I många fall bör jobbet definiera utbildningen. I andra bör det vara tvärtom. Men hur står det till i mitten?

SONY DSCDen här artikeln börjar med ett nedslag i två högskolor. För att skapa dynamik i argumentationen har jag valt två verkliga antipoder, nämligen Polishögskolan och Handelshögskolan i Stockholm. Innan någon blir upphetsad över att jag kallar dessa två varandras motsatser vill jag påpeka att det gäller i ett, och säkert bara ett, speciellt hänseende. Mer om det senare.

På de här två skolorna bedrivs en lång rad utbildningar men jag skall koncentrera mig på två program, nämligen lite längre grundutbildningar. På Polishögskolan antas varje år ca 300 – 500 studenter vid Polisprogrammet och på Handels antar man i stort sett lika många till Kandidatprogrammet i Business och Economics. Det första gänget blir poliser efter två och ett halvt år och det andra blir ekonomer efter tre. Det är således två högskoleutbildningar med i princip samma strukturella förutsättningar. Men…

Den ena, polisprogrammet, har det uttalade syftet att utbilda ”svensk polis i syfte att minska brottsligheten och öka tryggheten och rättssäkerheten i samhället”. Polisprogrammet är alltså en utbildning som skapar arbetskraft för en specifik befattning hos en specifik arbetsgivare – och en arbetsgivare som har ett givet uppdrag. Jag kommer i det följande att kalla den här situationen för ”utbildningens planhushållning”.

Den andra, kandidatprogrammet på Handels, ger ”en stabil bas för företagande, samhälle och näringsliv”. Kandidatprogrammet är alltså en utbildning som skapar arbetskraft för befattningar, arbetsgivare och uppdrag som varken kan eller bör räknas upp och specificeras i förväg. Jag kommer i det följande att kalla den här situationen för ”utbildningens marknadshushållning”.

Nu måste jag stoppa in ett förtydligande. Det finns ingen som helst värdering i de här två begreppen. Tvärtom skulle jag säga att båda två är exempel på verkligt relevant hantering av den faktiska värld vi lever i. Det vore märkligt om officerare, poliser, tulltjänstemän eller stridspiloter utbildades lite så där generellt och sedan fick söka jobb någonstans i världens alla pansarbataljoner, säkerhetstjänster, gränskontroller eller flygvapen.  Lika märkligt vore det om vi hade en särskild ”Statsekonomhögskola” som utbildade ekonomer som bara kan jobba på Riksbanken. Det tycks alltså som om det här är en väldigt rimlig ordning. De spännande frågorna finns på skalan någonstans mitt emellan Polishögskolan och Handels. Men jag återkommer till det lite senare.

De två extremsituationerna leder till tre logiska konsekvenser som skiljer utbildningarna, och därmed yrkena, åt.

Den första konsekvensen handlar om utbildningens innehåll.

För utbildningens planhushållning gäller att innehållet i huvudsak styrs av den framtida arbetsgivaren. Vi utbildar inte polisaspiranter i metoder som den svenska polisen inte använder. Från pistolskytte till överklagandeprocesser är det fullständigt uppenbart att utbildningen bör inrikta sig på de vapen den framtida arbetsgivaren har och de processregler som gäller i det svenska rättsväsendet. Det gör utbildningen effektiv både ur kostnadsperspektiv och när det gäller att tillgodose den kommande arbetsgivarens ideologiska, metodmässiga och organisatoriska önskemål.

För utbildningens marknadshushållning gäller däremot att innehållet styrs av en samlad bedömning av vart hela marknaden och professionen är på väg. I den analysen spelar högskolans forskning en allt överskuggande roll. Vi utbildar alltså ekonomer i en del ekonomiska teorier som ännu inte används hos någon arbetsgivare och nästan alltid i teorier och metoder som inte används hos någon majoritet av framtida arbetsgivare. Enkelt uttryckt kan man säga att Harvard Business School är en större inspirationskälla än ekonomiavdelningen på Volvo eller Stockholms läns landsting.

Den andra konsekvensen är en logisk följd av den första. Den handlar om verksamhetsutveckling hos arbetsgivaren/arbetsgivarna.

För utbildningens planhushållning gäller att arbetsgivaren utvecklar sin egen verksamhet. Ofta genom någon form av evolutionär ”trial-and-error” process. När verksamheten tagit en ny riktning eller beslutat sig för en ny metodik lägger man en beställning på utbildaren som då byter inriktning. Först när försvarsmakten köpt ett nytt stridsflygplan eller polisen skaffat en ny kommunikationsradio beställer man en uppgraderad pilotutbildning eller polisutbildning. När Tullverket får en ny lagstiftning, och först då, skapar man de utbildningskomponenter som krävs för att en ny tullare skall kunna utföra sitt jobb.

För utbildningens marknadshushållning gäller tvärtom att högskolan är den huvudsakliga motorn i metod- och verksamhetsutveckling hos arbetsgivaren. Det är alltså nyutexaminerade ekonomer (i det här stiliserade exemplet) som inför nya redovisningsmetoder, utvärderingsmetoder eller styrsystem i de organisationer där de får anställning.

Den tredje konsekvensen är en fråga om identitet och definition av ”yrkesbegreppet”.

För utbildningens planhushållning gäller att det inte går att skilja min profession från min arbetsgivare och mitt uppdrag. När jag blir polis och får min examen så blir jag också predestinerad till en statsanställning och jag antas vara ideologiskt förpliktigad att upprätthålla svensk rätt och svensk lagstiftning. Omvänt gäller att när jag avslutar min anställning är jag inte längre polis.

För utbildningens marknadshushållning gäller att professionen är fullständigt skild från såväl arbetsgivare som uppdrag. När jag blir ekonom finns det ingen som helst möjlighet att avgöra vem min uppdragsgivare kommer att vara eller, för den delen, hur mitt uppdrag ser ut. Jag kan komma att jobba på skattemyndigheten, i en halvskum revisionsfirma eller rent av åt en Colombiansk knarkkartell. Skulle jag avsluta min anställning och göra något helt annat kommer jag ändå att vara, och betraktas som, ekonom för resten av mitt liv.

Känns det här självklart? Det är ganska självklart. Jag skulle aldrig förespråka en generell ”Rättsskipningsutbildning” varifrån vilken man kan söka jobb antingen hos polisen eller hos Hells Angels. Jag skulle heller inte förespråka ett slutet ”Skatteverksprogram” utifrån vilket du blir revisor på Skatteverket och inget annat. De intressanta frågorna finns på mittfältet.

Låt oss fundera lite över pedagoger och medicinare.

Strängt taget liknar de varandra. Båda har en tung majoritet av sina yrkesutövare hos en handfull offentliga arbetsgivare. Pedagoger anställs av kommuner och medicinare anställs av landsting. Typ.

Båda har trots det en överraskande stor del av sina utövare hos andra arbetsgivare. Läkemedelsföretag, företagshälsovård, miljöteknikföretag och rekryteringsfirmor anställer läkare varenda dag. På samma sätt anställer stora arbetsgivare, marknadsföringsföretag, teknikkonsulter och kompetensförsörjare pedagoger varenda dag.

De finns alltså båda någonstans mittemellan å ena sidan Polishögskolan, utbildningens planhushållning, och å andra sidan Handels, utbildningens marknadshushållning. De kan båda välja att hantera situationen på ett av två sätt. Antingen strävar man åt det ena hållet eller också strävar man åt det andra. Och, som den intresserade läsaren förmodligen redan konstaterat, de två utbildningarna – eller snarare representanterna för de två yrkena, har valt var sin diametralt motsatt väg.

Medan medicinarna – de som blir läkare – alldeles uppenbart slåss för att komma närmare utbildningens marknadsekonomi strävar pedagogerna – de som blir lärare – lika uppenbart mot utbildningens planekonomi. Läkarna (deras organisationer) ägnar stor kraft åt att påpeka att ”som läkare kan du jobba i sjukvården men du kan också jobba i läkemedelsföretag eller i forskning inom en rad olika områden”. Är man medicinutbildad och jobbar åt ett företag som gör ergonomiska möbler är man fortfarande läkare.

För lärarna (deras organisationer) är det lika viktigt att påpeka att lärarutbildningen syftar till anställning i svensk grundskola eller gymnasieskola. Är man pedagogutbildad och jobbar med att fortbilda anställda i ett verkstadsföretag är man följdriktigt inte längre lärare.

Vi kan säkert hitta många fler exempel på utbildningar på mittfältet som på det här sättet strävar åt olika håll. Vi kommer förmodligen också att konstatera att de konsekvenser jag pekade på ovan får genomslag i det framtida arbetslivet.

Skall socialsekreterare utbildas för att fylla befattningarna i den svenska socialtjänsten (utbildningsmässig planhushållning) eller skall socialsekreterare utbildas i de senaste rönen kring socialt arbete och därmed, när de väl får jobb, förändra den svenska socialtjänsten?

Skall personalchefer utbildas för att upprätthålla den svenska arbetsrätten, Saltsjöbadsandan och Taylorismen eller skall de utbildas i helt nya organisationsteorier och därmed, när de väl får jobb, förändra den svenska modellen?

Det finns många ”mittfältsutbildningar” där den här frågan fortfarande lever. För poliser och ekonomer är det avgjort sedan länge. För läkare och lärare tycks det avgöras just nu, läkare går mot marknadshushållning och lärare mot planhushållning. För alla andra utbildningar finns frågan kvar att debattera och diskutera.

Lämna en kommentar