Jag hade under förra veckan förmånen att ha en kontakt med ett av de nybildade svenska verken. Där visar det sig att det lätt utslitna ordet ”samverkan” är lika lätt att säga som svårt att omsätta i praktiken. Till och med inom de egna väggarna.  

Det har skrivits spaltmeter om vikten av samverkan. Under de få korta år som Gränsbrytning funnits till så har även jag bidragit med min beskärda del. Skulle någon komma på den sanslösa tanken att ifrågasätta nyttan av samverkan så skulle nog de flesta runt om kring skaka på sina huvuden och gå därifrån.
 
Men i min kontakt med detta verk så upplevde jag situationen som fullständigt omvänd. Alla kunde orden men ingen ville gå vägen. Signalerna från de medverkande var omöjliga att misstolka: ”Samverkan är jobbigt, tar på krafterna och är från ledningen överlag en nedprioriterad fråga eftersom det ligger utanför vårt kärnområde.”
 
Och varför var det då på det sättet? Den förklaring jag fick var att så länge alla initiativ fattas inom verkets ramar (läs inom stuprören) så krävs inget annat än att handläggare och utredare fullföljer de uppgifter som de fått sig ålagda. Men ska man börja samverka med andra aktörer utanför verket så måste frågan upp till toppen för att ”förankras”. Dessutom måste den enskilde utredaren få den ”legitimitet” som behövs av sin överordnade chef för att kunna agera med någon slags trovärdighet, både inom sin egen myndighet och utanför verkets väggar.
Det här bekymret, naket och avskalat, har jag hittills aldrig läst en rad om i något debattinlägg, någon offentlig utredning eller forskningsrapport. Och då kan jag berätta att jag plöjt en hel del material bara under de här åren på Gränsbrytning. Eller har ni läsare någon annan erfarenhet, jag bara frågar? Det är precis som om hårda orsaker är mer verkliga än mjuka. Och varför är det så? Kan någon förklara?
 

Trots allt så ser jag ett hopp då ett ord vunnit framgång och det är attityder. Å andra sidan så känns det begreppet lika luddigt i kanterna som samverkan. Problemet med en attityd är också att frågan lätt förminskas till en etikett på enskilda personers beteenden snarare än en benämning på den kultur som kanske odlats länge och som håller hela verksamheter i ett järngrepp. Så min stilla undran är hur det går att samverka hemma hos er?

 
Nästa nummer av Gränsbrytning är på nytt ett temanummer. Denna gången om ”Regionerna och samhällsplaneringen”. Numret dyker upp under torsdagen den 22 oktober.  
 
Redaktionen
Per Holmström
Lämna en kommentar