Allt som händer, händer i en kommun. De flesta kommuner har en mer eller mindre uttalad målsättning att kunna erbjuda sina invånare och övriga som vistas där en trygg och säker vistelse. Investeringar i teknik, t ex i form av larm och kameraövervakning, kan bidra till ökad trygghet, men räcker det? Och finns det andra sätt

24/7

Alla kommuner vill få ned skadegörelsen av kommunala objekt då skadegörelse och brottslighet inte bara leder till kostnader och på sikt även högre försäkringspremier utan även till en känsla av otrygghet hos de som bor och vistas där. Många kommuner har som övergripande målsättning att kommunen ska upplevas som trygg och säker, man strävar kanske efter att få bättre resultat på trygghetsmätningar eller att få rätsida på något problem som upplevs som oroande eller otryggt.

Att arbeta med teknik, dvs. med kameraövervakning, värmekameror, larm och andra tekniska produkter i kombination med väktare är naturligtvis ett sätt att komma åt problematiken. Jag tror emellertid att den kommunala tryggheten måste bli något som alla har ett ansvar för. Jag tror att det måste skapas ett engagemang hos allmänheten, det måste skapas tydliga kommunikationsvägar för vart gemene man kan förmedla information om saker som kan KOMMA att hända och inte bara sådant som redan har hänt. Och jag tror att det är kommunen tillsammans med polisen som måste ta på sig ledarmössan och hålla i taktpinnen inom ramen för sin lokala samverkan.

Det är vi som kan göra skillnad

Tillsammans med stationschefen för polisen träffar jag årligen samtliga elever i årskurs 8 och pratar om skadegörelse, annan brottslighet, otrygghet och konsekvenser. När vi frågar eleverna vem eller vilka de tror kan göra skillnad när det gäller tryggheten i kommunen, så skulle man kunna tro att de skulle svara ”polisen”.

Det gör de emellertid inte. De svarar ”vi”.

I mitt arbete som säkerhetschef får jag relativt ofta på olika sätt tips från allmänheten om att ett larm står och tjuter på en skola, att en entrédörr står öppen eller att något fönster har blåst upp i någon kommunal byggnad. Och den allmänhet som hör av sig, via Facebook, via sms till en lärare som ringer vidare till mig eller via mail direkt till mig, är som regel under 18 år.

Hur kan det komma sig?

Ja, det finns två förklaringar. Den ena är att det som regel är ungdomar under 18 år som rör sig eller ”hänger” ute i de lokala kommundelarna om kvällarna och helgerna.  Det är de som ser vad som händer.

Den andra förklaringen är att när jag och polisen träffar eleverna i årskurs 8, så förklarar vi vikten av att alla måste hjälpa till och ta ansvar för tryggheten. Vi betonar hur särskilt viktiga just de är, just för att de rör sig utomhus på andra tider än övriga vuxna i kommunen. Dessutom ger vi dem plastkort med kontaktvägar för olika typer av händelser.

Skapa engagemang

Det räcker dock inte att en säkerhetschef och polis visar sig en gång för elever i årskurs 8 för att engagemang ska skapas, självklart inte. Det gäller att representanter från kommunen och polisen är synliga även i andra sammanhang, att de pratar med olika grupperingar i olika åldrar, att de är nåbara och att de ger uppmärksamhet och beröm till den eller de som gör något bra. På ett sätt som gör att informationen kommer fram, både till den som är den direkta mottagaren och till indirekta mottagare.  Och berömmet ska komma från hjärtat.

Det räcker inte heller att bara finnas på plats i kommunen på kontorstid. Vill man ha ett aktivt säkerhetsarbete med ett engagemang hos allmänheten, måste engagemanget hänga med även på kvällar, nätter och helger.

Att samverka, kommun och polis, är inte ett kontorstidsarbete.  Det handlar om att knyta kontakter, att förmedla budskap, att stadigt stå kvar när det blåser, att erbjuda kontinuitet, engagemang och hjärta.

Det tror jag är framgångsfaktorerna vid sidan av tekniken.

Marie Louise Arendt
Säkerhetschef Vellinge kommun och säkerhetsrådgivare Kommunassurans Syd Försäkrings AB

Lämna en kommentar