EU:s demokratiska underskott, avståndet mellan Bryssel och den vanliga människan, reser sig som en hög mur mellan oss medborgare och beslutsfattarna i Bryssel. Tänk om det är ett inbillat hinder?

snap By DuReMi
snap By DuReMi

Viket resultat får vi, om vi jämför EU, med sitt omtalade demokratiska underskott, med vad vi lika ofta kallar ”världens bästa demokrati” – USA?[1] Amerika liksom EU har ett två kammarsystem. I USA lagstiftar kongressen/senaten, inom EU lagstiftar ministerrådet/Europaparlamentet. I USA är kongressen direkt folkvald. I Europa är Europaparlamentet direkt folkvalt. I den amerikanska senaten sitter två senatorer från varje delstat, i EU:s ministerråd deltar en minister från varje EU-land. Senatorerna är numera valda i direkt folkval. I Europa väljer varje lands medborgare sin egen politiska ledning som bildar regering och sänder representanter till EU. Här har vi alltså en första skillnad där USA:s system ger medborgare ett mer direkt inflytande. Samtidigt kan vi nog känna oss ganska säkra på att få européer skulle känna sig demokratiskt stärkta av att avstå från sin nationella regering mot rätten att välja två senatorer som skickas till Bryssel. USA har en ”Högsta Domstol” som övervakar att lagstiftarna inte bryter mot lagen. Även EU har en högsta domstol som övervakar att lagstiftarna inte bryter mot lagen.

Presidenter

USA-politiken sköts till vardags dels av statliga myndigheter som får sitt uppdrag av konstitutionen och av lagstiftarna, dels av en indirekt folkvald president.[2] EU-politiken sköts till vardags av EU-kommissionen som får sitt uppdrag av EU-fördraget och av lagstiftarna. (Känns EU-kommissionen instinktivt mer mäktig än de amerikanska myndigheterna? Det kan bero på att kommissionen också har anförtrotts uppgiften att agera ”polis”, att se till att medlemsländerna följer tagna beslut.) EU har noga taget också en ”president”. Han är ordförande för EU:s toppmöten och inte alls utsedd av folket utan av medlemsregeringarna. Den enda befogenhet som EU:s ”president” har, är att kunna lägga fast dagordningen för EU:s toppmöten. En amerikansk president har verklig makt; kan föreslå lagstiftning, upplösa parlamentet, utfärda exekutiva order både inrikes och i utrikespolitiken, t ex på alldeles egen hand starta krig. Skulle EU bli mer demokratiskt av att vi valde en europeisk president som hade samma befogenheter som den amerikanska? De flesta européer skulle nog (med en rysning) svara nej på den frågan.

Lyssna på medborgarna

Både EU och USA ger medborgarna möjlighet att lägga fram petitioner. EU har dessutom ett medborgarinitiativ[3] som tvingar lagstiftarna att behandla förslagen. EU har ett system där konsultation med dels medlemsländerna, dels berörda samhällsaktörer, och även medborgarna äger rum, innan ett lagförslag har lagts fram (via Internet kan alla kan skicka in synpunkter). I USA offentliggörs ett lagförslag först när det är färdigt och då kan allmänheten skicka in synpunkter. I EU skickas ett färdigformulerat lagförslag ut till regeringarna, till alla nationella parlament (för yttrande och kontroll av subsidiaritet) och offentliggörs på nätet. Som formella remissinstanser finns a) nationella parlament b) regionrådet där EU-ländernas regioner och landsting sitter och c) Ecosoc, där arbetsmarknadsparter, småföretagarorganisationer, konsumentorganisationer, etc, är företrädda.

Insyn i lagstiftandet

Europaparlamentets utskottsmöten där lagförslagen behandlas är öppna för publik. Det är också plenumsessionen med debatter och omröstningar som även TV-sänds. Rådets möten TV-sänds när lagstiftande debatter äger rum. EU-ländernas ställningstagande i rådet, hur de röstar, är offentligt. Debatter i USA:s kongress och senat är likaså öppna för allmänheten och TV-sänds. Såväl EU som USA har lagstiftat om rätten till insyn i dokument men den europeiska offentlighetsprincipen är mer heltäckande än den amerikanska. Watergate-affären brukar nämnas som ett bevis för att Amerika har världens bästa demokrati. Inte ens en president står över lagen – president Richard Nixons tvingades nämligen avgå sedan han blivit avslöjad med att bland annat avlyssna oppositionen. I EU tvingade Europaparlamentet hela EU-kommissionen att avgå 1999 sedan det avslöjats att kommissionen döpte om utgifter för att få ihop räkenskaperna (ingen enskild tjänade pengar på detta, det hade vuxit fram som ett sätt att få projekt slutförda, en metod att ta till när en budgetpost hade pengar över och en annan stod tom). EU:s demokratiska underskott finns inte – det är en myt. Så varför upplever européerna att de befinner sig långtifrån Bryssel och makten medan amerikaner glatt utropar att de lever i världens bästa demokrati?

Än sen då?

En uppenbar nackdel är att medborgare förmodligen avstår från att påverka lagstiftning där de faktiskt kunde göra sig hörda. Huruvida EU älskas eller inte, kan väl ändå alla vi som inte arbetar i Bryssel, strunta i. Utom, förstås, om vi uppriktigt tror att våra samhällen fungerar bättre genom det europeiska samarbetet. Om vi tror att fri rörlighet för varor är en fördel för svensk ekonomi och gemensamma miljöregler bättre löser problemen. Att vi behöver gemensamma krafter för att möta t ex det kinesiska undret med sin låglöneindustri och den amerikanska dominansen med sin hormon/kemikaliestinna livsmedelsproduktion. I så fall kan det visa sig vara avgörande att medborgarna tolererar EU som beslutsnivå.

Legitimitet

Demokratiskt underskott eller ej – EU lider bevisligen av en brist på legitimitet i européernas ögon. För många medborgare finns det ingen självklarhet i att EU fattar beslut som påverkar dem. ”EU ska inte lägga sig i”, blir reaktionen vare sig det gäller att rädda vargar (skydd för utrotningshotade arter), hygienregler vid livsmedelshantering (bullar till kyrkkaffet) eller att begränsa tobaksindustrins marknadsföring riktad mot barn och ungdomar (lakritspipan). Det finns ingen anledning att tro att amerikaner (särskilt i dessa dagar) gillar sina makthavares beslut mer än européerna gör. Enligt forskningen ligger den stora skillnaden istället i vår uppfattning om identitet. I USA uppfattar sig invånarna som amerikaner och böjer sig för att amerikanska makthavare bestämmer över dem. I Sverige uppfattar vi oss som svenskar och tolererar svenska myndigheters beslut även när vi är kritiska. Men vi uppfattar oss sällan som européer och förstår inte varför vi ska underkasta oss europeiska beslut. Avståndet till Bryssel är mentalt.

Frustrerad EU-ledning

När EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso diskuterade legitimitetsproblemet för några år sedan, var hans bärande tes att legitimiteten i medborgarnas ögon kunde EU bara vinna genom att agera där det uppfattas som politiskt relevant. Att EU försvarar miljön och klimatet, ger konsumenterna ett skydd mot farliga produkter, öppnar gränserna för studenter och forskare, skulle i sig självt så småningom vinna EU den legitimitet man såväl behöver. Efter snart åtta år på posten är Barroso mer luttrad. Vid årets september-session i Europaparlamentet skrek han åt ledamöterna, röd i ansiktet av uppdämd frustration, att sluta skälla på EU inför sina väljare när de mycket väl visste att det var EU-regeringarna som ständigt sa nej. ”Försvara Europa”, röt Barroso. Flera smått patetiska försök har gjorts att skapa en europeisk identitet. Dit hör t ex pressreleaser om hur många medaljer ”EU” har vunnit efter ett OS och försök att lansera ”Europa” som en (1) turistdestination har gjorts. Mer relevant är EU-institutionernas medvetna insatser för att förstärka de demokratiska elementen under de fyra senaste EU-fördragen. Detta har emellertid kritikerna sett som ett utslag av makthunger. Någorlunda försvarlig är kanske den miljardstora informationsbudget man har skaffat sig i hopp om att göra sig förstådd av européerna. Svaret på informationsförsöken har dock blivit anklagelser om att sprida propaganda och att EU försöker ”köpa” medborgarna.

Hjälper och stjälper

Det finns krafter som motverkar Barrosos förhoppning om att européerna med tiden kommer att se att EU gör nytta och därför acceptera den nya beslutsnivån i sina liv. En första aktör som direkt aktivt försvårar för EU att vinna legitimitet är massmedia. Tidningarna bryr sig inte om att nämna att vargen är klassad som utrotningshotad i internationella konventioner (som Sverige och EU anslutit sig till) och att det alltså inte är EU som hindrar oss från att skjuta av alla vargar vi ser. De nämner t ex inte heller att det förhånade förslaget om att förbjuda lakritspipan för att den kan lura barn att börja röka, kom från en ledamot bland de 766 i parlamentet medan i stort sett 765 av dem var emot idén (för att inte tala om alla 28 regeringar). Pressen urholkar emellertid inte EU:s legitimitet av elakhet utan för sin egen lönsamhets skull. Massmedia tjänar sina inkomster på att publicera dramatiska, underhållande historier – det är alltid mer publikdragande att spinna på våra gemensamma missuppfattningar, än att motarbeta dem. Därför är det svårt att se hur tendensen kan förändras. Nationella politiker får räknas som nästa aktör av underminerande krafter, bland annat genom sin förkärlek att ropa högst av alla att ”EU ska inte lägga sig i”. Regeringen berättar t ex inte att deras modiga försvar av surströmmingen går på tvärs mot vetenskapens åsikt om hur mycket dioxin en människa tål… för där satte EU maxgränsen av intag vilket blev besvärligt för svensk sill. Inte med ett ord nämns heller att den svenska regeringen uttryckligen har förbundit sig att försvara utrotningshotade djur. Men återigen – vinsten för en politiker att hålla linjen ”EU ska inte lägga sig i”, nämligen att vinna sina väljares kärlek, är för hög för att vi ska förvänta oss ett annat uppförande.

Lösningar?

Det enda kända, någorlunda snabba, sättet att skapa en upplevelse av gemensam identitet är att bli angripen utifrån. Det hoppas vi alla slippa i Europa. Då återstår ännu en möjlighet. En viktig skillnad i EU:s brist på legitimitet – i jämförelse med Washington-administrationens erkända legitimitet – är tiden. Den korta tidsperiod som EU har varit en maktfaktor i våra liv – cirka 25 år får vi väl säga, även om EU är femtio år gammalt – är ingenting i det berömda mannaminnet. Allt talar för att om Bryssel vill vinna erkännsamhet och kärlek från befolkningen – eller åtminstone tolerans – får man ge sig till tåls. Liksom dagen när svenska medborgare/kommuner/industrier börjar uttyntja sina möjligheter att aktivt påverka EU-lagstiftningen, lär det dröja.


[1] Vi jämför förstås två olika storheter – en amerikansk nation med 28 europeiska nationer. Men eftersom EU fattar så många beslut som påverkar den europeiska vardagen kan jämförelsen ändå bli meningsfull. Parallellen blir inte sämre av att USA består av 50 delstater med egna budgetar och betydande självständighet i inrikesfrågor som t ex brott och straff, äktenskap, kontrakt, trafikregler, miljöregler, osv. [2] Amerikanerna röstade inte på Obama eller Romney i presidentvalet. De röstade på elektorer som i sin tur röstade på Obama eller Romney.
[3] 1 miljon namnunderskrifter från medborgare i minst sju länder utlöser detta.
Lämna en kommentar