Att göra en framtidsprognos baserad på dåtiden har varit en självklarhet i alla organisationer som behöver en långsiktig strategi för sin verksamhet. Trafikverkets utskällda tioårsplan är ett exempel på när detta inte längre fungerar.

mc-#02 line study CC BY josef.stuefe
mc-#02 line study CC BY josef.stuefe

Infrastruktur är till naturen stort, kräver stora investeringar och just därför
långsiktighet, byggd på god planering. Vem vill bygga fast miljarder i en
utveckling som inte kommer?

Men planering är inte enkelt i en tid när framtiden skiftar under våra fötter,
när utvecklingen gör tvära kast och gång efter annan ställer oss inför oväntade händelser.

Trafikverket är ett skräckexempel på hur man inte ska göra. Prognosen som den nationella planen 2014-2025 bygger på, säger antalet
bilar ska öka fram till 20130 med 39 procent och busstrafiken med 4 procent. Men i Sverige har biltrafiken stadigt minskat de senaste fem åren medan tåg- och busstrafiken kraftigt har ökat.

Det är inte första gången det blir fel heller, vilket samhällsplaneraren Christer Ljungberg visat. Trafikverkets förra prognos talade om 29 procent mer biltrafik över tretton år men verkligheten gav oss 11 procent fler bilar i trafik.
Persontågsresor spåddes öka med 26 procent men det blev 59 procent.

Faktiskt slår alla Trafikverkets prognoser fel sedan början av 1990-talet. Trots att verkligheten inte liknar kartan har myndigheten ändå inte slutat tro att 1970- och 80-talets utveckling ska repeteras.

Med Trafikverkets plan i handen, hur kommer de politiska besluten se ut?

Flex och rörligt

Internet och nya kommunikationsmöjligheter kan göra underbara ting för oss men tills vidare är det framförallt privata företag som varit på hugget och gett oss leksaker så vi kan skapa vår egen musikradio, låta grannarna följa vår semester i realtid, övervaka barnen med gps och skruva upp för värmen hemma halvtimmen innan vi kommer hem.

Internet skulle naturligtvis mycket enkelt kunna hjälpa var och en av oss att följa trafikflödet minut för minut och meddela var hindren och isfläckarna finns, istället för att behöva lita till att bilister ringer in glada rapporter till lokalradion.

  • Trafikplanerarna skulle lätt kunna ge oss en smidig kollektivtrafik – de kan säga exakt var vi brukar befinna oss vid olika tider på dygnet.
  • Med Internet kan vi följa elströmmen med stor exakthet för att utnyttja energin maximalt av industri och hushåll.
  • Internet-handeln kunde ge Posten stora intäkter för att kompensera för bortfallet i brevskrivandet.

Istället har vi kaos i kollektivtrafiken vintertid, inga fungerande
tågförbindelser någon del av året på den östra sidan av Sverige, täta
strömavbrott och flaskhalsar i elöverföringen mellan norra och södra Sverige, gott om döda områden i teleförbindelser och absolut noll pålitlighet i postutbärningen.

Teknikens under

Varken staten eller våra tidigare statliga bolag har förstått att utnyttja de
möjligheter som finns för att svara på medborgarnas önskemål om flexibilitet och enkelhet.

Till viss del kan staten komma undan med att skylla på pengabrist men det nya med Internets och satellitkommunikationernas intåg är just att det går att skapa flexibla, enkla, användarvänliga lösningar utan att det behöver kosta miljarder.

Trafikverket utskällda framtidsprognoser ger oss kanske en antydan om var hindren framförallt finns. De är mentala.

2005 såg Post Danmark ut som ett riktigt fräckt och framåt företag när de köpte belgiska La Poste i samband med att EU avskaffade nationella monopol för postbolagen. Antalet brevförsändelser hade ökat kraftigt sedan 1970-talet (fördubblats fram till 1990 och sedan fortsatt stabilt högt).
Idag är Internet vår postförmedlare. Att bära ut brev är en förlustaffär.
Post Danmark har fått kliva ur den belgiska affären, fusionera med svenska Posten och genomföra våg efter våg av avskedanden.

Vem hade kunnat gissa det, när nu EU:s avreglering av flyg, telefoni, el och gas bara några år tidigare skapade enorma kommersiella framgångar?
Jo, privata företag tycks ha gissat det för de avstod från brevmarknaden och satsade på paketutbärning istället. Paket kan man ta ordentligt betalt för att bära ut (till skillnad från brev) och Internethandeln som 8 av 10 svenskar nu använder sig av, gör att det finns många att bära ut. Det har amerikanska DHL och tyska Schenker tjänat bra på – i Sverige.

Ledtid för ledning

Svenska Kraftnät la förra året fast en 15 årsplan för kraftledningsutbyggnad. Här är verkligen en myndighet (affärsverk) vars insatser måste vara långsiktiga. Investeringarna framöver handlar om 55-60 miljarder kronor och det ska ju helst inte slå fel – vi vill alla att elen ska komma fram.

Men planen innehåller inte ett ord om det allra senaste på energifronten –
mikroproduktion.
Vi svenskar har numera laglig rätt att sälja överskottsel från våra solpaneler (några har egna vindmöllor) tillbaka till våra kraftbolag. Mikroproduktion uppmuntras av Vattenfall och andra svenska elbolag, det är stort i Tyskland och på väg att slå igenom över hela Europa.

Hur stor kan volymen bli? Det vet vi inte men solpanelsförsäljningen i Sverige slår nya rekord, eldsjälar bygger egna vindmöllor och småskaliga vattenverk är inte längre bara en dröm.

Det är självklart fullt förståeligt  att Svenska Kraftnät, med tanke på hur många avgörande och kända omvärldsfaktorer som man måste ta hänsyn till (energibehov, kraftutbyggnad, EU-satsningar, nordiskt samarbete, globala förskjutningar, klimatfrågan) tvekar att ge utrymme i prognoserna åt en okänd faktor som villaägares försäljning av överskottsel.

Ändå kan det bli just en sådan liten tuva som stjälper det stora lasset som
affärsverket drar.

När vi famlar i dimma

Poängen här, är att vi vet inte.
Vi har just sett Trafikverket fullständigt missa ett tydligt skifte i livsstil.
Vi har sett Posten erbjuda sämre och sämre service som svar på ändrade vanor.

Det klassiska sättet att ställa en framtidsprognos baserad på gårdagen fungerar inte längre

Hur ska då stora organisationer med ansvar för infrastrukturen kunna lägga långsiktiga framtidsplaner?

Ett vanligt alternativ är att dra upp fyra scenarios. Detta är utmärkt som en intellektuell tankeövning men värdelöst för infrastrukturplanering. Svenska Kraftnät kan inte lägga resurser på att dra ledningar i olika väderstreck och hoppas att någon av dem hamnar rätt.

Svaret på frågan kanske måste bli att stora organisationer bör akta sig för
att planera framtiden efter prognoser.

De kanske ska nöja sig med att göra målet tydligt – ett rörligt Sverige? Ett
klimatvänligt Sverige? Ett individens eller kollektivets Sverige? – och planera för den resan med maximal flexibilitet att ställa om verksamheten när verkligheten utanför fönstret inte längre liknar startpunktens verklighet.

Istället för att planera och leda hela organisationen längs en utstakad väg,
får man arbeta i cirkel – studera omgivningen, finna sin plats i omgivningen och sin riktning, arbeta mot delmål och sedan tillbaka ut och studera omgivningen igen. Fungerade planen? Var delmålen korrekta? Behöver riktningen justeras?

Det innebär att nya kapaciteter måste utvecklas. Insamling av stora mängder information blir intressant bara om du också har förmågan att kunna tolka information och finna mönster. Observationer från golvet kan bli avgörande medan experter får en andrahandsroll.

Kommunikation även mellan nivåer blir då nyckeln. När järnvägsarbetarna kan se att underhållet är eftersatt måste också fördelaren av resurser till underhåll få det klart för sig. Ledningen måste erkänna ”golvets” expertis.
Hierarkiska strukturer förlorar då till förmån för lagarbete där den lägsta
nivån av utförare får en ny betydelse.

Tulipanaros?

Detta är lätt att säga men har visat sig oerhört svårt att genomföra. Lagarbete och kommunikation, att värdesätta alla medarbetare, är saker som anställda har talat om i decennier, på konferens efter konferens. Sedan har vi återgått till att arbeta som vanligt.

I framförallt den offentliga sektorn har organisationer svårt att ta
till sig ”golvets” kunskaper och insikter om verksamheten eftersom förändringar kan leda till att servicen blir annorlunda ut på olika platser. Och det har ansetts vara oacceptabelt.

IT-bolagen är motsatsen – de har gjort sig kända för platta strukturer med många informella inslag i umgänget – allt för att informationen verkligen ska flöda. Men även Google, Facebook och de andra kämpar idag med att deras blotta storlek fört dem långt från användarna. De upplevs inte längre som kompisar utan som maktcentra.

Att få samhällets stora aktörer att börja planera och arbeta på ett nytt sätt
kan ställa oss inför oförutsedda och besvärliga val som vi helst ville undvika.

Men alternativet är inte mer lockande: Tågkaos och strömavbrott.

Lämna en kommentar