Nationella diplomater och journalister hade ställt in sig på att det särskilda toppmötet om EU:s långtidsbudget skulle hålla på i flera dagar. Men efter bara ett dygn havererade förhandlingarna och stats- och regeringscheferna åkte hem igen med löftet att sätta sig vid förhandlingsbordet igen om några månader.

Var sjunde år slår EU-länderna fast det budgetramverk som sedan styr all unionens verksamhet. Den här gången sker förhandlingarna mot bakgrund av eurokrisen och en hätsk anti-EU-debatt i Storbritannien.

Sedan början av eurokrisen har EU:s ekonomiska politik reformerats i grunden: På plats finns nu en permanent nödfond, ESM, som krisande euroländer kan låna ur, samt en ny uppsättning regler för ökad budgetdisciplin och central kontroll från Bryssel över ländernas utgifter. Näst i pipelinen ligger skapandet av en gemensam tillsynsmyndighet för euroländernas banker, den så kallade bankunionen.

EU-kommissionen har också föreslagit en särskild budget för euroländerna och inrättandet av euroobligationer, det vill säga att euroländerna garanterar varandras skulder. Även om inte alla förslag går igenom (Tyskland motsätter sig euroobligationer) så pågår just nu en enorm maktförflyttning från nationell nivå till EU, för länderna som har euron som valuta. Dessa beslut kräver en konstruktiv stämning.

När det stod klart att ländernas positioner var oförenliga valde EU-ledarna att avsluta budgettoppmötet, hellre än att riskera att bråket spiller över på det toppmöte om två veckor då man ska klubba bankunionen.

För de stora euroländerna Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien är euro-reformerna mycket viktigare än en snabb kompromiss om långtidsbudgeten. Blir det ingen budgetuppgörelse under nästa år så kan, i värsta fall, det gamla ramverket fortsätta gälla i ett år till.

Storbritannien hotade med veto

Före toppmötet var det upplagt för en konfrontation mellan Storbritannien och resten. Premiärminister David Cameron hade tidigt hotat med veto om han inte skulle få igenom sina krav: Dels att EU:s utgifter fryses jämfört med den förra perioden, och dels att Storbritannien får behålla den rabatt på EU-avgiften som Margaret Thatcher förhandlade till sig på 80-talet.

På hemmaplan pressas Cameron av sina EU-kritiska partikamrater att ställa tuffa krav. Samtidigt börjar tålamodet med Storbritannien att tryta i Bryssel. När Cameron i fjol vägrade låta den så kallade finanspakten (mer central kontroll av euroländernas budgetar) upprättas inom ramen för de befintliga fördragen, tolkades det som ren obstruktion av de desperata euroländer som till varje pris vill rädda sin valuta.

Sverige står också utanför euron och är, liksom Storbritannien, en budgethök i EU-sammanhang. Men i motsats till Storbritannien har Sverige gång på gång gjort klart att man inte kommer att blockera euroländerna i deras vilja att lösa krisen.

En konfrontation över långtidsbudgeten skulle kunna tvinga en pressad Cameron att spela ut vetokortet, och göra att de andra EU-länderna kör över Storbritannien. Landet skulle kunna hamna i en situation där ett EU-utträde blir den logiska följden.

Omodernt kompromissförslag

Långtidsbudgeten är notoriskt svår att enas kring. Flera av EU-ledarna kommenterade att det brukar ta två, om inte tre, förhandlingsomgångar innan man landar.

Inför förhandlingarna har det varit ett mantra från EU:s nettobetalare (de som betalar in mer till kassan än de får ut) att budgeten måste krympa. När staterna sparar så kan inte EU:s utgifter samtidigt svälla, lyder det principiella argumentet. Länderna som tjänar på de olika EU-programmen, framför allt i Öst- och Centraleuropa, argumenterar i stället för att satsningarna just leder till tillväxt.

På toppmötet lade EU-ordförande Herman Van Rompuy fram ett kompromissförslag, där budgeten totalt sett var mindre än förra gången. Däremot skulle mer pengar gå till bönder och fattiga regioner, medan gemensamma infrastrukturprojekt och utlandsbistånd bantades kraftigt. The Economists EU-krönikör skrev att EU, sorgligt nog, bara verkar kunna bestämma sig för att spendera mindre eller spendera bättre – men inte båda samtidigt.

Litet reformutrymme

Van Rompuys förslag kommer inte att ligga till grund för de fortsatta förhandlingarna. Men det gav en försmak av var en tänkbar kompromiss kommer att landa. Trots allt tal om att spendera klokt, att göra budgeten mer modern och tillväxtskapande, så är det inget EU-land som verkligen försvarar den principen.

För att kunna satsa på tillväxtprojekt måste antingen jordbruksbudgeten, som idag står för 40 procent, att krympa, eller hela budgeten öka. Men gruppen nettobetalare består både av hårdnackade budgethökar som Sverige och Storbritannien och jordbruksivrare som Frankrike och Italien. Tyskland står och väger däremellan.

Utrymmet för verkliga reformer i nästa långtidsbudget är alltså mycket litet. Det faktum att förhandlingarna har skjutits upp till våren kommer inte heller att öka reformviljan. Nästa år går Tyskland och Italien till val, vilket krymper manöverutrymmet för deras ledare. Och inget tyder på att anti-EU-stämningarna i Storbritannien kommer att mildras.

 

Lämna en kommentar