Att tänka och besluta långsiktigt är frestande men den makt vi därigenom skaffar oss är faktiskt samma beslutsutrymme som nästa generation hade behövt förfoga över. Det vi har bestämt – med långsiktiga beslut – kan våra barn och barnbarn inte göra så mycket åt.

De flesta skulle hålla med om att flexibilitet är något av tidens lösen. Den enskilde aktören i en föränderlig värld vinner på att vara just föränderlig. Däremot när det gäller större och mer omfattande företeelser hyllas långsiktighet fortfarande av de flesta vi arbetar med. Det spelar ingen roll om det är samhällsplanerarna, riskkapitalisterna, företagsledarna eller skolpolitikerna. Alla har en grundmurad föreställning om att goda saker, en lysande framtid, lycka och välgång kommer till den som arbetar långsiktigt. Till och med de som arbetar för att rädda planeten undan en ekologisk katastrof hävdar att vi nu måste tänka mycket mer långsiktigt, annars går det åt h e.
Innan vi går vidare och punkterar denna gamla fina ballong vill vi göra klart vad vi menar med långsiktigt. Vi tolkar begreppet ganska bokstavligt. Att tänka långsiktigt är att föreställa sig vilka konsekvenser ett handlande har över en lång tidsperiod. Den som läser instruktionen till en ny telefon för att omedelbart därefter ringa med den ägnar sig åt kortsiktigt lärande, den som lär sig trigonometri för att man kan tänkas ha nytta av det senare i livet (många år bort) studerar med ett långsiktigt perspektiv. Den som lägger en tia i byxficka för att det är bra att ha ett mynt till kundvagnen senare nästa dag sparar kortsiktigt, den som lägger samma tia i en burk märkt ”får inte öppnas förrän julen 2020” sparar långsiktigt.
Självklart är begreppen väldigt relativa och en kortsiktig fastighetsinvestering kan avse flera år vilket måste betraktas som extremt långsiktigt om det handlade om att spara en tia till kundvagnen. I de flesta fall tror vi dock att läsaren kan avgöra vad som betraktas som kortsiktigt respektive långsiktigt tänkande. Det är viktigt att påpeka att den som köper en påse karameller för sin tia väl vetande att tian egentligen kommer att behövas för en kundvagn senare handlar långsiktigt. Möjligen agerar hon dumt men i och med att hon faktiskt bedömer konsekvenserna på lång sikt agerar hon långsiktigt. Det faktum att hon struntar i konsekvenserna eller handlar i strid med det de flesta anser klokt gör inte hennes agerande kortsiktigt. Kortsiktigt är det bara om hon försäkrat sig om att det inte finns några konsekvenser på lång sikt.

Låter det märkligt?

Tänk på tre presumtiva bilköpare. De tre tror sig veta exakt samma sak, nämligen att fossila bränslen är ett hot mot vår överlevnad på några års sikt. Eftersom de vet det, och tar med det i beräkningen när de köper bil, tänker de långsiktigt.
Den första köper en bil som går på biobränsle därför att hon vill rädda jorden (långsiktigt).
Den andra köper en bensinslukande stadsjeep därför att hon vill förstöra jorden (långsiktigt).
Den tredje säger att hon struntar i jorden, köper en billig begagnad bil som i och för sig förstör jorden men som å andra sidan ger henne en chans att lägga undan lite pengar så att hennes barn får ärva lite mer (långsiktigt).
Alla tre resonerar således långsiktigt, d v s de väger in långsiktiga konsekvenser i sitt beslut även om de kommer till helt olika slutsatser. Alltså menar vi att långsiktigt tänkande innebär att man föreställer sig att det finns konsekvenser på lång sikt.
Kortsiktigt tänkande innebär att man föreställer sig att det inte finns sådana konsekvenser. Den som bygger ett kärnkraftverk tänker med all säkerhet långsiktigt. Väldigt få människor skulle föreställa sig att det inte finns några konsekvenser kvar om 100, 1000 eller rent av 100.000 år. Den som sätter upp ett vindkraftverk kan tillåta sig att tänka kortsiktigt. Om vi tar ner kraftverket, bryter bort fundamentet och plöjer upp åkern igen så finns det förmodligen inga konsekvenser kvar året efter.
Nu börjar vi se en tankemodell som kontrasterar ganska tydligt mot det vanliga språkbruket. Långsiktigt tänkande betraktas ju ofta som en förutsättning för att vi skall klara miljö- och klimatproblemen men det går som synes utmärkt att hävda att det egentligen är tvärtom. Det tycks dessutom som om detta andra synsätt stämmer bättre med vad som verkligen händer.
Vi har, under de senaste 150 åren, blivit allt mer långsiktiga. Försäkringssystem, riskkalkylering, samhällsplanering, studie- och yrkesvägledning, investeringsmodeller, infrastruktur och bankväsende har hjälpt oss att hantera tidsrymder i vår planering som vore helt absurda för 200 år sedan. I takt med att vår planeringsförmåga skärpts och förfinats har ju faktiskt vårt ekologiska fotavtryck förstorats och förvärrats. Det är lite märkligt att vi inte pratar om denna uppenbara brist i argumentationen som går ut på att ”mer långsiktighet måste till för att rädda miljön”.
Nästa problem har att göra med just själva förutsägbarheten. Den som tänker kortsiktigt har ganska lätt att förutse både omvärlden och de konsekvenser agerandet får. Det är helt enkelt så att om jag klär mig efter väder, en dag i taget, har jag mycket lättare att välja rätt bland regnställ, shorts, varma mössor och sandaler. Risken att jag skall stå i regnet klädd i badbyxor eller på stranden i termokläder är betydligt mindre för den som fattar beslut för korta perioder och med kort framförhållning än för den som gjort en klädplan i början på året. Det här är inte gratis.Det är mycket jobbigare att packa för en resa till Västerbotten i april än för en resa till Algarve i juli (eller för den delen Åre i februari). Om vädret är rimligt förutsägbart är det möjligt – och därmed billigare – att ha lång framförhållning och små varianter i garderoben. Om vädret är oförutsägbart är det bättre – om än dyrare – att titta ut varje morgon innan man klär på sig även om därmed tvingas ha med en väsentligt mycket mer varierad garderob.
Förutsägbarheten är inte konstant. Den är faktiskt stadd i konstant och radikal förminskning. Vi skrattade gott åt mannen som kände sig lurad därför att han köpt en TV som av försäljaren garanterats vara ”framtidssäker”. I just elektronik- och mediabranschen ter sig en sån utfästelse så absurd att det är svårt att ha sympatier för köparen. Det är dock inte ett problem som är begränsat till avancerad elektronik. Våra föräldrar kunde i de flesta fall skaffa sig en utbildning som var ”framtidssäker”, d v s yrket och i de flesta fall yrkeskunskaperna var så stabila att man kunde få räkna med att gå i pension i samma jobb som man börjat direkt efter examen. Nu är det inte på det viset. Att räkna hem ett studielån med livslånga inkomster är snart lika absurt som att kräva löften om att TV’n hänger med lika länge som avbetalningen.
Att det är på det sättet är en direkt konsekvens av kunskapstillväxten. När Samsung lägger mer och mer av sina resurser på att utveckla bättre produkter blir konsekvensen – nästan paradoxalt – att den ekonomiska livslängden på de här produkterna förkortas.
När ett samhälle lägger mer och mer av sina resurser på utbildning och forskning blir konsekvensen – nästan paradoxalt – att den praktiska livslängden på examina förkortas. Det största problemet med priset på kärnkraftsel jämfört med vindkraftsel är inte att det andra är dyrare än det ena. Det allt överskuggande problemet är att vi vet vad vindkraft kostar – allt taget i beaktande – medan vi inte har en aning om vad kärnkraft kostar – allt taget i beaktande. Osäkerhetsfaktorn över den långa tiden är så stor att varje beräkning blir nästan löjlig. Detta helt utan att behöva väga in eventuella olyckor eller andra extremhändelser!
Det tredje problemet med långsiktighet är besläktat med det andra och handlar om vår värdering av konsekvenser. När Thomas Midgley löste ett problem med knackande förbränningsmotorer genom att tillsätta bly i bensinen gjorde han helt säkert sitt bästa. Han tänkte förmodligen både länge och långsiktigt. Han kan inte klandras för det varken han eller någon annan visste vid den tiden nämligen: I framtiden kommer man att betrakta bly i miljön som ett större problem än knackande motorer. Midgley gick för övrigt vidare i sin uppfinnargärning och löste nästa problem lika elegant. I stället för den brandfarliga och svårhanterliga ammoniaken i kylskåp klurade han ut att Freon skulle kunna fungera så mycket bättre. Arme man, vilket tråkigt sätt att gå till historien!
Just nu ser vi en parallell i det faktum att vi faktiskt inte riktigt vet om de mödosamt framtagna lösningarna som bygger på biobränsle är bra eller dåliga. Värderingen av hur minskande emissioner skall ställas mot ökande matpriser är inte avgjord – och blir det nog inte heller inom de närmaste åren.
Sammantaget betyder det här att det borde finnas ett ganska enkelt samband mellan livslängden på å ena sidan vårt tänkande och vårt agerande och å andra sidan det kunnande på vilket tänkandet, agerandet och slutligen konsekvenserna bygger. Om vi kan leda i bevis, och det kan vi, att livslängden på kunskap, utbildning och värderingar minskar kan vi också leda i bevis att vårt agerande och våra produkter måste få en motsvarande kortare livslängd.
Ett annat sätt att formulera det här på – som borde skrämma en och annan politiker med ambitioner att gå till historien – är:
Det är smart att agera långsiktigt så länge du är helt säker på att du kommer att framstå som smart lika länge som ditt agerande har konsekvenser.
Lämna en kommentar