Politikerföraktet växer, färre medborgare bryr sig och vår demokrati är illa ute - eller - demokratin är framgångsrik och fungerar utmärkt väl för att fånga upp samhällets samlade vilja. Vilket stämmer? Vi vet helt enkelt inte och forskarna kan än så länge inte hjälpa oss med svaren.

Årligen lägger EU-kommissionen i runda slängar ned 100 miljoner euro ut på att nå ut till medborgarna. EU lider, som bekant, av en bristande demokratisk legitimitet. Det ser vi bland annat genom den EU-skepsis som demonstreras i ett antal opinionsundersökningar runtom Europa.
Ett annat tecken är det låga valdeltagandet till Europaparlamentet – drygt 43 procent i genomsnitt i de 27 länderna men resultatet dras upp av att två länder gör det obligatoriskt att rösta (Belgien och Luxemburg).

EU-kommissionens svar på problemet är att genomföra kampanjer i samarbete med partners i EU-länderna, skicka ut sina 20 kommissionärer i offentliga samtal med medborgare och intressegrupper, finansiera debatter runtom i Europa, TV-och webbsändningar från EU-möten, lägga ut sina lagförslag och konsultera medborgare via Internet, utdela penningpriser till journalister som seriöst diskuterar EU, osv.
Det – och mycket mer – har man gjort i många år. Utan synliga resultat vad gäller tilltron, medborgarna svarar lika skeptiskt och misstroende när de blir uppringda av opinionsinstituten.

Kommunaldemokratin

Svenska kommuner är en annan del i vår demokrati som lider av politikerförakt och medborgarnas brist på förtroende.
Många kommuner landet runt experimenterar därför på ett otal sätt i hur man kan engagera medborgaren. Kommunfullmäktigemöten cirkuleras runt på mindre orter så att det ska vara lätt för medborgarna att komma in och lyssna på debatter, du erbjuds att träffa ”din” lokalpolitiker på torget eller att följa möten direkt på webben.
201 kommuner har infört ”medborgarförslag” så enskilda kan skicka in förslag på nya kommunbeslut.
Ansträngningarna har inte lett till någon explosiv aktivitet – det kommer inte in fler än ett tiotal förslag per kommun och år. Medborgarna flockas inte vid sammanträden – faktum är att det är rätt sällan någon kommer.

Forskarna på SOM-institutet vid Göteborgs universitet förstärker bilden av medborgarmisstro genom sina årliga utfrågningar där ”kommunstyrelser” får minussiffror (-3) när medborgare ska uttrycka sitt förtroende för olika samhällsföreteelser.
EU-parlamentet ligger ännu lägre (-22 procent).
Varför denna misstro och vad ska politikerna göra för att överbrygga den?

Forskarsvaren
Universitet över hela Europa och en lång bit utanför har länge ägnat sig åt att försöka utröna t ex varför européerna i så låg grad deltar i Europaparlamentsvalen. Väljare utfrågas och får kryssa i alternativ. Detsamma görs för väljare inom den kommunala sektorn.
Problemet, vilket forskarna mer och mer blivit medvetna om på senare år, är att svaren beror på hur man ställer frågan.
”Anser du att EU-beslut fattas långt borta från din vardag? Anser du att du har tillräcklig information om vad som görs i Europaparlamentet?”

Det finns gott om undersökningar där de tillfrågade svarat ja på frågorna ovan. Slutsatsen dras då att EU saknar legitimitet bland medborgarna.
Å andra sidan finns undersökningar som tyder på att medborgare tenderar att strunta i alla val där antingen kandidaterna inte skiljer sig märkbart åt, eller att ingen specifik fråga står på spel.
Kort sagt, vi vet egentligen inte varför valdeltagandet till Europaparlamentet är lågt, vi bara gissar.

Vi vet inte heller varför kommunmedborgare skickar in så få förslag till fullmäktige eller sällan kommer på öppna möten. I en enkät som gjordes bland svenska kommuninvånare 2001 stödde 56 procent en blandning av representativ lokal demokrati (val) och deltagardemokrati (t ex initiativ som ovan). Ändå utnyttjar de inte möjligheterna.

Förnuftet säger…
Det skulle kunna bero på att de flesta tror att kommunen ändå inte skulle bry sig om deras förslag. Det skulle kunna bero på att många anser att kommunen redan fungerar ganska väl.
Det kan också bero på att de misstror sin egna förmåga att uttrycka sig, att de inte känner till möjligheten att göra medborgarförslag, att de inte har tid i sin stressade vardag…
Att finna tydliga svar för att kunna avhjälpa demokratins problem med medborgares misstro och passivitet, tycks kräva inget mindre än en djupintervju av varje kommuninvånare.

Detta är vad den amerikanska sociologen Duncan J Watts diskuterar i sin bok ´Everything is obvious´ (How common sens fails) där han går in på hur hans vetenskapliga gren, sociologin, trots ihärdiga försök sedan 1900-talets inträde har misslyckats att finna klara bevis eller övergripande teorier för människors beteende.

I några decennier nu har försök gjorts av såväl ekonomer och sociologer utifrån den förhärskande teorin om den rationella människan som alltid agerar utifrån ett egetintresse, att slå fast varför vi betett oss som vi gjort i olika situationer.
Men människor är komplexa varelser och forskarna har fått göra våld på sina resultat för att hitta en rimlig förklaring till varför de inte lånar när huspriserna är låga, drar ner på socker men dricker mer läsk eller inte utnyttjar sina demokratiska möjligheter när de säger sig vara missnöjda med politiker.
Teorin om den själviska människan är för övrigt numera på väg att skrotas till förmån för en ny teori om att människan har en inbyggd vilja till samarbete.

Gissningar
Vad sociologerna däremot kan belägga är att när politiker, journalister och alla vi andra tror oss veta något om människors inställning till kommunalpolitiken eller EU, så opererar vi dels utifrån gissningar som vi bygger på egna erfarenheter, dels tenderar vi att överskatta värdet av vår åsikt. Vi gissar rätt vilt och kallar det sunt förnuft.

Sociologerna ser istället att människor styrs av ett oändligt komplext nätverk av faktorer där kön, ålder och utbildning bara är början. Många av orsakerna för våra handlingar är slumpmässiga (det var fint väder på valdagen så barnen ville åka och bada) och många av dem är undermedvetna. Inte ens i en djupintervju skulle vi kunna berätta exakt hur vi tänkte.
Forskare kan visa vad vi gjorde men inte ens de kan säga bestämt säga varför vi gjorde som vi gjorde.

Ovetenskapligt
Är sociologin därför en meningslös vetenskap? Duncan J Watts tror att hans vetenskap aldrig kommer att hitta ”naturlagar” för mänskligt beteende eller för samhället på så sätt som andra vetenskaper har kunnat göra inom sina områden. Att förutse hur medborgarna kommer att reagera på politiska beslut, lär inte bli möjligt.
Watts´ blygsamma förhoppning är istället att teknologin som gett oss verktyg för masskommunikation – Internet – kan utnyttjas för att göra undersökningar så mycket mer omfattande, så att sociologernas bild av människors sociala mekanismer blir lite mer förstärkta förutsägelser/gissningar.
Det är trots allt lite säkrare än din och min åsikt.

I väntan på den dagen vet vi egentligen ganska lite om hur demokratin mår. Det skulle ju kunna vara så att demokratin mår utmärkt, att de flesta av oss är passiva för att vi litar på att politikerna sköter sina uppdrag någorlunda hyggligt, att vi är ganska nöjda med att kunna ägna oss helhjärtat åt arbete och familj och slippa sätta oss in i alla blivande beslut.
Men det mesta som vi påstår när vi talar om vår demokrati, det är som vi gissar.

Lämna en kommentar