Mats Enqvist är generalsekreterare i organisationen Svensk Elitfotboll. Han menar att de samhälleliga värdena av idrottsupplevelsen, alltså det vi får som publik, är underskattade - och väldigt orättvist fördelade. Medan idrotten stärker sina utövare så stärker arenorna sina regioner.

CC by Andrea Mativecic
CC by Andrea Mativecic

I dag har endast vissa tillgång till arenaidrott på hög nivå. I elitfotbollen, som jag jobbar med, är det 32 lag som bjuder på en arenaupplevelse i toppklass. Möjligen i varierande grad, ska sägas…

Publiken på de totalt 480 matcherna i Allsvenska och Superettan är 2,4 miljoner människor. Nyss var jag t ex tillsammans med drygt 13.200 fans på Hammarbys sista match på Söderstadion. Vilket tryck! 100.000 Prozac hade inte hävt så många depressioner som Kennedy Bakircioglüs kvitteringsmål gjorde.

Tidigare i år har jag bl a upplevt AIK-Djurgården på Friends, en tillställning som ger mig gåshud bara av den fantastiska stämning det var på matchen! Själva matchen var i ärlighetens namn ”sådär”, men stämningen mådde jag bra av i flera veckor efteråt.

Många andra matcher ger vittnesbörd om samma sak – enorm glädje, förtvivlan, stämning, sorg och lycka. Allt blandat i en fantastisk inramning – arenaidrotten fotboll! Alla sammansvetsade kring samma sak – arenaidrotten fotboll och ”sitt” lag.

Detta skapar tillhörighet och mening för hundratusentals människor i detta land. En tillhörighet till laget och den sport de spelar, oavsett religion, hudfärg och härkomst. Direktörer och arbetslösa målare sida vid sida, anarkister och politiker förenade i samma engagemang. Laget före jaget.

Visst, det måste medges i samma andetag – ett engagemang som ibland kan gå överstyr. Men inte för att idrotten skapar det, utan för att arenan och tillhörigheten ger många luft, kraft och mening med livet. Oftast används detta positivt, men ibland hos ett fåtal tyvärr på fel sätt.

Varför är nu detta ”regionalt orättvist”? Jo, för att så många städer i Sverige inte kan tillhandahålla detta till sina medborgare. Man saknar arena. Man saknar träningsfaciliteter och engagemang, man bygger inte förutsättningen för idrotts- och arenaupplevelsen! Man samarbetar inte med de ideella föreningarna, man tvekar att ta idrottspolitik på agendan.

Barn behöver idrott. Jag dristar mig att påstå det. Förmodligen lika mycket som de behöver goda pedagoger i skolan, och säkert oerhört mycket mer än vad de behöver nya och tuffare betygssystem vartannat år. Idrotten är tydlig, reglerna satta sedan urminnes tider. Man vet vad som gäller. Det är också bevisat att idrotten ger ork till att klara skolan. Att lära sig lagarbete och glädjen att vinna tillsammans med förmågan att hantera motgångar i livet.

Ungdomar behöver därmed också förebilder. ”Idoler” att se upp till. Även här har idrotten ett stort utrymme att fylla. För Rosengårdsungdomarna är Zlatan beviset på att det går. Man kan. I mellansvenska bruksorter med nedlagda bruk och krossade illusioner är hjältarna från fotbollen, bandyn och hockeyn skillnaden mellan uppgivenhet och hopp.

Att kunna identifiera sig med sina hjältar i deras olika lag är livsviktigt. Städer som Sandviken, Leksand, Åtvidaberg, Degerfors, Bollnäs, Mora, Borlänge, Sölvesborg och Växjö har precis som storstäderna Stockholm, Malmö, Göteborg olika elitlag som många identifierar sig med. Dessa behövs!

Själv är jag Uppsalabo. I början av 70-talet gick jag på Studenternas för att se Sirius hemmamatcher, då de spelade i Allsvenskan. Hasse Selander, Roland Grip, Morgan Hedlund, Rolf Marinius. Vilka hjältar det var! Vilket engagemang som detta skapade, vilken identitet och tillhörighet för Uppsala!

Så kom kraschen i laget, och Uppsala sällade sig under många år till de mindre städer som inte hade representation i de högsta serierna i vare sig fotboll eller hockey. Vad avundsjuk man då kan bli på städer som t ex Växjö med bara knappt en tredjedel av befolkningsunderlaget mot Uppsala och samtidigt nu har fotboll, hockey och innebandy i de högsta serierna. Vilken sagolik förmån för Växjöborna, att kunna gå på TRE olika stämningshöjare, att få välja att tillhöra någon av de tre klackarna.

Många i Sverige får inget sådant val alls. Samhällsvärdet av den identitetskapande trygghet och tillhörighet detta ger är inte möjligt att överskatta!

Jag vill därför avrunda detta korta kåseri med att uppmana alla politiker att fundera över vilken effekt det skulle bli i just er stad om ni blev Allsvenskar, kom upp i Elitserien eller Superligan. Eller vad som händer om ni åker ur…

Många tvistar om penningvärdet. Jag vill lyfta värdet av identiteten och samhörigheten. Satsa på arenaidrotten, den lönar sig – fast kanske på andra och viktigare sätt än i bara pengar…

 

Lämna en kommentar