Statsmakterna vill ha en arbetskraft som är väl dimensionerad för framtiden. Man vill självklart också styra samhällsutvecklingen i en önskad riktning. Men räcker det för att säkra välfärden?

CC By philosophygeek
CC By philosophygeek

Jan Björklund har under den senaste tiden lanserat förändringar som rör de yrkesförberedande utbildningarna i gymnasieskolan. Dels kommer det industritekniska programmet att ersättas med ett nytt teknikprogram och dels kommer ett nytt lärlingssystem införas. Tidigast år 2015 kan de första studenterna räkna med att börja på de nya programmen.

Skälen till att de yrkesförberedande utbildningarna omstöps är uppenbara. De både saknar elever och näringslivets intresse för de fåtal som ändå väljer att genomföra studierna. Med en tydligare koppling mellan teori och praktik på det nya teknikprogrammet (TE) hoppas Björklund locka nya sökande till gymnasieskolan men också i förlängningen till högskolans ingenjörsprogram som haft ett fallande söktryck. TE kommer till skillnad från det gamla programmet att vara högskoleförberedande. Det övergripande syftet är att möta industrins ökade behov att kvalificerad arbetskraft.

Lärlingsutbildningarna tillkommer främst i syfte att minska arbetslösheten bland ungdomar vars intresse är av praktisk natur snarare än teoretisk. En nära koppling mellan studenten och arbetslivet, som ju lärlingssystemet ger i och med praktiken genomförs på arbetsplatserna och inte i skolan, har visat sig i flertalet länder[1]  leda till att fler kommer i arbete direkt efter examen.

De ständigt förändrade utbildningarna på gymnasieskolan vittnar dock om en osäkerhet kring hur det framtida arbetslivet kommer att se ut. Rådvillhet råder också kring vem som ska tillgodoses, studentens val, näringslivets behov eller regeringens arbetslöshetssiffror. I viss utsträckning går det att också att skönja en önskan om i vilken riktning man vill att landet ska gå.

För att råda bot på vilsenheten kan det vara produktivt att sortera i begreppen. Då infinner sig den självklara frågan:

Ska vi anpassa systemet efter människorna eller skall vi anpassa människorna efter systemet?

För att svara på den frågan måste vi veta om jobben är en effekt av systembeslut eller om jobben är en effekt av många människors många val.

Är framtidens arbetstillfällen överhuvudtaget förutsägbara?

Det finns två svar på frågan:

Ja, om de är konsekvenser av stora, strukturella beslut.
Bygger systemet ett nytt fängelse kan vi enkelt räkna ut antalet fångvaktare som kommer att krävas. Beslutas det om en utbyggnad av järnvägen i Sverige kommer vi att kunna räkna ut hur många lokförare som behövs för att köra tågen.

Nej, om de är konsekvensen av små, individuella beslut. Jobb som bestäms av konsumenter kan systemet inte uppskatta. Framförallt för att förändringen sker i så hög fart att systemet inte hinner anpassa sig. Samtidigt som människor skapar ett nytt arbetsplatsklimat måste de själva anpassa sin situation efter det klimat som just då råder.

Ofta har det raljerats över antalet frisörer som utbildas och hur de fyller de tomma butikslokalerna i städernas centrum. Det hörs då och då röster om att staten måste styra upp antalet utbildningsplatser så att de matchar antalet frisörer som kommer att behövas. Det stora problemet är att systemet inte kan räkna ut hur ofta vi kommer att gå till frisören i framtiden. Snittet i dag kanske hamnar kring 5 klippningar per år och person. För 100 år sedan var snittet, i en del av borgerligheten, över 100. Förr i tiden var det en självklarhet för många män att gå till barberaren för en slätrakning och inte sällan gick kvinnorna till salongen för tvätt och hårläggning.  Det är inte helt osannolikt att vi återigen skulle besöka frisören i en väldigt mycket högre grad än nu.

Att systemet inte är snabbt nog att uppfatta de förflyttningar som sker på marknaden har vi sett bevis på tidigare. Det är lätt att raljera över Ines Uusmanns, nu i efterhand, inte så lyckade analys av internets påverkan av samhället.

Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.

Att systemet inte kunde uppskatta internets påverkan på arbetsmarknaden var naturlig. Om systemet i sig själv inte har beslutat om strukturella förändringar i samhället utan de kommer utifrån är det svårt för systemet att beräkna utkomsten. Människorna däremot kan anpassa sig precis så fort som det krävs.

Vi kan alltså dra slutsatsen att vet vi ganska väl hur många lokförare det behövs i framtiden men vi har ingen aning om hur många frisörer vi kan tänkas försörja.

Nästa fråga blir då:

Hur skall antagningen till utbildningar dimensioneras?

För den första gruppen, utifrån en rimlig bedömning av framtida behov. Systemet styr hur utbildningsformerna ska se ut på gymnasienivå (teknikprogrammet, behörighet till högskolan o.s.v.) De styr också genom att tilldela olika utbildningsformer anslag.

I vårbudgeten utökades således antalet utbildningsplatser bland eftergymnasiala utbildningar med 12 000. Inga pengar gick till Yrkeshögskolor utan anslagen tilldelades högskolor och universitet, detta trots att de har svårt att fylla de befintliga platserna med sökanden. Här måste statsmakterna balansera skillnaden mellan människors preferenser och antalet platser genom att antingen marknadsföra vissa yrken eller höja/sänka ribban för antagning till vissa utbildningsvägar.

För den andra gruppen, utifrån en rimlig bedömning av människors intresse. Människor styr systemet genom vad de vill studera. Deras vilja och preferenser bör i det här fallet styra utbudet på utbildningsmarknaden. Här måste statsmakterna i stället stärka individens förmåga och möjlighet att fatta beslut som hen tycker är vettiga också i efterhand.

De här två strategierna varken kan, eller bör, försiggå på samma ställe. En yrkesvägledare måste jobba antingen åt systemet (grupp ett) eller åt studenten (grupp två).

Men statsmakterna vill inte bara ha en arbetskraft som är väl dimensionerad för framtiden. Man vill självklart också styra samhällsutvecklingen i en önskad riktning. Det viktigaste skälet för en sådan ”manipulation” av befolkningen är att man vill stärka nationens konkurrenskraft och därmed våra möjligheter till välfärd. Det finns goda skäl att tro att varken den nuvarande arbetsmarknaden, kända strukturbyggen eller konsumenters preferenser har tillräcklig överblick för att trygga ett Sverige som är globalt konkurrenskraftigt också i framtiden. Alltså måste denna tredje parameter också spelas in i resonemanget.

Den bör påverka arbetet med både grupp ett och grupp två och består förmodligen, i huvudsak, av det vi lite nonchalant kallar visionsarbete. Utan det blir den första gruppen bara en fråga om kompetensförsörjning. Den görs bäst och billigast av arbetslivet självt. Den andra riskerar att hamna i samma fack som studieförbundens knypplingskurser och har inte något särskilt intresse för skattebetalarna.



[1] Bl.a.. Tyskland, Österrike och Danmark.

Lämna en kommentar