Åtminstone om vi undviker den mycket mer komplicerade frågan: Hållbart för vem? Själva planeten vi bor på är extremt hållbar, det kan vi inte göra något åt hur vi än försöker. Man får alltså anta att den som talar om ett hållbart samhälle menar ett för människor hållbart dito. Men även då uppstår en hel rad frågor som förtjänar lite mer belysning än vad vi hittills sett.

CC by Todd Morris
CC by Todd Morris

I världen finns det tre kategorier av människor som påverkar, eller bör påverka, våra beslut.

Den första kategorin är de som har levt men inte längre gör det. De här personerna är inte särskilt skyddsvärda även om en och annan kyrkogård kan betraktas som en eftergift. Deras påverkan på vår situation är naturligtvis alla effekter av deras en gång tagna beslut och genomförda handlingar. Jag antar att det de gjorde gjordes i bästa välvilja och ändå lämnar de efter sig två arv som vi har svårt att bli kvitt. Det första arvet är en faktisk miljöskuld. Förorenade industritomter, bebyggd åkermark, förstörda vattendrag och bly i luften är bara några av de svåramorterade skuldebrev de lämnade i sina testamenten. Det andra arvet är en livsstil som innebär att vi har svårt att omedelbart ändra vår konsumtion och produktion till något som är vettigare ur hållbarhetssynpunkt.

Den andra kategorin är de nu levande människorna på jorden. De, eller snarare vi, påverkar självklart vår situation genom sina val, preferenser och drivkrafter just nu. Vår strävan efter ett bättre liv är det som i första hand utsätter jordens resurser för påfrestningar. Den här gruppen är väldigt heterogen. Vi kan, för att försöka förstå den, dela upp den i två delar. En del som alltså tittar sig i spegeln och säger ”det räcker nu, vi har det bra som vi har det”. Vi kan kalla dem ”de levande rika”. En del tittar sig i spegeln varje morgon och säger ”Jag och mina barn måste få bättre materiell levnadsstandard”. Vi kallar dem ”de levande fattiga”. Problemet här ligger i att vi, i den rika delen av världen, glömmer att för de allra flesta människor innebär ett bättre liv helt enkelt ett längre liv. När vi diskuterar människors strävan efter ”mer” bör vi alltså föreställa oss att det, i de flesta fall, handlar om minskad spädbarnsdödlighet och ökande medellivslängd. Det förklarar inte den största resursförbrukningen – men det förklarar de flesta människors drivkraft.

Den tredje gruppen är de människor som ännu inte är födda. Hit hör de som vi oftast oroar oss för när vi pratar om klimathot eller jordens sinande resurser. Vi måste alltså lämna efter oss en värld som är beboelig för våra barnbarnsbarn och deras kommande generationer. Vi kan självklart inte veta vilka krav eller behov de här människorna kommer att ha förutom de självklara. De kommer alltså att vilja ha rent vatten, frisk luft och tillgång till någon form av livsmedel. Utöver det kan vi ju anta att de vill ha minst samma valmöjligheter som vi. Är oljan slut så innebär det en valmöjlighet mindre. Vi tänker oss alltså att vi måste lämna ifrån oss en värld som i stort sett ser ut som den gjorde när vi fick den. Talesättet ”Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar, vi har lånat den av våra barn” är en populär illustration av just detta.

All hållbarhetsdiskussion innebär, i grunden, att vi försöker värdera de här tre, eller egentligen fyra, gruppernas krav mot varandra. De är nämligen väldigt svåra att förena. Varje beslut du tar, oavsett om det är stort – som att köpa en bil – eller det är litet – som i fråga om hur du skall fira julafton – är en vägning av dessa fyra intressen. I de allra flesta fall ser vikten ut så här:

Allra tyngst väger påverkan från de som är döda. Deras kulturella och hårdvarumässiga arv är väldigt svårt att göra sig av med.

Näst tyngst väger påverkan från oss som är rika och lever nu. Vi vill, av naturliga skäl, fatta beslut som gynnar just oss, just nu.

På tredje plats kommer de ännu inte födda. Väldigt mycket av lagstiftning och ekonomisk styrning via skatter och avgifter syftar till att människor som kommer efter oss skall födas till ett rimligt bra liv i en rimligt bra värld. Vi flyttar alltså livskvalitet från oss till våra barnbarnsbarn.

På fjärde plats, och sist, kommer de som är fattiga och lever nu. Vi har inte i någon större utsträckning infört vare sig regleringar eller skatter som skall försöka se till att tillväxt och livskvalitetökningar flyttas från  oss till andra människor på andra ställen i världen.

Den här stacken borde sorteras på exakt det andra hållet. Nu levande småbarn i Afrika och Asien borde ha högre prioritet än de barn som ännu inte är födda i Europa. Nästa generation borde ha högre prioritet än de rika som lever nu. Slutligen bör precis alla, levande och ännu inte födda, ha högre prioritet än de traditioner och livsmönster som vi hyllar därför att de skapades av människor som sedan länge är döda.

Då skulle vi på allvar förena ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Dessutom med en livsstil som vi skulle kunna vara stolta och nöjda med medan den pågår.

Lämna en kommentar