Vi kommer inte att få se några nya storregioner i Sverige inom de närmsta åren. Inga landsting har anmält sitt intresse till regeringens utredare Mats Sjöstrand och därmed är regionfrågan skjuten på framtiden.

Inte förrän 2019 kan det bli aktuellt med nya storregioner, om landstingen kan komma överens då vill säga. I och med regionfrågans död är det desto mer intressant att se på hur länsstyrelserna kommer att se ut i framtiden. Mats Sjöstrand har tydligt deklarerat att antalet län kommer att minska, frågan är hur många de kommer att bli och var sätena kommer att lokaliseras. Oavsett om regionfrågan är död eller inte så pågår regionbildning och det finns en klar uppfattning i människors medvetande om vad som är de facto regioner. Människors uppfattning om vilka sjukhus som känns rimliga att åka till för att få sjukvård och hur kollektivtrafikens sträckning ser ut är en spegling av hur regionerna faktiskt ser ut. Kommer storlänen att spegla dessa de facto-regioner? Om inte kommer den faktiska samhällsutvecklingen att hamna på något annat ställe än på länsstyrelsen. Avståndet får inte bli för långt mellan å ena sidan människors uppfattning om regionen och den faktiska regionutvecklingen och å andra sidan statens uppfattning om vad som är lämpliga län.

I många avseenden är perspektivet på väg att förskjutas. Från föreställningen om en region som ett sammanhängande geografiskt område med vissa gemensamma nämnare till den uttalade bilden av att en de facto region är helt enkelt en miljonstad och dess omgivningar. Den globala urbaniseringen är på väg mot en punkt där städerna inte bara är befolkningscentra i större regioner utan där den stora staden faktiskt är själva definitionen av samma region. Den geografiska yta som vi tidigare benämnt nation, landskap eller län blir allt oftare en fondkuliss ur vilken den stora staden träder fram. Insikten om denna utveckling är det största hindret för en fortsatt formell regionalisering. Hellre än att medge att större delen av landet är omland till ett litet antal storstäder låter man de formella strukturerna ligga kvar som de ligger.

I det här numret, liksom i många följande, kommer vi att försöka belysa de här strömningarna. Var i världen pågår byggandet av de här de-facto regionerna? Vilka mekanismer styr? Var finns de trösklar som gör att människor i en region går från att identitet handlar om att markera avstånd från storstaden till att de plötsligt definierar sig med samma stad?

Särskilt intressant blir det när de här storstadsregionerna bryter våra gamla föreställningar om nations- eller regiongränser. I Norden är naturligtvis Köpenhamnsregionen det just nu tydligaste exemplet men på en ännu större skala skapas det en nordisk västkust som egentligen består av Oslo – Göteborg – Malmö – Köpenhamn. Det här är en snart sammanhängande storstadsregion med 8 miljoner invånare. Den har möjligen, men inte så tydligt, paralleller i en Baltisk region runt södra Östersjön. Skillnaden mellan de två exemplen ligger i flöden, inte i befolkningsstorlek. Storstadsregioner definieras mer av sin lokaltrafik än av sin folkmängd. När innovation blir viktigare än produktion kommer den stora stadens diversitet, men framför allt dess höga omsättningshastigheter, att vara helt avgörande faktorer för fortsatt utveckling.

Lämna en kommentar