Det är inte bara mörkast innan gryningen. Det finns goda skäl att tro att det också i andra sammanhang är mörkast och mest tröstlöst just innan ett gränsbrott. Motståndet är starkast och rörelsen framåt långsammast. Ett sätt att beskriva det är genom att fundera över vårt samspel med vår omvärld. Symbios och konsensus är inte bara av godo.

Allting är alltid på väg. Från galaxerna som reser ifrån varandra med svindlande hastighet till vårt språk, våra traditioner och vår uppfattning om länsstyrelsernas fögderi och geografi. Redan de gamla grekerna sade Panta Rei (allting flyter) och Herakleitos påpekade förnumstigt att ingen kan stiga ner två gånger i samma flod. Zlatan Ibrahimovic sa i Expressen att ”det är en stor mix överallt, det är så världen ser ut och det är bara att acceptera, flyta på och hänga med”.

Vore världen ett kontinuerligt flytande skulle det vara frestande att följa Zlatans råd och helt enkelt hänga med. Men så är det långt ifrån alltid. En verkligt stor jordbävning beror på att den flytande och långsamma rörelsen strax under jordytan inte alls får en flytande och långsam rörelse på själva ytan. I stället byggs det upp ett allt större tryck som till slut får delar av jordskorpan att röra sig med ett ryck. Många års förändring, ibland flera hundra års långsamma utveckling, blir till några sekunder av dramatisk förflyttning. Världen har, i det här avseendet, inte alls flutit fram utan i stället har ett ökande men omärkligt tryck skapats som till slut bokstavligen rycker undan golvet under oss.

På samma sätt är det ibland med samhällsförändring. Våra institutioner och traditioner motsvarar jordens tektoniska plattor. De är relativt orörliga och flyter inte med i det vi kallar samhällsutveckling. I stället skapas en allt större spänning mellan den faktiska världen och de här institutionerna. Förr eller senare kommer den verkliga utvecklingen att avgå med segern, precis som i jordskorpan, och ju längre tid som förflutit sedan det förra skalvet, desto större är vår anledning att oroa oss för nästa. Skalven blir nämligen större ju längre det är emellan dem.

När det gäller jordytan är det enkelt att förstå mekanismen. Friktionen mellan plattorna i jordskorpan gör att de inte kan glida sakta emot varandra utan i stället skapas en ryckig och obehaglig rörelse. Men varför tycks samma beteende vara vanligt i samhälls- eller företagsutveckling? Vilka orsaker kan finnas bakom ett ryckigt samhälle eller en ryckig organisation? Svaret är ofta en symbiotisk relation mellan organisationen och dess omvärld. En relation där båda tjänar på att stå stilla en liten, liten stund till även om båda vet vartåt världen egentligen är på väg. I det följande är ”jag” den organisation eller institution vars förändring vi studerar och ”de” är den omvärld i vilken jag lever.

Föreställ dig att ”jag” (och framöver slutar vi med citationstecknen) levererar en tjänst eller en vara som de tycker är lite föråldrad. En skola som andas 30-tal, en bil som inte har säkerhetsbälten eller en sjukvård där människor behandlas med vidskepelse. De kommer att ge mig två signaler. Dels berättar de att de inte gillar min verksamhet, d v s jag får negativ feedback, dels berättar de att de skulle uppskatta min verksamhet mer om jag utvecklade den. Jag måste alltså röra mig framåt, mot den värld som de betraktar som självklar. En värld där skolan är datoriserad, bilen toppmodern och sjukvården baserad på dagens vetenskap och vetande.Bild1Jag är inte dummare än att jag förstår deras inställning och jag flyttar alltså min verksamhet framåt, år det håll både de och jag uppfattar som samhällets generella utvecklingsriktning. Efter lite hårt arbete har jag en verksamhet som uppfattas som uppdaterad, aktuell och ”state of the art”. Resultatet från dem låter inte vänta på sig. Den negativa feedback jag nyss fick är nu borta. Jag får inte så värst mycket beröm men åtminstone inte kritik.
Bild2
Jag har lärt mig två saker, dels vilken riktning omvärlden uppskattar och dels hur jag gör för att flytta mig ditåt. Alltså fortsätter jag på den inslagna vägen och de börjar nu ge mig verkligt positiv feedback. Mina väljare strömmar till, lönsamheten ökar och media skriver hyllningsartiklar.
Bild3
Sporrad av framgångarna fortsätter jag som förut. Nu händer något märkligt. Trots att jag vet att jag flyttat mig i samma riktning och med samma fart som tidigare avtar den positiva feedbacken. De hävdar att det nog är bra att vara i framkant men att lagom är bäst. Det talas också om barn som inte får kastas ut med badvattnet. Det kanske mest intressanta är att de nu är överens om att önskad utvecklingsriktning, för att återfå förtroendet, är vad jag betraktar som bakåt. Även ganska små steg åt vänster i figuren, d v s bakåt, resulterar i förbättrade recensioner från omvärlden.
Bild4
Jag låter mig inte styras av detta utan fäller ner skygglapparna och tuffar på. Efter någon tid befinner jag mig på en paradoxal plats där jag vet att jag är lång framför den allmänna utvecklingen men de ger mig ungefär samma dåliga recensioner, lönsamhet och feedback som då jag var långt efter. De är fortfarande helt överens om att det vore bättre att gå tillbaka än att gå framåt.
Bild5
Plötsligt, och efter vad jag tycker är ett mycket litet steg, vänder de här mekanismerna. Den externa feedbacken är fortfarande väldigt negativ men de har bestämt sig för att rätt riktning är framåt, d v s åt höger i figuren. Den här vändningen går väldigt fort. Ibland kallas den dominoeffekten därför att den ser ut som om en enda människa eller opinionsbildare tippar hela omvärlden i den nya riktningen på oerhört kort tid. Nu är både min ambition och omvärldens feedback i samklang igen. Det faktum att de är negativa är inte särskilt problematiskt eftersom de nu är överens med mig om vad som är önskad rörelseriktning.

Bild6

Efter tillräckligt lång tid når vi en ny punkt som vi båda menar är fullständigt överlägsen de tidigare och resan kan fortsätta.
Bild7
När vi då och då blir retrofixerade och rent av reaktionära kan det bero på att vi befinner oss på högersluttningen i en sådan här utveckling. På utförssluttningen upplever vi att vi har det bästa bakom oss och att det därför vore klokt att vända om och återgå. Vi vill minska spänningarna i samhället genom att försöka backa till en punkt vi upplevde som både stabil och önskvärd. Tyvärr är det inte möjligt. Vare sig när det gäller jordbävningar eller när det gäller gränsbrytande samhällsförändring finns det något bakåt att återerövra. Däremot skulle vi kunna göra skalven och konvulsionerna mindre genom att flytta oss framåt i små steg även när stör vår bekvämlighet. Bara då kan vi hoppas på att slippa undan de stora jordbävningarna. Och just när spänningar, klyftor och friktion känns som störst är vi närmast det gränsöverskridande som plötsligt placerar oss på en ny och framgångsrik uppförssluttning.

Lämna en kommentar