Så här dags finns det all anledning att titta närmare på hur de två makroregionerna Östersjön och Donau utvecklas i förhållande till varandra. Jakob Sjövall vid Nordiska rådets kontor i Tallinn ser en besvärande likhet mellan de båda regionstrategierna som han anser inte bådar gott för framtiden.  

EU:s Östersjöstrategi är bara drygt ett år gammal och om man bortser från de sedvanliga överord som brukar ackompanjera nya politiska initiativ är det än så länge svårt att se vilken betydelse och vilka konkreta resultat detta nya så kallade makroregionala fokus har medfört. Det är en öppen fråga och det kan nog gå på flera sätt. Å ena sidan är initiativet välkommet eftersom det visar på en önskan om att ta särskild hänsyn till de regionala förutsättningar och problem som är specifika för vårt närområde.   Strategin är dessutom tacksam eftersom den kanske är det EU-initiativ på senare år kan sägas ha starkast demokratisk förankring i och med att idén föddes i Europaparlamentet, Europas folkvalda församling. Å andra sidan finns det ett antal utmaningar som strategin måste övervinna för att implementeringen skall skapa mervärde, vilket i och för sig inte är att förvånas över. Så är det med varje ambitiöst politiskt projekt. Om det i slutändan blir framgång eller motgång, vad detta beror på och hur man kan förbättra och effektivisera strategin som instrument, återstår alltså att se.   Inom EU har man dock valt att inte vänta på resultaten och analysen av Östersjöstrategin innan man kalkerat policyn för vidare spridning i Europa, nu med Donaustrategin (antagen i december 2010). Det är en smula förvånande. Den nya Donaustrategin verkar i sin nuvarande, ännu inte helt konkretiserade form vara onödigt lik Östersjöstrategin. Östersjöstrategin har fyra övergripande mål: bättre miljö, välfärd, tillgänglighet (infrastruktur) och säkerhet.   Donaustrategin har fem uttalade målsättningar som i allt utom ordvalet är identiska med Östersjöstrategins. Det kan tyda på att man antingen varit slarvig och ointresserad när man tagit fram de nya målsättningarna, eller på att de från början har varit alldeles generella (och alltså egentligen inte säger något alls om regionens specifika förutsättningar och problem). Det kan också betyda något annat och egentligen farligare: Att konceptet med makroregionala strategier håller på att förvandlas från en innovativ, demokratiskt förankrad, skräddarsydd men generisk lösning på ett antal regionspecifika problem, till en överbyråkratiserad EU-policy som riskerar att tappa kontakten med medborgarna och urvattnas innehållsmässigt till en sorts konkurrerande sammanhållningspolicy.   Det behöver naturligtvis inte bli så, men med risk för att låta som en olyckspredikande Kassandra vill jag ändå höja ett varningens finger. Som Europavän kan man konstatera att EU befinner sig i en ekonomisk kris och politisk stagnation. I ett sådant läge behöver EU mer transparens, klarhet och mindre krångel och begreppsförvirring. De nya makroregionala strategierna är i grund och botten en utmärkt tanke och ambition och borde kunna underlätta EU:s arbete och stärka förtroendet för samarbetet. De strävar efter att möta regionspecifika utmaningar och utnyttja regionspecifika möjligheter. De får inte urvattnas till sin elaka spegelbild i form av svåröverblickbar plakatpolitik.   Förväntningarna och förhoppningarna måste idag mer än någonsin tidigare motsvaras av konkret och innovativt handlande från EU:s sida. Det är därför man kunde önskat att EU (med rådet och kommissionen i spetsen) hade avvaktat med att bestämma sig för att kalkera Östersjöstrategin. Mera eftertänksamhet och analys hade antagligen borgat för en mer innovativ och situationsanpassad uppföljning i Donauområdet, en vidareutveckling av detta pilotprojekt snarare än en kopia av något som inte är färdiganalyserat ännu. Är det så illa att man utgått från vad som skall bevisas?  

Ännu finns tid till reflektion och man får hoppas att EU:s institutioner och medlemsländer tar tillfället i akt att se till att de nya makroregionala strategierna blir mer än storslaget annonserade byråkratbördor utan relevans för den enskilda europeiska medborgaren. Sådant frasmakeri har EU inte råd med – i synnerhet inte nu. Det är just därför genomtänkta makroregionala strategier behövs. Låt oss hoppas att de kan bidra till att skapa lösningar istället för att förvärra problem.   Jakob Sjövall Nordiska Ministerrådets kontor Tallin, Estland

Lämna en kommentar