Är européerna dumma? EU förhandlar om sin nästa sjuårsbudget och två tredjedelar anslås till jordbruks- och regionalstöd. Forskning och innovation får ynka 3 procent. Varför envisas EU med att satsa på gårdagen och inte framtiden?

Harvest in the Valley CC BY Quiltsalad
Harvest in the Valley CC BY Quiltsalad

”EU:s budget lär förbli omodern”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt till riksdagens EU-nämnd innan han i förra veckan reste ner till Bryssel för att förhandla den kommande sjuårsbudgeten för EU. Riksdagsledamöterna nickade införstående.

Reinfeldt är inte förste svenske statsministern att fälla omdömet ”omodern” om EU:s budget. Det har sagts och fortsätter att sägas från svenska politiker liksom från danska politiker, brittiska och holländska. Det är omodernt att spendera pengar på jordbruk och regionalstöd, pengarna borde gå till forskning och utveckling. Särskilt britterna är ivriga att tillägga att den borde inte minst stötta företagsamhet och tillväxt.

Är då fransmän och italienare så starka i EU-sammanhang att de i decennier lyckats stå emot denna rimliga och ständigt återkommande kritik, budgetomgång efter budgetomgång?

Speglar EU:s funktioner

Kritikerna väljer att bortse från det faktum att EU:s budget mycket väl motsvarar EU:s funktion.

  • Jordbruket är fullt ut en gemensam EU-angelägenhet (får 30 procent av EU:s budget plus 10 procent som delas mellan landsbygdsutveckling, miljöpolitik och fiskeri).
  • Regionalpolitiken är likaså en exklusiv EU-kompetens (36 procent av EU-budgeten).
  • Forskning är däremot nationell kompetens (med drygt 3 procent av EU-budgeten).

Fördelningen är sålunda inte ologisk. De politikområden som medlemsländerna har överlämnat till EU att förvalta på central nivå, dominerar budgeten.

Låt oss fortsätta ner i listan över budgetposter – rättsliga, inre angelägenheter? EU ägnar sig här enbart åt att nätverka och samordna där det behövs mellan annars nationella styrkor inom det rättsliga, polisiära och asylpolitiska området. 95 procent av allt som görs, sker på hemmaplan och är nationell politik. (1,4 procent av EU-budgeten).

Utrikespolitiken? Medlemsländerna har behållit sitt fulla självbestämmande och därför också, som bekant, sina fullt bemannade utrikesdepartement och ambassader. De utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder som EU kan enas om att genomföra gemensamt, beslutar utrikesministrarna om ad hoc. Tills vidare sker detta inte oftare än att 6,4 procent av budgeten täcker kostnaderna.

För att komplettera listan: EU:s administration (kommissionen, parlamentet, ministerrådet, regionkommittén, 38 myndigheter, m fl) står för 5,6 procent av budgeten.

Kräver kompetensreformer
Konklusionen måste då att om kritikerna menar allvar med att EU:s budget ska bli mer modern, måste vi först förändra EU. Vill vi överlämna forskningspolitiken till Bryssel? Låta Bryssel samordna och fördela anslag mellan europeiska universitet, samla in och utnyttja forskningsresultaten? Då kommer forskning plötsligt få en stor andel av EU:s budget. Ändå har inget EU-land ännu framfört det önskemålet.

Forskningen har försökt bidra med sin objektivitet för att visa de politiska ledarna en väg ur budgetdispyterna.

I Sieps-rapporten Fiscal Federalism, Subsidiarity and the EU Budget Review” går Iain Begg, professor vid London School of Economics, igenom forskning som prövat att analysera hur Europa bör spendera sina pengar, för att få ett optimalt utfall. Ett första problem för en optimal budgetordning är, enligt forskningen, att EU-budgeten är för liten.

Så länge budgeten ligger kvar vid 1 procent av EU:s BNI kommer stora områden av offentliga utgifter att vara uteslutna, oavsett om det finns politiska och effektivitetsargument för att lyfta dem till EU-nivån. Federala budgetar representerar generellt 10 procent eller mer av BNI.

Optimal fördelningsnivå

Att svara på frågan om vilken nivå av det europeiska systemet som ”bör” äga specifika offentliga utgifter är däremot genomförbart. Ett exempel är en bred holländsk studie som analyserar var EU:s anslag bäst kan bidra med ett mervärde. Metoden är ett ”subsidiaritetstest” som kan identifiera olika områden som ska tilldelas specifika nivåer i systemet.

Författarnas slutsats (som i många andra rapporter) blir att jordbrukspolitiken ska återföras till medlemsstaterna, medan klimatpolitiken, utrikes- och säkerhetspolitiken liksom forskning och utveckling bör ligga på EU-nivån.

Tyvärr går analyserna inte att tillämpa på EU, konstaterar professor Iain Begg.

Centralt men inte avgörande

Forskning om EU:s budget tenderar att som modell utgå från en federation där en stark central regering måste medla mellan regionala och lokala myndigheter. Vedertagen teori föreskriver att stabiliserings- och fördelningspolitik i huvudsak bör centraliseras, medan allokeringspolitiken bör ligga på den nivå som är bäst lämpad att anpassa politiken till den jurisdiktion som politiken gäller.

Men vi har inte en central regering i Europa och de flesta vill heller inte ha det.
En tio gånger större EU-budget vore möjligen optimalt men måste naturligtvis också uteslutas av politiska skäl.

En stor del strukturfonderna, vilket den holländska studien hävdar, ger inte ett optimalt mervärde när de, som idag, fördelas från EU-nivån. Politiskt är dock en nationalisering av regionalstöden otänkbart.

Gungor och karusell

Regionalpolitiska stöd via EU såg första gången ljuset när den tidigare premiärministern Margaret Thatcher hamrat hem för sina kontinentala kollegor att även om Storbritannien var ett rikt land vilket ledde till en hög EU-avgift, så fanns det regioner som var starkt eftersatta.

Nästa gång regionalstödet dök upp på dagordningen var när Spanien gjort klart för Nordeuropa att den strukturomvandling som krävdes av de sydeuropeiska länderna för att klara den inre marknaden, var enormt kostsam. Att det var Tyskland och övriga Nordeuropa som skulle göra de överlägset största ekonomiska vinsterna av den inre marknaden stod också klart. Idag är stöden till över 80 procent ett sätt att stödja de östeuropeiska länder som sedan andra världskriget levt på andra sidan järnridån.

Att renationalisera strukturfonderna skulle med andra ord riva upp andra politiska överenskommelser än vad som vid en första anblick är uppenbart.

I förbigående sagt- som alla regionalpolitiker vet – är strukturfonderna inriktade på tillväxt, på småföretag och entreprenörskap samt topprioriterar klimatvänlig tillväxt. Alltså just det slags politik som framförallt brittiska politiker kräver.

Oväntad vinnare

Och jordbruket då?
Den allmänna uppfattningen är att Frankrike gynnas mest av jordbruksstöden och därför vägrar ge upp dem. Det är sant men inte hela sanningen.
Frankrike är världens tredje största livsmedelsexportör men det är inte kvantiteten som är mest intressant. Franska livsmedel har ett oerhört starkt varumärke inom den övre änden av marknaden, kvalitetsvaror och delikatesser. Produktionen är inriktad på småskalighet och kunder som söker lyx.

Minst av alla i Europa vore det franska jordbruket hotat om EU slutade med jordbruksstöd. Utan europeisk jordbrukspolitik skulle Frankrike satsa stenhårt på nationella stöd till sitt jordbruk och stå sig oerhört väl i den globala konkurrensen. Även Italien och Spanien har starka varumärken och därmed goda chanser i en öppen konkurrens.

Svenskt jordbruk skulle däremot få mycket svårt att alls överleva – svenska konsumenter som i opinionsundersökningar väljer ”svensk mat” skulle få oerhört att hitta sina varor i butikerna. Detsamma gäller Finland och Storbritannien. Holland skulle kämpa för att överleva på den lägre änden av marknaden med sitt hårdintensiva jordbruk.

Bekant budgetmodell

Den här egenskapen är klassisk för en budget på en central nivå, att den delvis används för att kompensera för annan politik, utanför budgeten, som missgynnat någon part.

En snabb blick på EU:s budget ger alltså bilden att budgeten spenderas på exakt vad de europeiska politikerna har kommit överens om att den ska spenderas på. Forskarnas möda att utreda vad denna utskällda budget bättre kunde användas till, är till stora delar förspilld eftersom den inte tar hänsyn till en politisk verklighet.

En förändrad budget skulle ge oss ett helt annat EU… men än så länge tycks vi européer inte vilja dra konsekvenserna av vår budgetkritik.

Lämna en kommentar