Helt utanför euron står inte Sverige utan hänger snarare på gärdsgården. Det har blivit en obekväm position för finansminister Anders Borg.

CC BY Krisoffer Engdahl
CC BY Krisoffer Engdahl

Det var en tid – för inte så länge sedan – när den svenska räntan sattes efter näringslivets behov och då mer exakt, exportindustrins. En ränta högre än omvärlden dög inte, det gjorde den svenska kronan stark och våra exportvaror dyra. I ett litet och väldigt öppet land som Sverige rör det sig om 60-70 procent av inkomsterna som annars sätts på spel.

Detta gäller inte riktigt längre. Vi lever i en förändrad omgivning där Riksbanken har vunnit självständighet och Riksbankens direktion kan välja en annan tolkning av vad som bäst tjänar svensk ekonomis intressen.
Detta har det senaste året lett till en dragkamp som utspelat sig inför öppen ridå mellan tunga aktörer i Sverige.

På ena sidan har vi sett finansministern, tidvis understödd av exportindustrin, Finansinspektionen och det tunga gardet av nationalekonomer som Lars E O Svensson, Lars Calmfors och Harry Flam. På andra sidan har stått riksbankschef Stefan Ingves, understödd  av, om någon, ECB och IMF.

I bakgrunden lurar EMU. Sverige valde 2003 att stå utanför euron men slipper inte undan påverkan.
Det starkaste argumentet för att säga nej, var att svensk självständighet skulle bevaras. Räntan skulle sättas efter svenska behov, inte underkastas behoven i europeiska ekonomier.

Plötsliga externa, ekonomiska chocker skulle kunna mötas med svensk medicin.

I realiteten har det svenska behovet visat sig som regel sammanfalla med de europeiska. Sedan 1970-talet har svensk ränta som en skugga följt först den tyska och sedan eurons ränta – kurvorna dansar i tydlig takt. Inte ens den extrema chock som Sverige utstod i början av 1990-talet med fastighetsbubbla och efterföljande kris gjorde att kurvorna avvek mer än under en kort period, visar ekonomerna J James Reade och Ulrich Voltz.

Att räntorna följer varandra beror inte på någon extrem anpassningsvilja i Riksbanken. Det beror på det kända faktumet att svensk ekonomi är tätt sammanvävd med den europeiska. Marknaderna förväntar sig därför en svensk anpassning av styrräntan så snart ECB justerat sin styrränta.

Sedan mars i år har den anpassningen dock inte kommit. Riksbankschef Stefan Ingves har ansett att risken för en svensk bostadsbubbla överskuggat exportens behov av en följsam ränta. Sänkt ränta – har Ingves resonerat – betyder att svenskarna bara fortsätter att skuldsätta sig. När bubblan väl spricker, blir det med ett brak som välter hela den svenska ekonomin.

Där har vi dramat. Export eller bubbla, vad ska åtgärdas?

I ena ringhörnan har vi alltså Stefan Ingves. Han kan det här med bostadsbubblor. Han arbetade på Riksbankens avdelning för finansstabilitet under 1990-talet när den svenska fastighetsbubblan sprack och störtade oss ner i år av djup depression.

Han arbetade därefter på IMF med just bubblor av olika slag, reste bland annat runt i Asien och såg de skrämmande effekterna av sådana. De senaste åren har han som riksbankschef ingått i ECB:s direktion och på nära hand sett vad bostadsbubblor gjort med europeisk ekonomi.

Stefan Ingves har onekligen en poäng. Svenska hushåll är mer skuldsatta än de flesta folk i Europa (bara danskarna lånar mer). Vi är upplånade till 168 procent av vår disponibla inkomst.
Varningar har därför kommit från (i flera år) EU-kommissionen, IMF, OECD och Commerzbank. Sverige har uppmanats att införa bolånetak, att avskaffa ränteavdragen eller att hitta andra sätt att minska låneviljan.

I andra ringhörnan har vi en stridbar finansminister. Anders Borg har njutit i flera år av att Sverige klarade sig undan det värsta av den internationella krisen. Han har inte generat sig för att upplysa européerna att de har gjort det mesta fel.
Den kritik som kommit från EU-kommissionen, IMF och de andra över den svenska skuldsättningen har Borg viftat bort.
Jämfört med den övriga världens tillstånd ter sig svenska bolån onekligen som en världslig sak.

För finansministern förefaller istället exportindustrins problem och den uteblivna nystarten av svensk ekonomi som mycket större problem.
Anders Borg har ett riksdagsval som närmar sig.Varje dag tvingas han diskutera hög arbetslöshet med oppositionen, väl vetande att svenska väljare tenderar att rösta på den som räddar jobben.
Finansministern vill verkligen inte krympa hushållens/väljarnas konsumtion året före ett val.
Något oväntat väljer då riksbankschef  Stefan Ingves valt att ta på sig detta ansvar genom att inte sänka räntan.

Två ledamöter i riksbankens direktion har varit öppet oeniga med Ingves. Den gamle räven till nationalekonom Lars E O Svensson har bedrivit krypskytte mot den valda politiken både innanför och utanför styrelserummet. I april lämnade han direktionen innan han nesligt nekades en förlängning av sitt mandat men agerar desto hetsigare utanför.
Lars E O Svensson är långt ifrån ensam. Exportindustrin, tidningarnas ledare och svenska nationalekonomer på löpande band har under sommaren och hösten krävt en sänkt ränta.
Till och med finansmniister Borg har gjort sin åsikt känd om räntans nivå liksom om Riksbankens agerande trots att en finansminister inte längre får göra så, i dessa tider av självständiga centralbanker.

Dragkampen mellan Ingves och Borg påverkas av att Sverige bryter (sedan 1998 mer exakt) mot EU:s fördrag när det gäller riksbankens självständighet.
Framförallt saknar Riksbanken en oberoende rätt att låna upp så mycket reservkapital man vill, man måste först fråga Riksgälden (och därmed indirekt finansministern). ECB påpekade detta redan 2008 men släppte sedan frågan för att ägna sig åt finanskrisen i Europa istället.

Medveten om EMU-överträdelsen satte Borg förra året en ensamutredare – ekonomiprofessor Harry Flam – att utreda Riksbankens självständighet. Flam landade i åsikten (uppmanad därtill av Borg, enligt honom själv) att Riksbanken borde styras mer demokratiskt. Riksdagen borde kunna avgöra mer, t ex upplåningsnivå.
Innan utredningen ens hunnit presenteras, vände sig Riksbanken överraskande till Riksgälden med ett krav att få låna upp och kunna hålla mer än dubbla den aktuella nivån av valutareserver, totalt 400 mdr kronor. Kapitalet skulle användas i händelse av en bolånekris.

Finansministern rasade – offentligt – men satt i en rävsax. Just på den här punkten hade ECB tydligt krävt frihet för Riksbanken. Stefan Ingves fick sitt förstärkta kapital och en vanmäktig Anders Borg fick se svensk statsskuld i ett slag växa med 10 procent.
Utredaren Flam grep i sin ilska pennan för att anklaga båda parter för hemliga uppgörelser och Riksbanken för att vara ”en stat i staten”.

I augusti tog  Anders Borg ett steg i Ingves´ riktning genom att inrätta en särskild makrotillsyn över ekonomin som t ex ska hålla ögonen på växande bolån. Uppgiften gick emellertid inte till Riksbanken utan till Finansinspektionen, en institution som ännu inte visat sig särskilt tuff mot någon och som Ingves inte har stort förtroende för.
Ingves lät envist räntan ligga kvar på 1 procent.

Anders Borg lovade då vagt att göra ”något mer” åt bolånerisken utan att gå in på hur eller när.
I november sänkte ECB räntan igen, nu till låga 0,25 procent och  SCB konstaterade ungefär samtidigt att Sverige officieltt är i recession – BNP har krympt i två på varandra följande kvartal.

För Stefan Ingves blev det nära nog  omöjligt att hålla stånd mot en kompakt svensk kritik som troligen fått resten av hans direktionen att svaja. I mitten av december kom till slut en svensk räntesänkning men bara med låga 0,25 procentenheter.
Exportföretagen och kommentatorerna ansåg sänkningen komma för sent och vara för liten för att vara till någon glädje. Den snabba svenska uppgång som Anders Borg hoppats på ser inte ut att bli resultatet.

Gjorde Ingves fel som agerade för finansstabilitet trots att det rent formellt inte är Riksbankens uppgift?
Formellt, ja.
Möjligen var han inspirerad av ECB som agerade på samma sätt under eurokrisen och har fått mycket beröm för det. Den europeiska centralbanken grep in på de sätt som stod till buds när politikerna inte förmådde bromsa krisens värsta effekter och överskred – eventuellt – sitt mandat.

Är striden på svensk botten härmed över? Knappast.
Under det dramatiska spelet i höst ligger en maktförskjutning mellan svenska finansiella aktörer, vilken grundar sig i Sveriges förhållande till EMU och euron.

Å ena sidan valde vi att stå utanför euron för att behålla fullständig penningpolitisk självständighet.
Å andra sidan följer vi den europeiska centralbanken därför att vårt exportorienterade näringsliv logiskt nog inte är det minsta självständigt utan tvärtom utgör en integrerad del av ett europeiskt näringsliv.

Och så är då Sverige alltså bundet i EU-fördraget att ha en fullständigt självständig riksbank. Finansministern har strikt taget inte rätt att ens andas synpunkter på hur centralbanken agerar.

Kort sagt, Sverige sa nej till euron men hänger ändå på staketet mellan euron och kronan. Och det är en position som uppenbarligen gör ont i våra finanspolitiska makthavare.

En kommentar till Dragkamp med räntan som slagpåse

Lämna en kommentar