EU: De europeiska regionernas status har slagits fast i både Lissabonfördraget och EU:s nya tillväxtstrategi EU2020. Men enligt forskarna Torbjörn Larsson och Lisbeth Lindeborg finns inte speciellt mycket i EU:s nya politik som ger regioner och kommuner ökad frihet och inflytande.  

– Jag har svårt att se att det nya Lissabonfördraget verkligen ger regionerna de ökade befogenheter som regionerna själva hävdar, säger Torbjörn Larsson, docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Forskaren Lisbeth Lindeborg, fil. dr. i politikvetenskap, bosatt i Marburg och verksam som journalist och författare, är också oroad:
– Jag är klart skeptisk för jag tycker mig se klara tendenser inom EU för ökad åternationalisering, inte minst av de delar som hör hemma i regionalpolitiken.

 
Ökad självständighet och ökat beroende
Enligt Lindeborg är det viktigt att inse att regionaliseringen inte bara handlar om att sätta nya gränspinnar i backen. Snarare handlar det om en annan process, nämligen vilket mått av ansvar och ökad självständighet som regionerna får gentemot den statliga centralmakten. Den här utvecklingen, mot ökat ansvar, innebär att regionernas förutsättningar ändras: regionerna blir inbördes mer beroende av varandra. Samtidigt byter relationen till staten karaktär, vilket får till följd att även staten måste se över sin roll och förändras, påpekar Lindeborg.
 
Identiteten kontra geografin
Utifrån det perspektivet och jämfört med det ansvar som exempelvis tyska, schweiziska, spanska och italienska regioner har, befinner sig de svenska regionerna i en inledningsfas, konstaterar Lindeborg.
– I den svenska debatten har man på många sätt kört fast då man utgår från en regions geografiska storlek och folkmängd. Det får inte bli utslagsgivande. En regions identitet, sammanhållningen inom en region och en gemensam framtidsvision har minst lika stor betydelse, framhäver hon. -Se på den schweiziska regionen Jura: regionen har bara 75 000 invånare men är sedan 1978 en egen region efter att ha brutit sig ur fusionen med den större och rikare grannregionen Bern.
– Man passade helt enkelt inte ihop. Jura har en tydlig egen identitet och har hittat sin profil som landsbygdsregion, och klarar sig i dag på egen hand.
 
En jämförelse med svenska Halland ligger där nära till hands, konstaterar hon. Det finns ingen anledning att vända sig mot att Halland vill gå en egen väg. Tvärtom; man borde välkomna asymmetri både vad beträffar storlek och folkmängd. Inte heller behöver alla regioner ha exakt samma politiska befogenheter från början.
Likaså behöver statsmakt och regioner varandra. Regionerna kan ju av olika skäl hamna på obestånd och behöva genomgå större strukturförändringar.
Såväl i Tyskland som i Schweiz finns en finansiell utjämningsstrategi som innebär att de regioner som är permanent eller övergående bättre ställda hjälper regioner som är på obestånd. Meningen är att det ska vara en hjälp till självhjälp.
 
Är svenska regioner verkligen ”regioner”?
Torbjörn Larsson undrar om de svenska regionerna över huvudtaget ska kallas för regioner med de begränsningar som de lever under.
– En spansk eller en italiensk statsvetare skulle nog inte vara helt säker, säger han.
För honom handlar det om att fullfjädrade regioner förutsätter att de är direkt folkvalda, har en bred kompetens och slutligen en överordnad och övervakande funktion i förhållande till den lokala nivån.
– Så har vi det inte i Sverige, vi har bara två nivåer, staten och kommunerna. Möjligtvis kan vi säga att man inom staten har tre nivåer. Samtidigt förstår jag att svenskarna vill kalla sina län för regioner eftersom man då trycker på de rätta politiska knapparna, säger han. 
Men Skåne och Västra Götaland, har de inte kommit en bit på väg?
– Visst har de det. Men efter det som nu sker nationellt så tror jag det blir en paus och många är glada för vad de uppnått. Även om det fortsatt kommer att finnas starka politiska krafter som vill gå vidare.
 
Nationell centralism håller emot
Vad ser du som de största hindren för en fortsatt regionalisering här i Sverige?
– Vi får inte glömma bort de stora politiska partierna.

 

Både socialdemokraterna och moderaterna är i grunden väldigt centralistiska och de har båda ett inneboende bekymmer i sina ideologier med regionaliseringen.

Larsson tror att Sverige aldrig kommer få starka regioner så länge regionerna ses som ett hot mot centrum
– Den pedagogiska utmaningen ligger i att visa på att både regionerna och centrum blir vinnare och den berättelsen har ingen lyckats nå ut med än på ett trovärdigt sätt, säger han.
 
Nytt fördrag ingen garanti
Men den här utvecklingen mot mer självständiga regioner riskerar nu genom EU:s nya politiska inriktning att kraftigt bromsas upp menar både Lisbeth Lindeborg och Torbjörn Larsson.
– När jag granskar Lissabonfördraget så tycker jag att det allra mesta handlar om en stärkt roll för de nationella parlamenten och att EU ska arbeta mer för att stärka medborgarnas inflytande på sin politik, säger Torbjörn Larsson.
Lisbeth Lindeborg går längre än så:
– Går man dessutom till Barcarapporten som släpptes förra våren, där ramarna för den framtida regionalpolitiken skulle målas ut, så är den klart förvaltningsorienterad. Där handlar det också mycket om förstärkta satsningar på de fattigaste regionerna, vilket inte heller är riktigt. Faran ligger i att politiska beslut alltmer går via staterna och inte via regionerna och då försvagas regionerna, säger hon. 
 
Regionernas inflytande är medborgarnas hopp
Lindeborg har också blivit mer skeptisk till det EU som vuxit fram under de senaste 10 åren
– Jag har från början varit stark EU-anhängare och tycker nog att det var mer fart på EU:s regionalpolitik under 1990-talet. Det jag ser i dag är framväxten av ett distansierat maktcentrum där medborgarnas möjligheter att påverka i praktiken krymper.
Det är framförallt centraliseringen som hon vänder sig emot. Med en ökad centralisering följer en harmonisering där utrymmet för olikheter och skilda lösningar snabbt krymper.
– Den här utvecklingen har kommit under Barrosos ledning, och vem är det som förlorar på den om inte kommunerna och regionerna? frågar hon sig.
Samtidigt menar hon att det är just kommunerna och regionerna som borde vara medborgarnas stora hopp. Det är nämligen bara genom dem som medborgarnas röst kan bli tillräckligt stark bland alla andra röststarka parter i det lobbytäta Bryssel.
 
Länk till Barcarapporten: 
 
Nyhetsbyrån Regional Utveckling Norden: Per Holmström
Lämna en kommentar