En bra innovation kommer alltid att kommersialiseras säger Linus Wiebe, innovationsdirektör vid Lund Universitet. Sverige lägger en stor andel av BNP på innovationer men hur mycket av de pengarna gör nytta?

Linus Wiebe, Innovationsdirektör vid Lund Universitet from Gränsbrytning on Vimeo.

Gränsbrytning träffade Lunds innovationsdirektör Linus Wiebe och fick en pratstund om innovationssystem, tillväxt och synen på framtiden. Linus Wiebe tillträdde den 1 februari i år sin tjänst vid Luis och vill arbeta med att skapa tillväxt på den forskningen som bedrivs vid LU.

Vad vill du bidra med?

Jag vill medverka till att vi bidrar till att forskningen kommersialiseras i Sverige vilket i sin tur kan leda till arbetstillfällen och tillväxt i Sverige snarare än i USA, Japan, Kina, Frankrike eller Tyskland – då bidrar vi till att betala tillbaka till samhället. Det är viktigt och det bidrar till att vi ser till att vi har ett välfärdssamhälle imorgon också.

Vad är din drivkraft i detta?

En av de saker jag slogs av när jag tillträdde var att det fanns en otydlighet och avsaknad av mål med verksamheten. Jag personligen har svårt för saker som inte går att mäta. Kanske för att jag är ingenjör i botten. Hur vet vi om vi rör oss närmare eller längre bort från målet? Det vill jag att vi tar reda på.

Vad gör ni rent konkret?

Om vi spolar tillbaka tiden 15-20 år, när man började med den här typen av verksamhet så hade man en illusion om att den här typen av organisation skulle bli en kassako för universitetet. Man trodde att om vi hjälper forskarna att bilda bolag och går in med ett delägarskap kommer vi att bli oändligt rika. Det blev inte riktigt så. Av flera skäl;

Det är svårt att vara en framgångsrik riskkapitalist. Vi möter forskarna redan på idéstadiet och så tidigt i processen befinner sig ingen annan aktör. En riskkapitalist skulle inte ta i projektet med tång, det är för lång väg till exit. Vi lägger tid, kraft och pengar långt innan det är investeringsfärdigt och de pengarna får vi aldrig tillbaks. Det finns exempel på riktiga lyckoträffar inom universitetet men det är inte därför vi går in i projekten.

Men varför gör ni det?

Vi gör det för att det skapar tillväxt i samhället. Och hur vet vi att ni gör det? Vi måste först tala om vad vi menar med tillväxt. Vi tittar på de bolag vi är delaktiga i att starta och granskar deras omsättning, ser om de tjänar pengar, tittar på hur många anställda de har och hur mycket kapital de har rest. När man går igenom siffrorna ser man att under de 15 år som organisationen funnits har bolagen bidragit med 2 000 årsarbetstillfällen, strax över 2 miljarder i riskkapital och ungefär 1.5 miljarder i omsättning. Omsätter vi det till skatteintäkter så har det, enkelt sett räknat, bidragit med 600 miljoner kronor i direkta skatteintäkter. Nu börjar vi kunna se vad vi fått ut av bolagen – om det har lett till tillväxt.

Hur mycket av detta hade hänt om ni inte funnits?

Jag tror inte att vi hittar svaret i några objektiva mätetal utan vi måste fråga projekten och bolagen vad vi har gett dem; gjorde vi något bra, gjorde vi något dåligt, gjorde vi skillnad. Vi måste våga fråga.
Det är en av svårigheterna för de små teknikbolagen. Teknik- och forskningsintensiva bolag vill gärna utveckla lite till och känner ofta att produkten inte riktigt är färdiga för marknaden.

– Det är livsfarligt. Man kan aldrig gå till kunden för tidigt. Det värsta som kan hända är att kunden inte är intresserad eller talar om för dig att han köper din produkt om du modifierar den så den passar honom. Det är viktigt att få reda på så mycket som möjligt tidigt i processen så att man inte lägger flera år på utveckling och många miljoner på en produkt som marknaden inte vill ha.

Det är något vi jobbar mycket med; att få ut produkten i ett så tidigt skede som möjligt. Det är nödvändigt att få en verifiering på marknaden och påbörja marknadsaktiviteterna tidigt. Det är här vi kan bidra med vår kompetens. Forskarna har sin tekniska kompetens men inte alltid kompetens om hur marknaden ser ut och fungerar.

Vad skiljer det från tidigare arbetssätt?

Tidigare har man jobbat mycket inifrån och ut. Det forskarna har uppfunnit har också blivit det vi har lanserat. Det finns en annan pil också, den som går utifrån och in. Den talar om för oss vad industrin vill ha eller vad vill konsumenten ha. För att få en känsla för vad industrin behöver och vill ha är det viktigt att ha en relation med dem. Det har vi traditionellt varit dålig på men något vi börjar prioritera.

Hur ser ert flöde ut?

Vi möter 3-400 forskare per år vilket leder till att vi går vidare med ett hundratal idéer. Vi jobbar aktivt med ett 50-tal och det i sin tur till 10-20 företagsbildningar per år. Företagsbildningen är den enkla delen. Det svåra är att få bolagen framgångsrika och då handlar det inte längre så mycket om själva idén utan mer om tidshorisonten och konstellation av människor i bolagen. Ofta är det inte en individ utan det krävs en konstellation av människor som kompletterar varandra för att skapa ett framgångsrikt bolag.

Vad är utmaningarna framöver?

Det finns ett antal stora aktörer – universitetet, regionen, de tongivande kommunerna och någon av de nationella myndigheterna – inom innovationssystemet som behöver agera bra tillsammans. Vi behöver inte ha 100 % samsyn men vi behöver prata med varandra och se till att vi inte trampar varandra på tårna hela tiden. Om vi tillsammans kan ta ett helhetsgrepp om innovationssystemet skulle vi kunna frigöra enorma resurser som skulle kunna användas på ett mer konstruktivt sätt än idag. Många projektorganisationer som har varit framgångsrika kanske inte längre är det och många överlappar som det ser ut idag.

Vad ska ni själva bidra med?

Ett sätt för oss själva att se på vår egen verksamhet och om vi gör någon skillnad är att mäta det vi gör. Det är inte något som efterfrågas utifrån idag men om 5-10 år så kommer människor att vilja veta vad deras skattepengar går till och om de ger den avkastning som de tycker är rimlig.

Vi vill som aktör vara med på idéstadiet. Där finns inte många andra aktörer idag. Det är där vi passar in i pusslet. Vi vill vara en del av universitetet eftersom vi då kan möta forskarna på sin hemmaplan och vara ett stöd till dem, någon som står på deras sida. Vidare ska vi vara delaktiga i projekt och bolag så länge vi behövs och sedan lämna över, till inkubatorer, till riskkapitalister eller till befintlig industri.

 

Lämna en kommentar