En ny gräns håller på att upprättas i Europa och EU:s senaste toppmöte demonstrerade detta mycket tydligt. Statsminister Fredrik Reinfeldt, brittiske premiärministern David Cameron liksom EU:s sittande ordförande, danska Helle Thorning Schmidt, sändes hem till sina hotell när de viktiga frågorna skulle upp på mötesbordet.

De sista dagarna i juni hölls det tjugonde EU-toppmötet i ordningen på tre år för att försöka ta Europa ur krisen. Toppmötet följde på alla sätt det mönster som utvecklats vid de 19 tidigare toppmöten som hållits. För det första: EU fortsätter att avstå från stora, dramatiska gester för att råda bot på de akuta problemen. Det blir ingen ”big bazooka”, ingen imponerande brandvägg, ingen chockterapi. Det blir en mer stillsam, hyggligt stor räddningsfond med begränsad befogenhet att gå in på marknaden, ett instrument för att ingripa på marknaden utöver ECB som likaså fortsätter att ha begränsade befogenheter. För det andra: EU fortsätter däremot att ta stora, dramatiska beslut om att begränsa det nationella utrymmet att föra ekonomisk politik – i fortsättningen ska mycket skötas gemensamt och under strikt kontroll. För det tredje: För varje nytt beslut som fattas, fördjupas klyftan mellan euroländer och icke-euroländer. Från att ha agerat gemensamt på 27 länder när krisen inleddes 2009, har de två grupperna glidit isär allt mer. Och den verkliga makten ligger kvar i den ekonomiskt tyngre eurogruppen. Euroländerna har, sedan krisen började, gång på gång bekräftat sitt val att inte lösa upp euro-unionen utan gå motsatt väg. Parallellt med räddningsinsatserna har EU/eurozonen genomfört långtgående reformer om en ekonomisk integration. Den europeiska terminen kallas en sådan reform, klubbad i september 2009. Det mest radikala med denna är att INNAN en nationell budget beslutas i ett nationellt parlament, ska budgetförslaget granskas av EU-kommissionen. Det kan utmynna i en uppmaning från övriga EU-länder att korrigera budgetförslaget innan det går till det nationella parlamentet. Frankrikes nye socialistiske president och regering får inte längre avgöra ensamma om deras land har råd med pension vid 62 års ålder. Nästa stora steg var euro pluspakten våren 2011. Den innebär bland annat att alla länder måste införa ett budgettak i nationell lagstiftning, acceptera att alla deras nationella beslut av ekonomisk betydelse (nya lån, skatter, pensioner eller ofinansierade välfärdsreformer) i förväg ska granskas och godkännas av eurozonen. Böter och indragna bidrag väntar om de inte följer budgetdisciplinen. Ett tredje stort kliv i integration togs vid årets sommartoppmöte, en bankunion. Alla banker (i eurozonen) ska ställas under en europeisk finansinspektion som får besluta om en krisande bank ska räddas, omstruktureras, säljas eller läggas ned. Kapital för att rädda en bank ska hämtas ur en fond som alla banker betalar in till. Det blir inte längre skattebetalarna som ska betala för dåliga banker. Ingen statlig budget ska knäckas under en bankkris. Det växande svalget mellan de ekonomiskt tunga 17 euroländerna och de 10 lättviktigare utanförstående (brittiska ekonomin vore ett undantag om den inte befunnit sig i en djupare och långvariga kris än eurozonen) är något som länge har oroat statsminister Fredrik Reinfeldt. Risken är uppenbar att när euroländerna möts så ofta för att resonera om gemensamma angelägenheter, kan det få konsekvenser för vad som är renodlade EU-frågor av största betydelse för Sverige, i första hand den inre marknaden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel höll inledningsvis medvetet dörren öppen för de 10 och även EU-kommissionen ansträngde sig för att vara en förmedlande länk som höll ihop de två grupperna. Men de 10 har därefter själva bidragit till att klyftan vuxit.  
2009 var fortfarande de 27 tillräckligt sammansvetsade inför den skrämmande finanskrisen för att tillsammans klubba den europeiska terminen – detta stora steg bort från total nationell suveränitet. Från den svenska riksdagen kom inga protester. I april 2011 la finansminister Anders Borg alltså fram sin budgetpropp för riksdagen och EU-kommissionen samtidigt. Höstbudgeten granskades och godkändes innan riksdagen antog den. När akuta räddningsinsatser krävdes, ställde finansminister Anders Borg upp med svenskt kapital och lånegarantier till det blödande Irland och krisande Estland. (Hjälpen var visserligen begränsad – summorna små, Estland delvis i kris på grund av svenska banker och Grekland och Portugal fick klara sig med andras hjälp.)

Men redan 2010 sattes det stopp för allt svenskt finansiellt stöd till euroländer med problem. När eurozonen eller IMF därefter har vädjat till länder med god ekonomi att bidra till kriskassan, har Sverige sagt nej. Mexiko, Brasilien, Sydafrika, Indien, Ryssland och Kina ställde upp med ny finansiering för IMF i maj 2012. Sverige sa återigen nej.

När Tyskland 2011 krävde en europlus-pakt, ansåg svenska politiker (som redan själva har infört budgettak, redan genomfört pensionsreform och inte går in för ofinansierade reformer) att detta var att gå för långt. Förbundskansler Angela Merkel (som ett brittiskt veto tvingade att juridiskt placera europlus-pakten utanför EU) erbjöd utanförstående att ingå i pakten symboliskt, son en slags solidarisk gest. Inget tvång skulle gälla icke-euroländer. Statsminister Reinfeldt kunde bara med stor möda förmå en ovillig svensk riksdag att gå med på det. När junitoppmötet 2012 ville öka lånegarantierna för Europeiska Investeringsbanken för att kickstarta tillväxten var Sverige och Storbritannien ensamma bland de 27 om att säga nej. När bankunionen skulle klubbas vid samma möte, sa statsminister Reinfeldt nej till svenskt deltagande. Euroländerna har svalt mycket bitter medicin de senaste tre åren. De har tvingats ställa ut lånegarantier till grannländer de misstror, avskrivit lån och framförallt gett upp total nationell kontroll över sin offentliga ekonomi. Detta har de gjort i vetskapen om att allas ekonomier hänger så tätt samman att en grekisk bankkris betyder förlorade tyska och franska jobb. Den inre marknaden har i sanning gjort Europa till en gemensam marknad. Fyra av de utanförstående länderna – Sverige, Storbritannien, Danmark och Tjeckien – har istället hållit så stort avstånd de kunnat till eurozonen. Utestängda från alla tunga krismöten där de viktiga besluten tagits, har denna kvartett istället uttryckt sina åsikter till pressen. Reinfeldt och Borg har stått längst fram i ledet för att offentligt kritisera euroländerna för att de gör för lite, för att de gör fel och för att de inte gör som Sverige. Samtidigt har de gång på gång, med full rätt, krävt att eurozonen ska vara noga med att inte diskutera och besluta utan dem vad som är EU-angelägenheter. Men euroländerna som inte längre räknar med deras stöd– inte ens förbundskansler Merkel – har numera varken tid eller intresse att lyssna.

Junitoppmötet i Bryssel besannade Reinfeldts oro över att bli ställd utanför, även när det handlar om EU-frågor. Så här utspelade sig mötet: Förutom den eviga eurokrisen stod på dagordningen några EU-ärenden som i högsta grad intresserar Sverige: Ett gemensamt EU-patent (istället för 27 nationella) och en tillväxtpakt med stimulanspengar hämtade ur EU-kassan, hämtade ur strukturfonderna. De frågorna skulle avhandlas först, europroblemen därefter. Men krisdrabbade Italiens premiärminister Mario Monti gjorde direkt klart att för hans del blev det inga EU-beslut innan han visste vad han skulle få ut av euro-delen. Allt hänger ihop, sa Monti. Det blev en kort EU-diskussion och en skyndsam middag innan man sände hem icke-euroländerna för att inleda de verkliga överläggningarna. Till och med EU:s ordförandeland Danmark fick sitta i kulisserna. När euroländerna var överens kallade de in de övriga och meddelade hur uppgörelsen såg ut, även för EU-patentet och tillväxtpakten. Eurokrisen har demonstrerat att Sverige ingår i Europas ekonomiska A-lag. Ironiskt nog har eurokrisen samtidigt bidragit till att politiskt skuffa ut Sverige i ett B-lag.
YLVA NILSSON
Lämna en kommentar