Kartan stämmer allt sämre med terrängen i dagens massmediavärld. Bara politikens populister tjänar på att vi fortfarande för en samhällsdebatt byggd på vad vi läst i tidningen.

lakritspipa

På landets byggarbetsplatser går fackrepresentanter runt och letar efter underbetalda utländska arbetare. De är inte svåra att hitta, de är tusentals.
Byggettans representanter arbetar utifrån en ganska ny lagstiftning som kräver av entreprenörer som tar in utländsk arbetskraft för kortare perioder att anmäla dessa, vilket gör det möjligt att kontrollera om de får vettiga arbetsvillkor och behandling. Samtidigt bedriver LO ett idogt arbete i Bryssel för att förmå EU att införa en ”entreprenörskedja” där huvudentreprenören för ett projekt åläggs ansvar för underleverantörer.

Det här är den nya verkligheten på den svenska arbetsmarknaden efter chocken för fem år sedan, när EU-domstolen med Vaxholms-domen satte stopp för LOs traditionella metoder att hindra låglönekonkurrens.
Det har varit tuffa år men trots vad som kändes som en undergångsdom, har det svenska facket under åren som gått hittat ett sätt att leva med EU.

Gammal verklighet

På LO-borgen sitter samtidigt LO-chefen och tänker ut idéer för att få svenska, arbetslösa ungdomar ut i arbetslivet: Att bygga fler vägar och järnvägar! Förslaget lanserades av Karl-Petter Thorwaldsson på 1 maj.

Hans egna fackrepresentanter vet att fler vägbyggen framförallt skulle ge polska, ukrainska och lettiska arbetare jobb. De vet att gymnasieutbildningar i industriteknik som i stort sett garanterar anställning efteråt, på många håll är på väg att läggas ned därför att för få svenska ungdomar söker – inte fler än 1,8 procent av gymnasieeleverna i Östergötland, t ex där ungdomsarbetslösheten ligger på 20-30 procent.
Svenska ungdomar jobbar gärna men unnar sig lyxen att inte göra det på byggen. I så fall bygger de hellre i Norge, till betydligt högre lön.

Diskrepansen mellan den verklighet som LO-chefen talar om och den som verkligen existerar är stor.

En läcka…

I Vita Huset sitter president Obama med sina män och försöker hitta sätt att få fast och få tyst på läckan Edward Snowden som avslöjat för hela världen i hur enorm omfattning USA spionerar på oss alla, när vi mailar, talar på telefon, googlar eller går in på Facebook. Obamas folk har dragit in Snowdens pass så han blivit strandsatt i Ryssland. De har förmått europeiska regeringar att stöta sig med Bolivia (och i samma svep resten av Latinamerika) genom att neka Bolivias president landningstillstånd i europeiska huvudstäder med argumentet att Snowden misstänks finnas ombord (det gjorde han inte). De har fått den brittiska regeringen att stoppa och illegalt kvarhålla, genomsöka och beslagta egendom för en sambo till Snowdens journalistiske partner.

…eller ett såll

Verkligheten ser emellertid ut så, att kunskapen om USAs omfattande spionerande på resten av världen delas av så många miljoner människor, att Obama aldrig kan täppa till läckan genom att skrämma Snowden.
Snowden var nämligen aldrig centralt placerad och satt aldrig på unik information. Minst 1,5 miljoner amerikaner har samma säkerhetsstatus (security clearance) som Edward Snowden, en ung datatekniker anställd av en underleverantör till de amerikanska myndigheterna.

Många, många tusen européer sitter på samma kunskap, eftersom de europeiska regeringarna i de flesta fall är delaktiga i större eller mindre utsträckning i spionerandet (beroende på hur ”viktiga” partner de klasstas som av USA).

Den andre stora avslöjaren på senare år, Bradley Manning (som numera vill kallas Elisabeth Chelsea), var en menig soldat och IT-analytiker utstationerad i Bagdad som kunde läcka 250 000 hemligstämplade diplomatiska missiv och 500 000 militära rapporter.

Diskrepansen mellan verkligheten och Obamas bild av verkligheten, ”får vi bara tyst på Snowden så har vi stoppat läckan”, är lika stor som den mellan LO-chefen och hans folk.

Så var det förr

Tysklands förbundskansler Angela Merkel tog sig an finanskrisen utifrån en lika grov missuppfattning om verkligheten. Medan Grekland föll, Irland sveptes under finans-tsunamin och Portugal sakta drunknade, svor Merkel på att Tyskland inte skulle ”lösa ut” (bail-out) andra euroländer som slarvade med sin ekonomi. Detta hade Tyskland noga fått inskrivet i EU-fördraget och detta skulle gälla.

Först när det gick upp för Merkel och hennes omgivning att i direkt skottlinjen för krisen befann sig de tyska bankerna, insåg den tyska politiska ledningen att det inte längre går att driva ensidig nationell politik i Europa. Det var de tyska bankerna som (till två tredjedelar) hade lånat ut pengar till en sydeuropeisk köpfest och tjänat gott på affärerna men nu stod inför akut hot om konkurs.

Diskrepansen var stor mellan illusionen att Grekland kunde tillåtas gå under och verkligheten där integrationen gjort att greker och tyskar var på väg under tillsammans, hand i hand.

Skoldebatt i repris

I den svenska skoldebatten har vi i många år tuggat runt den ovälkomna sanningen att svenska barn tycks halka efter andra länder när det gäller kunskapsinlärning och dessutom brister i respekt för sina lärare.
På senare tid har några av oss skymtat ett oväntat nytt perspektiv när finländska skolor – vår förebild på skolfronten – har kommit på studiebesök för att se hur vi i Sverige lyckats skapa trivsel i skolan och kreativa barn.

Tänk om verkligheten har förändrats så att kreativitet, ifrågasättande och oräddhet är nyttigare egenskaper att ta med sig ut i en värld där fakta ju alltid finns tillgängliga via närmaste bildskärm?

I så fall har det uppstått en diskrepans mellan den skola som vi envist försöker – men tycks misslyckas – att skapa och den skola som våra barn behöver.

Nog vet de

Sannolikheten är förstås mycket stor för att även LO-borgen vet hur det egentligen ser ut på byggarbetsplatserna. Obamas folk har också ganska säkert tillgång till experter som kan tala om för dem att Snowden inte kan åstadkomma någon skada, han vet egentligen bara lite mer än de flesta andra.

Och mellan proffsen i den svenska skolsektorn diskuteras troligen mycket relevanta frågor och lösningar som vi andra inte hör talas om.

Det är någonstans i det offentliga samtalet som det slår slint.

Två parter tycks tjäna på att ständigt välta runt fördomar istället för att gå längre och djupare i samhällsdebatten. Den ena är populistiska politiker som upptäckt att enkla poänger och slagkraftiga budskap ger en direktlinje till väljarna.

Den andra är massmedia som kämpar om läsarnas/tittarnas/lyssnarnas uppmärksamhet (och annonspengarna) med en aggressiv bloggande, tjattrande värld av självpåtagen expertis och underhållande men okunnigt tyckande.

Ceci n´est pas une pipe

Det senaste exemplet – ganska ofarligt kan det tyckas – är lakritspipan.
I slutet av augusti fylldes nordiska massmedia av den lustiga historien om hur EU tänker förbjuda den goda lakritspipan. Barnen kan bli rökare, bevars.

Medborgarna reagerade genast. I Danmark skapades flera Facebook-grupper till lakritspipans försvar och en av dessa lovade att dagen efter finnas på Rådhustorget för att dela ut gratis lakritspipor. I protest.
Journalistiken hade än en gång trätt i demokratins försvar.

Nu var historien tråkigt nog en pressanka. En nät-journalist hade roat sig med att fantisera lite vilt kring en ”skulle kunna tolkas som att ett förbud är att vänta…”

Javisst. Med sju torsdagar i en vecka. Det hindrade inte samtliga stora svenska och danska nyhetsmedia, inklusive statlig TV och radio, att föra nyheten vidare, att få politiker att uttala sig till lakritspipans försvar och uppmana till motstånd mot EU-samarbetet. Ingen brydde sig om att kontrollera fakta. Varför skulle de? Båda parter – media och politiker – anser sig tjäna på affären.

Journalistikens död

Denna oheliga allians kan snart visa sig vara dödsstöten för journalistiken. Branschen är som sagt hårt trängd, tidningar och nyhetsredaktioner kämpar med lönsamhetsproblem. Det är inte konstigt, när nyheter och underhållning finns i överflöd – fritt och gratis – bara ett musklick bort.
Wall Street-journalisten Neil Irwin argumenterar oväntat för att dessa förändringar egentligen har varit bra för alla i samhället, utom då just för yrkeskåren journalister som är på väg bort.

Det är inte i sig något nytt, yrken kommer och går.

Men ett annat offer förefaller ändå vara samhällsdebatten. De flesta av oss litar fortfarande på att journalistiken ska utföra sin traditionella roll i demokratin att återge verkligheten och granska makten. Men när journalistiken inte utför det uppdraget längre?

När diskrepansen mellan illusion och verklighet bara växer och vi i samhällsdebatten orienterar oss med en förlegad karta? Då ska vi kanske vara tacksamma över att våra skolor levererar respektlösa, ifrågasättande ungdomar.

Lämna en kommentar