I Sverige är vissa områden i sin helhet av riksintresse med hänsyn till ingående natur- och kulturvärden. Miljöbalkens bestämmelser i fjärde kapitlet innebär dock inget hinder för utvecklingen av befintliga tätorter, medan fritidsbebyggelse bara får komma till stånd i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse.

Miljöbalken utgår alltså från att fritidsbebyggelse och permanenta bostäder går att avgränsa. Det kan tyckas som att denna uppdelning är tydlig och klar, men i min doktorsavhandling Fritidshuset som planeringsdilemma från 2011 visar jag för att uppdelningen i fritidsbostäder och permanentbostäder är överspelad. Det går inte att från lagstiftare och planerare styra hur människor väljer att använda sin bostad. Funktionalismens ambitioner att separera bostadsformer fungerar inte som princip för resurshushållning av värdefulla kustmiljöer. Det är dags att tänka nytt och sätta bostaden i centrum när vi diskuterar hållbar utveckling.
Att utveckla kustbebyggelse för åretruntboende och förhindra utbredningen av fritidsbebyggelse har visat sig svårt i praktiken. Trots miljöbalkens restriktioner visade SCB 2005 att det har skett en stark tillväxt av fritidshus utanför tätorterna inom värdefulla kustnära områden. Jag har undersökt de nära sjuttio översiktsplaner som är aktuella för områden med geografiska bestämmelser längs Sveriges kust. Den bild som framträder är heterogen. Kommunernas strategier varierar från att negligera problematiken med dubbel bosättning, sträva efter att förhindra respektive underlätta en övergång mellan fritids- till permanentbebyggelse, till att inte skilja på bostadsformer vid nybyggnad. I det senare fallet är det permanentstandard som är normgivande. Det anmärkningsvärda är den tydliga utvecklingen i de senaste översiktsplanerna. Allt fler kommuner anser att det inte går att i praktiken skilja på fritidshus och permanenthus.
Min genomgång av förarbeten och lagstiftning från 1947 års byggnadslagstiftning och framåt visar på en ambivalens i frågan om dubbel bosättning. Under 1960-talet kom fritidshuset att betraktas närmast som en självklar del i det framväxande välfärdssamhället. Den ekonomiska tillväxten satte den individuella konsumenten och kärnfamiljen som konsumtionsenhet i centrum. Med bättre ekonomi och längre semestrar var frågan inte om standarden skulle öka i fritidshuset utan när. 1970-talets miljömedvetande och ekonomiska nedgång ledde inte till att utredare och lagstiftare ifrågasatte fritidsboendet som sådant. Miljöbalkens restriktioner kombinerades med att plan- och bygglagen lade ribban för utformningen fritidshuset på en basnivå. Fritidshuset betraktades som ett bostadskomplement. Men i dagens rörliga samhälle är varken kollektivet, familjen eller fritiden detsamma. Den rumsliga uppdelningen mellan arbete och fritid – i form av ett enkelt fritidsboende på landet och ett mera bekvämt stadsboende har spelat ut sin roll. Lagstiftarnas föreställning om rummet stämmer inte överens med människors sätt att leva och använda bostäder.
Ingrid Persson Tekn. Dr, Blekinge Tekniska Högskola Avhandlingen Fritidshuset som planeringsdilemma finns i fulltext på http://www.bth.se
Lämna en kommentar