EU ska handla om de stora frågorna, inte de små – så lyder ett gemensamt mantra för i stort sett alla svenska politiska partier inför valet. Men hur i hela friden ska det egentligen gå till?

Los siete Redonditos CC BY Jose Luis Garcia
Los siete Redonditos CC BY Jose Luis Garcia

Fred, handel och miljö, det är EU-frågor. EU ska inte hålla på och blanda sig i detaljer och framförallt inte försöka ta över mer makt från nationalstaten.

Eftersom exakt samma krav framförs just nu i valkampanjer från de flesta EU-kandidater – faktiskt i alla EU-länder – skulle man kunna tro att vi kan förvänta oss ett annorlunda EU framöver.

Marita Ulvskog, toppkandidat för (s) förklarar för Dalademokraten att gränsen för EU-inblandning ska gå vid ”frågor som vi bestämmer bäst hemma”, t ex vargfrågan. Ändå röstade hon EU-förslaget om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, ett förslag som riksdagen sagt bestämt nej till.

Arbetsmarknad brukar vara något som just (s) tycker att arbetsmarknadens parter sköter bäst själv. Men i EU lobbyar Ulvskog och hennes partivänner för en starkare EU-reglering, även om det inkluderar den fackliga verksamheten.

Andra partier argumenterar precis likadant som socialdemokraterna och Ulvskog. Moderaterna är t ex stenhårt emot EU-makt över det svenska snuset. Samtidigt driver de hårt att snuset ska tillåtas gå på EU-export vilket ju gör produkten till en EU-angelägenhet.

Gunnar Hökmark, toppkandidat för (m) ansåg våren 2013 att EU inte behövde en bankunion, anser att Sverige i varje fall inte ska vara med men arbetade ändå energiskt våren 2014 för att EU:s bankunion ska få ordentliga muskler.

Miljöpartiet är EU-kritiskt och emot överstatlighet. Utom i just deras frågor: Miljöfrågor. Där vill de ha bindande, gemensamma beslut.

Kristdemokraten Ebba Busch Thor lanserar att EU inte ska lägga sig i…utom när det gäller grisknorrarna.
Där borde EU lägga sig i mer.

Centerpartisten Fredrik Federleys åsikt att EU ska reglera miljön men inte vargarna demonstrerar problemet. Det är helt enkelt väldigt svårt att skydda miljön utan att gå in på detaljer. Vilka kemikalier ska få finnas, var och i vilken mängd?

Omsorgen om miljön omsätts till exempel i en maxgräns för dioxin i fisk – och simsalabim är Östersjöfisk och surströmming en EU-fråga.
Eller så får vi en maxgräns för giftiga kumarin (finns i billig kanel) och plötsligt är kanelbullen en EU-angelägenhet.

Utrotningshotade djur som vargar ingår i den biologiska mångfalden – en ”stor” miljöfråga utan tvekan – och skyddas därför av gemensamma regler. Det är vi svenskar normalt glada för när det är valar och sälar som skyddas – i andra länder.

Problemet uppstår likaså när EU ska ägna sig åt den ”stora” frågan freden (men aldrig krig för det är nationell kompetens). Även här hamnar EU snart i detaljer och i nationella angelägenheter.

Ett av få fredliga vapen som EU har, är handelsbojkott… vilket snabbt också kan bli en nationell angelägenhet. Ta Krim-konflikten där EU-länderna är enat kritiska mot Ryssland. Men Frankrike har just sålt krigsfartyg till Ryssland och pengarna behövs i den franska statskassan. Storbritannien har en stor grupp ryska oligarker boende som investerar och konsumerar välkomna miljoner i London. Tyskland köper 60 procent av sin energi från Ryssland.

Om EU beslöt om en handelsbojkott mot Ryssland skulle det direkt tömma en rad statskassor på stora belopp och det vore onekligen att på ett mycket handfast sätt påverka nationalstatens suveränitet.

Kanske kunde EU nöja sig med att besluta om ramar och låta nationalstaterna utforma sin egen politik?
Nja, det tycker inte två av våra EU-kandidater, Margit Paulsen (fp) och Ebba Busch Thor (kd) som just nu är djupt upprörda över att danska grisuppfödare kuperar grisknorren (djuren bor så trångt att de biter varandra annars, vilket kan ge infektion).
Paulsen och Busch påpekar – mycket riktigt – att svenskt griskött (där inspektörer ser till att grisarna behandlas bättre) slås ut från marknaden av de danska uppfödarna (där myndigheterna inte genomför kuperingsförbudet).

EU ska i alla fall inte få mer makt – det är alla partier ense om.
Fast Feministiskt Initiativ driver att jämställdhetsfrågor ska bli EU-reglerade,
EU-skeptiska Journalistförbundet driver kravet på EU-regler om öppenhet, EU-nejsägaren Anna Hedh (s) har lobbyat hårt för att EU skapar en alkoholpolitik och finansminister Anders Borg kräver att EU reglerar finanspolitiken så att slarviga skuldländer tvingas sköta sig.

Svårare sagt än gjort alltså, att begränsa ”EU:s” makt, hur uppriktiga politikerna än är i sin strävan.

Kanske är det retoriken – tanken – som behöver förändras.
Om vi slutade tala om EU som ”dom”, en obestämd grupp som bestämmer över oss.
Om vi istället omnämnde EU som ”vi”, 28 länder som valt att besluta om många saker tillsammans, kanske logiken och retoriken angående vad som ska bestämmas var, skulle sammanfalla bättre.

Lämna en kommentar