Forskargruppen som sammanställt ca 6000 forskningsunderlag har kommit fram till att betyg i årskurs fyra inte gynnar elevernas kunskapsutveckling.

Grade Cutoff CC BY Sage Ross
Grade Cutoff CC BY Sage Ross

I mitt flöde i sociala medier möts detta med en lite trött axelryckning och ett ”och..?”. Som om det inte är ungefär det som de allra flesta remissinstanserna redan sagt. De har ju sannolikt baserat sig på samma forskning, eftersom skolan ska bygga på just forskning och beprövad erfarenhet.

Jag hade inte tänkt ge mig in i betygsdebatten. Vågorna går tillräckligt höga ändå och en röst ytterligare gör knappast varken från eller till. Men hittills, och också i den senaste rapportnyheten, har fokus legat mycket på vad som händer med barnen. Hur eleverna, tioåringarna, påverkas av betyg. Fullt naturligt. De är det viktigaste vi har, det är för dem hela skolsystemet finns, så självklart är det ett viktigt, det viktigaste, perspektivet.

Men låt mig peka på ett annat perspektiv. Ett systemperspektiv.
I min värld är det nämligen där politiken verkar. På både lokal- och riksnivå är det samhällssystemen som ska styras av våra folkvalda. Själva inriktningen i samhällsbygget, vårt gemensamma. Det som sker däri, själva utövandet av diverse professioner, ska inte styras av direkta politiska detaljbeslut utan indirekt av de systembeslut som fattas.

Ett smart systembeslut är ett beslut som ger önskad effekt i andra änden, utan att de som ska utföra själva jobbet berövas sitt professionella handlingsutrymme att agera utifrån lokala förutsättningar och behov.

Politiken beslutar om VAD, professionen hanterar HUR.

Politikens argumenten för betyg från årskurs fyra är att skolan ska få syn på vilka elever som behöver stöd för att lyckas i sin fortsatta skolgång. Att få veta ”hur det går”.
VAD ska ett systembeslut om betyg i årskurs fyra alltså åstadkomma?

Kunskap om elevens kunskapsutveckling.

Och kunskapen ska i betyget omvandlas till något som är begripligt för elev och vårdnadshavare.

För det är de som vill veta ”hur det går”. Eller?
Här haltar logiken. För varför skulle rikspolitiken lägga sig i på vilket sätt eleven X och hens vårdnadshavare blir delaktiga i ”hur det går”? ATT de ska vara delaktiga (d vs ”vad”) finns redan reglerat. I både skollag och läroplan.

Så då borde politikens syfte med ett beslut på systemnivå vara att styra skolorna mot en högre kvalitet i uppföljning, analys och åtgärd, och kanske även i kommunikation av elevernas kunskapsutveckling. Eller?

Det är självklart att uppföljning av elevers kunskapsutveckling är en grundsten i skolans arbete! 

På individ- grupp- och skolnivå måste skolan regelbundet stämma av ”hur det går”. Men inte för att etikettera eleverna, eftersom de oavsett etikett ändå, enligt skolans lagstadgade uppdrag, ska få den utbildning de har rätt till, utifrån sina förutsättningar, även nästa dag och nästa och nästa. Utan för att kunna avgöra om effekten av undervisningen, på individ- och gruppnivå, är den önskade! Om de resurser som skolan har fått sig tilldelade fördelas och prioriteras för att på bästa sätt stödja det lagstadgade uppdraget. Och om undervisningen inte ger önskad effekt; för att utifrån de mönster en regelbunden analys och reflektion av elevers kunskapsresultat ger, kunna hitta nycklar till att förändra, förstärka och utveckla det i undervisningen som fungerar, och göra mindre av det som inte fungerar!

Vi gör inte detta tillräckligt bra i svensk skola idag. Många huvudmän har inte ens en förväntan på sina skolor att de systematiskt ska utvärdera undervisningens effekter. Det finns i värsta fall både lärare och skolledare som tänker att om de bara hade andra (läs bättre) elever skulle det bli helt andra resultat. Det finns troligtvis skolor som sitter fast i traditionella strukturer som inte ger utrymme för följsamhet gentemot elevers och gruppers behov.
En klass är en klass och tjänstefördelningen blev ju klar i maj, liksom.

Så visst behövs nationell styrning. Visst behövs tydlig förväntan på skolhuvudmän, rektorer och lärare att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete där mätning och uppföljning av elevernas kunskapsutveckling ligger till grund för ett ständigt utvecklande och prövande arbetssätt för att få ut så god effekt som möjligt av skolans uppdrag.

Så jag skulle köpa det politiska resonemanget om ”vadet”, om jag var säker på att det också i målet för den politiska argumentationen fanns en hel cirkel – gör, mät, analysera, gör om gör rätt.
Dilemmat, och det är stort, är ju att om ”vadet” är ett nationellt beslut om betyg från årskurs 4, så riskerar skolan att gå fullständigt vilse i ”huret”. För

BETYG I SIG FUNKAR INTE SOM INCITAMENT FÖR KVALITETSUTVECKLING AV UNDERVISNINGEN!

Betyget är nämligen en tämligen innehållsfattig slutpunkt för det konstanta formativa lärande som MÅSTE pågå i skolan, och betyget kan visst, tillsammans med andra utvärderingar, ge statistiska kartor för en skola att reflektera kring kollegialt, men det är INTE med ”vadet” betyg i årskurs 4 som ”hurets” kvalitet förbättras!

De huvudmän och skolor som inte idag har ett systematiskt kvalitetsarbete där elevernas resultat blir underlag för kollegial analys, reflektion och utveckling av undervisningen kommer inte att införa det som konsekvens av att de beordras ge tioåringar betyg två gånger om året. De skolledare och huvudmän som idag inte genomför regelbunden och systematiskt resultatuppföljning för att utifrån den organisera och prioritera för att bättre nå målen, kommer inte att ändra sitt tänk för att de också får betygsstatistik på tioåringar i sina system.

Och den lärare som idag tänker att det är ”nånannan” som ska lösa att eleverna inte lär sig något i hens klassrum kommer bara att tycka att betygen bekräftar detta. Och fortsätta förvänta sig ”nånannan” – som inte lär komma, för skolans totala resurstilldelning kommer inte att öka och tillgången på skickliga lärare och specialpedagoger (som kan utmana sina kollegor att börja jobba gemensamt med att utveckla och förändra sin undervisning) kommer inte mirakulöst över en natt att öka.

Så snälla politiken. Eftersom ni verkar på systemnivå, fundera lite till på om de beslut ni vill ta om ”vad” faktiskt får en systemeffekt på ”hur”. Och inte bara en effekt utan RÄTT effekt.
Gör om gör rätt, helt enkelt.

Texten är även publicerad på Ingela Netz blog

Lämna en kommentar