På väldigt kort tid har förutsättningarna för hur vi lever våra liv förändrats. På drygt ett decennium har den digitala utvecklingen med internet och sociala medier, med smartphones och läsplattor, inneburit en digital revolution. Men det här är inte ännu en artikel om teknikutvecklingens, digitaliseringens och de sociala mediernas förträfflighet. Istället handlar det om hur revolution utöver omvandling också innebär omstörtning.

Det sker just nu ett bryskt paradigmskifte där det fysiska samhällets aktiviteter i allt större utsträckning tar sig en digital form. Allt från pengatransaktioner, till politisk påverkan, allehanda möten, tidnings- och bokläsande, undervisning och folkrörelser ompaketeras och slår ut sina traditionella diton, ibland oerhört hastigt och brutalt.  Jag vill diskutera hur den digitala revolutionen i mångt och mycket framställs som en romantiserad berättelse som är präglad av teknikdeterminism och framtidstro. Frågan är vad som egentligen händer om vi sätter likhetstecken mellan teknikutveckling och framsteg? Frågan är också vad som händer när paradigmskiftet i vissa delar visar sig vara en illusorisk mimik av det traditionella samhället snarare än faktisk verklighet?

Teknikutveckling = framsteg?

I berättelsen om Den digitala revolutionen finns många ljusglimtar. Den enskilda människans väg till resten av världen har blivit betydligt kortare, informationsspridning och informationsinsamling har blivit snabbare, kommunikationen är mer mångfacetterad. Ökningen av så kallad ”citizen journalism” och att det talas om ”bloggsofären som den fjärde statsmakten” visar på att utvecklingen innebär såväl maktfördelning som maktförskjutning. Den Arabiska våren och spridandet av mobiltelefoner i tredje världen visar på såväl demokratisk som mänsklig utveckling. Att fler tillgång till den digitala arenan är naturligtvis ett framsteg sett till tidigare där makt koncentrerats till enskilda samhällssektorer och samhällsskikt. Men sett ur ett större perspektiv innebär teknikutvecklingen också att människor i större utsträckning än tidigare kan övervakas och kontrolleras av staten. Att staten får insyn i tidigare privata sfärer, och som idag digitaliserats. Runtom i världen kontrolleras och manipuleras sociala medier och nätverk. Åsikter och budskap kontrolleras och styrs. I allt större utsträckning innebär avsaknaden av kunskap om och tillgång till det digitala ett oundvikligt utanförskap.

Utanförskapet hotar också såväl företag som organisationer och föreningar. Med digitaliseringen formuleras en slags existentiell diskurs som sätter ett likhetstecken mellan att vara en trovärdig aktör och att finnas, synas och bedriva verksamhet på nätet. Diskursen tar sig uttryck i de berättelser som såväl individer som grupper berättar för varandra inom olika sociala medier och genomsyrar varumärkesbygge, marknadsföring, kundanalys och rekrytering. I en sann Focauldiansk anda (efter filosofen Michelle Focault) har internet blivit en arena där vi kontrollerar varandra. Företag rankas på olika konsumentsidor samtidigt som företag förelägger rekryteringsprocesser till framtida medarbetares olika profiler och hemsidor. Diskursen innehåller även en stor portion teknikdeterminism, det vill säga att tekniken i sig själv frammanar framsteg och utveckling.

Ett sådant exempel är den senaste tidens debatt om läsplattor, där argumentet om att plattans förträfflighet i sig själv är nyckeln till varför den bör använda. I detta argument ses tekniken som en slags magisk kraft och motargumentet är att plattan är ett verktyg, som vilket annat, som bör användas i en passande pedagogisk kontext, annars blir det poänglöst. Ett annat exempel är användandet av social medier inom organisationer och på arbetsplatser i syfte att öka samarbetet och engagemanget hos sina anställda/medlemmar. Liksom i exemplet med läsplattan tros det sociala komma genom användandet av tekniken.

Men liksom ett torg inte per automatik blir en mötesplats, så innebär inte heller införandet av en social medieplattform att en arbetsplats blir mer social.

Båda dessa exempel är ett tecken på att digitalisering i vissa avseenden helt tar övertaget, istället för att kombineras med det traditionella.

Ett illusoriskt engagemang

Den digitala revolutionen tenderar istället att klippa banden med det traditionella, eller snarare mimikera, dvs. efterlikna det traditionella och radikalt omforma betydelsen av detsamma. Den digitala revolutionen innebär därför i revolutionens rätta bemärkelse en samhällsomvälvning och rentav en samhällsomstörtning. Sociala medier är till att börja med i många fall långt ifrån sociala. Vi har en känsla av att vi är omgivna av människor, att vi får erkännande, men det är ett poänglöst erkännande om det bara innebär ett tryck på gillaknappen eller en kort kommentar istället för aktiv handling. I det traditionella, fysiska samhället, har engagemang inneburit att man på ett eller annat sätt varit engagerad i sin omvärld. Engagemang kan här sägas innebära individens inblandning och delaktighet i ett givet socialt sammanhang och bygger på principer om utbyte, självuppoffring och bekräftelse.

Exempel på sådana sammanhang kan vara alltifrån förhållandet mellan två människor, till anställda i ett företag, medlemmar i en frivilligorganisation eller ett parti en idrottsförening.   Engagemanget blir här en slags drivkraft för individens behov att tillhöra och/eller identifiera sig med sammanhanget och utgår alltid från individens behov av bekräftelse i förhållande till gruppen. Men engagemang inom sociala medier tenderar istället att innebära den enklaste formen av engagemang, nämligen ett stöd som präglas av passivitet och ibland likgiltighet. Mången aktivism är i själva verket snarare ”slacktivism”.

Människor går med i grupper till höger och vänster och har ingen egentlig koll på vad de är med i, de anmäler sig till events som de sedan aldrig går på.  Samtidigt efterliknar de sociala medierna traditionella former av social sammanhållning, liksom klubbar, föreningar, arbetsplatser. Men den digitala sfären tenderar att bli en isolerad sfär. Dels isolerar vi oss ifrån varandra och dels isoleras handlingskraften.

Den digitala revolutionen är trots sina många fördelar också i många fall en romantisk framstegssaga. Den förenklar vår tillvaro, på gott och ont. Problematiken med digitalisering är att den också underlättar för negativa krafter, att kontroll och manipulation ökar. Problematiken med sociala medier och digital nätverksaktivism är att de många gånger ger oss känslan av att vi engagerar oss i vår omvärld, men vi missar att den faktiska handlingen och förändringen ute i den fysiska världen.

Lösningen på problemen är att kritiskt granska och problematisera de berättelser som vi omger oss med. Att vi inte förskönar en utveckling som ännu är i sin linda. För att komma framåt måste vi kombinera det traditionella och det digitala, både på ett individuellt, samhälleligt och socialt plan istället för att begränsa vår verksamhet och vårt engagemang till antingen eller. För det är i mellanrummen mellan de två som vi finner mer genuina former av social sammanhållning, aktivism, möten och samarbetsformer. Revolutionen av den digitala revolutionen har bara börjat.

Lämna en kommentar