Försvarsmakten har redan genomgått en massiv förändring där inriktningen ändrats från att stå redo vid en attack mot Sverige, till att delta i försvarsoperationer i Afrika, Asien och Europa.

Sleeping CC BY-SA 2.0 J Forth
Sleeping CC BY-SA 2.0 J Forth

Nu står man inför en minst lika komplicerad omvälvning, som Försvarsmakten tvingas söka kunskap och samarbetspartners i det civila samhället, inte minst i kommunerna för att klara.

Det här är den största försvarsreform som genomförts sedan andra världskriget

påpekade försvarsminister Karin Enström vid Folk & Försvars konferens i Göteborg den 21 september.

Försvaret ska nu helt lämna bakom sig tiden när Sverige hade ett invasionsförsvar bestående av värnpliktiga 19-åringar på förband runtom i Sverige, delvis fördelade geografiskt för att sprida arbetstillfällen.

Redan under det senaste decenniet har Försvarsmakten istället ställt om till att operera utomlands, under ledning av andra militära organisationer. Sverige har deltagit samtliga EU:s utryckningar, deltagit i FN:s militära insatser och arbetat under Natos ledning i t ex Afghanistan och i Libyen.

Detta är det nya svenska försvar som riksdagen önskar sig, en insatsorganisation bestående av anställda yrkessoldater, bantad i storlek men med större rörlighet. Hela organisationen på cirka 50 000 personer (inklusive hemvärnet) ska kunna vara på benen inom bara några dagar.

Men för att klara omställningen ända fram till målgång år 2019, krävs andra färdigheter än rent militära av Försvarsmakten. Det är ingen tillfällighet att när Försvarsmakten utsåg en ny generaldirektör i september så blev det en civil statstjänsteman, Peter Sandwall, hämtad från Finansdepartementet.

Den riktigt svåra uppgift som försvaret genomför just nu, är att omvandla sig till en ”bra, modern och inkluderande arbetsgivare”, enligt försvarsminister Enströms ord.

Målet är att mängd – de många, lågutbildade värnpliktiga – ska ersättas med spets – få men högt utbildade och motiverade specialister. Reformen att ersätta värnpliktiga med yrkessoldater har dock fått en haltande start. Trots en massiv reklamkampanj går det bara 10 sökande på varje utlyst jobb– en mycket låg siffra i arbetslöshetstider.

Dessutom hoppar ungdomarna av. Mellan januari och april 2012 slutade 200 soldater vilket kan ge en slutsiffra på 600 för hela året. Med en ingångslön på drygt 16 000 kronor, obefintliga arrangemang för boende eller för barnomsorg för de soldater som har familj, lockar jobbet inte.

Flera civilanställda inom Försvarsmakten upptäckte till sin förskräckelse att deras lön sjönk med flera tusenlappar efter att de genomgått specialistutbildning och anställts som officerare.

Ännu en kalldusch – en militär utbildning kan inte omräknas i civila meriter.
Inte underligt därför att till officersprogrammet 2012 hade försvaret problem att få ihop kvalificerade elever till alla platser. Enligt en undersökning som Officersförbundet gjorde bland sina medlemmar i somras, har 7 av 10 övervägt att sluta.

Omställningen har fått Försvarsmakten att inse att man måste söka samarbete med sitt närsamhälle. Ute på förbandsorter försöker man nu arbeta upp ett samarbete med kommunala arbetsförmedlingar, med bostadsbolag, med gymnasieskolor liksom med regionens högskolor för att ta fram skräddarsydda kurser för nya personalkategorier.

Centralt tvingas försvaret lära sig om den svenska arbetsmarknadens krav på kollektivavtal och löneförhandlingar.

Ännu en ”civil” uppgift för försvaret blir att ta sin fulla plats i det svenska samhällets krisberedskap. Regering och riksdag har gett försvaret instruktion att bli en mer aktiv del av de räddningsinsatser som kan behövas vid helt civila katastrofer som översvämningar, jordras, skogsbränder eller stora tåg- eller färjeolyckor.

Försvaret kan rycka in redan idag med stöd av ”lagen om skydd vid olyckor” vilket t ex skedde lördagnatten den 24 september när det brann i Halmstads Oceanhamn och ett säkert sätt att spruta sand över brinnande kemikalier behövdes.

Men detta har sällan fungerat klanderfritt, konstaterade Riksrevisionen i en genomgång de gjorde 2011. Ansvarig i första ledet vid en katastrof är alltid kommunen där olyckan skett och en lokal räddningsledare. Inom försvarsmakten fattas tvärtom beslut om räddningsinsatser på allra högsta ort.

Riksrevisionen kan konstatera att hemvärn och förband med soldater under utbildning ryckt ut vid flera tillfällen, t ex för att gå skallgång, men då frivilligt och helt på lokalt initiativ. Bra, säger Riksrevisionen, men ett högst osäkert sätt att försäkra sig om att krisberedskapen fungerar.

Staten har försökt bidra genom att utveckla ett säkert radiokommunikationssystem för kriser – Rakel, tänkt att finnas i varje samhällsviktig tjänstemans ficka. Inte heller detta har gått som det var tänkt. Även om allt fler länsstyrelser och kommuner utrustar nyckeltjänstemän med enheterna saknas det runt 10 000 användare för att systemet ska gå runt ekonomiskt. Ingen vet idag riktigt vad man kan eller har rätt, att förvänta sig av Försvarsmakten och därför blir krisberedskapen nyckfull.

Här tvingas Försvarsmakten igen arbeta upp kontaktvägar med nya, civila samarbetspartners på lokal och regional nivå. För att lägga press på, har försvarsministern lagt ett uppdrag på försvaret att analysera och ta fram en organisation och form för samverkan med andra myndigheter liksom lokalt för att klara krisberedskapen.

För att sprida användningen av Rakel, vill regeringen använda 40 Mkr att ”stimulera” kommuner att ansluta sig. Det kräver dock först att SKL går med på att ta de pengarna från annan kommunal krisberedskap. Och där har vi en del av de svårigheter som Försvarsmakten står inför. Man ska bli en god arbetsgivare och en aktiv del av samhällets krisberedskap men det ska ske utan extra anslag, faktiskt med en krympande budget. Får Sverige ett sämre försvar på kuppen? Regering och riksdag har tänkt på den saken.

Försvarsmaterielinköpen ska bli billigare

Vi ska inte längre utveckla försvarsmateriel själva när vi behöver. Vi ska köpa redan existerande

förklarade Karin Enström bestämt i Göteborg och tog de amerikanska Black Hawk-helikoptrarna som ett exempel.

Svensk försvarsindustri har inte längre en stödjande partner i det svenska försvaret. Artillerisystemet Archer köptes in tillsammans med det norska försvaret. Militära transporter lånar vi av andra EU-länder och av Nato. Här sparas stora pengar.

Uppenbart ligger också tanken här att Sverige inte längre behöver försvara sig ensamt. Utrikesminister Carl Bildt meddelade för ett par år sedan att Sverige ska rycka ut till försvar i sitt närområde om ett grannland hotas. Det innebär samtidigt att vi förväntar oss hjälp av andra om vi angrips.

”En attack sker inte mot oss, det sker mot vårt närområde”, förtydligar Karin Enström. Gränser rivs för det svenska försvaret på fler sätt än ett.

Lämna en kommentar