En sammankopplad och subjektifierad omgivning ger nya spelregler. Det är raka motsatsen till den specialiserade och objektiva syn vi har på våra organisationer. Kanske är det därför deras effekt avtar så påtagligt?

CC BY Ernie Els
CC BY Ernie Else

Numera bör det heta ”planerigsoförutsättningar”

Det finns minst två skäl till att vår syn på hur vi når våra mål måste revideras.

Det första är att en snabbt ökande sammankoppling och komplexitet i samhället leder till enskilda aktörers insatser i allt större utsträckning får resultat långt utanför det område som man från början avsåg att påverka. De här effekterna kan ofta leda till att det samlade resultatet inte alls motsvarar vare sig planering, förväntningar eller insatta resurser. En förskjutning av roller, kompetenser och förmågor gör att tidigare gränser mellan olika samhällsaktörer inte längre bör upprätthållas. De flesta av de sektorsindelningar som finns (arbetsmarknadsfrågor, miljöfrågor, transport och logistik, handel och ekonomi för att nämna några) etablerades för att säkerställa att frågor handlades av en myndighet som hade rätt kompetens. Det är inte längre självklart att arbetsmarknadens aktörer har monopol när det gäller att påverka arbetsmarknaden lika lite som miljömyndigheter kan hävda att de är ensamma om att förstå miljöfrågor eller att frakt- och logistikföretag kan antas veta mest om framtida volymer. Alltså måste föreställningar om framtida kompetens- och arbetskraftsbehov bygga på komplexa och sammanvägda föreställningar snarare än på framskrivningar inom respektive sektor. Det andra är en subjektifiering av såväl företag som individer. Denna gör att dessa inte längre är, bör vara eller låter sig hanteras som, objekt. Föreställningen om näringslivet eller dess aktörer som en mottagare av samhälleligt producerad infrastruktur ersätts gradvis av en ambition att betrakta människor som medproducenter i alla avseenden, oftast till en grad där den som tidigare var mottagare nu är den som till största delen är ansvarig för resultatet. Subjektifieringen innebär också att relativt stabila begrepp ersätts av subjektiva. Skillnaden mellan säkerhet och trygghet är att det förra är en kvantifierbar egenskap i ett samhälle medan det andra är en upplevd kvalitet. På samma sätt förhåller det sig med miljöbelastning/miljöengagemang, goda anställningsvillkor/attraktiva arbete och en hel del andra nyckelbegrepp. Inte bara är det svårare att nå subjektiva mål utan – och framförallt – de flyttar sig på ett sätt som våra gamla objektiva aldrig gjorde. Hade den här betraktelsen skrivits på engelska skulle jag förespråka att vi slänger alla gamla objectives och i stället börjar beskriva våra subjectives.

Lämna en kommentar