EU: maktlöst och makthungrigt . Om att EU:s institutioner inte alltid är vad nationella politiker påstår

euomslag

EU är klåfingrigt. EU lägger sig i. Sverige blir en lydstat. Sverige lägger sig platt. Känns diskussionen igen?

EU:s olika institutioner har olika rykten i svensk samhällsdebatt men ingen av dem ett gott sådant. EU-kommissionen kallas klåfingrig[1]. EU-domstolen beskylls för att ta makt som den inte har rätt till. Europaparlamentet däremot, kallas genomgående maktlöst. Tråkigt i så fall, med tanke på att vi svenskar genom rösträtten direkt kan påverka vilka som ska sitta i Europaparlamentet. Men är det sant?

Europaparlamentet
När den svenska moderaten och EP-ledamoten Charlotte Cederschiöld blev parlamentets rapportör[2] i lagstiftning om försvarsmateriel hörde flera europeiska regeringar snabbt av sig, bland dem presidentpalatset i Paris vars utsände satt i timmar på en obekväm stol i hennes kontor och väntade tålmodigt för chansen till en pratstund.
När en av de danska ledamöterna blev utsedd till skuggrapportör[3] i finansiella frågor häromåret dröjde det inte länge förrän hon hade flera dussin inbjudningar från mäktiga personer att mötas över en kaffe, över en middag eller vad som passade henne. En av dem som hörde av sig var chefen för New York-börsen.

I Sverige är det fortfarande möjligt att påstå att Europaparlamentet inte har någon makt. Denna åsikt delas inte, som synes, av regeringar eller näringsliv från övriga världen. De är tvärtom på hugget så snart de hittat namnet på en person som ska arbeta med deras frågor – de betraktar det som helt avgörande att skaffa sig möjligheten att kunna påverka hur EU:s lagstiftning blir.[4]

Varför de bryr sig?
EU utgör med sina 500 miljoner invånare världens största och rikaste konsumentmarknad.
Läs den meningen igen, den säger allt.

Om EU till exempel bestämmer att det måste finnas minst en viss andel kakao i en produkt för att få kallas choklad – då måste alla som tillverkar choklad för den europeiska marknaden anpassa sig efter det. För många företag utanför Europa blir det helt enkelt mer lönsamt att ställa om sin produktion, även den inhemska, efter samma standard. (På det här viset har EU influerat stora delar av världen utan att ens försöka.)
En europarlamentariker som formulerar nya regler för chokladprodukter har sålunda stort inflytande.
Därför lobbyar europeiska regeringar och företag, liksom USAs regering och företag, som tokiga Europaparlamentet.

För alla som lever i tron att Europaparlamentet inte har något större inflytande över EU-lagstiftningen eller att de bara ägnar sig åt stolligheter – låt mig ta er igenom en vanlig dag i något europeiskt land:
Väckarklockan som väcker dig om morgonen – produktkraven beslutas numera i EU. Glödlampan du tänder i morgonmörkret – EU kräver energisnåla och den gamla sorten rensas ut.
Vattnet du duschar i (EU-krav) och schampot du tvålar in håret med (EU-krav). Tandkrämen och sminkets innehåll är EU-reglerat liksom vilka djurförsök sminket får bygga på.
Frukostbrödet är datummärkt (EU). Smöret anger fettinnehåll (EU) och osten tillverkare (EU). Juicen är namnskyddad (EU) och kylskåpet som du ställer in kartongen har energimärkning (EU). Juicekartongen måste för övrigt ha en viss storlek för att göra det enkelt för konsumenter att prisjämföra olika märken (yes, EU igen).

Bilen du kör till jobbet, bussen, telefon du tar upp ur fickan, kreditkortet du betala lunchen med…EU, EU, EU.
Behöver jag fortsätta? Poängen är att vår vardag regleras i oerhört stor grad numera av beslut fattade i EU.
Europaparlamentet är den ena beslutsfattaren i det tvåkammarsystem som EU utgör (EU-regeringarna är den andra). När Europaparlamentet inte samtycker, dör ett lagförslag.[5]

Jovisst, de lobbyister som nämns här ovan intresserar sig också för de nationella regeringarna ute i deras huvudstäder också. Men har man fått en regering i ett EU-land på sin sida så har man vunnit just det – en regering av 28.
Den som lyckas övertyga en rapportör i Europaparlamentet kan däremot i bästa fall ha vunnit över majoriteten i parlamentet. Har du vunnit över en skuggrapportör så kan det betyda att du fått ”oppositionen” i parlamentet med dig.
Därför hör chefen för New Yorkbörsen av sig till en dansk europaparlamentariker medan han aldrig skulle ta sig tid för en dansk minister.

Detta innebär alltså att en europaparlamentariker kan ha större inflytande över lagstiftning och vår vardag än en minister i vår regering har.
Varken maktlöst eller oviktigt. Ändå känner vi svenskar mycket lite till vad våra europaparlamentariker sysslar med i Bryssel/Strasbourg.
Vet vi ens vad de heter?

EU-domstolen
”Låt oss tåga till Luxemburg och demonstrera utanför domstolssalarna!”, ropade en upphetsad svensk (socialdemokratisk) arbetsmarknadsminister för ett tiotal år sedan. EU-domstolen skulle avgöra vem som hade rätt i LO:s strid mot ett lettiskt företag som renoverade en skola i Vaxholm till lettiskt kollektivavtal, istället för ett svenskt avtal.

En politiker ska aldrig försöka påverka jurister eller en domstol. Det är ju de som är experter på våra lagar, det är därför som vi anförtror domstolar att slita tvister mellan oss som annars kunde hålla på hur länge som helst och – eftersom vi människor nu är som vi är – kunna riva upp större sår än tvisten förtjänar.

Men det är ett ovant koncept för oss svenskar att en domstol skulle ha sista ordet, övertrumfa politikerna. I Sverige kan regering och riksdag glatt strunta i Lagrådet när dess jurister påpekar att ett lagförslag inte följer svensk lag. Sveriges justitiekansler framförde angående regeringens inskränkning av offentlighetsprincipen (se kapitel 3) att ändringen stred mot svensk grundlag men det brydde sig ingen om.

Den svenska attityden bygger på ett i världen ganska unikt förtroende för våra styrande. Vi litar på att de agerar för vårt gemensamma bästa och ser ingen anledning att hänga på dem en överrock i form av experter/jurister som ska granska dem.
I andra länder har historien undergrävt människors förtroende för makten. Många europeiska länder har erfarenhet av diktatur och i vissa fall av demokratiskt valda regeringar som infört diktatur (Tyskland, t ex).
De flesta europeiska länder har därför en högsta domstol som sista instans, liksom för övrigt USA har där ju ”The Constitution” ständigt tummas, bläddras i och används för att lösa politiska tvister i dagsaktuella frågor som dödsstraff, abort eller homosexuellas rätt att gifta sig.

EU-domstolen angrips regelmässigt i Sverige för att urholka demokratin, för att ”ta sig makt” som den inte har rätt till. Att vanliga svenskar har missförstått dess funktion är begripligt – de får ju inte mycket hjälp av nyhetsindustrin – men det är inte ursäktligt för politiker att stämma in i samma protestkör.

EU-domstolen har förstås all rätt att tolka EU-reglerna och att tala om vilken innebörd de anser att reglerna har. Domstolen skyddar oss från politikers övermod och övermakt.

Politiker gillar naturligt nog inte alltid detta. En majoritet av EU-regeringarna blev till exempel riktigt uppbragta när domstolen dömde att ”största möjliga öppenhet” måste råda i alla delar av EU:s lagstiftningsprocess. EU-regeringarna hade visserligen själva enats om denna öppenhet, på ett toppmöte några år tidigare, men de hade möjligen räknat med att det skulle stanna vid vackra ord.[6]

Många EU-regeringar blev också upprörda när domstolen dömde att jourarbete ska räknas in i arbetstiden och avlönas. Många sjukhus i Europa har levt på att jourläkare bara får betalt om de kallas ut.
Men regeringarna fick vackert acceptera spelreglerna i en demokrati vilka säger att när de inte gillar sina egna regler, får de ändra dessa. Så de gick omedelbart igång med att förhandla om arbetstidsreglerna.

Det väckte också allmän bestörtning när EU-domstolen meddelade att patienter också har fri rörlighet, att välja bli vårdade i ett annat EU-land om de har en fullgod sjukförsäkring och om det finns plats för dem. Några EU-länder blev ilskna (Sverige), andra blev entusiastiska (Storbritannien och Danmark) och hjälpte sina medborgare att hitta vårdplatser i andra länder för att minska deras egen sjukvårdskö.

I inget fall hade domstolen hittat på vilka regler som skulle gälla. Den drog konsekvensen av vad politikerna hade beslutat, konsekvenser de inte alltid själva hade förstått.

För övrigt är det egentligen så att EU-domstolen faktiskt kan och får påverkas. Inte med folkliga demonstrationer eller genom politiker-påtryckningar dock, bara med juridiska argument.
Alla regeringar har rätten att gå in i pågående domstolsmål – även om det egna landet inte är direkt inblandat – och presentera sin tolkning av EU-reglerna. Den svenska regeringen brukar t ex gå in i tvister om öppenhet för att förklara hur den visst kan fungera utan att hota andra vitala intressen.

Bakom myterna
EU är en ny beslutandenivå i vår demokrati. 28 länder har frivilligt valt att lösa en hel del samhällsproblem gemensamt. Detta betyder ständiga kompromisser. Alla förhandlingar vinner inte Sverige, ibland blir vi nedröstade.
EU – och förvisso Europaparlamentet – är verkligen inte maktlöst, samarbetet är en makt att räkna med i vårt samhälle.

Men EU kan aldrig ta sig makt på nationalstatens bekostnad utan att vi själva vill det. För att EU ska få beslutskompetens på ett område krävs att fördraget ändras. Det betyder att 28 nationella regeringar ska säga ja. Om en enda regering går emot, faller förslaget.
Sedan ska de 28 nationalstaternas parlament säga ja.
Några EU-länder kan inte gå med utan att dessutom en folkomröstning också har sagt ja.
Skulle någon EU-institution agera utöver fördraget finns EU-domstolen.
Både hängslen och byxrem, alltså.

Mytbildningen på det här området gynnar en viss grupp – de nationella politikerna.
Det är de nationella politikerna i Europa som har överlämnat beslutsmakt till det europeiska samarbetet. När det uppstår problem på hemmaplan – översvämningar, båtflyktingar i mängder, terroristattacker, handelsproblem med Ryssland – vänder de sig som regel till sina EU-partners för att få hjälp med lösningar.
Samtidigt vill nationella politiker ogärna erkänna för sina väljare att de numera har mindre inflytande än tidigare i många samhällsfrågor. De har inget emot att framstå som mer mäktiga än de är. Ett vanligt sätt är att meddela sina hemmaväljare att de tänker ”slåss för att EU:s makt minskas”.
Om vi svenskar hade en tia för varje gång en europeisk politiker har lovat detta men inte gjort det, vore årets EU-avgift redan betald.


[1] Angående EU-kommissionens ”klåfingrighet”, se kapitel 1 och 2.

[2] En rapportör är den ledamot som formulerar EP:s version av ett lagförslag. Gör han/hon det väl kommer en majoritet i parlamentet att följa förslaget.

[3] Varje partigrupp i EP utser en skuggrapportör som för gruppens räkning bevakar ett kommande lagförslag.

[4] Den amerikanska lobbyingen i Bryssel har därför blivit väldigt kompakt på senare år och aggressiv på ett sätt som européerna inte har varit vana vid. ”Astroturfing” – att skapa en påhittad gräsrotsrörelse är t ex vardagsmat i Washington men en nyhet i Bryssel.

 

 

[5] Något av en ”atombomb” som knappt använts ens tio gånger, senast när Piratpartiet bidrog till att det internationella Acta-avtalet dödades 2012.

[6] Medlemslandet Sverige som har en mer handfast inställning till ”öppenhet” bidrog till att det omsattes i verklighet.

En kommentar till Utdrag ur boken ”Allt eller det allra mesta du trodde att du visste om EU är antagligen helt fel!

  1. Socialliberal | What’s in it for me, EU? Del 5 av 5

    Pingback den 7 april, 2014 @ 20.21

    […] Den som är sugen på ett smakprov innan beställning kan börja här. […]

Lämna en kommentar