Det är med extra stor spänning som jag nu fattar pennan. Anledningen är att jag nu lämnar över redaktörskapet till två rutinerade omvärldsbevakare och låter nu deras spaningar prägla Gränsbrytning. För egen del vill jag denna sista gång reflektera kring den mest fundamentala regionala utvecklingsfrågan av alla – regional tillväxt.

För de allra flesta läsare är EUs strategi för att nå tillväxt välkänd. Enligt EU2020 måste framtidens tillväxt vara: smart, hållbar och inkluderande. Begrepp som är oerhört lätta att säga och som dessutom snabbt vunnit politisk acceptans i en värld fylld av kriser av alla de slag. Under de två år som återstår innan denna strategi ska sjösättas och vara sjöduglig så vill jag påstå att både EU, medlemsstaterna, samtliga regioner och den lokala nivån står inför ett avgörande vägskäl. Antingen kan man hålla fanan högt och ”grönmåla” den befintliga tillväxtpolitiken genom att höja kraven på miljöhänsyn och minskad klimatpåverkan. Allt annat lika. Ambitionsribban höjs men stuprören och sektorspolitiken består.
Men det finns också ett andra alternativ. Det handlar om att notera orden smart, hållbar och inkluderande och först fundera över vad de egentligen står för. Därefter kan man lägga till ordet tillväxt. Nu blir ordningen i tanken omvänd och tillväxten blir plötsligt det medel som hjälper oss nå dit vi vill. Inte ett mål i sig.
Så vad blir skillnaden i praktiken? Fullständigt reformerande skulle jag vilja påstå! En grundlig genomgång av vad som genererar utveckling inom det sociala /samhälleliga, miljö- och klimat / naturmässiga och det tekniskt / industriella området kommer öppna våra ögon för att det finns olika slags kapital / resurser som kan ”växa till” fast utifrån olika förutsättningar.  Det vi också kommer att upptäcka är att det samlade tillväxtmönstret inte är begränsat till vissa sektorer men däremot är all växt platsbunden, den har en territoriell koppling som till sitt mönster är unikt.
Egentligen är detta inte något märkvärdigt i sig. Få förnekar att man på varje plats har ett naturkapital, i en by ett socialt kapital eller i en organisation har ett humankapital att förvalta. Grejen är bara den att vi sällan problematiserar hur var och en av dessa kapitalformer kan fås att växa. Än mer sällan reflekterar vi över hur dessa kapitalbaser ömsesidigt kan fås till att understödja varandra.
För det är på den här punkten som vi lätt hamnar fel. Det är snarare en regel än ett undantag att vi på alla samhällsnivåer utan omsvep utgår ifrån att bara vi nämner rätt ord i våra strategier, har tillräckligt smart utformade institutioner och kan rikta våra skattemedel rätt så att de trillar ut på den optimala platsen i systemet så kommer vi med matematisk precision kunna kamma hem den kalkylerade tillväxten! Linjärt, kontrollerbart och därmed effektivt. Så ser den illusion ut som vi alla vårdar ömt. Resultatet blir som jag nämnde ovan en ”grönmålning” av det vi redan gör.
Föga nytt under solen och knappast uthålligt i längden.
Så vad skulle alternativet vara? Jag tror personligen att en långt mer framgångsrik väg vore att även i vårt agerande vända upp och ned på tågordningen. Starta inte upp en rad åtskilda tillväxtfrämjande aktiviteter utan börja inventera vilka kapitalbaser som finns. Ställ dem inte mot varandra utifrån en klassisk budget utan titta istället närmare på hur de interagerar med varandra på ett unikt sätt utifrån en bestämd fysisk plats – i en organisation, en kommun eller i en region. Hemligheten handlar nämligen om att se hur olika slags resurser tillåts interagera med varandra i ett sammanhängande samhällssystem.
Ett konkret exempel är att en bruksmiljö, ett småbrukarsamhälle och en storstadsmiljö har helt olika mix av kapitalbaser som interagerar med varandra utifrån mycket skilda premisser. Hur denna mix uppmärksammas och förvaltas över tiden, kan förklara både framgångar och fall i ett lokalsamhälle.
Ser vi på tillväxten med dessa glasögon så blir det också tydligt att denna typ av växt binder samman samhällsnivåerna på ett långt mer organiskt sätt än vad stuprörstrukturerna ger sken av. Detta borde i sig vara en tankeställare för alla statliga verk och myndigheter som har ett lokalt och regionalt ansvar. Enligt säkra källor så är det också ett av skälen till att svenska Vinnova vill satsa än mer regionalt i framtiden tillskillnad från andra verk som snarare centraliserar sina verksamheter. Där växten sker där måste stödet till innovationer finnas.
Den utmaning som jag vill skicka med till er läsare i detta sista nummer är att inte längre välja den grönmålade tillväxtens väg. Det finns en långt smartare, hållbarare och inkluderande växt som alla i längden kommer tjäna på. Hur den nås är inte på förhand givet men vägen dit är en kollektiv färd. Och regionerna är den arena där det nya först kan få fäste.
Lämna en kommentar