Europa rör sig

Europa står mitt i ett historiskt skifte – men det är svårt att se bakom dimridåer av politisk retorik.

Conchita Wurst CC BY Gobal panorama
Conchita Wurst CC BY Gobal panorama

Ibland kan man nästan känna hur det går som en stöt genom en hel befolkning och något förändras i det allmänna medvetandet. Vi kommer ut på andra sidan med fördjupade, befästa övertygelser. Historien har skiftat något och forskare kommer i decennier efteråt att försöka nagla fast vad, hur och varför det hände.

Det hände i USA med 9/11. Politiska lösningar som varit otänkbara innan blev möjliga och rentav helt riktiga. Kampen mot terrorismen som sopade undan alla invändningar om medborgerliga rättigheter ser så här efteråt mer ut som en ryggmärgsreflex.

Den genomgripande och långsiktiga förändringen som vi idag kan se är att USA medvetet klivit ur rollen som världens polis och dragit sig tillbaka till hemmaplan.

Europeiskt skifte 1

Det hände i Europa när Berlinmuren föll.
I Bryssel var EU-länderna fullt upptagna med att skapa sin inre marknad och att överväga en gemensam valuta – enorma reformer i Västeuropa. Att ta ombord fattiga, instabila Östeuropa i det läget var inte välkommet. Men att säga nej, var å andra sidan otänkbart.

Det fanns helt enkelt inte på kartan att gå förbi möjligheten att återförena Europa, hur ovilliga och tveksamma de rikare av oss egentligen var. Stöten när Berlinmuren föll hade rubbat alla tidigare cirklar i sanden.

I Europa grälar vi fortfarande hetsigt om effekterna, varför några ska kunna få barnbidrag eller jobb hos oss andra men att backa besluten diskuteras inte ens.

Europeiskt skifte 2

Finanskrisen som rullade över Europa och välte en lång rad länder i sin framfart skiftade också något alldeles tydligt – inte i Sverige för vi kunde behålla en åskådarposition – men i övriga Europa.

Precis som med 9/11 är den kortsiktiga reflexreaktionen en annan än den långsiktiga. Så bortom vildsinta gräl och anklagelser om vems fel det var då och vems fel det är nu, ser resultatet ut att bli att EU-länderna närmar sig varandra istället för att gå isär.

Europa har – högst motvilligt – tagit ombord att grannens uppförande i ekonomiska frågor skrämmande direkt och tydligt spiller över hemma hos oss andra. Om vi vill eller inte.

Därför har de europeiska länderna enats om att i fortsättningen samköra, samordna och hålla efter varandra.[1]

Europeiskt skifte 3

Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska säkerhetstjänstens massiva spionerande på oss allihop rubbade på samma sätt vår kollektiva europeiska uppfattning om världen. Google och Facebooks lagrande av våra personliga uppgifter förstärkte intrycket. De europeiska stats- och regeringscheferna drog efter andan och landade sedan i att ”Så gör alla” och ”USA gick lite för långt men är ändå en nära vän”.

Hösten 2014 kan ge en antydan om detta blir den långsiktiga effekten av Snowdens avslöjanden. EU möter USA i två matcher i höst. Dels ska Europaparlamentet besluta om nya dataskyddsregler för oss, mot bakgrund just av dessa nya insikter. Dels ska EU-kommissionen förhandla fram ett frihandelsavtal med USA där motparten vill förhandla bort en del av våra livsmedelsregler som förbudet på hormon i kött, förbudet mot antibiotika till friska djur, förbud att doppa fjäderfä i klorin, osv.

USA vill också ha rätten att bolag som gör investeringar i Europa, kan stämma en stat på ersättning för politiska beslut som begränsar möjligheterna att göra vinst på investeringen.

EU möter USA och slutresultatet kan ge oss en antydan om den långsiktiga effekten av Snowdens avslöjanden är att européerna inte längre ser USA som en pålitlig vän utan som en… motpart.

Europeiskt skifte 4

Det senaste skiftet i den kollektiva europeiska uppfattningen, om oss själva och om Europa, skedde när Putins Ryssland intog Krim. Ett sus gick genom Europa när vi alla drog efter andan – det hade vi trots allt inte trott.

I Sverige blev reflex-reaktionen att mångdubbla försvarets anslag. I EU samlade sig politikerna för att leta efter tuffa motåtgärder – sanktioner?, inreseförbud? Handelsbojkotter?

Radions programledare Tomas Nordengren berättar att han vid sin rundresa i Östeuropa möter en annan tanke: ”Herregud, vi har klagat på EU men tänk om det hade varit vi som stod utanför? Det ukrainska kaoset hade kunnat vara vårt…”

Över hela Europa – särskilt hos oss i norr och öster – har såväl regeringar som vanliga människor känt något liknande; Bättre att möta Putin gemensamt än ensamma. I Eurovisions-schlagerfestivalen svarade européerna med att ge fingret till homofoba Putin och rösta som vinnare transsexuella Conchita.

Gemenskap trumfar nationalstaten i våra dagar, även om det är svårt att uppfatta i den politiska retoriken som säger något helt annat.

Det kortsiktiga utfallet har blivit ett starkare, mer enat EU. Därmed inte sagt att detta är också det långsiktiga utfallet. Även ryssar röstade i stora mängder för Conchita. Kanske kan det långsiktiga utfallet bli att en dag känns det rätt att utvidga vår europeiska gemenskap till att omfatta även Ryssland.
[1]Reformerna är redan beslutade och genomförda, tagna till stor del mellanstatligt och inte alltid överstatligt, via EU.