En tidning kan vara beroende av presstöd, annonsintäkter eller sina läsare. Vi föredrar absolut det sista alternativet eftersom det är det enda som hjälper oss att göra tidningen bättre.

I dagarna är det årsskifte. Vi har räknat 2012 år enligt den gregorianska tideräkningen, 13 år sedan tidskriften Gränsbrytning såg dagens ljus och ett enda år sedan jag tog på mig uppdraget att bli tidskriftens chefredaktör. Det har varit ett spännande, roligt och gränsbrytande år. Jag hade, tillsammans med Gränsbrytnings övriga medarbetare, en ambition att i viss utsträckning förändra och utveckla produkten och utifrån tesen att alla goda ting är tre ville vi skapa en modernare grafisk och teknisk profil, mer analyserande texter och slutligen en vidgning av själva begreppet gränsbrytning.
De läsare som följt med oss från föregående år har sett förändringen och i många fall givit oss återkoppling och synpunkter. Några enstaka läsare saknar den tidskrift de känner igen men både majoriteten av våra samtal med prenumeranter – och prenumeranttillströmningen i sig – ger oss kvitto på att vi är på rätt väg. Gränsbrytning kommer, också under nästa år, att vara en tidskrift som inte bara beskriver förändring utan också försöker vara ett exempel på den.

Att ge ut en tidning, eller en elektronisk tidskrift, är ett spännande företag. De traditionella modellerna har under flera årtionden vittrat sönder. Annonsintäkter och presstöd skapar ekonomiska incitament där läsarnas verkliga preferenser inte får något genomslag. Det finns alltså ett allt svagare samband mellan artiklars upplevda värde och tidningens ekonomiska bärkraft. Den här utvecklingen har de flesta medieföretag försökt möta på tre olika sätt.

Den första metoden är att öka annonsintäkterna. Det görs genom att öka upplagan med i princip vilka medel som helst. Annonsintäkterna beror på hur många som läser tidskriften, inte på hur värdefulla artiklarna är för läsarna.

Den andra metoden är att vädja till samhällets påstådda behov av press och journalistik. Det finns alltså, enligt det här synsättet, ett slags allmänt intresse av en fri och obunden press och det allmänna intresset bör på något sätt resultera i allmän finansiering, d v s skattebetalarna bör betala för tidskrifter och media.

Den tredje metoden är att göra en produkt som är så läsvärd att läsaren vill betala. Läsaren är alltså inte annonsmålgrupp och inte skattebetalare utan just läsare. En sådan tidskrift har inga annonsintäkter och inget presstöd. Den lever helt på att artiklarna i den är värda den kostnad det innebär att skriva och producera dem. Det är den väg Gränsbrytning valt och det är den väg vi vill fortsätta på. En konsekvens av det är att vi, inför 2013, gradvis ändrar vår prenumerationsmodell så att vi får en tydligare relation med varje läsare.

Den inställningen harmonierar också med vår övergripande förståelse av samhällsutvecklingen. Människor blir i allt större grad aktörer. Samtida, och framtida, samhällsmedborgare accepterar inte att bli informerade eller att någon skall göra ”nyhetsvärderingen” åt dem. De, eller snarare vi, vill informera oss på det sätt och via de källor vi själv väljer. Vi vill också värdera, analysera och dra slutsatser alldeles på egen hand. Vi är på väg att få ett komplext och väldigt sammankopplat samhälle där åsiktsbildning, prioritering och skapandet av lösningsmodeller är något som pågår i hela samhället, inte i dess för ändamålet byggda politiska eller journalistiska strukturer. Inom juridiken har man alltid varit medveten om att lagstiftning och domstolar inte får hamna allt för långt ifrån ”det allmänna rättsmedvetandet”. Vi är på väg att, i allt fler frågor, få ett allmänt ”medvetande” som bygger på miljoner människors egna intryck och kommunikationskanaler.  I ett sådant ihopkopplat samhälle finns det mer utrymme för media och journalistik än någonsin förut men varje enskild aktör, journalist och tidningsredaktion kommer att få allt mindre att säga till om. En sådan utveckling bidrar vi gärna till.

Jag ser fram emot att få fortsätta samtalet med dig under ett Gott Nytt 2013!

Camilla Hending

 

Lämna en kommentar