Stadsplanering har handlat om effektivitet i boende och transporter. En ofrånkomlig baksida har blivit segregation och små kontaktytor. Det går att göra något åt men lösningen är inte mer av det vi hittills åstadkommit.

CC BY Puzzler4879
CC BY Puzzler4879

Savannen, skogen och så småningom åkern är väl bilden av människans ursprungsvillkor. Vår försörjning har tills alldeles nyligen varit beroende av stora ytor med gles befolkning. Fram till industrialiseringen i mitten av 1800-talet innebar detta att en jordbrukande skåning behövde i storleksordningen 10 tunnland mark för sin försörjning. Levde man längre norrut med sämre odlingsförhållanden ökade behovet och ytterligare längre norrut krävde skogsbruk och renskötsel ytterligare areal per person. I viss utsträckning kunde vi koncentrera våra bostäder i små byar men i huvudsak gällde den enkla regeln att vi var tvungna att bo utspridda. Varken arbetskraft eller produkter kunde transporteras i någon större utsträckning så vi bodde på just den plats där vår försörjning fanns och där våra livsmedel kunde odlas och framställas.

Om alltså landsbygden var en förutsättning för vår försörjning så var den alltså olämplig för kommunikation. Den som ville hitta nya produkter, en ny livspartner, en ny försörjning eller en ny marknad behövde få tillgång till fler människor och större befolkningstäthet än vad som fanns på landsbygden. I alla tider har människor försökt skapa denna större täthet genom att resa och mötas. Oavsett hur glesbefolkad en trakt är så kommer det att finnas tillfällen då väldigt många människor är på samma ställe. På tinget eller på marknaden uppstod en tillräckligt stor befolkning för att man skulle kunna hantera gemensamma angelägenheter, utbyta äktenskapspartners och sälja smör. Det hände att man på vägen hem tappade pengarna men det var en försumbar kostnad jämfört med den stora vinsten av att ändå ha varit på marknaden. Där marknaden och/eller tinget permanentades uppstod staden.

Staden var alltså en stadigvarande befolkningskoncentration men den levde fortfarande under samma villkor som resten av mänskligheten. Varje invånare krävde lika många tunnland mark som förut och staden måste alltså försörjas av ett omland. Det betyder att stadens storlek begränsas av omlandets bördighet, produktionsteknologi och våra möjligheter att transportera varor och människor. Stockholm hade i början på 1500-talet under 10.000 invånare och  år 1800 ca 80.000. Detta är ungefär så många människor som den omkringliggande landsbygden kan försörja. Inte bara stadens storlek utan också dess utformning är en konsekvens av kommunikationsmönster. Den kännetecknades av dåliga kommunikationer och ett behov av skydd mot omvärlden. De två faktorerna ger en stad som är trång och rund med ett fåtal ingångar, ofta en i varje väderstreck.

Efterhand avtar behovet av skydd mot omvärlden, produktionstekniken blir allt bättre och kommunikation är inte längre en begränsande faktor. Detta tillåter staden att bli större och att breda ut sig. Järnvägsstationen ersätter torget som stadens mittpunkt och gatorna blir transportleder snarare än mötesplatser mellan husen. Bostäder och arbetsplatser byggs utmed de vägar som förbinder stadskärnan med världen utanför. De större städerna får förorter, d v s små satelliter som i sig inte är kompletta samhällen men som blir mer eller mindre attraktiva bostadskluster för alla de som inte får plats inne i den egentliga staden. Dessa antar snabbt olika identitet och de små öarna runt stadskärnan får en antingen uppåtriktad eller nedåtriktad socioekonomisk spiral. Inuti stadskärnan har markpriserna stigit så att det nu är i huvudsak kommersiella lokaler och bara i undantagsfall relativt dyra bostäder.

Staden har nu blivit cellulär med små tydligt avgränsade områden som vart och ett har egna karakteristika. Tillsammans med andra faktorer såsom ökande lönespridning och ökande kulturella skillnader blir resultatet en allt mer segregerad stad med allt mindre kontaktytor mellan de olika grupper som bebor den. Kontaktytan kan, på marken, betraktas som den gränslinje som finns mellan olika områden. Det finns tre typer av gränser.

Den första är i princip en punkt där två cirklar berör varandra. Exempel på sådana punkter är infarterna till området Hovsjö i Södertälje. Området har i princip ingen gräns mot andra bostadsområden utan ligger som en rund avgränsad stadsdel med två infarter.


View Larger Map

Den andra är en mer eller mindre rak linje. I vissa städer känner alla till vilken gata som skiljer ett bra bostadsområde från ett annat som inte är lika attraktivt. En sådan linje är t ex Trädgårdsgatan i Helsingborg. Den betraktas som gränsen mellan centrala staden och söder. Eftersom linjen är rak blir gränsytan så kort som möjligt.

Den tredje typen av stadsplan är svårare att hitta bra exempel på just därför att den inte har någon historisk förklaring. Den innebär att man avsiktligt skapar så långa gränsytor som möjligt. I stället för runda eller rektangulära områden bygger man stjärnor eller pusselbitar som passar i varandra. Genom att skapa en lång gräns mellan två områden kombinerar man lösningarna på två sinsemellan skenbart olösbara problem. Dels tillåter man människor att bo i ett område där de kan känna identitet och samhörighet, dels skapar man en så lång friktionsyta som möjligt mot andra områden.

Den avgörande komponenten i ett gränsbrytande samhälle är alltså inte avskaffade gränser utan gränser som är så långa som möjligt. Om vi låter stadsplanen bestå av zickzacklinjer, stjärnor, fraktaler och krångligt ritade pusselbitar skapar vi förutsättningar för mjuka övergångar mellan stadens ofrånkomligt olika delar.

När man väl börjat fundera i de här banorna är det lätt att se att många andra gränser också skulle må bra av att förlängas. Gränsen mellan arbete och ledighet var, tills nyss, en punkt. Klockan åtta. Jobbet var som Hovsjö med en infart och en utfart. Så småningom blev gränsen en kort, rak linje. Mellan 7 och 9 – alla till jobbet. Mellan 15 och 17 – alla hem. Lösningen på stadens problem är inte bara en fråga om geografisk planering. Också våra mentala bilder av världen skulle må bra av att stjärnifieras. Den kortaste vägen mellan två punkter är fler punkter.

Lämna en kommentar