En allt mer mobil befolkning och en fragmentiserad tillvaro skapar svårigheter för våra myndigheter, oavsett om det är på regional eller nationell nivå. Att människor inte uppfattar gränser som ett hinder ska väl vara ett riktmärke även för myndigheternas regelverk?

100 000 människor invandrar till Sverige varje år. Det är lika många svenskar som bor och arbetar i Norge.  Vilket i sin tur är långt fler än vad man trott och långt fler än vad migrationsverket har vetat om. Om det här kan vi läsa i boken ”På gränsen – interaktion, attraktivitet och globalisering i Inre Skandinavien” som nyligen publicerades.[1] Boken innehåller nya forskningsresultat om hur människorna i Inre Skandinavien (som på den svenska sidan består av Värmlands och Dalarnas län med 3 kommuner och drygt 500 000 invånare och på den norska av Hedmark fylke, Akershus och Östfold fylker med sammanlagt 75 kommuner och knappt 500 000 invånare) är sammanknutna genom arbete, handel och turism.

Gränsområde med hinder

Inre Skandinavien är ett område som generellt har en svag befolknings- och ekonomisk utveckling vilket gör det extra angeläget att koppla ihop området med de mer expansiva storstadsområdena, Stockholm och Oslo. En god kommunikation från ytterområden till centrum är en av de viktigaste framgångsfaktorerna som utpekas. Väl utbyggd infrastruktur är en nödvändighet och en av de viktigaste åtgärderna när det gäller att främja en gränsöverskridande arbetsmarknad. Att två nationella myndigheter styr över var sin del underlättar inte när stora infrastrukturprojekt ska genomföras. Pendlingen är en förutsättning för en rörlig arbetsmarknad och för att leverera en hållbar miljö krävs kollektiva alternativ som fungerar på båda sidor gränsen. Fler hinder som pekas ut i boken är av mer generell natur såsom svårigheter med sjukpenning, föräldraledighet, pension och skatt för människor som bor i ett land men arbetar i ett annat. Det är alltså inga unika problemhistorier utan dessa kännetecknar ju också andra gränsområden i Norden. Ett angreppssätt som bl.a. Öresundsregionen använder sig av är att synliggöra pendlarna som en enhetlig grupp och med stöd i denna bedriva lobbyverksamhet kring frågor såsom infrastruktur och skatteproblematik. Den stora skillnaden mellan Inre Skandinavien och Öresundsregionen är dock att den första inte  på samma sätt kan ses som en homogen grupp. De har en mer komplex sammansättning och består av svenskar som reser till Norge för att arbeta, norrmän som åker till Sverige för att konsumera och svenskar och norrmän som reser fram och tillbaka över gränsen i turistsyfte. Att på ett samlat sätt kunna företräda denna spridda grupp och deras särintressen är inte alls en självklarhet.

Rörlighet en möjlighet men också ett hinder

En av svårigheterna med gruppen människor som rör sig i Inre Skandinavien är att de präglas av sin mobilitet vilket självfallet innebär både utvecklingsmöjligheter och begränsningar. Själva mobiliteteten utmanar våra traditionella föreställningar om inflyttning och immigration. Även betydelsen av permanentboende trotsas. När det inte längre är självklart vem som är lokalbefolkning och vem som är tillfälligt boende är det svårt att veta vilka människor vars behov ska tillhandahållas och vilka hänsyn som bör tas i beaktning. Rörligheten blir lätt en röra.

Nationsgränsen som hinder men också en förutsättning

Att nationsgränsen innebär problem för människor som bor, arbetar och lever i gränstrakter är ställt utom tvivel, vilket forskarna också mycket riktigt påpekar i boken. Det ska dock sägas att människor själv inte uppfattar gränsen som ett större hinder än vad som går att hantera, i annat fall hade de ju inte varit så rörliga. Däremot kanske vi inte alltid tänker på att det faktiskt är just själva gränsen som är grunden för dynamiken och rörligheten. Hade förhållandena varit alldeles lika på båda sidor gränsen hade det inte funnits ett behov för människor att förflytta sig. Just olikheten är allltså förutsättningen och motorn för utvecklingen i gränsområdena. Drivkraften för en svensk att söka efter arbete i Norge skiljer sig inte från de hos en grek som söker sig till Sverige i samma syfte. Inte heller skiljer sig norrmännens konsumerande på den svenska sidan från när dansken åker till Bordershop Tyskland för att leta efter prisvärd öl. Myndigheternas arbete med att harmonisera regelverken på ömse sidor gränsen måste ta sin utgångspunkt i att olikheterna ofta är motivationen bakom människors vilja att röra sig över den.

Nya livsstilar ett hinder

GRESS[2]-projektet som efter tre år avslutas i och med antologins utgivning har velat bidra till att öka kunskapen om regionala utvecklingsfrågor med betoning på de speciella möjligheter som finns i gränsområden. Vidare vill de synliggöra dessa utvecklingsmiljöer både nationellt och internationellt och då särskilt inom det gränsregionala fältet. En av de saker boken nuddar vid och som inte bara behöver synliggöras inom det gränsregionala fältet är det förändrade livsmönster som de beskriver. Människorna i Inre Skandinavien är ett mobilt släkte och de vistas semi-permanent på flera platser. Deras vardagsliv pendlar mellan en övernattningslägenhet i Oslo, en permanentvilla i Karlstad och ett fritidsboende i Trysil. Det är dock inte bara i gränsområdet vi ser dessa förändrade livsstilar där just mobilitet bäst beskriver människors livsstil. Danska pensionärer tillbringar en stor del av tillvaron i den skånska myllan och det finns tusentals svenskar som tillbringar halva året i Thailand. De här mobila livsstilarna kan vara ett hinder för både regionala och statliga myndigheter. Hur hanteras deltidsbefolkningen/deltidsboendet/ deltidsstuderandet och deltidsarbetande i myndigheternas regelverk?



[1] Forskningsprojektet har finansierats av Europeiska Regionala Utvecklingsfonden och statliga norska IR-medel, Østlandsforskning, Karlstads universitet, Cerut, Högskolan Dalarna samt fylkeskommunerna i Akershus, Hedmark och Oppland.

[2] GRESS är en förkortning av ”att göra regionala skillnader till en styrka”

Lämna en kommentar