Vi säger att vår verklighet avgränsas av horisonter, men en horisont är inte en gräns. Det är hur vi väljer att förhålla oss till vår samtid, som avgör vad vi ser. För att kunna ändra på vår verklighet måste vi lyfta blicken mot en vidgad horisont.

En gräns är en avskiljare, konkret eller abstrakt. Vatten kan skilja land från land och är en konkret gräns som är synlig och påtaglig, men vad är en nationsgräns, länsgräns eller en kommungräns? I vintras gick diskussioner höga om vargarnas rörelser över våra nordliga gränser, som om vargarna skulle förståom man är i Norge, Sverige, Finland eller Ryssland. Inte ens vi människor är särskilt nogsamma med gränser. Identifikationen har andra utgångspunkter även för oss.

Alltsedan civilisationen har gemenskapen eller samhället vilat på ett antal institutionella grundpelare. Dessa är mera ett svar på uppbyggnaden av ett feodalt organiserat samhälle än grundvärden för en mänsklig gemenskap. Enligt historikerna William H Mc Neill skapar vi själva med ord den värld som sedan påverkar oss i grunden. Det mesta i vår värld är rena rama påhittet, det finns inte, det är bara tankefoster. Dess begrepp påverkar vårt beteende.  Vi uppfinner vår värld och ändrar den genom vad vi lyckas utföra tillsammans. Det är vår gemensamma värld av uttolkningar, metaforer och påhittade betydelser som gör det möjligt. Gränser är ett sådant påhitt.

Civilisationen var svaret på ett stationärt liv och innebar en gemenskap under en centraliserad maktstruktur med urbana centra, storslagen arkitektur som symboliserade en geografisk och social maktstruktur, utbredd handel, storskalig hantverksproduktion och expansionistiska tendenser. Med pyramid­formade organisatoriska makthierarkier och geografiskt och socialt uttalade gränser skapade vi en sorts institutionaliserad civilisationen. Vi skapade regler, normer och lagar för att vidmakthålla gränserna, men trots allt som är nedtecknat är det bara påhitt!

Polen är ett bra exempel på ett land som försvinner och pånyttfödds i takt med historiens gång. Från att tidvis varit en stormakt på 1000-talet, försvann man plötsligt från kartan på 1700-talet och uppstod först efter första världskriget. Gränser kommer och gränser går och varje tidsepok tror sig har konstruerat de optimala nationsgränserna. Men också nationer är ett mänskligt påhitt.

Nationalstaten fick sitt definitiva genombrott i anslutning till Wienkongressen 1814-1815, men processen påbörjade med den Westfaliska freden 1638 som var det formella slutet på det Trettioåriga kriget. I anslutning till freden gavs viss religionsfrihet åt de mindre stadsstater som var en del av det Tysk-romerska riket och var början på regelrätta statsbildningar i Europa. Vid Wienkongressen skulle Europa återupprätta maktbalansen efter Napoleonkrigen. Med en ny karta för den Europeiska tidsduken, bestämde mäktiga män var gränserna skulle gå, högt över huvudet på folk och fä.

Nationalstaterna med alla dess interna gränser har således rötter i en helt annan tid, den statiska stationära tidsepoken, där enskilda stater utvecklades till gigantiska imperier med kolonialism och härskartendenser som spred sig över världen. Det sluta med ett världskrig som i sin tur utmynnade i nationalism och socialism och ett nytt världskrig. Tidstypiska uttryck från en helt annan tid.

I dag lever vi i en helt annan tid, där globalisering, extrem rörlighet och sammansmältning suddar ut tidigare självklara gränser. Beroendet av varandra ökar och världen utanför kommer allt närmare, så nu behöver världen inte fler eller bredare gränser utan färre, om ens några. Samtiden är den globala digitala tiden och människans tidsålder. Inte hierarkiernas, inte institutionernas, inte organisationernas, inte kollektivens, inte herrarnas eller maskinernas tidsålder utan människornas, och människorna är inte betjänta av gränser, varken geografiska eller sociala.

Den europeiska gemenskapen växer i omfattning och innefattar allt fler, där tidigare gränser försvinner etableras nya, med ännu högre murar, fästning Europa börjar bli ett begrepp. Skåne anses för liten som region, så också internt elimineras gamla gränser och nya skapas, men traditionella makthierarkier, storskalighet och gränser är inte svaret för samtiden, oavsett hur demokratiska de anses vara enligt den etablerade bedömningsskalan. Att ersätta gamla hierarkier och gränser med nya hierarkier och gränser är varken gränsbrytande eller klokt, det är snarare gränslöst korkat.

Det är inte ett starkt Europa, eller ett starkt Sverige, eller en stark region vi behöver. Vi behöver starka gränslösa civilsamhällen av människor, med makt och mod att interagera i ett allt finmaskigare och vidsträcktare nät av gemenskap. För det är inte bara geografiska gränser som exkluderar, även sociala gränser är hämmande. Mångfald är enfaldens motsats och civila samhällen som är inkluderande, toleranta och transparenta är vinnare i den globala kampen.

Gränslösa samhällen är unika subjektiva platser

präglade av människors rörlighet och interaktion. Samhällen som utvecklas och förändras med människorna är kreativa och trygga platser. Kreativa därför att de är uppkäftiga, kaxiga, globala, mångsidiga, oförutsägbara och mångfaldiga. Trygga därför att de är toleranta, inkluderande, tillitsfulla och vänliga.

Lämna en kommentar