David Cameron har lovat sina väljare en folkomröstning 2017 för att äntligen kunna lägga den omstridda EU-frågan åt sidan. Erfarenheten talar för att initiativet kommer leda till raka motsatsen. Något mer polariserande för en befolkning än en folkomröstning är svårt att hitta.

”Det blir en fråga om ´in or out`,” deklarerade den brittiske premiärministern David Cameron när hans länge utlovade och ständigt försenade tal om EU äntligen hölls i London den 23 januari.

Hans uttalade syfte är att få ett avslut i den ständigt pågående brittiska debatten om EU. Men folkomröstningar är dåliga på att försona och ena – istället fördjupar de ofta konflikter.

I Egypten hoppades president Mursi få lugn och ro i landet genom ett erbjuda en folkomröstning om den omstridda grundlag för landet som han själv skrivit. 63,8 procent av de röstande stödde hans konstitution, var syftet uppnått?

Tvärtom. Omröstningen som skulle ge demokratisk legitimitet sågs som en provokation, motståndet har blivit ännu våldsammare och senast lett till 48 döda i upplopp.

Uppslitande

Fredligare men knappast mindre polariserande var den lettiska folkomröstningen 2012 där frågan gällde om ryska borde bli ett andra officiellt språk i Lettland. Man skulle tro att det klara omröstningsresultatet – 75 procent sa nej till ryska – skulle ha slitit en gammal tvist i en känslig fråga.

Än en gång – tvärtom. Folkomröstningen infekterade gamla sår i en befolkning där långt ifrån alla är 100 procent letter eller ryssar och där etnicitet länge spillt in i partipolitiken och gjort landet svårt att regera.

Inte ens själva sakfrågan löstes; stora grannen Ryssland mullrade efteråt hotfullt. Inte heller tillfredsställdes EU:s legala krav på sina medlemsländer att minoriteter (som de 27 procent etniska ryssarna i Lettland) ska behandlas likvärdigt.

Mindre uppslitande borde Skottlands folkomröstning år 2014 bli, om att lämna Storbritannien. Skottarna älskar att betrakta sig själva som en separat folkgrupp, annorlunda från engelsmännen.
Men folkomröstningen välkomnas därför inte av alla. Den tvingar till ett radikalt ställningstagande genom en polariserande fråga (”In or Out?”) som många föredrar att inte förhålla sig till.

Trots att själva kampanjandet ligger flera år fram i tiden är bråket i full gång. Första grälet handlar om tidpunkten för folkomröstningen – det kan avgöra utgången. Nästa konflikt gäller hur frågan på röstsedeln ska formuleras – det kan avgöra om folk stannar för ja eller för nej. Det tredje grälet ringer bekant i svenska öron: Har ja- och nejsidan tillgång till lika mycket ekonomiska resurser?

Garanterad debatt

Camerons initiativ bäddar åtminstone för flera års grundlig europadebatt i Storbritannien vilket brukar framhållas som en av fördelarna med en folkomröstning. Ingen politisk fråga i världen har det folkomröstats så ofta om som Europafrågan. Detta tycks emellertid inte ha ökat samsynen mellan olika åsiktsriktningar.

Ett problem, om samsyn är vad man vill uppnå, är folkomröstningens inbyggda polariserande effekt. Alla diskussioner om fördelar och nackdelar måste utmynna i ett tvärsäkert svar. Alla nyanser som verkligheten bjuder på, ska kokas ner till ett svarvitt ja eller ett nej. Det blir inte kvar något utrymme för åsikten att ”Ja, om regeringen också genomför kompletterande reformer” eller ett ”Nej, om inte Finland och Danmark också ansluter sig samtidigt…”

Klyver tories

I Sverige vet vi av erfarenhet att folkomröstningar kan dra ovälkomna skiljelinjer också rakt igenom politiska partier vars behov av enighet är stort. Socialdemokratin – inte det enda men det tydligaste exemplet – har slitit i många år med att finna en balans mellan partiets ja-och nejsägare till svenskt EU-medlemskap och euro-medlemskap. Skiljelinjen har skapat interna kotterier, lett till svekdebatter och avgjort vilka ministrar vi fått i regeringen.

Just för David Cameron är detta en uppenbar risk. Hans toryparti har i decennier förgäves försökt ena den näringslivsvänliga falangen som inte kan tänka sig att äventyra EU-medlemskapet och den ultraliberala falangen som inte ens vill tillämpa Konventionen för mänskliga rättigheter, eftersom den är utländsk.
Torypartiet har redan vält två partiledare och premiärministrar i modern tid över EU-frågan; Margaret Thatcher och John Major. Den annalkande EU-omröstningen har nu åter väckt till liv båda falangers stridslust.

Ytterligare en polariserande effekt med en folkomröstning är den hetsighet och det höga tonläge som debatterna förs med. Också detta är inbyggt i folkomröstningen som fenomen. Allt står plötsligt på spel (” in or out?”), inga medelvägar är längre möjliga. Den som förlorar folkomröstningen förlorar allt. Därför höjs rösterna, argumenten blir aggressiva och extrema, påståenden måste framföras tvärsäkert. Väljare som är osäkra tvingas ju av formen att rösta nej, att rösta på status quo eftersom ett ja, automatiskt blir ett ja till allt.

Avslut

Om nu folkomröstningsdebatten riskerar att bli uppslitande, kan David Cameron åtminstone uppnå sitt mål att efter ett svar från den brittiska befolkningen, få frågan om EU lagd åt sidan i framtiden?

Om vi ska gå på erfarenheten har Cameron små chanser att få denna önskan bli uppfylld. Folkomröstningar tenderar att sluta relativt jämt, att ligga nära 51-49. Detta bäddar för en kvarvarande bitterhet hos den förlorande sidan. Om bara fler hade gått och röstat, om rätt politiker ställt upp i TV-debatten kvällen innan…
Svekdebatterna och anklagelserna fortsätter långt efter att folkomröstningen sägs ha ”avgjort” frågan.

När Danmarks befolkning i juni 1992 sa nej till EU:s Maastrichtfördrag och därmed stoppade tolv länders nogsamt planerade och i-långbänk-förhandlade projekt om en politisk och ekonomisk union i Europa – skedde det med 0,6 procents övervikt för nejsidan.

Nejsidan hävdar än i dag med bitterhet att det var cyniskt av EU att gå vidare[1] mot en uttalad folkvilja. Ja-sidans åsikt att det vore odemokratiskt att låta 47 000 danskar stoppa 320 miljoner européer, biter inte.

Tvingar EU välja

David Camerons plan om folkomröstning polariserar också utanför landets gränser. Genom att offentligt och permanent dra upp en tydlig gräns mellan EU och Storbritannien, väckte han i övriga Europa frågan om på vilken sida gränsen man önskar ha Storbritannien. Cameron lovade nämligen britterna att förhandla fram ett nytt avtal med EU där britterna ska få ha kvar sin beslutanderätt utan att behöva följa samma spelregler som andra (på den inre marknaden t ex vill Cameron inte följa arbetstidsreglerna.)

Tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Francois Hollande bland andra, har redan offentligt förklarat  att självklart kan britterna inte få det – reglerna gäller lika för alla. Det är själva grundförutsättningen för en gemensam marknad.

Men hur stora eftergifter kan européerna då ge britterna? Hur gärna vill Europa ha kvar Storbritannien? Den frågan ska enligt Camerons plan besvaras före den utlovade brittiska folkomröstningen 2017.
Dock diskuteras den än så länge betydligt mer nyanserat.  Ännu har ingen europeisk regeringschef uttryckt ett krav om att Camerons fråga till Europa bara kan besvaras med ett: ”In or out”.

 


[1] EU-fördrag kräver enhällighet. Danmark gav trots folkomröstningen ett halvår senare sitt ja i utbyte mot att få stå utanför de delar av EU-fördraget som folket ansågs ha ogillat, och gör så än idag; Militärt samarbete, EU-medborgarskap, polisiärt och juridiskt samarbete samt euron.

Lämna en kommentar