Apoteket Svanen By Popperipopp (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons
Apoteket Svanen By Popperipopp (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons

Sverige har fått 350 fler apotek sedan omregleringen 2009. Ändå upplever många att det blivit sämre; tillgängligheten har minskat och mediciner går inte att få tag på. Rädslan för att apotek ska läggas ner – framförallt i glesbygden – är ännu en farhåga.

Men hur många apotek har försvunnit sedan omregleringen? Svaret är ett (1). Det fanns i Lima i Dalarna och var en direkt konsekvens av att landstinget lade ner vårdcentralen vilket minskade kundunderlaget med 400 personer. Enligt Apoteksföreningen är det en myt att apotek i glesbygd per definition skulle vara olönsamma. Enligt dem är många av dem bärkraftiga.

Nedläggningar

Nedläggningen i Lima var ett resultat av omständigheter utanför apoteket – inte inuti. Apoteket i Lima var livskraftigt fram till nedläggningen av vårdcentralen. Omvärldsförändringar som apoteken själva inte kan påverka kan medföra förändrade förutsättningar – som för alla andra verksamheter. Glesbygden står inför större utmaningar än staden i och med det minskade underlaget som urbaniseringen innebär. Således minskar basen för ett lönsamt apotek när befolkningen minskar medan det omvända gäller där flödena ökar.

Avfolkningen i glesbygd drabbar inte bara apoteken utan även den lokala matbutiken och i Limas fall den regionala och offentliga servicen i form av vårdcentralen. För alla tre handlar det om pengar. Det finns – även för offentlig service – en gräns hur mycket sjukvården får kosta per invånare. En annan orsak är kompetensbehov. En liten vårdcentral, som har 400 vårdtagare inom sitt upptagningsområde, kan rimligtvis inte attrahera samma kompetens som det stora sjukhuset. Alltså kan de inte tillhandahålla samma specialistkompetens. På samma sätt som den lokala matbutiken endast kan tillhandahålla ett märke av bearnaisesås kan vårdcentralen endast tillhandahålla den mest kostnadseffektiva kompetensen vilken rimligtvis är den mest allmänna. Apoteken kan inte – på grund av kravet på att tillhandahålla ett visst antal produkter i sortimentet – kostnadseffektivisera och minska ”hyllvärmarna” på samma sätt som matvarubutiken. Det innebär i sin tur högre kostnader och i värsta fall alltså nedläggning.

Ökade öppettider

Apotekens öppettider har ökat från 42 till 53 timmar i veckan vilket motsvarar 330 extra apotek. Tätheten har ökat från 10 000 personer per apotek till 7 500. Alltså en 25-procentig ökning. Nära 90 % av befolkningen når det närmaste apoteket inom 10 minuters bilfärd. Några har riktigt långt men de är inte så många. 1.4 % av befolkningen har mer än 20 minuters väg till ett apotek vilket är 8 000 färre än innan omregleringen. Jämtland har den minsta förändringen men de har fortfarande Sveriges högsta apotekstäthet. Det är omvänt inte märkligt att det öppnat flest apotek i Stockholm och Blekinge eftersom de hade Sveriges lägsta apotekstäthet innan förändringen.

Det statliga Apoteket AB tillåts ha en marknadsandel på 36 % och har sedan 2010 öppnat 68 nya apotek. Alla i städer. Inga i glesbygden. Att de etablerar sig där flödena av människor är som störst är marknadsmässigt klokt och konkurrensmässigt riktigt. Syftet med omregleringen var att öppna marknaden för nya aktörer och öka tillgängligheten. Att det statliga Apoteket AB därmed skulle börja konkurrera med de nya aktörerna på marknader som de precis lämnat var det däremot ingen som förutspådde.

Minskad tillgång till mediciner?

Idag finns runt 15 000 produkter till förfogande i receptsystemet. Ett normalstort apotek har cirka 3 000 av dessa i sitt butikslager. Siffran har varit, och är, stabil enligt Apoteksutredningen. Lagerhållningen har alltså inte förändrats i någon större utsträckning sedan omregleringen och det var en av de önskade effekterna. Idag direktexpedieras 93-95% av recepten vilket inte är någon större skillnad mot tidigare. Försämringen ligger runt 1 % uppger Henrik B Ehrenberg på Sveriges Apoteksförening.

5 % av recepten kan alltså inte expedieras direkt och dessa läkemedel har uteslutande en ovanlig styrka eller beredningsform. Att någon ökning av expedieringen inte har skett beror inte på uppskruvat lönsamhetstänk i första hand utan helt enkelt på att medicinerna är så sällsynta att det vore ekonomiskt och miljömässigt diskutabelt att tillhandahålla dem alldeles oavsett driftform. Ytterligare en anledning är förändrade förutsättningar på marknaden och har inte med apotekens verksamhet att göra. Det finns logistiska problem med leveransen av läkemedel där läkemedelsföretagen säljer sina mediciner till högstbjudande vilket ibland kan innebära att hela sändningen går till Kina istället för till EU (och i förlängningen Sverige). Läkemedlen finns alltså inte att beställa, från den av staten just nu godkända leverantören. Vare sig de statliga apoteken eller de privata har idag möjlighet att byta ett läkemedel till ett generiskt alternativ eftersom det regleras av statliga regelverk. En oligopolmarknad och ett statligt regelverk påverkar både läkemedelstillgången och prissättningen. Omregleringen kan alltså inte förklara den enprocentiga minskningen av tillgången på läkemedel.

En ny arbetsmarknad

Omregleringen förändrade arbetsmarknaden radikalt för farmaceuter som tidigare bara haft en arbetsgivare. Att bedriva näringsverksamhet inom området var dessutom förbjudet. Möjligheterna för yrkeskåren har blivit mångfalt större vilket också avspeglas i löneutvecklingen. Mest ökning har de som bytt arbetsgivare fått men även de som valt att stanna kvar på sitt gamla bibliotek har fått mer i plånboken. Att söktrycket på de farmaceutiska utbildningarna ökar är också en logisk konsekvens av en expanderande arbetsmarknad. Antal sökande till receptarieutbildningar år 2013 var 60 % fler än innan omregleringen, 2008. Antal sökande till Apotekslinjen fördubblades under samma tidsperiod.

Varför käbblet?

Varför handlar debatten ofta om att omregleringen har inneburit en försämring när siffrorna visar att så inte är fallet? Politisk ideologi och retorik är en anledning och det präglar naturligtvis debatten. Men den mest intressanta tolkningen står Sofia Wallström, generaldirektör på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket för. Hon menar att det är kundernas förväntningar på både tillgänglighet och information som har ökat sedan omregleringen. Vetskapen om att det finns fler än ett ställe att få sitt läkemedel expedierat på – till skillnad från hur det var under monopoltiden – bidrar sannolikt till att kundens förväntningar blir annorlunda och mer krävande. Det innebär för apoteken ett större kundtryck och en större förväntan på att läkemedel ska finnas i lager – eller att man i alla fall kan få information om var det skulle kunna finnas.

Förändrade förväntningar hos kunderna och en förändrad omvärld är de faktorer som påverkat vår syn på apoteksomregleringen. Det har mycket lite att göra med faktiska förändringar på våra apotek.

Lämna en kommentar