägga en miljard konsumenter. En bonus är att du slipper orwellianska konsekvenser för att kontrollera alla individer…

    Svara

Lämna en kommentar