Hur kan politiker få veta vad deras väljare vill? Genom en folkomröstning förstås. Men metoden skapar fler problem än den löser.

20 år efter att svenskarna folkomröstade om EU är folkomröstningar på modet igen. Det finns en envis folkrörelse i Skottland som ständigt tjatat om självständighet. För att få tyst på snacket och för att visa att de flesta skottar vill förbli britter, så tillät den brittiska regeringen skottarna att folkomrösta om saken i september.

55 procent sa nej till självständighet. Problemet löst!

Nej, inte riktigt. I Skottland fick folkomröstningen djupa effekter Det svartvita valet mellan ja eller nej fungerade så väldigt polariserande att partier, stadsdelar och familjer slets åt två håll och inte bara ledde till bråk men till våldsamma slagsmål på gator och torg.

Det avslöjade en hittills okänd regional klyvning. Vissa städer, vissa kvarter röstade för självständighet till 60 procent, ja upp till 80 procent. Ja-sidan var så nära att vinna, att efteråt är de fulla av bitterhet och har svårt att komma tillrätta med situationen.

I England fick folkomröstningen också djupa effekter. Många engelsmän ifrågasatte varför de inte fick delta i folkomröstningen vars utgång skulle påverka dem oerhört mycket – Skottland sitter på huvudparten av brittisk olja och gas, hyser landets enda krigsfartygsvarv, missilstyckade ubåtsbas samt en stor flygbas.

Den brittiska regeringen, förskräckt hur nära den var att förlora, ställde i sista minuten ut långtgående löften: Om bara skottarna sa nej till självständighet, skulle de få djupgående reformer som gav dem rejält mycket mer autonomi.

Det fick fart på Wales och Nordirland: Varför skulle inte vi få samma autonomi som skottarna?

Detta har i sin tur fått fart på engelsmännen: Varför ska skottar och walesare få bestämma över sina egna landsändar men vi engelsmän inte själva få bestämma över England?

Norska vägen

Två veckor efter oss svenskar 1994 folkomröstade Norge om EU-medlemskap. 52,2 procent sa nej. Men att stå utanför EU:s lockande inre marknad var inte möjligt för någon europeisk regering. Norrmännen valde att förhandla fram ett heltäckande avtal (EES, Europeisk Ekonomisk Sfär) så att de kan handla holländsk matje tullfritt, sälja norsk lax, arbeta i skotsk oljeindustri och studera till läkare i Polen. Mot en årlig EU-avgift.

Ytterligare en sak ingår dock i EES-avtalet. Varje gång EU uppdaterar eller fattar nya beslut om den inre marknaden så måste norska stortinget klubba ett identiskt beslut. Utan att norska politiker har fått vara med i debatten eller beslutsprocessen.

Norge har förstås alltid alternativet att inte klubba besluten men att i så fall lämna den inre marknaden. En norsk regeringsrapport från 2012 visar att sedan 1992 har stortinget satt sin godkänt-stämpel på två EU-beslut om dagen i snitt  (6 700 totalt).

Schweizisk väg

I folkomröstningarnas hemland Schweiz, röstade folket likaså på tidigt 1990-tal om EU-medlemskap. 50,3 procent sa nej.

Schweiz avtalade precis som Norge om tillträde till EU:s lockande inre marknad för att kunna köpa tyska bilar, sälja läkemedel och banktjänster, arbeta i Frankrike och ta ut pension i Spanien. Mot en årlig EU-avgift.

Men i folkomröstningarnas hemland ska allt prövas och därför sker anslutningen område för område, avtal för avtal. Det har blivit 120 avtal efterhand. Detta blir arbetskrävande för EU-sidan men villkoret är att avtalet ska ses som ett paket – om Schweiz underkänner ett av de många avtalen så faller alltsammans.

Varje gång EU ändrar något måste inte bara Schweiz parlament godkänna det men också folket. Förra året blev Kroatien nytt EU-land och då folkomröstade schweizarna om kroater också ska få fri rörlighet som EU och Schweiz avtalat om.

Nej, sa schweizarna.

Det är inte förhandlingsbart, sa EU. Antingen är ni med på hela inre marknaden eller så kliver ni av hela inre marknaden.
Där står idag en planlös schweizisk regering.

Menade vi ja?

I Sverige firar vi alltså i år 20-årsjubileum för folkomröstningen om EU. 52,3 procent av svenskarna sa 1994 ja till att bli EU-medlemmar.

Men de 52 procenten utgjorde en högst tillfällig topp i den svenska folkopinionen. Före den 13 november och efter – under hela 1990-talet och fram till 2002 – var de svenska nejsägarna fler än jasägarna. Gjorde vi som det svenska folket ville när vi blev EU-medlemmar 1995?

Det finns några i Sverige (dels den icke-parlamentariska vänstern, dels Sverigedemokraterna) som vill att vi folkomröstar på nytt om EU-medlemskapet. Nejsägarnas förnyade hopp bygger på ett löfte som Storbritanniens premiärminister gett sina väljare att få folkomrösta om brittiskt EU-medlemskap år 2017.

David Cameron har visserligen villkorat sitt löfte: Först ska han förhandla fram ett nytt avtal med EU. Ett bättre avtal än vad ett medlemsland har. Detta villkor – konsekvenserna av ett nej till EU – har dock för länge sedan drunknat i den upphetsade brittiska debatten. Starka krafter vill folkomrösta. De argumenterar övertygande att folket har rätt att bestämma över sitt öde.

Nej till problem

Men folkomröstningar är ett trubbigt instrument för att urskilja folkets röst. Redan att koka ner en viktig samhällsfråga till ett svartvitt JA eller NEJ vållar problem. Debatterna förlorar snabbt alla nyanser och övergår istället i fantasifulla hot och löften.

Att ja- och nej-sidan ständigt får ungefär hälften av rösterna var, urholkar sedan den legitimitet en folkomröstning förväntas skänka ett politiskt beslut.

Och i slutänden har landets regering ändå inte sluppit från kravet på att göra ett ställningstagande. Vad vi än hittar på att folkomrösta om – EU, kärnkraft eller invandring – så finns verkligheten kvar att hantera dagen efter valet. Vilket Schweiz´och Norges regering har upptäckt.

Vad vi har fått är en korts stunds lättnad medan vi uttryckte vårt djupt kända NEJ till en föränderlig och jobbig omvärld.

 

Lämna en kommentar