Skolan ska ge eleverna den kompetens som krävs för att bli goda samhällsmedborgare. Men vilken världsbild levererar skolan idag och är den kompatibel med den värld som eleverna lever i?

Skolan befinner sig i en övergångsfas, från ett analogt till ett digitalt arbetssätt. Det innebär att skolan är på väg att överge papper och penna, böcker och skrivtavla till förmån för bärbara datorer, läsplattor och molntjänster. Förutom den rent praktiska förändringen som skolan står inför gällande inköp av en ny typ av skolmaterial och nya kompetenser för lärarna innebär det faktiskt en större omställning än vad som kanske syns vid en första anblick.

Den stora förändringen handlar om övergången från en analog till en digital struktur. Inte bara från papper till dator utan framförallt tankemässigt. Analoga strukturer bygger på ett stationärt och linjärt synsätt. Digitala strukturer är däremot ambulerande eller mobila och bygger på ett komplext synsätt.  Själva lärandet och kunskapsinhämtningen är därmed i ett paradigmskifte. Vi har vant oss vid att lärande är en ständig sekventiell förbättring där vi lär oss mer och mer (av samma sak). Svårighetsgraden (och med det menar vi oftast mängden kunskap vi har skaffat oss) ökar konstant så länge vi går i skolan. Lärandet har varit enkelt att förstå, ju mer vi läser desto mer kan vi, sambandet är alltså linjärt.

Det digitala arbetssättet har helt andra förutsättningar än det analoga. Det bygger på iteration. En text exempelvis blir således aldrig färdig utan den fortsätter att förändras i takt med att författaren, eller andra människor, skriver och ändrar i den. Man går fram och tillbaka i arbetet på ett sätt som inte var möjligt med analoga verktyg. Till det kommer att en text som tillkommer genom kommunikation med flera deltagande aktörer till skillnad från den som är sprungen ur en persons uppfattning och skrivande är ett annat stort skifte. Det vi har premierat hittills hos eleverna – att leverera en färdighet vid en given tidpunkt och att visa sig behärska den ensam – är alltså bytt mot det motsatta. Att läs- och skrivkunnigheten minskar är möjligen oroande. Men det kan också vara ett tecken på att vi lär oss skriva och formulera oss på ett helt annat sätt än tidigare. Att själva uppfattningen om hur ett innehåll ska se ut, och hur det skall tillkomma, är fundamentalt skilda.

Det går också att beskriva paradigmskiftet som att vi går från att vara monomodala till att vara multimodala. Det betyder att vi går från ett till flera sätt att arbeta på eller sätt att göra saker på. En smart mobil är multimodal d.v.s. den har flera funktioner som används samtidigt. En multimodal text är som ett föränderligt Google-dokument till skillnad från en monomodal text som skrivs på en gammaldags skrivmaskin; texten går att ändra utan att man behöver skriva om allt. Ett nationellt prov är ett typexempel på hur man testar det monomodala lärandet. Eleven skriver själv texten, utan inblandning av andra källor eller uttryckssätt.  Den multimodala produktionen handlar om att vi skriver tillsammans med andra elever, använder oss av bilder, länkar, texter som andra har skrivit och självklart delar det med resten av världen. Fusklappen är på det viset ett typexempel på det multimodala lärandet.

Multimodalitet gäller också på systemnivå. Synen på skolan som ett lärosäte, en plats där vi lär oss, är på väg att luckras upp. Eftersom antalet lärandesituationer, och kunskapskällor, ökar så dramatiskt utanför skolan blir det inte längre meningsfullt att knyta kunskapsinhämtning till en specifik plats. Införandet av mobila enheter i våra liv ger oss tillgång till ett stort och jämt flöde av information vilket skapar ett kontinuerligt lärande. Med konstant uppkoppling följer inte bara ett förändrat förhållningssätt till plats utan också ett annat förhållningssätt till tid.

Möten, lektioner och platser kan enkelt ändras i och med att vi står i ständig kontakt med varandra vilket gör att ett schema som är förutbestämt för en termin i taget kan försvåra både lärandet och skolutvecklingen snarare än att underlätta dem. En ny syn på tid krockar med skolans förhållningssätt på många plan där planering har varit något man gör två gånger per år och vilken helst inte ska ändras under perioden. Elevernas förhållningssätt utanför skolan är fundamentalt annorlunda.

Eleverna är alltså mobila – skolan är det inte.

Skolan är stationär, inte bara vad avser plats utan också vad avser förändring. Den innehåller så små variationer att den nästan kan betraktas som oföränderlig. När omvärlden förändras mot allt mer oförutsägbarhet bör skolan följa med i den utvecklingen. Det kommer skolan självklart att anamma så småningom men vi riskerar under tiden att många barn inte kommer att få den kompetens som de behöver. För en hel del barn är det här inget problem; de är redan mobila i sitt sätt att leva utanför skolan och tar alltså ingen större skada av en stationär skolgång. För andra barn är det däremot ett problem att skolan bygger på ett analogt förhållningssätt. Barn som använder och lever i en analog värld både hemma och i skolan tappar mark, skillnaderna ökar och de handlar till stor del om skillnaderna mellan ett mobilt eller ett stationärt leverne, skillnaden mellan en digital eller en analog världsuppfattning.

Skolan skapades i och för den analoga världen. Det är inte säkert att den kan förändras inom sin egen ram. Att tillämpa digitala verktyg men behålla det analoga synsättet kommer inte att leda till något annat än högre kostnader. Kanske är det så att vi behöver ett systemmässigt generationsskifte i ännu högre grad än vi behöver ett pedagogiskt dito.

12 kommentarer till Ett systemmässigt generationsskifte i skolan

  1. Jag tror vi har mycket gemensamt i vårt synsätt. Jag tror du kan vara intresserad av forskning och projekt vid avd IML vid Tillämpad Utbildningsvetenskap på Umeå universitet. Maila gärna så kan vi höras om ev utbyte av intressen/kunskap

    Lars

    Svara

  2. Det var nog en av de bästa bloggposterna jag läst i mitt favoritämne.

    Fick ett brinnande intresse för dessa frågor när jag såg hur det gick till när mina barn började i en s k en-till-en skola. Datorer fick man men ….

    Det här måste jag bara länka till i min egen lilla blogg.

    Tack för trevlig och nyttig läsning :-)

    Svara

  3. Intressant men endast tillämpbart på elever från studiemotiverade hem. Jag har undervisat ett år i en av förorterna som brunnit nu häromsistens och din vision, vacker som den är, har inget att göra med den verkligheten. Alla iPads och multimodala paradigm i världen kan inte kompensera för bristen på vuxna förebilder i de elevernas vardag. Om det skulle bli den nya vägen får vi nog acceptera att förorterna brinner lite för jämnan. Annars är det bricks n mortar plus lärare som inger respekt som gäller.

    Svara

    1. Hej Mats!

      Nej, iPads är säkert inte lösningen för de ungdomar du beskriver. Multimodalitet och digitalisering handlar inte heller om apparater i första hand. Däremot innebär multimodalt tänkande att vi nog bör överge föreställningen om en (1) lärare som den viktigaste inspirationskällan för ungdomar. Just möjligheten att använda många kanaler, många format och många källor är det som skiljer en – inte minst i problemområden – framgångsrik strategi från en som inte fungerar. Om det gamla paradigmet innebär en avsändare – många mottagare så innebär det nya en mottagare – många avsändare. Däri ligger ett paradigmskifte som är allra viktigast i de områden där unga människor har svårast att hitta framtidstro och -strategier.

      Svara

  4. Bloggen – Gränsbrytning | Rektor Lina bloggar

    Pingback den 14 maj, 2013 @ 19.33

    […] Vill tipsa om bloggen/tidningen Gränsbrytning där man bland annat kan läsa inlägget Ett systemmässigt generationsskifte i skolan. […]

  5. Plain Vanilla

    Pingback den 15 maj, 2013 @ 10.08

    […] det supersociala forumet G+ fick jag en delning av den här bloggen. Den analoga skolan och samhällets förändring till ett digitalt dito. Det som jag funderar på […]

  6. Gränsbrytning | Plain Vanilla

    Pingback den 15 maj, 2013 @ 10.23

    […] det supersociala forumet G+ fick jag en delning av den här bloggen. Den analoga skolan och samhällets förändring till ett digitalt dito. Det som jag funderar på […]

  7. varför jag inte vann | Marie-Louise

    Pingback den 15 maj, 2013 @ 10.55

    […] på när och var och hur en elev lär sig? Skolan behöver bli mobil, säger Camilla Hending i ett inlägg på bloggen Gränsbrytning. Hur kan digitala hjälpmedel hjälpa mig och eleverna att bryta de […]

  8. Skolan kontra världen utanför | it-Heléne

    Pingback den 23 augusti, 2013 @ 10.37

    […] egentligen efterfrågar. Jag läste för ett tag sen en intressant och tänkvärd artikel, ”Ett systemmässigt generationsskifte i skolan” av Camilla Hending. Läs och begrunda, vad vill vi med den svenska skolan […]

  9. varför jag inte vann | FeelingIT

    Pingback den 10 maj, 2014 @ 15.51

    […] på när och var och hur en elev lär sig? Skolan behöver bli mobil, säger Camilla Hending i ett inlägg på bloggen Gränsbrytning. Hur kan digitala hjälpmedel hjälpa mig och eleverna att bryta de […]

  10. varför jag inte vann | I am

    Pingback den 12 juni, 2014 @ 20.48

    […] på när och var och hur en elev lär sig? Skolan behöver bli mobil, säger Camilla Hending i ett inlägg på bloggen Gränsbrytning. Hur kan digitala hjälpmedel hjälpa mig och eleverna att bryta de […]

Lämna en kommentar