EU:s planerade bankunion – utan Sverige - skulle dra en gräns tvärs genom svenska bankers huvudkontor och verksamhet. Det gör det svårt för våra politiker att besvara en annars ovälkommen inbjudan från eurozonen med ett nej tack.

Förslaget om att skapa en europeisk bankunion dök upp under senvåren 2012 men avfärdades direkt av såväl finansminister Anders Borg som statsminister Fredrik Reinfeldt. Svensk finansinspektion fungerade utmärkt, att en gemensam europeisk myndighet skulle överta uppgiften verkade inte som en god idé.

Alla kunde se, precis som de svenska politikerna gjorde, att ett sådant projekt skulle flytta en hel del nationell suveränitet till EU. Trots detta  enades EU:s stats- och regeringschefer utan större betänketid redan vid junitoppmötet om att utforma en bankunion före årets slut.

Krisen flyttar gränser

Normalt hade de flesta EU-regeringar reagerat som den svenska men tiderna är inte normala i Europa. Gränserna för vad som bör anses som nationell kompetens har flyttats av krisen.

Framförallt har många politiker på alltför nära håll tvingats beskåda hur dödsbringande bandet mellan en stat och dess banker kan vara.

Sätter vi siffror på det sambandet, ser det ut så här: Krisande banker i Europa har sedan den globala finanskrisen inleddes, tagit emot 1,6 triljoner euro i (nationellt) statsstöd – mer än 13 procent av EUs samlade BNP.
Under samma tid har eurozonen gått från att år 2008 bara ha ett medlemsland med budgetunderskott (Grekland) till samtliga 17 länder året därefter.

Irland var skräckexemplet – från överskott i budgeten år 2008 till 35 procents underskott av BNP år 2009. Hela skillnaden utgjordes av ett förhastat regeringslöfte att rädda irländska banker som dragits med i finanskrisen.

Aldrig mer

EU:s plan på bankunion syftar till att hindra detta från att hända igen, därför var förslaget så välkommet trots att det var radikalt. En fallerande bank som bedöms samhällsnödvändig, ska aldrig mer få pengar ur ett eurolands statskassa – pengar ska hämtas ur en gemensam fond.

Kontrollen över de europeiska bankerna ska förläggas till den Europeiska centralbanken där en enhet ska tilldela banklicenser, dra in banklicenser och avgöra om en krisande bank bör räddas eller få gå omkull.

Vid ett finansministermöte på Cypern i september överraskade finansminister Anders Borg emellertid sina kolleger med en temperamentsfull och mångordig attack på planerna. ”Orealistiskt, helt oacceptabelt”, meddelade Borg och för att understryka allvaret i sitt motstånd upprepade han sitt tal inför den samlade internationella pressen.

Begriplig tvekan

Den svenska politiska skepsisen till att i dessa dagar ansluta sig till ännu en europeisk union är begriplig men frågan ser inte ut att ligga i politikernas händer.

Varför? Låt oss se på siffror igen:
Det svenska banksystemet är tredje störst i Europa i förhållande till BNP. Bankernas tillgångar motsvarar 340 procent av svensk BNP.

De fyra största svenska bankerna har hälften av sin samlade utlåning till allmänheten i utlandet (3 405 mdr kronor), framförallt i Europa. Nordea, samägt med eurolandet Finland, har 75 procent av sin utlåning i utlandet.

En gräns mellan unionens banker och utanförstående banker, skulle med andra ord skära tvärs genom svenska bankers huvudkontor och verksamhet.

För de svenska bankerna står också konkurrenskraften på spel. När den europeiska bankunionen ger ECB uppdraget att bevilja eller dra in licenser för europeiska banker, när deras likviditet i framtiden garanteras av en gemensam fond, antas marknaden värdera dessa godkända banker högre än andra, fristående banker.

Nordeas slutsats är klar – banken lobbyar ivrigt svenska politiker för att få Sverige att gå med i bankunionen.

Ställer krav

Statsminister Reinfeldt gick in till sitt andra EU-toppmöte om bankunionen, den 18-19 oktober, djupt skeptisk. Till svensk press sa Fredrik Reinfeldt före mötet:
”Vi ställer väldigt tuffa krav som vi inte alls är säkra kan bli mötta”.
Hans inlägg varken bromsade eller försenade planerna på en bankunion. Stats- och regeringscheferna bekräftade istället vid mötet att deras åtagande om att slutföra en bankunion före årets slut ligger fast.
Den samlade politiska viljan i Europa att ta sig ur dödskyssen, är stark.

Samtidigt som euroländerna nu i höst slutförhandlar om bankunionens utformning, ska Reinfeldt och övriga icke-euroländer förhandla fram acceptabla villkor för sitt eventuella deltagande.

Ett exempel är besluten. Bara euroländer kan enligt fördraget fatta beslut inom ECB. Den saken måste lösas innan ECB kan ges rätten att stänga eller rädda en svensk bank.

Ett annat svenskt – högst rimligt – krav är att fonden som ska finansiera räddning av systemviktiga banker måste förses med kapital på ett rättvist sätt så att inte välskötta länder eller banker, finansierar dåligt skötta.

Reinfeldt kräver slutligen också att behålla friheten att kunna ställa högre kapitaltäckningskrav på svenska banker.

Bra en regnig dag

Om dessa villkor uppfylls, är det inte uteslutet att ett svenskt medlemskap i bankunionen en dag kan bli till större glädje än vi tänkt oss.
Det svenska banksystemet är nämligen – kanske överraskande för många svenskar – mycket sårbart, enligt Riksbanken i en analys från december 2011.

Dels beror sårbarheten på de svenska bankernas stora utlandsplaceringar, dels på att banksystemet totalt domineras av fyra storbanker som i hög grad lånar till och från varandra vilket ger en extremt farlig situation så snart det går illa för en av dem.
Slutligen täcker svenska bankers kapital bara 4-6 procent av deras verksamhet.

”Det finns omständigheter som tyder på att risken för att Sverige ska drabbas av en bankkris är högre än i många andra länder, ” konkluderar Riksbanken.
Skulle det sluta illa, kan en bankunion visa sig vara bra att ha.

Lämna en kommentar