Att skriva en helt ny grundlag tycks vara något som bara görs en gång. Därefter putsar vi på den i evighet. Men det skulle inte behöva vara så.

CC By Martin Lopatka
CC By Martin Lopatka

Vi är säkert många som då och då önskar att vi fick börja om. Starta en ny stat eller en ny kommun och slippa dras med alla gamla arv. Att t ex omdefiniera demokratibegreppet skulle säkert leda till en ny och bättre grundlag. Bättre framförallt därför att den skulle kunna skydda medborgaren mot maktmissbruk i former som inte fanns när den förra skrevs och bättre därför att den skulle kunna medge medborgarna möjligheter till inflytande som inte var möjliga när den förra skrevs.

Om jag fick uppdraget att skriva en sådan ny konstitution skulle jag bygga den på åtta grundbultar.

Samhället får inte avsiktligen vidta åtgärder mot enskilda individer som inte går att återta, ändra eller kompensera.

Konstitutionen måste garantera människor att inga majoritetsbeslut, rättsliga beslut eller myndighetsutövning avsiktligen innebär sådana konsekvenser att de inte går att reparera eller kompensera. Den här regeln innebär att ingen majoritet kan besluta om dödsstraff. Man kan heller inte stifta lagar som inte innehåller möjlighet till omprövning eller frånta människor egendom eller rättigheter utan att tala om hur det skall kompenseras ifall beslutet visar sig felaktigt.

Samhällets rätt att fatta beslut om inskränkningar eller annan styrning och reglering av medborgarnas liv måste begränsas till sådant där det allmännas intresse väger tyngre än individens.

En sann demokrati bör ha grundläggande överenskommelser kring vilken typ av frågor samhället har rätt att bestämma över. Den nu pågående diskussionen om huruvida syskon får ha sex är intressant såtillvida. Hur mycket jag än stöts av tanken på sex mellan syskon måste jag svara på en annan fråga först, nämligen: På vilket sätt har jag med det att göra överhuvudtaget? Riksdagen fattar fullt med beslut i frågor där jag i och för sig är överens med dem – men där jag för mitt liv inte förstår varför vi skall bestämma överhuvudtaget. Det måste finnas ett allmänintresse som är reellt, inte allmänmoraliserande. För säkerhets skull vill jag tillägga att det kanske finns sådana inslag i diskussionen om sex mellan syskon, det kan till exempel finnas maktaspekter som jag inte är insatt i. I så fall bör den politiska diskussionen börja med, och klara av, frågan om varför det är en samhällsfråga innan vi ens börjar debattera saken som sådan.

Samhället måste garantera att inga medborgares rättigheter gentemot samhället villkoras eller vägs utifrån livsstil, kulturella preferenser eller personliga egenskaper.

Människor har, och kommer allt mer att ha, olika särdrag och olika livsstil. Några komponenter kan betraktas som självvalda. Hit hör religiös övertygelse eller vilket språk man talar. Andra är inte valda alls, såsom sexuell läggning, kön eller hudfärg. Några av dessa påverkar det sätt på vilket vi väljer att leva våra liv, andra inte. Politiska organisationer eller representanter som skall tilldelas uppdrag eller uppgifter i samhällslivet måste förpliktiga sig att försvara och bevara människors rätt oavsett dessa skillnader. Det betyder att ett partiprogram som förespråkar att medborgerliga rättigheter eller medborgerlig tillhörighet skall villkoras utifrån religiös tillhörighet, språk, kön, hudfärg eller någon annan personlig vald eller ärvd egenskap diskvalificerar organisationen från möjlighet att bli invald i en demokratisk församling. Att vara för diskriminering är inte en giltig demokratisk ståndpunkt och kan alltså inte leda till representation i samhällets politiska församlingar oavsett hur många väljare som delar uppfattningen.

Samhället skall kompensera den brist på inflytande som finns hos särskilda grupper av medborgare.

Ett bra samhälle måste byggas kring principen att de som har minst att säga till om skall skyddas mest. Det finns åtminstone tre grupper som måste ha särskilda konstitutionella skydd. Den första är de människor som ännu inte har rösträtt men som kommer att få leva med konsekvenserna av det som vi andra bestämmer. Såsom systemet nu fungerar är det enklare att få igenom ett beslut om ett kärnkraftverk än att sänka pensionerna. Det är inte det minsta rimligt. Den andra gruppen är de som lever i landet men som inte har rösträtt ändå. Invandrare i första hand alltså. Deras intressen har inte någon företrädare i riksdagen och därför måste konstitutionen se till att det uppvägs på annat sätt. Den tredje gruppen är de som vi kan se är dåligt företrädda, trots att de inte skulle behöva vara det. Människor som hamnat utanför det etablerade samhället har i och för sig rösträtt men i praktiken är de objekt för oss andra. Vi hanterar deras intressen utifrån vår egen välvilja.

Det finns flera sätt att lösa det här på. Jag tror inte på att ge fyra-åringar rösträtt. Däremot skulle riksdagen mycket väl kunna bestå av 349 valda ledamöter och 25 utsedda. De utsedda har i uppdrag att särskilt företräda barn, d v s de blir ett professionellt ”barnparti”. Antal, uppdrag och vem de egentligen skall företräda kan man alltid diskutera men en part med reell makt som företräder de som annars inte har en egen röst är en grundförutsättning.

Samhället skall styras så att besluten avspeglar de proportioner som faktiskt finns i befolkningens preferenser.

Konstitutionen måste fördela makt proportionellt utifrån människors preferenser, inte allt till en knapp majoritet. Det är i vissa avseenden lätt att skapa sådana konstruktioner. Hela statsbudgeten till exempel skulle kunna hanteras så att det parti som har 10% i riksdagen faktiskt får fördela 10% av budgeten. De skulle i princip kunna lägga allt på miljöskydd men i verkligheten skulle de tvingas att visa sin uppfattning om en rimlig balans. Summan av dessa prioriteringar skulle komma mycket närmare folkets uppfattning om hur våra gemensamma pengar skall användas. För beslut som inte är så ”kvantitativa” finns det olika modeller.

En är att använda någon form av ”beslutsmarker”, d v s det kostar att rösta. Ett parti i riksdagen skulle då kunna använda beslutsmarkerna på ungefär samma sätt som posterna i budgeten. Har man, korkat nog, använt all sin makt till att få igenom ett försvarsbeslut i början på mandatperioden har man lite mindre att säga till om framöver.

Det finns också olika typer av auktionsmodeller som kan användas. Det finns en hel del forskning kring hur börser (aktiehandel) fungerar och hur de faktiskt fördelar makt mellan ägare på ett mer rättvist sätt än att majoritetsägaren bestämmer allt. Många små ägare påverkar också – utan att behöva skapa koalitioner eller allianser.

Samhället skall styras direkt av sina medborgare i alla frågor där det är möjligt.

Bara frågor som behöver hanteras via representation skall göra det. Grunden bör vara olika former av direktdemokrati. Det betyder att när en fråga dyker upp skall den första funderingen vara – hur skall människor kunna ta ställning till det här. Först när det är orealistiskt eller när frågan är en viktig del av ett mycket större komplex skall den hamna i parlamentet. Jag är alldeles klar över att de allra flesta frågor kommer att, och bör, hamna i riksdagen men den grundläggande inställningen skall vara att bara de beslut som folket inte kan fatta på annat sätt skall flyttas till folkets representanter.

Samhället får inte mer än absolut nödvändigt binda kommande generationer  till åtaganden eller konsekvenser som de inte kan lämna eller undvika.

Detta tangerar resonemanget om medborgare med litet inflytande men är ändå lite speciell. När väljarna tar ställning inför en mandatperiod ligger det egentligen i sakens natur att väljarna, nästa mandatperiod, kan ha en annan uppfattning. Alltså måste det finnas en struktur som innebär begränsningar i våra politikers möjligheter att inteckna nästa mandatperiods rörelsefrihet. Ett sätt är att helt enkelt konstatera att hela statsbudgeten måste vara, till 50%, på tre år påverkbar. Att låtsasdiskutera en statsbudget när 94% är fastlåst av förra riksdagsmajoriteten är helt ointressant. Igen – andelen kan alltid diskutera men landets ”svängradie” måste garanteras i konstitutionen. Det är mycket viktigare än att slå fast mål för överskott eller balans i statsfinanserna.

All makt utgår från folket. Medborgare kan välja att lämna ifrån sig, eller att återta, sitt mandat till valda representanter.

Vi behöver få tillbaka betydelsen av ”ge mandat”. Om jag ger någon ett mandat så betyder det att jag gett den personen i uppgift att agera i mitt ställe. Tills dess att jag återkallar mandatet kan jag inte gnälla eller beklaga mig. Att gå och rösta betyder att jag överlämnar mitt beslutsmandat till någon annan. Denna någon bör vara en person, inte ett parti, och jag bör kunna återkalla mandatet när jag inte längre tycker att personen i fråga företräder mig. Däremot inte retroaktivt. Det finns inget skäl längre att de här mandaten skall vara fasta i fyra år. Det är fullt möjligt med ett dynamiskt mandatutdelande där riksdagens sammansättning ständigt motsvarar människors preferenser. Rörelserna skulle bli mycket mindre än vad vi föreställer oss – men ambitionen att faktiskt företräda de som gav mandatet mycket större.

Det finns en lång rad saker som inte belysts, massor jag inte tänkt på och säkert en uppsjö konsekvenser som gör det hela mer problematiskt men de här åtta punkterna skulle jag ändå vilja se i en ny ”maktutredning”.

4 kommentarer till En ny konstitution

  1. Intressant förslag men lite oklart. Vem eller vad är samhället? Staten? Som vi har lagt upp det idag kan, åtminstone i teorin, en enda rösts övervikt i Riksdagen förändra samhällslivet för oss alla. Det finns ingen tröghet i systemet som kan förhindra de värsta politiska dumheterna att röstas igenom – ingen första kammare, inget statsöverhuvud, t.ex. en president (en maktlös kung räknas inte) och ingen konstitutionsdomstol. Inte heller har vi regionalt självstyre värd namnet (som i Tyskland) som politiskt måste vara med på banan innan stora förändringar kan ske med en rösts övervikt i staten. Vi vet vem som har makten i staten idag men inte vem som tar den i morgon. Dina förslag att stärka individens position är viktiga men en regionalisering av staten är grundläggande för att skydda mot framtida statligt maktmissbruk – t.ex. att orsaka stora underskott som kommande generationer får betala tillbaka.

    Svara

  2. Spännande början!

    Kanske kan man få in det jag länge funderat på

    En rimlighetsklausul (eller rimlighetsminister)

    Där alla beslut, på alla nivårer, skall vägas mot någon form av rimlighetslinjal. Så att inte massa beslut fattas mot allt mänskligt förnuft bara för att en regel skall följas. Det skull visserlgen ta ifrån massmedia en av sina födkrokar. Men tänk vad skönt om något som kostar mer än det smakar, inte behöver kosta.
    Då kanske exempelvis en flykting, med barn som är i klart behov av vår kompetenta sjukvård, och som vill bli nysvensk – kan få bli det, även om Kringvandrarverket har regler att följa.
    Och det finns naturligtvis många fler exempel. Även sådana där vi inte behöver blanda in invandrarpolitiken.

    Svara

  3. Jag instämmer med Göran – en konstitution ska reglera statens relation till medborgarna, inte samhällets eftersom det är en mycket bredare (omfattar såväl stat, medborgare som organisationer av olika slag) grupp.

    Subsidaritetsprincipen är viktigt, beslut blir bättre om de tas (mycket) nära medborgarna så regionala parlament är jag positiv till även om jag inser att maktdelning alltid ger upphov till svåra gränsdragningar.
    I övrigt – mycket intressant!

    Svara

    1. Nja, det där med ordval är alltid svårt. Men konstitution är inte per definition något som har med staten att göra. Så till exempel kallar LO sina stadgar för konstitution och varenda förening har normalt sett ett ”konstituerande” sammanträde. Det är så ordet kan förstås i den här kontexten :-).

      Svara

Lämna en kommentar