Idrotten slits som bekant mellan idealism och kommersialism - och på Riksidrottsförbundets stämma i år, tycks den till sluts ha kluvits i två delar. Då måste politikerna också på allvar ställa sig frågan, var samhället ska placera sina anslag till idrotten.

CC by Slapix
CC by Slapix

AIK och Djurgårdens supporters grälar gärna på nätet. När de inte grälar om vem som är bäst så grälar de om vem som är störst.
AIK har länge marknadsfört sig som Sveriges största idrottsklubb med 16 000 medlemmar.
Djurgården svarar irriterat att man har ännu fler, om alla sporter ingår.
Uppdrag Granskning hävdar att även huliganer räknas med vilket i så fall gör även dessa statsunderstödda…

Men faktum är att mycket, mycket större än de här två fotbollsklubbarna är ändå Axa Sports Club med 45 000 medlemmar.
Aldrig hört talas om Axa SC? Det beror kanske på att det inte är en särskilt traditionell idrottsklubb, inte en del av den stora folkrörelse som idrotten i Sverige är (3, 3 miljoner medlemmar i hela landet).
Axa är mer bekant som ett märke på havregrynen eller muslin som ni köper i affären och är ett bolag i Lantmännens mångmiljardstora livsmedelskoncern.

Bland ivriga amatörskidåkare är Axa ett bekant namn för det är klubben man ska gå med i, för att ha en idrottsförening att sätta bakom sin anmälan till Vasaloppet – så slipper man köra i det trängselfyllda och sönderkörda Öppna spåret.
En brevlådeklubb, helt enkelt. Men Axa platsar i Riksidrottsförbundet vilket är nödvändigt för att få anmäla till hyggliga platser i lopp som Vasaloppet, Lidingöloppet, Engelbrektsloppet och andra folkfyllda tävlingar…

Viktigt medlemskap
Det finns flera fördelar med att vara med i Riksidrottsförbundet förutom att kunna anmäla deltagare till tävlingar. Man finns med när de statliga anslagen ska delas ut, när kommuner stöttar motion och idrott men också när satsningar på lokaler och anläggningar ska göras, på ungdomsläger, ledarutbildning, idrottsforskning eller när statistik tas fram.

Till skillnad från Axa SC har Friskis & Svettis inte platsat i Riksidrottsförbundet trots betydligt fler medlemmar: 521 000 i hela Sverige. Sthlms-klubben slår för övrigt både AIK och Djurgården med råge, 74 000 medlemmar.
Enskilda Friskis & Svettis-föreningar har släppts in via medlemskap i Gymnastikförbundet eller Friidrottsförbundet men som helhet har organisationen i det längsta hållits utanför, bland annat med argumentet att det kostar att delta.
Resultatet blir då att Axa Sports Club som drivs av ett storbolag och kan erbjuda alla gratis medlemskap får vara med i den ideella idrottsrörelsen medan småföretagsdrivna (franchise) Friskis & Svettis som fått stora delar av svenska folket på benen, har hållits utanför.

Andra märkliga inslag som kan nämnas är att Skateboardförbundet med alla sina aktiva ungdomar länge nekats inträde (”för att det inte är en riktigt idrott”) [1]medan Golfförbundet vars verksamhet länge finansierats till minst hälften genom företagssponsring länge varit en självklar medlem.

Identitetsproblem
Rågången mellan Axa och Friskis & Svettis illustrerar hur svensk idrott kämpar med sin identitet som en bred, ideell folkrörelse, öppen för alla.
Denna ideella bild av svensk idrott hävdar Riksidrottsförbundet aggressivt till exempel i den tvisten med EU om större idrottsklubbar ska momsredovisa eller ej. Riksidrottsförbundet målar skickligt upp bilden av knattelagens föräldrar som kokar varmkorv till matcherna för att dra in pengar till barnens tröjor och inte skulle orka med pappersarbete också.[2]

RF förde fram samma ideella argument när Marknadsdomstolen skulle slita en tvist inom motorsporten mellan en privat tävlingsarrangör och RF:s motorsportsförbund som kräver monopol.[3]
Samma diskussion återkommer också i konflikter med markägare när folkrörelsen orientering drar ut i skog och mark med tiotusentals deltagare, funktionärer och åskådare på plats. Då hävdar idrottsförbundet allemansrätten och motionärers rörelsefrihet.
Bekant är också RF:s protester mot att fotbollsklubbar tvingas betala polisbevakning av stökiga matcher eftersom ansvar för ordningen ligger på polisen, inte tävlingsarrangörer.

Idrott och pengar
Internt har Riksidrottsförbundet länge erkänt att idrotten är djupt kommersialiserad. Redan 1999 godkände RF att idrottsföreningar får bilda aktiebolag vars syfte ju ytterst är vinstintresset. Idrottens ”kärna” (den ideella delen och demokratin) skyddades genom att föreningarna måste behålla en majoritet av aktierna, 51 procent, och alltså inte kunde köpas upp fullständigt av privata intressen.
Samma år blev AIK ett aktiebolag, Hammarby följde efter och sex år senare även Djurgården. År 2013 finns 22 idrottsaktiebolag i Sverige (de flesta fotbollsklubbar).
Men pressen för att släppa in mer kapital än 51 procent har fortsatt. Svenska Fäktförbundets ordförande, Lars Liljegren, föreslog till slut irriterat att fotbollen och andra skulle få som de ville men i så fall uteslutas ur Riksidrottsförbundet.
”De kan bilda Svensk Underhållningsidrott AB medan vi andra kan fortsätta i RF och få stöd från stat och regering!”, ansåg Liljegren.

Regering och riksdag har samtidigt blivit mer tveksamma till konsekvenserna av idrottens kommersialisering. De två stora anslag som tillfallit idrotten under det senaste decenniet (Handslaget 2004-2007 på 1 miljard kr och Idrottslyftet 2008-2012 på 500 Mkr) var bestämt riktade till breddidrotten och ungdomar.
De anslag som staten ger idrotten går helt och hållet via Riksidrottsförbundet vars ansvar det är att fördela på ett korrekt sätt. Årligen handlar det om drygt 1,7 miljarder kronor. Kommunerna lägger  cirka 1 miljard per år till lokala föreningar plus att man driver idrottsanläggningar (urvalskriteriet är oftast medlemskap i RF).
Samhällets uttalade målsättning är att få fler barn och vuxna att röra på sig, att få en friskare befolkning.Klarar  RF den uppgiften?

Fler idrottar utanför
Statistiken visar att de senaste tio åren har 30 procent fler svenskar börjat motionera – särskilt unga flickor. Statistiken visar också att idrottsföreningarna tappar medlemmar – särskilt unga flickor.
Utvärderingar och idrottsforskning visar oerhört tydligt två fakta om svensk breddidrott. Dels att idrotten mycket riktigt är öppen för alla som vill delta, dels att alla idrottsföreningar ägnar sig huvudsakligen åt tävlingar och att träna inför tävlingar. Barn så långt ned som i 5-6 årsåldern spelar match och tävlar.

Detta leder förstås till att mindre duktiga barn snabbt sorteras bort och att samhällets målresultat för idrottsanslagen tunnas ut för varje barn som slutar.

RF:s argument att idrotten är ideell och därför ska skyddas av samhället, övertygar inte längre lika starkt. Regeringen har till exempel gjort klart för Riksidrottsförbundet att man vill se Friskis & Svettis som medlem i RF. För tydlighetens skull deltog idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth på F&S´ senaste  årsstämma.
RF får inte heller mycket sympati och stöd från regeringen i sin kamp för att idrottsklubbar ska slippa betala polisnotan efter stökiga matcher.
Unga moderater har gått så långt som att föreslå en idrottspeng, likt skolpengen. Strunt i om idrottandet sker inom folkrörelseformerna eller kommersiellt.

Avgörande val
Klämda mellan samhällets förväntningar å ena sidan och å andra sidan kraven från fotbolls- och ishockeyklubbar med dålig ekonomi[4], har Riksidrottsförbundet landat i en kompromiss som inte är olikt en spagat.
* För klubbarnas skull föreslog RF:s styrelse på årsstämman i slutet av maj i år, att specialförbunden ska få bestämma själva om de vill släppa 51-procentsgränsen för aktiebolags privata ägande för att kunna få in mer kapital. Stämman stödde förslaget.
Ett ganska säkert stalltips är att Fotbollsförbundet nu snabbt gör sig av med denna black om foten. I Europa har de stora fotbollsklubbarna länge ägts av kapitalstarka personer. Detta blir troligen snart möjligt i Sverige också.

* För samhällets skull, lanserade RF samtidigt ett tvåårigt strategiarbete om hur samhällsutvecklingen påverkar idrottens förutsättningar och hur idrotten ska möta framtiden.
Som stämmans underlagsrapport självkritiskt säger: ”Idrott för alla – på riktigt.”

Effekterna av dessa val som träffats på Riksidrottsförbundet ter sig mindre som en kompromiss och mer som tecken på folkrörelse som nu klyver sig i två delar – en kommersiell del (Svensk Underhållningsidrott AB) och en medborgerlig del.

Det innebär att såväl rikspolitiker som kommunala politiker också snart måste ställa sig frågan på vilka kriterier samhället ska stödja idrotten i fortsättningen.


[1] Denna sport från 1980-talet fick sitt RF-medlemskap först i maj 2013.

[2] Retoriken är anslående men svensk lag tvingar sedan år 2000 alla ideella föreningar med omsättning över 1,5 Mkr att göra bokföring. EU anser att samma föreningar också ska momsredovisa.

[3] RF förlorade målet. Marknadsdomstolen anser att idrottsföreningar ska jämställas med företag när de utför ekonomisk verksamhet.

[4] AIK Fotbolls AB har gått med förlust sedan 1999. Djurgården Ishockey AB balanserar på randen till konkurs.

Lämna en kommentar