Att gå och rösta har engagerat och väckt känslor. Men inte denna gången.

Can´t Vote CC BY Daniel Lobo
Can´t Vote CC BY Daniel Lobo

Det som jag upplever skiljer årets Riksdagsval från tidigare är att glädjen saknas.

Det blir lite Maslow över det hela, hela den s.k. medelålders medelklass jag tillhör, som utgör knappa 90% av det här landets befolkning, har aldrig haft det bättre, vi har det så bra att de stora frågeställningarna ligger flera trappsteg under oss.  Alla de stora frågorna som handlar om ett samhällsbygge ligger på något konstigt sätt bakom oss trots att utmaningarna i omvärlden kanske är större än på länge.

Partierna skickar inga signaler om glädje heller. Kan bero på att partier inte har några medlemmar att tala om. 90% av partiernas medlemmar har försvunnit under en period där vi ökat antalet innevånare med 25%.

Då både hustrun och jag har upplevt en ungdom med aktivt medlemskap där den sociala grupperingen som partiet utgjorde var en stor del av vårt unga liv. Med gemensamma mål, fester, kampanjer, utbildning och föreningslivet som grund så kan den uteblivna glädjen självfallet bero på det enkla faktum att vi inte längre är unga.

Det motsägs av att vi har samma glädje med vänner och gemensamma aktiviteter som är en stor del av vårt liv idag. Alltid med människor som liksom vi är extremt intresserade av samhälle och politik. Det sker dock helt utanför partiernas hägn.

Jag är så nördig att jag har läst alla partiprogram och min slutsats är att det för varje parti uppstår en mening ”Jag kan inte rösta på dem därför att de gjort si eller så, vill göra si eller så.

Då en blankröst stödjer det neofascistiska SD så återstår att rösta på det parti jag tycker minst illa om, alternativt det parti som jag tror gör minst skada för Sveriges utveckling. Hur kul är det?

Valet har blivit ett negativt val. Då är det naturligt att det inte finns någon glädje i valet. I vår sociala miljö kan jag konstatera att tongångarna är likadana hos många.

Vi saknar också en gemensam verklighet som grund för diskussioner. Vänstern har sin verklighet, Alliansen sin och media en tredje. Diskussionen blir ur ett filosofiskt perspektiv liknande den att befinna sig på Mars och träta om vad som är norr och söder. Att de olika blocken väljer att försköna och förfula är mänskligt, att media förstärker istället för att söka beskriva det objektiva är en del av en kris inom media som skadar demokratin.

Det är självfallet ett demokratiproblem om många väljare inte längre kan gå och rösta med den positiva inställningen ”Min röst gör skillnad, jag är med och gör ett bra Sverige bättre genom att mitt parti får genomföra sin politik”. Det är ett tillkommande demokratiproblem om vi inte längre träffar människor som är aktiva medlemmar i ett parti.

Det viktigaste här är slutsatsen att partierna har svikit sina medlemmar, det är inte medborgarna som svikit sina partier.

Upplevelsen förstärks av att partierna inte vill se problemen med medlemstappet. De fortsätter att agera och tala som om de var en stor folkrörelse byggd på en väl fungerande representativ politik där ledningen genomför det medlemmarna vill. Här agerar alla partier som en struts om man är snäll och mer och mer sektliknande om man är realistisk. Det vi börjat se är en bortstötning av de få som vill vara aktiva eftersom en gruppering har egna köttgrytor i form av arvoderade positioner att försvara för sig själva och de sina.

Lägg på ålderstrukturen där medlemsavgifterna snart inte räcker till en ordentlig krans för bortgångna partimedlemmar och vi riskerar ett sammanbrott för det demokratiska system vi har om 10-15 år.

Min generation går och röstar även om det är en negativ känsla. Vi är uppväxta i ett samhälle där ansvar och skyldigheter var viktigare än våra rättigheter så något av partierna får min röst i år också.

Dock helt utan glädje och med valet gjort utifrån det part jag tror skadar utvecklingen minst istället för det positiva, det parti som kan göra Sverige bättre.

Jag läser alla ledare, de flesta politiska krönikörer, lyssnar på alla debatter och läser valmanifest och hemsidor. Samhällsekonomi är en del av mitt arbete så jag kan värdera och förstå. Trots det eller beroende på detta uppstår ingen ”Yes, det här är bra för Sverige känsla” någon gång.

Två tankar växer sig starkare hela tiden. Ingen kan göra något åt de dysfunktionella myndigheterna så politiken innebär bara mer pengar in men inte mer verkstad ut och vi i den medelålders medelklassen har det så bra att vi inte längre behöver bry oss om politiken.

Räntorna styrs mer av omvärld än av valda politiker, energipriser likaså, tillväxten också. En Fransk recession och påföljande Eurokris påverkar oss mer än något beslut som finns i något av valmanifesten. Politiska detaljbeslut i skolan förvärrar bara, det har vi lärt oss under trettio år.

Den enda politiska aktivitet som haft avgörande betydelse för samhällsutvecklingen var Göran Perssons hårda sanering av statsfinanserna på nittiotalet.

Det som gör mig ledsen är att jag ser att vårt system för representativ demokrati är på väg att dö ut och jag ser ingen som driver frågan om ett nytt system som ger oss en fungerande demokrati.

De initiativ för s.k. direktdemokrati som uppstår bland andra med samma frustration ser jag inte som en lösning och inget av de etablerade parterna föreslår någonting på det här området.

Olle Wästbergs demokratiutredning lär gå samma öde som Britta Leijons för tiotalet år sedan. Den lär peka på samma problem även om de är värre nu och sedan begravas.

Kan inte något av partierna ta fram en ny modell för hur politik även i framtiden skall vara något som engagerar oss i sådan utsträckning att vi känner det ansvar som delaktigheten medför?

Nu återstår bara att fullgöra sin demokratiska skyldighet och pallra sig iväg till förtidsröstningen och lägga sin röst på det parti som jag har minst dåligt förtroende för.

Lämna en kommentar